årets julklapp
Du behöver faktiskt gå till en bokhandel och bläddra i Nina Ulmajas ABC å allt om D. Du måste det. Du ska FULLSTÄNDIGT strunta i etiketten ”9-12 år” och bara låta dig svepas med. Du ska ge den till någon, barn eller vuxen, som du unnar lite (mycket) bokstavskärlek.
Skulle HÖRLURAR vara årets julklapp? Ha, glöm det. UlmajaulmajaulmajaULMAJA! NINA ULMAJA!
Nina Ulmaja skriver att hon älskade Richard Scarrys böcker som barn. Det märks! Jag älskade också Scarry, jag kunde sitta i TIMMAR och studera alla detaljer i hans böcker, och precis samma känsla får jag av Ninas bok: oändligt många saker att upptäcka i otroligt roliga bilder. Det här en är faktabok för alla som älskar bokstäver och allvarligt talat, visst gör du det också?
PS jag måste köpa en till. jag köpte den här som en julklapp till en liten flicka i Östra Deje, men jag behöver en själv också. hoppsan.
gott och blandat, andra advent 2012
Vi har lagt ner det där med julklappar nästan helt oss vuxna emellan. Jag tycker att det är bra. Julklappar till barnen, yes yes, men vuxen till vuxen känns det som om en liten symbolisk grej räcker, bara för att få till nån sorts öppna-paket-slita-tejp-pappersprassel-nostalgi. Men varför vara 100% konsekvent? Jag blev riktigt genuint tokglad när jag fick veta att jag var en av de fem som vunnit ett exemplar av Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan i Swedish Zombies utlottning. Julen i år kommer att gå i bokens tecken och detta känns som en riktigt fin julklapp. Tack till Swedish Zombie för alla utlottningar ni lyckas rodda ihop!
Va? Om inte alla jular är boktokjular för mig? Jooo. Såklart. Men i år blir det lite extra lyxigt: två veckor ledigt och efter 23 år då jag kajkat dryga 40 mil varenda jul så kommer jag i år att vägra förflytta min feta ändalykt mer än högst nån kilometer (ner till Konsum och tillbaka). I år blir det hemmajul! Katter, brasa, kaffe, glögg, massor massor massor av böcker = paradis.
———————————————————————————-
*fanfar* Hemma hos svärmor och svärfar fann jag mig sakna min nyhämtade – bibblan ftw – bokpåse (den låg i bilen en kilometer bort, det var -12C, klockan var 22.15 och jag var lat) och då var det ju en väldig tur att jag hade hundra olästa sidor kvar i Bockfesten, min handväskebok. Annars… tänk själv: strandad i Stenstorp, utan bok, en svinkall fredagskväll i december… blodet isas vid tanken. Vad är väl en liten diktatur och trettio år av terror jämfört med det?
(OK OK, jag bara skojar)
Nobelpristagarna i litteratur kan anses liiiiite svåra ibland (men de är det mer sällan än icke boktokar tror, kan jag känna, och det är synd att så många inte ens vågar prova), men Mario Vargas Llosa är opretentiös, pang på, han är bara en genuint fantastisk berättare. Ämnet är tungt, mycket tyngre kan det inte bli (tortyr och sexuella övergrepp, ah…) men han hanterar det på ett alldeles fantastiskt sätt. Ett utomordentligt snyggt hantverk, helt enkelt.
Välgöraren. Så kallades Rafael Leonidas Trujillo, diktatorn som i trettioett år höll Dominikanska republiken i ett järngrepp, mellan 1930 och 1961.
Trettiofem år efter diktatorns död återvänder den framgångsrika advokaten Urania till sitt hemland i Karibien för att göra upp räkningen med det förflutna. Hennes far, Agustín Cabral, var en av Trujillos trogna ministrar som, när han hamnade i onåd hos Välgöraren, försökte blidka honom genom att offra sin fjortonåriga dotter.
I en monolog riktad till fadern avslöjar Urania vad som hände den gången. Dessutom får vi följa den skrupelfrie Trujillos storhetsvansinniga tankar i presidentpalatset och ta del i tio sammansvurna mäns planer på att mörda tyrannen.
Trujillo fanns. Många av hans hejdukar som skildras i boken var verkliga, diktaturen fanns där. Cabral och hans dotter Urania är däremot INTE verkliga personer, deras livsöde är pur fiktion – ändå kan man misstänka att det FANNS en Cabral, och många många av Urania.
Så mycket jag aldrig visste om Dominikanska Republiken, detta var en utomordentlig lektion i relativt modern historia. Något som får mig att vilja veta mer. Den här boken lägger jag på sambons sängbord. Han kommer också att tycka att den är mycket bra, det vet jag nästan på förhand.
Nästa Vargas Llosa? Jag måste säga att titeln Den stygga flickans rackartyg känns lockande! Det blir inte snart, men det blir. Definitivt.
PS Omslagsbilden… omslagsbilden! Så snuskigt välvald. Hu.
avundsjuk lantis, del II
Aaaaaargh, detta vill jag ju gå på! Men OK, när jag nu inte kan gå själv så är jag glad att jag åtminstone lyckades tipsa så att Suzann och söta Malinda (nej, du vill inte missa hennes julbordsblogg) kan gå dit.
(inte så) Anonyma Biblioholister 