Arkiv för januari, 2013

What we in Sweden call galghumor

Humor hänger naturligtvis ihop med kulturkonsumtion. Nu undrar jag lite vad som kom först, min kärlek till skräck, zombies och slask, eller min stundtals alternativa humor?

image

Jag skrattade rakt ut när jag läste den här rubriken i lokalblaskan idag, trots att det egentligen inte var roligt alls. ALLS.

Jag skyller som sagt på min kulturkonsumtion, och på den galghumor som under många år var överlevnadstaktiken i min familj, familjen Cancer. Pappa dog 1981 av tarmcancer, mamma dog 2011 efter att ha drabbats av två OLIKA sorters cancer på tio år (tarmcancer och multipelt myelom) och så mycket kan jag säga att det blev många ambulansfärder och vändor till dödens väntsal.

Ofta var det smärta, bitterhet och gråt, men minst lika ofta var det skratt, sjuk humor och riktigt riktigt groteska skämt på vår egen bekostnad.

Vi skämtade om sjukdomen, om döden, om vad som händer efter döden och minsann – vi fick till några kremeringsskämt också, men jag besparar er dem nu.

#Blogg100 – 9


långt innan Wallraff var så mycket som en glimt i sin faders öga

Vi talar ofta om Bang, men Ester Blenda Nordström var också en kvinnlig journalist som tidigt gick sina egna vägar. Ester reste vida världen runt och körde både bil och motorcykel innan Bang ens hade börjat skolan. Under åren 1911-1917 skrev hon kåserier och reportage i SvD under signaturen Bansai. Inget märkvärdigt i dag, men för hundra år sedan var det det.

Synd att hon blivit så bortglömd! Kanske kan återutgivningen av en av hennes mest uppmärksammade böcker råda bot på det?

Rubrikens Wallraff? Han föddes 1942. De flesta känner till honom. Nu är det väl ingen som direkt påstår att Wallraff var först med det han gjorde, men det han gjorde har satt spår i litteraturhistorien så till den grad att det han gjorde fortfarande kallas just för att wallraffa. Han skrev en mängd reportage och böcker som byggde på att han, ofta utklädd, levde som en annan person, i en annan miljö, för att komma sanningen närmare.

enpigaDet var precis det Ester Blenda Nordström gjorde också, flera gånger dessutom.

I boken En piga bland pigor från 1914 skriver hon om sin månad som piga på en bondgård i Sörmland. Storstadsbönan, den för tiden mycket moderna och djärva fröken Nordström, ville skildra livet som tjänstefolk på landet som insider. Hon sökte jobb som piga på en relativt stor gård och satte igång. Jobbade och smygskrev. Smög också med tandborstandet, för såna fjompigheter hotade annars att avslöja henne. Hon började tala dialekt och bondade med gårdens andra piga som hon delade bäddsoffa med.

Många gånger fick hon bita sig i tungan för att inte avslöja sig när hon behandlades som mindre vetande. Ni minns en sån där liten grej som det där med kvinnlig rösträtt va? Det var bara några få som talade om det 1914, och de betraktades som tokstollar, inte minst på gården där Nordström arbetade.

Vilket slit. Vilket liv. Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Drängarna har mer ledigt än pigorna, av någon outgrundlig anledning. Bonnmoran sliter också hund, men husbonn han ligger mest och läser veckotidningar. Ester Blenda får löss i håret, blåsor på fötterna och evighets-sår på händerna och hon är så trött att hon skulle kunna somna stående, ändå konstaterar hon hur vilsamt det är att inte ha tid eller ork att älta pseudobekymmer. Att veta varje dag exakt vad som ska göras och sen bara göra det. Beta av grej efter grej. Att det där med att ätajobbasova ätajobbasova ätajobbasova ändå är helt OK. Nu kan man väl ganska krasst konstatera att det är rätt lätt att känna så om man bara behöver leva det livet i en månad, men jag kan i viss mån relatera till det hon skriver.

Efter en månad fabricerade Nordström en älskad mosters död så att hon kunde lämna gården och återvända till Stockholm igen. Hon skrev en reportageserie om livet på gården, alls inte speciellt elak eller degraderande (ja, hon var eventuellt lite kritisk mot ouppfostrade ungar och den där lata husbonn då), men när någon trots hennes dimridåer lyckades avslöja vilken gård hon hade arbetat på så blev bonden inte glad.

Det är emellertid en annan historia. Reportageserien blev berömd och hon sålde massor av böcker. Jag förstår det, hennes texter håller alldeles utmärkt att läsa ännu i dag, 99 år senare.

Jag önskar att jag kunde säga att hennes gärning blev lång, men hon drabbades tråkigt nog av en hjärnblödning redan 1938. Hon hämtade sig aldrig efter det och dog tio år senare – nersupen, bitter och utfattig sägs det.

#Blogg 100 – 8


ja, men precis så där ser det ut…

…när jag ska hämta ner katten från bokhyllan. Lite mer kortklippt numera bara.

sivblurb

Pussfnuttarna på Eskapix dammade upp en fruktansvärt snygg blurb-bild som header på sin Facebooksida. Nä, jag vet, det syns knappt, men det är yours truly som citeras. Klicka på bilden så ser du bättre. Det rara djuret vinner också på att ses i fullformat.

I februari serverar de nästa antologi, Brinn era Djävlar! Brinn!

I Brinn Era Djävlar! Brinn! kliver du in i en värld med noveller av Pål ”De döda fruktar födelsen” Eggert, Sofia ”Sexpuckona Anfaller” Albertsson, Stewe Sundin, Gunnar Blå, Johannes Pinter och Christina Nordlander.

What’s not to love? Jo, en sak. Jag saknar ett namn. Malin. Ska jag behöva vara utan Malin? Nä, hoppas inte. Men Pål är med, Pål som snart kommer med en ny fullängdare också.

Herr Holmströms gäng nöjer sig inte med antologier, de skissar dessutom på en gratistidning. Nog måste det gå att få ihop minst 2000 personer som kan tänka sig att läsa en gratistidning om alternativkultur inom konst, mode, musik, film och litteratur? ”Får vi ihop 2 000 gratisprenumeranter släpps första numret i slutet av april. Är intresset lågt blir det ingen kulturtidning – och Sverige förblir sitt grådaskiga jag…”

Just go there and sign up. Annars bussar jag katten på dig.

#Blogg100 – 7


En inställd spelning är en spelning det också

Den andra januari deklarerade jag att nu, nu är det nya tag.

(igen)

Inga fler bokinköp förrän tidigast den första februari.

ojvojvoj130128den här bilden är rykande aktuell, based on a true story, ett nedslag i inboxen 130128

Nu är jag där och tullar. Drar lite. Töjer. För nu är det förvisso bara den tjugoåttonde januari men jag beställde ju långsam gratisfrakt. Böckerna landar inte i Brukshåla förrän… ja, tidigast flera DAGAR efter den första februari. Och då är kanske det där inställda löftet inte helt inställt ändå? LITE mindre inställt än Lundells spelning den där gången, om inte annat?

—————————-

I väntan på mitt syndiga paket från amazon så läser jag en lånebok. Inte en av de fem redan påbörjade biblioteksböckerna. Nej då. Jag kastar glupskt i mig den senast nerladdade: Mikael Niemis Fallvatten. Jag hinner knappt tugga. Jag bara sväljer.

fallvattenI dessa dagar är det det perfekta katastrofscenariot: naturen hämnas. Nu ska vi få, vi människor.

Det är inget virus. Ingen atombomb.
Det är vatten. Bara vanligt vatten. Lule älv.

Egentligen är det kanske ett utslag av människans inneboende omnipotens, av vår tro på oss själva som skapelsens krona (att vi därmed skulle vara ”värda” att hämnas på), som lurar mig att skriva att naturen hämnas. Naturen skiter nog i oss. Den bara är. Hot som bara är, är nog de läskigaste av dem alla. Välkommen till mardrömmen.

”En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg.

Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan – och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimren vem som faktiskt är starkast.

Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen.”

Jag tvekar en lång stund. Hur genrebestämmer man den här boken? Niemi behäftas ofta med två ord som snudd på garanterar att jag inte vill läsa en bok när de kombineras (”mustig skröna”), så just de orden bör jag undvika.

Jag landar i skräck. Och spänning. För han är effektiv, den där Niemi. Han får mig att läsa vidare och vidare fast det är äckligt, fastän håren reser sig (nu skojar jag inte, någon sällsynt grafisk beskrivning av sönderskurna senor triggade faktiskt den innervering som får de små små musklerna som reser kroppsbehåringen att arbeta. ”swooosh” sa det, impulsen sköljde över kroppen och jag såg ut som ett ulligt piggsvin innan jag ens hann rynka pannan och tänka ”äckelpäckel”) vid ett flertal tillfällen. Snabba beslut, panik, mord och våldtäkter.

Är det bra då? Jag vet inte. Det är på tok för spretigt. För många människor att följa, eller snarare för många kast mellan hopp och förtvivlan per capita. Men han fick mig fast, det får jag ge honom. Och det vidrigaste i boken är såklart inte älven, det är människorna. Vi, skapelsens krona (ja, jag upprepar mig). Han är inte direkt subtil. Det mänskliga förfallet i stunder av stress och panik, det är inte tjusigt. Allt är draget in absurdum (”in absurdum” är förvisso orden jag tänker om det mesta jag har läst av Niemi, även om detta nog är det mest extrema jag har läst av honom hittills), men han har nåt. Hans sarkasmer vet var de tar.

Snacka om kontraster. Åsa Ericsdotter fick mig att rysa med få men välriktade ord igår. Idag forsar en pladdrigt mångordig Niemi, hårt drabbad av cliffhangersjuka, över mig med samma resultat. Båda får mig att rysa, om än av vitt skilda anledningar.

(åh jisses. ”forsar”, det var faktist en pun alldeles alldeles unintended)

—————————-

Bokbulimiker, hojtade den värmländske exkollegan till mig på en fikarast för femton år sen. FEMTON ÅR SEN, ni hör ju, jag ältar det än. Han menade inget illa, men ibland har han lite rätt. Nåja, det är till de nuvarande kollegernas fromma. På samma sätt som andra missbrukare skamset gömmer uppslitna godispåsar i strumplådan eller smyger till glasholken och krossar sina tomma ölflaskor i skydd av mörkret, på samma vis bär jag iväg många av de urvattnade pappersresterna till byteshyllan på jobbet.

Men jag har det under kontroll. Jag kan sluta när jag vill.

#Blogg100 – 6


sök och I skolen finna

image

…och där var det ju plötsligt, det berömda klippet. och jag kan skriva snyggare än så där, om jag bara vill. for the record.

Skola? Skolen? SKOLEN!


Äktenskapsbrott

Mitt helgbeting den här helgen har varit att skrota en massa gamla färgglada magasin för att reducera Högarna (ja, med stort H) på mitt rum och gå ner med resterna till återvinningscontainern. Klippa ut recept, resereportage och boktips som jag vill spara.

130126a

magasinslakt pågår. ja, jag har många kitschiga grejor vid skrivbordet. jag älskar dem alla. minnen de luxe. kamelen från Tunis får ett Fuck Cancer-halsband. Fatimas hand vakar över Drutten från Moskva. så ska det vara hos mig. jag har rivit tapet mellan fönstren utan att sätta dit någon ny. vi har ju bara bott här i 2,5 år.

Jag tar mina kräset utvalda (nåja) klipp och limmar in dem i snygga svarta anteckningsböcker (halva reapriset, min favoritgrej, när man bunkrar upp med massor av likadana. tack Åhléns). Eller så gör jag som nu, när jag tog med klippet raka vägen ner till datorn och letade upp boken från klippet i fråga i OPAC. Japp, så starka var orden i just det klippet. Jag letar för att kunna citera men har visst drällt bort det redan. ”Oh, den finns som e-bok!” Omedelbar (gratis) behovsuppfyllnad. Ah…!

Boken? Den heter Äktenskapsbrott och är skriven av Åsa Ericsdotter. Det där med omedelbar behovsuppfyllnad inverkade menligt på betinget att slakta magasin (läsa nu? jaa!) och på något symboliskt sätt så är det ju ganska snyggt, för ”omedelbar behovsuppfyllnad” är också en av de etiketter som jag tror att man kan limma på huvudpersonerna i Ericsdotters roman.

Niklas är gift med Karolina men ligger med Pia. Niklas berättar ingående om alla detaljer – analesex, oralsex, allt som hon egentligen inte vill veta – för en tredje kvinna. Denna tredje kvinna (som också är rösten, berättaren) är en av de som Niklas brukade bara otrogen med förr. Fast då var det inte som det är nu, förklarar Niklas. Med henne gick det ju att bara lägga av. Med Pia är det omöjligt. Pia är som knark.

aktenskapsbrottKruxet är att den tredje kvinnan också känner Karolina, Karolina skrattade vid något tillfälle och sa ”man kunde nästan tro att Niklas och du ligger med varandra” (hehe, men det gör ni ju såklart inte, hehe). Den tredje kvinnan skäms varje gång hon möter Karolina. Inte så mycket för DET, mer för vetskapen om Pia. ”Du Karolina…” – men så förmår hon inte mer.

”Mina tre bästa vänner, alla otrogna, det är obegripligt.
Jag läser i Forskning & Framsteg, det är hos min svåger, att barnafödande smittar. Blir kollegorna gravida sluter vi upp som lämlar. Samma med arbetslöshet, står det, bilinköp, bröllop, you name it.
Redan tidigt var det så här. Jag köpte en hamster, alla köpte hamstrar. Snattade jag så snattade alla.
Jag antar att jag borde bli vegan. Ställa mig på barrikaderna.”

(svart humor. I love it.)

Niklas vill inte välja. Han vill inte ens ”bara” ha Pia, trots allt det beroendeframkallande (sexet! hur SMAL hon är! och hon messar bilder av sitt nyrakade kön!). Han vill ha både Karolina och Pia. Han vill ha barn med båda. Vara gift med båda. Där nånstans går det riktigt åt helsike om man nu inte redan tycker att det gjorde det förut.

Det är väldigt dialogdrivet, ganska kortfattat, koncist, rakt på.

Jag tycker om det och jag hatar det.

Tycker om det för att det är så snyggt och effektivt. För att författaren kan förmedla så mycket, plantera så otroligt mycket i mig, med så få ord. Det är skickligt.

Hatar det för att jag är en barnsligt naiv ”rätt ska vara rätt”-människa som blir ledsen och besviken när folk är så dumma mot varandra. All respekt till polyrelationer, till de som har valt att leva i öppna förhållanden, till de som vill, orkar och vågar ifrågasätta den kärnfamiljskäcka tvåsamhetsnormen, men då ska det vara en ömsesidig öppen överenskommelse, annat avskyr jag (jag. moraltanten.). Det kanske inte är den bästa boken att läsa för den som lätt påverkas till att bli… aningens desillusionerad. Men jäklar så bra.

Ur vulkanens mun är härmed nerpetad från tronen som ”mest magontsframkallande moderna svenska relationsroman” en casa Andersson. Huääääh.

#Blogg100 – 5


jag tror att man kan få in en zombie när man ändå håller på

Mitt handarbetade går i perioder och en av de saker som jag trivs allra bäst med är att brodera korsstygn. Det blir dock inte många röda stugor med förnumstiga budskap om guds frid. Jag samlar på mönster, men oftast ur den kategori som kan kallas milt subversiva.

korsikatten

Att brodera katter skulle också kunna bli för nutteputtigt, men katterna i Katter i korsstygn av Martin (målar katt-tavlor) och Jill (gör broderimönster av tavlorna) Leman är coola. Kraftiga. Sköna. Ickeputtenuttiga. Den här boken landade i brevlådan under veckan som gick. En god vän hade snubblat över den på nätet och kom att tänka på mig, så hon klickade hem den när hon ändå var igång med det egna bokshoppandet. Jag antar att det är överflödigt att berätta att jag blev jätteglad, men det gör jag ändå. Vintage från 1994, sånt gillar jag.

Har man lite olika mönster, en skvätt fantasi och lite känsla för att trixa hit och dit så är det ganska lätt att kombinera olika mönster. En på gränsen till puttenuttig katt får plötsligt en halvrutten zombiekompis. En söt katt tittar ut genom ena ögonhålan på en döskalle. Eller så drar man till med en zombiekatt rakt av. Inte helt klassiskt, men vadå? Kul. Det finns alltid nån som gillar en knäpp tavla. Tror jag.

Mamma dog i oktober 2011, ändå hann jag tänka att jag skulle göra något ur boken till henne innan… just ja. Just nej. Det ska jag ju inte.

Å andra sidan så tycker jag faktiskt att man kan sätta annat än bara blommor på gravar. Vi får se.

izzykampen

Ett tag blev det väldigt många kvinnokampstecken (Izzy kände sig som synes tvungen att trycka dit sin näve också. här skulle man rent teoretiskt kunna skämta till det om ”pussy power” men ni som känner mig sen förr vet att så lågt skulle aldrig jag sjunka.). Det, och många andra snygga mönster, hittar du på fuldesign.se.

————————————————

I övrigt är det en väldigt väldigt lugn lördagskväll, och jag läser faktiskt e-bok igen. Jag gör det fortfarande på datorn. Vi får se när jag tar steget fullt ut och gör det i mobilen. Läsplatta är jag fortfarande inte jättesugen på.