Arkiv för 15 december, 2012

med en doft av ett svunnet sekel (ja, nästan två…!)

Det känns lite som om jag balanserar på eggen till att skrämma bort alla ”vanliga” bokälskare, det blir mycket tåg och tunnelbana den här veckan. Skrapar man lite på ytan så blir det ändå lite bredare än ”bara” rälsbundna fordon. Tåg i sig – enbart -är inte grejen med Lorna Frosts bok Railway Posters. Den är ett stycke industrihistoria, designhistoria och ett tidsdokument över en era när det där med att kunna resa spreds till en större folkgrupp i UK.

lornaposters

Jag är inte nörd på det korrekta sättet, tror jag. VET jag. Trots min fäbless för London Underground så är jag ingen ren kalenderbitare. Jag kan inte rabbla accelerationstider, jerk rates eller ens antal fordon av specifika fordonstyper. Jag älskar ORGANISMEN tunnelbanan, hela konceptet och allt vad den kan göra för mig.

Jag har konstruerat (delsystem i) tunnelbanetåg till Delhi (det var så jag började för fem och ett halvt år sedan!) och vet eventuellt en del om C20 i Stockholm, men DET är inte grejen. I London-fallet är det allt från historien om hur stationerna fick sina namn (Elephant & Castle, nån?), var man kan hitta nerlagda stationer (vem spökar var?) och vem som egentligen ska hyllas för den funktionella linjekartan (Harry! Harry Beck! I love you Harry, lite postumt, men bara så du vet) – det är mer allt det tillsammans med luftpuffen ur tunneln när tåget är på gång in till plattformen, att kunna smygtitta på vad folk läser. Sånt.

Den första järnvägsreklamen dök upp redan runt 1820, men då var det inte i form av färgglada posters. Det var förvisso tryckta, men ändå ganska enkla anslag. Trettio år senare började boomen, och ännu några årtionden senare var affischerna big business.

ENCW1154, See Your Own Country First

Lyckligvis (för oss nutida affischälskare) utvecklades det hela till en veritabel konstutställning, med eller utan tåg, en tävling i att dra till sig presumtiva kunders ögon. Det var dags att sälja in ett nytt livsstilskoncept, titta här, se här hur roligt den här familjen har på stranden/i skogen/i bergen. Friluftsliv var en lyx som blev till mode, plötsligt en lyx som lite lite fler kunde få tillgång till.

tagidyll

Boken är liten och tunn, men den dräller av vackra bilder och roliga anekdoter. Att läsa den är som att beställa in en avsmakningsmeny på en finare restaurang, den viskar och lockar och hintar en väg ner i ett djupare nörderi, då man *harkel* kan snöa in på enskilda konstnärer (min största favorit är Tom Purvis). Ja. Det kan man. Hmf.

PS det kan faktiskt alltid bli ännu nördigare. är det nu jag ska erkänna att jag sparar på mina tågbiljetter från hela världen? nej, jag struntar i det…

abbalu

Saker jag inte hade en aning om innan jag läste den här boken

Annonser

Tabula Rasa Hotels

Jag vet att jag tjatar ganska mycket om mitt bokinköpsstopp – jag antar att det är ett behov jag har av att 1) berätta för hela världen hur duktig jag är 2) befästa kravet att hålla löftet genom att upprepa det offentligt om och om igen 3) känner ett behov av att försöka övertyga mig själv om att det är ett löfte värt att hålla 4) vill komma ut för andra i samma situation – men jag kan erkänna att jag tar återfall, om och om igen, så här före jul. Jag ger bort många böcker i julklapp och då är det så lätt så lätt att det slinker ner något litet till mig också när jag ändå pillar på ”bekräfta beställning”-knappen.

tabularasahotelsEtt av alla dessa ful-pillanden resulterade i att Jonas Joelsons Tabula Rasa Hotels landade i brevlådan. Jag blev sugen på att läsa den redan under bokkollot i Syninge förra vintern, Petra läste den och den lät så skönt absurd (det var roligt att följa minspel och kommentarer när hon läste. ja, man måste testa kollektivt bokläsande innan man förstår exakt hur kul det är, och varför).

Jag behövde inte läsa många sidor (jag måste såklart provläsa lite innan, för att vara säker!) innan jag insåg att detta var var det perfekta sällskapet att ta med på min snabbresa till Berlin.

Det är liksom inte vad som helst som funkar då. Det ska vara något som är nog lättsmält för att jag ska orka engagera mig trots malande jobbtankar, det ska vara något lagom glammigt för att kunna glittra till tillvaron trots oro (jag vet, det är inte sunt, men mina resor till Berlin är ofta kopplade till aktiviteter som jag angstar över på förhand trots att jag borde kunna vara lite mer cool efter alla dessa år), det ska vara nog snyggt och smart för att hålla för läsning flera timmar i ett sträck om jag skulle fastna någonstans i snöinducerade förseningar, det ska… ja, listan kan göras lång. Mindre boktokiga människor kan sucka djupt över hur jag kan göra en så stor grej av att välja rätt resebok.

Jonas skriver så jäkla bra. Han skriver om David, begåvad reklamare med svår livsleda. Framgångar och motgångar, det går skitbra eller skitdåligt och David festar och ligger runt som en galning för att hitta NÅGOT. Eller springa iväg från något. Allt. (yes, den här boken känns väldigt Sophie Adolfsson på många sätt, det är nästan så att man kan misstänka att de möts någonstans i natten, Anna och David). David är stjärna på Byrån, och karusellen som snurrade rätt fort redan från början snurrar svindlande snabbt när Byrån försöker pitcha en kampanj för den exklusivt märkliga och (i rätt kretsar) mytomspunna kedjan Tabula Rasa Hotels.

Dekadens och samtidsreferenser, en hedonistisk orgie. Spänn fast säkerhetsbältet och åk med!

Boktipset.se har intervjuat Jonas. Jag gillar det han säger (jaja, skriver) om skrivandet, även om en del av det kan tolkas klyschigt. Verkligheten ÄR trång. Att sätta samman ord till meningar till en historia (alternativt att läsa resultatet av samma övning) är ett sätt att buffa ut bubblan nån meter i taget.

Vem är Jonas Joelson?
Jag? Jag är som alla andra moderna varelser – vill ha allt, samtidigt. Bryr mig inte och bryr mig jättemycket. Kräver ha både frid och extas, jag nöjer mig aldrig. Vill vara fri men trygg. Känd men anonym. Om jag ska säga något specifikt tror jag att jag är en person som kräver alldeles för mycket av livet. Det är nog därför jag skriver – drömmarna får inte plats i verkligheten. Det är för trångt här.

Urskön nördbonus: en referenskarta.

Det måste vara jäkligt svårt att följa upp en sån här debut, men jag hoppas att Jonas gör det. Jag vill läsa mer.