Arkiv för januari, 2013

What we in Sweden call galghumor

Humor hänger naturligtvis ihop med kulturkonsumtion. Nu undrar jag lite vad som kom först, min kärlek till skräck, zombies och slask, eller min stundtals alternativa humor?

image

Jag skrattade rakt ut när jag läste den här rubriken i lokalblaskan idag, trots att det egentligen inte var roligt alls. ALLS.

Jag skyller som sagt på min kulturkonsumtion, och på den galghumor som under många år var överlevnadstaktiken i min familj, familjen Cancer. Pappa dog 1981 av tarmcancer, mamma dog 2011 efter att ha drabbats av två OLIKA sorters cancer på tio år (tarmcancer och multipelt myelom) och så mycket kan jag säga att det blev många ambulansfärder och vändor till dödens väntsal.

Ofta var det smärta, bitterhet och gråt, men minst lika ofta var det skratt, sjuk humor och riktigt riktigt groteska skämt på vår egen bekostnad.

Vi skämtade om sjukdomen, om döden, om vad som händer efter döden och minsann – vi fick till några kremeringsskämt också, men jag besparar er dem nu.

#Blogg100 – 9


långt innan Wallraff var så mycket som en glimt i sin faders öga

Vi talar ofta om Bang, men Ester Blenda Nordström var också en kvinnlig journalist som tidigt gick sina egna vägar. Ester reste vida världen runt och körde både bil och motorcykel innan Bang ens hade börjat skolan. Under åren 1911-1917 skrev hon kåserier och reportage i SvD under signaturen Bansai. Inget märkvärdigt i dag, men för hundra år sedan var det det.

Synd att hon blivit så bortglömd! Kanske kan återutgivningen av en av hennes mest uppmärksammade böcker råda bot på det?

Rubrikens Wallraff? Han föddes 1942. De flesta känner till honom. Nu är det väl ingen som direkt påstår att Wallraff var först med det han gjorde, men det han gjorde har satt spår i litteraturhistorien så till den grad att det han gjorde fortfarande kallas just för att wallraffa. Han skrev en mängd reportage och böcker som byggde på att han, ofta utklädd, levde som en annan person, i en annan miljö, för att komma sanningen närmare.

enpigaDet var precis det Ester Blenda Nordström gjorde också, flera gånger dessutom.

I boken En piga bland pigor från 1914 skriver hon om sin månad som piga på en bondgård i Sörmland. Storstadsbönan, den för tiden mycket moderna och djärva fröken Nordström, ville skildra livet som tjänstefolk på landet som insider. Hon sökte jobb som piga på en relativt stor gård och satte igång. Jobbade och smygskrev. Smög också med tandborstandet, för såna fjompigheter hotade annars att avslöja henne. Hon började tala dialekt och bondade med gårdens andra piga som hon delade bäddsoffa med.

Många gånger fick hon bita sig i tungan för att inte avslöja sig när hon behandlades som mindre vetande. Ni minns en sån där liten grej som det där med kvinnlig rösträtt va? Det var bara några få som talade om det 1914, och de betraktades som tokstollar, inte minst på gården där Nordström arbetade.

Vilket slit. Vilket liv. Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Drängarna har mer ledigt än pigorna, av någon outgrundlig anledning. Bonnmoran sliter också hund, men husbonn han ligger mest och läser veckotidningar. Ester Blenda får löss i håret, blåsor på fötterna och evighets-sår på händerna och hon är så trött att hon skulle kunna somna stående, ändå konstaterar hon hur vilsamt det är att inte ha tid eller ork att älta pseudobekymmer. Att veta varje dag exakt vad som ska göras och sen bara göra det. Beta av grej efter grej. Att det där med att ätajobbasova ätajobbasova ätajobbasova ändå är helt OK. Nu kan man väl ganska krasst konstatera att det är rätt lätt att känna så om man bara behöver leva det livet i en månad, men jag kan i viss mån relatera till det hon skriver.

Efter en månad fabricerade Nordström en älskad mosters död så att hon kunde lämna gården och återvända till Stockholm igen. Hon skrev en reportageserie om livet på gården, alls inte speciellt elak eller degraderande (ja, hon var eventuellt lite kritisk mot ouppfostrade ungar och den där lata husbonn då), men när någon trots hennes dimridåer lyckades avslöja vilken gård hon hade arbetat på så blev bonden inte glad.

Det är emellertid en annan historia. Reportageserien blev berömd och hon sålde massor av böcker. Jag förstår det, hennes texter håller alldeles utmärkt att läsa ännu i dag, 99 år senare.

Jag önskar att jag kunde säga att hennes gärning blev lång, men hon drabbades tråkigt nog av en hjärnblödning redan 1938. Hon hämtade sig aldrig efter det och dog tio år senare – nersupen, bitter och utfattig sägs det.

#Blogg 100 – 8


ja, men precis så där ser det ut…

…när jag ska hämta ner katten från bokhyllan. Lite mer kortklippt numera bara.

sivblurb

Pussfnuttarna på Eskapix dammade upp en fruktansvärt snygg blurb-bild som header på sin Facebooksida. Nä, jag vet, det syns knappt, men det är yours truly som citeras. Klicka på bilden så ser du bättre. Det rara djuret vinner också på att ses i fullformat.

I februari serverar de nästa antologi, Brinn era Djävlar! Brinn!

I Brinn Era Djävlar! Brinn! kliver du in i en värld med noveller av Pål ”De döda fruktar födelsen” Eggert, Sofia ”Sexpuckona Anfaller” Albertsson, Stewe Sundin, Gunnar Blå, Johannes Pinter och Christina Nordlander.

What’s not to love? Jo, en sak. Jag saknar ett namn. Malin. Ska jag behöva vara utan Malin? Nä, hoppas inte. Men Pål är med, Pål som snart kommer med en ny fullängdare också.

Herr Holmströms gäng nöjer sig inte med antologier, de skissar dessutom på en gratistidning. Nog måste det gå att få ihop minst 2000 personer som kan tänka sig att läsa en gratistidning om alternativkultur inom konst, mode, musik, film och litteratur? ”Får vi ihop 2 000 gratisprenumeranter släpps första numret i slutet av april. Är intresset lågt blir det ingen kulturtidning – och Sverige förblir sitt grådaskiga jag…”

Just go there and sign up. Annars bussar jag katten på dig.

#Blogg100 – 7


En inställd spelning är en spelning det också

Den andra januari deklarerade jag att nu, nu är det nya tag.

(igen)

Inga fler bokinköp förrän tidigast den första februari.

ojvojvoj130128den här bilden är rykande aktuell, based on a true story, ett nedslag i inboxen 130128

Nu är jag där och tullar. Drar lite. Töjer. För nu är det förvisso bara den tjugoåttonde januari men jag beställde ju långsam gratisfrakt. Böckerna landar inte i Brukshåla förrän… ja, tidigast flera DAGAR efter den första februari. Och då är kanske det där inställda löftet inte helt inställt ändå? LITE mindre inställt än Lundells spelning den där gången, om inte annat?

—————————-

I väntan på mitt syndiga paket från amazon så läser jag en lånebok. Inte en av de fem redan påbörjade biblioteksböckerna. Nej då. Jag kastar glupskt i mig den senast nerladdade: Mikael Niemis Fallvatten. Jag hinner knappt tugga. Jag bara sväljer.

fallvattenI dessa dagar är det det perfekta katastrofscenariot: naturen hämnas. Nu ska vi få, vi människor.

Det är inget virus. Ingen atombomb.
Det är vatten. Bara vanligt vatten. Lule älv.

Egentligen är det kanske ett utslag av människans inneboende omnipotens, av vår tro på oss själva som skapelsens krona (att vi därmed skulle vara ”värda” att hämnas på), som lurar mig att skriva att naturen hämnas. Naturen skiter nog i oss. Den bara är. Hot som bara är, är nog de läskigaste av dem alla. Välkommen till mardrömmen.

”En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg.

Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan – och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimren vem som faktiskt är starkast.

Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen.”

Jag tvekar en lång stund. Hur genrebestämmer man den här boken? Niemi behäftas ofta med två ord som snudd på garanterar att jag inte vill läsa en bok när de kombineras (”mustig skröna”), så just de orden bör jag undvika.

Jag landar i skräck. Och spänning. För han är effektiv, den där Niemi. Han får mig att läsa vidare och vidare fast det är äckligt, fastän håren reser sig (nu skojar jag inte, någon sällsynt grafisk beskrivning av sönderskurna senor triggade faktiskt den innervering som får de små små musklerna som reser kroppsbehåringen att arbeta. ”swooosh” sa det, impulsen sköljde över kroppen och jag såg ut som ett ulligt piggsvin innan jag ens hann rynka pannan och tänka ”äckelpäckel”) vid ett flertal tillfällen. Snabba beslut, panik, mord och våldtäkter.

Är det bra då? Jag vet inte. Det är på tok för spretigt. För många människor att följa, eller snarare för många kast mellan hopp och förtvivlan per capita. Men han fick mig fast, det får jag ge honom. Och det vidrigaste i boken är såklart inte älven, det är människorna. Vi, skapelsens krona (ja, jag upprepar mig). Han är inte direkt subtil. Det mänskliga förfallet i stunder av stress och panik, det är inte tjusigt. Allt är draget in absurdum (”in absurdum” är förvisso orden jag tänker om det mesta jag har läst av Niemi, även om detta nog är det mest extrema jag har läst av honom hittills), men han har nåt. Hans sarkasmer vet var de tar.

Snacka om kontraster. Åsa Ericsdotter fick mig att rysa med få men välriktade ord igår. Idag forsar en pladdrigt mångordig Niemi, hårt drabbad av cliffhangersjuka, över mig med samma resultat. Båda får mig att rysa, om än av vitt skilda anledningar.

(åh jisses. ”forsar”, det var faktist en pun alldeles alldeles unintended)

—————————-

Bokbulimiker, hojtade den värmländske exkollegan till mig på en fikarast för femton år sen. FEMTON ÅR SEN, ni hör ju, jag ältar det än. Han menade inget illa, men ibland har han lite rätt. Nåja, det är till de nuvarande kollegernas fromma. På samma sätt som andra missbrukare skamset gömmer uppslitna godispåsar i strumplådan eller smyger till glasholken och krossar sina tomma ölflaskor i skydd av mörkret, på samma vis bär jag iväg många av de urvattnade pappersresterna till byteshyllan på jobbet.

Men jag har det under kontroll. Jag kan sluta när jag vill.

#Blogg100 – 6


sök och I skolen finna

image

…och där var det ju plötsligt, det berömda klippet. och jag kan skriva snyggare än så där, om jag bara vill. for the record.

Skola? Skolen? SKOLEN!


Äktenskapsbrott

Mitt helgbeting den här helgen har varit att skrota en massa gamla färgglada magasin för att reducera Högarna (ja, med stort H) på mitt rum och gå ner med resterna till återvinningscontainern. Klippa ut recept, resereportage och boktips som jag vill spara.

130126a

magasinslakt pågår. ja, jag har många kitschiga grejor vid skrivbordet. jag älskar dem alla. minnen de luxe. kamelen från Tunis får ett Fuck Cancer-halsband. Fatimas hand vakar över Drutten från Moskva. så ska det vara hos mig. jag har rivit tapet mellan fönstren utan att sätta dit någon ny. vi har ju bara bott här i 2,5 år.

Jag tar mina kräset utvalda (nåja) klipp och limmar in dem i snygga svarta anteckningsböcker (halva reapriset, min favoritgrej, när man bunkrar upp med massor av likadana. tack Åhléns). Eller så gör jag som nu, när jag tog med klippet raka vägen ner till datorn och letade upp boken från klippet i fråga i OPAC. Japp, så starka var orden i just det klippet. Jag letar för att kunna citera men har visst drällt bort det redan. ”Oh, den finns som e-bok!” Omedelbar (gratis) behovsuppfyllnad. Ah…!

Boken? Den heter Äktenskapsbrott och är skriven av Åsa Ericsdotter. Det där med omedelbar behovsuppfyllnad inverkade menligt på betinget att slakta magasin (läsa nu? jaa!) och på något symboliskt sätt så är det ju ganska snyggt, för ”omedelbar behovsuppfyllnad” är också en av de etiketter som jag tror att man kan limma på huvudpersonerna i Ericsdotters roman.

Niklas är gift med Karolina men ligger med Pia. Niklas berättar ingående om alla detaljer – analesex, oralsex, allt som hon egentligen inte vill veta – för en tredje kvinna. Denna tredje kvinna (som också är rösten, berättaren) är en av de som Niklas brukade bara otrogen med förr. Fast då var det inte som det är nu, förklarar Niklas. Med henne gick det ju att bara lägga av. Med Pia är det omöjligt. Pia är som knark.

aktenskapsbrottKruxet är att den tredje kvinnan också känner Karolina, Karolina skrattade vid något tillfälle och sa ”man kunde nästan tro att Niklas och du ligger med varandra” (hehe, men det gör ni ju såklart inte, hehe). Den tredje kvinnan skäms varje gång hon möter Karolina. Inte så mycket för DET, mer för vetskapen om Pia. ”Du Karolina…” – men så förmår hon inte mer.

”Mina tre bästa vänner, alla otrogna, det är obegripligt.
Jag läser i Forskning & Framsteg, det är hos min svåger, att barnafödande smittar. Blir kollegorna gravida sluter vi upp som lämlar. Samma med arbetslöshet, står det, bilinköp, bröllop, you name it.
Redan tidigt var det så här. Jag köpte en hamster, alla köpte hamstrar. Snattade jag så snattade alla.
Jag antar att jag borde bli vegan. Ställa mig på barrikaderna.”

(svart humor. I love it.)

Niklas vill inte välja. Han vill inte ens ”bara” ha Pia, trots allt det beroendeframkallande (sexet! hur SMAL hon är! och hon messar bilder av sitt nyrakade kön!). Han vill ha både Karolina och Pia. Han vill ha barn med båda. Vara gift med båda. Där nånstans går det riktigt åt helsike om man nu inte redan tycker att det gjorde det förut.

Det är väldigt dialogdrivet, ganska kortfattat, koncist, rakt på.

Jag tycker om det och jag hatar det.

Tycker om det för att det är så snyggt och effektivt. För att författaren kan förmedla så mycket, plantera så otroligt mycket i mig, med så få ord. Det är skickligt.

Hatar det för att jag är en barnsligt naiv ”rätt ska vara rätt”-människa som blir ledsen och besviken när folk är så dumma mot varandra. All respekt till polyrelationer, till de som har valt att leva i öppna förhållanden, till de som vill, orkar och vågar ifrågasätta den kärnfamiljskäcka tvåsamhetsnormen, men då ska det vara en ömsesidig öppen överenskommelse, annat avskyr jag (jag. moraltanten.). Det kanske inte är den bästa boken att läsa för den som lätt påverkas till att bli… aningens desillusionerad. Men jäklar så bra.

Ur vulkanens mun är härmed nerpetad från tronen som ”mest magontsframkallande moderna svenska relationsroman” en casa Andersson. Huääääh.

#Blogg100 – 5


jag tror att man kan få in en zombie när man ändå håller på

Mitt handarbetade går i perioder och en av de saker som jag trivs allra bäst med är att brodera korsstygn. Det blir dock inte många röda stugor med förnumstiga budskap om guds frid. Jag samlar på mönster, men oftast ur den kategori som kan kallas milt subversiva.

korsikatten

Att brodera katter skulle också kunna bli för nutteputtigt, men katterna i Katter i korsstygn av Martin (målar katt-tavlor) och Jill (gör broderimönster av tavlorna) Leman är coola. Kraftiga. Sköna. Ickeputtenuttiga. Den här boken landade i brevlådan under veckan som gick. En god vän hade snubblat över den på nätet och kom att tänka på mig, så hon klickade hem den när hon ändå var igång med det egna bokshoppandet. Jag antar att det är överflödigt att berätta att jag blev jätteglad, men det gör jag ändå. Vintage från 1994, sånt gillar jag.

Har man lite olika mönster, en skvätt fantasi och lite känsla för att trixa hit och dit så är det ganska lätt att kombinera olika mönster. En på gränsen till puttenuttig katt får plötsligt en halvrutten zombiekompis. En söt katt tittar ut genom ena ögonhålan på en döskalle. Eller så drar man till med en zombiekatt rakt av. Inte helt klassiskt, men vadå? Kul. Det finns alltid nån som gillar en knäpp tavla. Tror jag.

Mamma dog i oktober 2011, ändå hann jag tänka att jag skulle göra något ur boken till henne innan… just ja. Just nej. Det ska jag ju inte.

Å andra sidan så tycker jag faktiskt att man kan sätta annat än bara blommor på gravar. Vi får se.

izzykampen

Ett tag blev det väldigt många kvinnokampstecken (Izzy kände sig som synes tvungen att trycka dit sin näve också. här skulle man rent teoretiskt kunna skämta till det om ”pussy power” men ni som känner mig sen förr vet att så lågt skulle aldrig jag sjunka.). Det, och många andra snygga mönster, hittar du på fuldesign.se.

————————————————

I övrigt är det en väldigt väldigt lugn lördagskväll, och jag läser faktiskt e-bok igen. Jag gör det fortfarande på datorn. Vi får se när jag tar steget fullt ut och gör det i mobilen. Läsplatta är jag fortfarande inte jättesugen på.


istället för nyårslöftet (som jag inte gav) om att börja träna

#Blogg100 – andra sommaren

Suzann hängde på ganska snabbt, jag funderade lite – men det är väl klart att jag ska vara med. Ett inlägg om dagen (minst) var ju min ambition redan från början när jag återstartade bokbloggandet. Nu läser jag inte direkt en bok om dagen, men detta har ju ändå aldrig varit någon ren recensionsblogg. Jag vill nog inte ens ha det så.

Ofta skäms jag när jag läser långa välskrivna recensioner hos andra boktokar. Jag orkar sällan analysera. Problematisera. Jag vill på något vis bara sprida ryktet om en del av den populärkultur (och därtill relaterade ting, som döskallebroderier) som kommer i min väg.

Nog ska jag klara av att lägga upp något varje dag. Jag tror – tyvärr – att den delen av mitt arbetsliv då jag reser mycket är över för denna gång (jag har ju ofta kunnat mobilblogga då också, men ibland har det varit svårt att hinna hitta gratis hotspots eftersom jag är en snål en som föredrar just såna – gratis hotspots). När jag reser privat är det oftast så att jag kan hitta NÅGON form av wifi, jag har ju faktiskt mobilbloggat (om än kortfattat) boktok från både Moskva och Grekland. I Budapest (april. längtar jag? jaa.) finns det mycket för en boktok att blogga om, så jag tror inte att den resan ska behöva utgöra något problem heller.

att bokblogga på resande fot kan vara omistligt – om inte annat för att dokumentera och tipsa om boklådor i staden man besöker. på bilden min gamla favorit-Hugendubel i Berlin, numera tråkigt nog saligen insomnad.

Jag har inte ambitionen att prestera meningslösa skitinlägg bara för att få det gjort – även om det säkert blir så en del dagar – men jag vill återigen träna upp öronen och blicken, den där delen av mig som tänker ”berätta! blogga!”. Jag var duktig på det i perioder förr, jag kanske kan bli det igen. Jag har en tendens att spruta ur mig en hel massa inlägg de dagar då jag har energi att skriva – det kommer jag att fortsätta med. Bara ett om dagen räknas, och jag ser ingen mening med att medvetet ”spara” inlägg till någon annan dag. Det är snarast kontraproduktivt för hela idén.

Bara det att det är vår när utmaningen är över. Bara en sån sak. Som en muckarkam (jag muckar från vintern, tack tack) i bloggform.

#Blogg100 – 4


en annan Zombie

oateszombie

Meet Quentin P.

He is a problem for his professor father and his loving mother, though of course they do not believe the charge (sexual molestation of a minor) that got him in that bit of trouble.

He is a challenge for his court-appointed psychiatrist, who nonetheless is encouraged by the increasingly affirmative quality of his dreams and his openness in discussing them.

He is a thoroughly sweet young man for his wealthy grandmother, who gives him more and more, and can deny him less and less.


Joyce Carol Oates
tar sig an en psykopat vars förlaga sägs vara Jeffrey Dahmer. Jag vet redan att hon är en språklig magiker, en kameleont som kan skriva nästan vad som helst hur som helst men när hon blir Quentin P är det svårt att fatta hur hon kan skriva som hon gör. Hon blir Q och han skriver och berättar, och så ritar han lite grand. Barnsliga teckningar som bara gör det så ännu mycket mer creepy. Riktigt riktigt nasty om mannen som vill ha en egen zombie att älska. Han förföljer snygga unga män för att se om den killen, är det HAN som blir den perfekta sexleksaken? En partner utan egen vilja, som kramas när Q vill kramas och som lydigt särar skinkorna om det är på det humöret Q är. Det verkar ju vara så lätt att lobotomera någon. Några välriktade slag med en ishacka bara.

Som sagt. Vidrigt. Och mycket bra.

image

språket – hur hon blir Q

#Blogg100 – 3


How I Live Now

Det händer att man snubblar över en författare som man anser borde vara Omtalad med stort O. Nu har jag läst min andra bok av Meg Rosoff, nu känner jag mer och mer att hon borde vara det. Omtalad. OMTALAD.

(ja, jag är på mitt ÖVERTYDLIGA HUMÖR idag)

Kanske har hon bara inte hunnit slå i Sverige? Hon kanske är jättestor i hemlandet? Vet inte.

howilivenow

Fifteen-year-old Daisy is sent from Manhattan to England to visit her aunt and cousins she’s never met: three boys near her age, and their little sister.

Her aunt goes away on business soon after Daisy arrives. The next day bombs go off as London is attacked and occupied by an unnamed enemy.

As power fails, and systems fail, the farm becomes more isolated. Despite the war, it’s a kind of Eden, with no adults in charge and no rules, a place where Daisy’s uncanny bond with her cousins grows into something rare and extraordinary.

But the war is everywhere, and Daisy and her cousins must lead each other into a world that is unknown in the scariest, most elemental way.

I Rosoffs böcker (ja, alla de två som jag har läst hittills – jag kände i samma stund som jag skrev det där att jag kanske uttrycker mig lite väl svepande nu) finns något absurt, diskret magiskt. Något lite skevt. I How I Live Now är det bland annat tidsbestämningen som ställer till det för mig. Av någon anledning vill jag prompt veta ”men, vilket krig?”

När man ser vilken miljö Daisy landar i är det lätt att först tänka ”andra världskriget!” men så tänker jag ett förnumstigt och lätt överanalyserande ”men då flög folk fortfarande inte riktigt vardagsaktigt över Atlanten än?” och när Daisy så deppar ihop över att hennes mobil inte fungerar i UK så inser jag att njä, OK, det är nutid, eller framtid. Undrar varför det känns så viktigt att tidsbestämma? Varför jag lägger energi på det? Inte heller får vi veta något specifikt om själva kriget. Vem och varför?

Varför lockas jag så av boken då, trots alla dessa obesvarade frågor? Det är överlevnad, punkt slut. Barnens överlevnad, för när bomberna smäller i London stängs landets gränser och en bunt tonåringar samt en nioåring får klara sig själva eftersom moster Penn inte kan ta sig tillbaka in i landet just då. Jag tänker nästan på Barnen från Frostmofjället ibland, fastän det är många många år sen jag läste den boken. Som en lite förgrening från Carhullan Army, men lite snällare, i fjortisvarianten. Därmed inte sagt att det är vare sig snällt eller oskyldigt. Så, det är en bok som besvarar (alldeles för) få frågor, men som enligt mig är ett alldeles underbart äventyr, en sträckläsare. Det här kunde plättlätt ha blivit en tjock bok, en riktigt maffig tegelstensroman, men nu blev det inte så. Jag blir inte klok på om jag är imponerad eller besviken över Rosoffs val att servera oss historien på det sparsmakade vis hon nu väljer att göra det.

(jag gillade Justin Case också. mycket. YA med udda twist, what’s not to like? bokar ännu en bok signerad Rosoff på biblioteket och ser sannerligen fram emot att få läsa den.)

#Blogg100 – 2


tröstlöst utfrätt vackert vid Stilla havet

Min vän Boktoken i Skarpnäck skänkte mig Malin Nords Stilla havet i julklapp. Jag blir alltid glad över böcker, och ännu gladare när de är så speciellt utvalda som jag vet att den här boken var.
stillahavet

”De möts vid Stilla havet. En romans utan minnen och framtid, bara ett enda långt kaliforniskt ögonblick. De kör bilen rakt ut i landskapet. Lysande fåglar lyfter och skriker i flockar. Hon befinner sig långt hemifrån, långt från snön som faller som sorgen när någon faller. Hon dricker för att sjunka genom mörkret. Ingenting är lika skönt som berusningen, ingenting så hårt som hud. Det finns aldrig avsända brev, exakta bilder av minnen som liknar drömmar, en saknad i kroppen som också är våld. Det finns ingen tröst.

Stilla havet är en roman om längtan att förstöra. Melankolins, desperationens och de oändliga strändernas bok.”

Det är en tunn bok, inte många ord. Texten är fragmentarisk, det är mycket vackert skrivet med nutid och återblickar och teser ur aldrig sända brev, lösa anteckningar nerskrivna på allt och inget. Många tankar går till den älskade brodern som sitter i fängelse hemma i Sverige. Den icke namngivna huvudpersonen är så destruktiv att det faktiskt snudd på gör fysiskt ont att läsa, speciellt för en gammal alkisunge som jag, med därtill (åtminstone i mitt fall) vidhängande kluvet förhållande till alkohol.

Maken till roadtrip. Den namnlösa och Jean möts på en strand vid Stilla havet. Det är så självklart det där mötet, men ändå kommer jag aldrig att förstå vad de ser hos varandra. Varför de ses igen och beslutar sig för att dra söderut tillsammans. Jag får bara ont i magen av det sagda såväl som av det outsagda. This is not for the fainthearted, att läsa och till fullo våga ta till sig den här boken kräver mod. Jag har inte det modet just nu, så jag tror att jag behöver läsa om den en annan gång. Nu tänker jag, fröken ängslig Svennebanan, bara ”men jisses, var RÄDD om dig” mest hela tiden.

PS en extra ros till Katarina Bonnevier, Marie Carlsson och Sara R Acedo för omslaget. Så perfekt! Jag vat inte hur många gånger jag har tittat på det. Igen. Och igen. Och igen. Bligat. Stirrat. Tittat närmare.

#Blogg100 – 1


när man drar tummen ur

Det var en hiskelig tur att jag äntligen bestämde mig för att dra iväg en anmälan till Bokresan, för nu är det fullt och folk köar för att få en plats efter återbud.

bokr2
gruppläsning är underskattat. gravt underskattat.


jag står först i kön

tatuhJag såg TV-serien, såklart. Hur kan man ungdå att beröras? Jag lyssnade på Gardell när han talade om boken och tiden då allt hände på Pride i somras. Ändå har jag inte varit vrålsugen på att kasta mig över boken.

Jag har inte köpt den, inte köat för att få tag på den på bibblan, inte försökt få låna den från någon kompis. Att den hamnade hos mig nu beror enbart på att det stod där och glänste lite i snabblånehyllan när jag passerade i fredags. Annars hade jag lugnt kunnat vänta lite till. Det var ingen bråttombok för mig, det var en snudd på historiebok av det slag som ska (jaja, måste) läsas, men som inte behöver hetsas över.

”När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män, insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.

Det här är min och mina vänners historia.”

Som så många andra saknar jag Paul. Det är Paul jag faller för. Det är Paul jag vill veta ännu mer om. Rasmus och Benjamin är rara, vi behöver deras historia också, att komma ut, att komma ut i den tid då de kom ut, men Paul åh Paul. Underbara Paul. Jag undrar om det går att övertala herr Gardell att gå tillbaka och skriva en bok där Paul står i centrum?

stonewallinn40-årsjubileum när vi var i New York 2009 – jag är blödig, jag fick tårar i ögonen av att bara stå där

Vad jag älskar: historielektionen. Hur Gardell går tillbaka. Berättar om Stonewall inn, påminner om hur länge homosexualitet faktiskt kallades sjukdom i Sverige.

Vad jag saknar: flatorna. Men OK, flator fick inte HIV. Bögar och flator var mer isolerade från varandra förr. Men ändå: jag hoppas att flatorna får en plats sen, i bok två och tre, för de klev fram och kämpade också för de sjuka männen.

Jag skrev förut att jag aldrig köade på boken. Nu när jag har läst den så är jag däremot sugen på att läsa bok nummer två numedengångprontopronto.

Jag gick vilse i går i Brukshålas Folkets Hus (ja, det är möjligt, uppenbarligen *host* och då brukar jag inte ens vara en speciellt förvirrad person normalt). Jag hamnade i biblioteket, det lilla och oväntat fina. Insåg att det var dags att ta vara på vilsegåendet (det FANNS en mening, snudd på en fysisk Freudian slip? ;)) och skaffa mig ett lånekort när jag ändå stod där, ett lånekort som jag använde för första gången i dag. Tänkte ”kön till nästa bok i serien är nog kortare här” och ja, det kan man väl säga att den var. Det fanns ingen kö alls på nästa bok, Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen. Jag glider in först i kön på första försöket. Inte illa. Inte illa alls.


man inte bara läser om zombies

sondagspyssel

Hamnade – väldigt otippat – på pysseleftermiddag med en bunt fullständigt okända människor i Brukshålas Folkets Hus i dag. Ni ser ju. Man tar med fantastikintresset dit också. Började sy döskallen, men kommer att göra zombietrion också vad det lider. Korsstygn och zombies, det är som handen i handsken. Det hajar ju vem som helst.

Först gick jag fel och råkade hamna i biblioteket, som också ligger i Folkets Hus (håla var ordet, sa Bull, men det är kärleksfullt sagt). URMYSIGT! Utökade lånekortssamlingen en smula. Nu har jag fina plastkort till biblioteken i Västerås, Uppsala, Dorotea och – fr o m idag då – Surahammar. Nästa gång stannar jag längre.


and some porn

bibloporr

NU ska jag sluta spruta ur mig blogginlägg för ikväll (when it rains, it pours), men jag måste få avsluta med att servera bilddokumentation av den sena eftermiddagens snudd på obligatoriska fredagsbesök – Västerås stadsbibliotek. Se så varmt och fint det strålar i den blåkalla skymningen. MYS! Jo, jag gjorde ett ganska bra kap i dag också, men det berättar jag mer om en annan dag.


Vägen till stjärnorna

vagentillstjarnorna På TV:n malde en fånig ring-in-tävling (”vad hette Robinson Crusoes polare?”). ”Måndag va?” kläckte jag – aningens sarkastiskt – och blev skräckslagen och förolämpad omvartannat när K lite förstrött (hoppas jag) korrigerade mig med ett ”Fredag” utan att riktigt reflektera över min sarkasm. Ouch! Den smärtan.

Han är emellertid redan förlåten, för jag fick låna hans paypalkonto (1.99 dollar – det ni! sånt gillar man. billigt billigt, bara ladda ner och läsa med en gång.) för att köpa Oskar Källners långnovell Vägen till stjärnorna.

Hur är det då, det där med att få kliva ner i Stockholms tunnelbana tjugo år efter atomkriget? Jo tack, detta är inte alls tokigt.

Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.

Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: Överlevnad.

Jag har en del invändningar, men inser att en del av dem hänger ihop med resurser som ett litet förlag eller en egenutgivare inte alltid har. I början reagerade jag lite på språket, det hade vunnit på att hanteras av en van redaktör. Sen var det en del kärleksfloskler som fick mig att sucka lite, men det säger nog mer om mitt cyniska jag än det gör om Oskars förmåga att skriva om kärlek och sex. Det är dessutom så att ingen av de Metro 2033-besläktade böcker jag har läst hittills (jag baserar min utsaga på ett enormt statistiskt underlag – hela fyra böcker ;)) är av den kaliber som kommer att kvala in som ”bästa relationsroman”. Nu är det ju inte en relationsroman jag söker heller. Det är äventyr.

Jaha. Nu levererade jag just en del gnäll, egentligen oproportionerligt mycket. Jag tyckte ju att detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv). Oskar skrev den här novellen till en Metro 2033-tävling om livet i ett postapokalyptiskt Sverige. Han vann inte. Det här är såpass kompetent att jag blir väldigt nyfiken på novellen som vann (vem är Rebecka? hur får man tag på hennes novell?), den måste ju vara… ja, VÄLDIGT bra. Eller så hade juryn dålig smak. Hmf.

Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!


Äntligen! Stockholms tunnelbana dystopieras. Wooohoooo.

Hittar en otroligt glad nyhet hos Swedish Zombie, tack vare Oskar Källners Vägen till stjärnorna så tar Stockholms tunnelbana steget över till de metronät som spinner loss i framgångvågorna efter Metro 2033. Som jag har väntat!

”Oskar Källners novell Vägen till stjärnorna är handlingsdriven urban fantasy med fokus på äventyr och förvecklingar. En njutbar anrättning kryddad med dystopi. Om du letar ett stycke text att deppa ihop till (tänk McCarthys The Road) har du inte mycket att hämta, men om du är sugen på strapatser i Stockholms tunnelbana i en tid då det mesta gått snett, har du så att säga hamnat rätt.”

Jag hade önskat mig en fet roman, jag fick en novell, men joy joy and happiness! Nu måste jag bara försöka förstå hur man får tag på e-boken. Smashwords, alltså. Spännande!


Vanessa. Njäe va.

vanessaIbland blir jag lite förbryllad över mig själv. Om jag misstänker att jag inte kommer att gilla en bok varför
1) reserverar jag den då på bibblan
2) läser jag ut den, när jag börjar läsa och snabbt inser att den är ganska pajig?

…men det gjorde jag. OK, jag ger Gynning det faktum att jag tyckte att hennes första bok om enäggstvillingarna Laura och Vanessa var oväntat bra. Jag vet inte om jag är ovanligt sur just nu, eller om bok nummer två, Vanessa: flickan i glaskupan (ja, men ni HÖR ju, det är så otroligt ohemult klyschigt att beslå en psykiskt sjuk kvinna med ”glaskupa”), verkligen är så mycket sämre som jag fick för mig nu.

Lite sex, lite Thailand, lite peddoindignation, lite… lite spretigt? MYCKET spretigt. Det kanske är det: Gynning slår knut på sig själv, det blir too much of everything.

Vanessa: flickan i glaskupan är den fristående uppföljaren till Laura flickan från havet, Carolina Gynnings succédebut som romanförfattare. Här möter vi tvillingsystern Vanessa, vars liv Laura stal när hon trodde att systern dött i tsunamin i Thailand. När Vanessa äntligen lyckades rymma från sin fångenskap och insåg att Laura inte bara tagit över hennes magasinsimperium utan även hennes fästman, så brast något i henne. Som en vålnad dök hon upp på Lauras bröllop och orsakade kalabalik.

Men det gick inte som Vanessa hade tänkt sig. I stället för att träda in i brudens ställe togs hon om hand av polis och har nu spärrats in på en psykiatrisk avdelning. Ingen tror henne när hon med en dåres envishet hävdar att det är hon som är Vanessa och att hennes slyna till syster är en bedragare. Läkarna proppar henne full med lugnande mediciner och säger att vanföreställningar ingår i sjukdomsbilden. Bipolär sjukdom, kallar de det. Ju mer Vanessa protesterar desto mer övertygad blir omgivningen om att hon är riktigt illa däran.

Vem kan gilla det här då? Ja, jag tycker fortfarande att det är eoners eoner bättre än t ex Denise Rudberg. Nu tar jag och rensar skallen med en skvätt zombies igen. Brrraaaiiiinssssss.


Kom ska vi tycka om varandra

komskavityckaNu har jobbet dragit igång igen, full fart med RÅGE, och då är det ju ganska dumt att jag inte kan sova på nätterna. Bra för lässtatistiken, jodå, men min hälsa går snabbt åt fel håll.

Jag har ganska många enkla böcker på hemlån nu. Spännande, snabblästa, inget direkt tuggmostånd men ändå – de har något. ”Det”. Hans Koppel har det, fortfarande. Del två i hans trilogi med fristående thrillers heter Kom ska vi tycka om varandra. Anna, medelålders journalist med trevlig man och rar dotter, springer ihop med ung vacker man på en konferens. De hamnar i säng, insert [fyrverkerier], men Anna vill ändå inte ha mer än så. Det vill han. Erik. Erik är lite som Glenn Close. Mycket. Hoppas Hans (eller Petter Lidbeck som han egentligen heter) att vi ska ha glömt den där gamla filmen tro? Det har vi inte.

Ganska kompetent, en riktig bladvändare, men det som retar mig lite är att jag tror att Hans/Petter kan så mycket mer än så här.


När jag lät dig gå

Jag börjar nästan skratta när jag återvänder till texten jag skrev om Gayle Formans första bok, Om jag stannar. Jag låg vaken långt in på morgonkvisten då också, jag tänkte precis samma sak då: jag vill ha något nåt tunt och lättläst, tack. I natt (OK då: i morse) blev det När jag lät dig gå.

narjaglatdiggaDen första boken om Mia var en tunn bok om ett ganska tungt ämne. Mia blir ensam kvar efter en svår bilolycka. Mamma, pappa och lillebror dör. Mia själv svävar mellan liv och död men bestämmer sig till slut för vilken sida av bron hon vill gå till. Hon väljer livet.

Hennes dåvarande pojkvän Adam var hos henne de där avgörande dygnen. Han bad henne att leva. Han lovade att ge henne vad som helst om hon bara lever vidare.

Nu blev det mer än så, mer än ”bara” liv. Tre år senare är Adam etablerad rockstjärna och Mia är en ung och lovande cellist som ska ut på världsturné. Det enda de INTE har längre är varandra. Mia orkade inte vara flickvän efter olyckan, när hon fick en plats vid Juilliard i New York gjorde hon slut med Adam – eller, hon gjorde inte ens slut. Hon gjorde sig bara oåtkomlig. Svarade inte i telefon. Ignorerade.

När bok nummer två drar igång sitter Adam på ett hotell i New York med ångest. Han borde åka till London och spela in en rockvideo eller han borde åka till LA och vara med sin snygga brutta Bryn (känd skådis) men han vill ingetdera. Han vill bara promenera, ensam, i New York. Han vill bara poppa sina piller ifred. Plötsligt tittar han upp och möter Mias blick. Hon ser på honom från en affisch om en konsert. En konsert som går av stapeln nu, och det finns en biljett kvar. Adam smyger in, och till sin enorma förvåning kallas han backstage efteråt.

Ännu en roman som utspelas under ett dygn, ännu en roman som förvisso inte är stor litteratur, men som bara FLYTER in i skallen. Bladvändare. Visst, mitt luttrade vuxenjag känner att det kanske är lite väääääl amerikansk YA när båda vuxit upp och blivit big stars (vad är oddsen?) men jag gav den där cyniska delen av hjärnan ledigt när jag läste och bara flöt med. Jättebonus också för att boken göder min New York-längtan på trevliga vis. Från Port Authority (som man kanske inte hade behövt översätta till Hamnmyndighetens busstation :)) till Staten Island-färlan till Brooklyn.


första böcker-om-böckerboken 2013

Per Christian Jersild. Vilken stjärna. Jag skrev redan under bokmässan 2012 att Ypsilon är ett måste, ändå skulle det alltså behöva dröja flera månader innan uttalandet realiserades. Man är ett märkligt djur.

Jag samlar på Jersilds böcker, så egentligen BORDE jag ”få” köpa Ypsilon trots inköpsstopp (det är sannerligen en skatt att ha kvar i bokhyllan! många böcker lämnar jag utan tvekan vidare till byteshyllan på jobbet men detta skulle vara en av de där böckerna som inte lämnar hemmet förrän jag också gör det [i horisontalläge]), men nu blev det ett lån på biblioteket.

ypsilon1Om Jersilds Medicinska memoarer (min text om den boken finns tyvärr inte kvar eftersom jag var dum nog att inte spara ner min blogsome-blogg när de hotade att stänga, grmpf) handlade om hans yrkesliv som läkare så kan jag känna att Ypsilon handlar ganska mycket om hans yrkesliv som författare. JOOOO, det är skönlitteratur, men det kommer spridda små stänk av historier som SKULLE kunna spegla lite av det som försiggick i Jersilds liv omkring åren då han skrev några av sina största böcker.

Det börjar med att Jersild slumrar i sin läsfåtölj. I handen har han en bok som han somnat ifrån (skullealdrighändamig). Abrupt uppvaknande: det ringer på dörren. Alltså… den där killen, killen utanför, han är så bekant. Reine sa du? Reine Larsson. Ah, Reine från Barnens ö. Reine letade alltså upp Jersild, men mötet med Reine ger mersmak, trots en liten förvirrad känsla av obehag. Vilken resa det blir, geografiskt så väl som mentalt.

Galet, skruvat, sorgligt, kul. Svart humor. Smart svart humor. Att läsa Jersild är dessutom bildande på det sättet att han serverar små portioner filosofi på ett sätt som får en att vilja lära sig mer (en del av de moderna filosofer han spinner loss på är väldigt välkända, andra kanske inte riktigt är typen som en okulturvetare som jag har koll på – men som jag vill få koll på. böcker som leder vidare in i andra böcker, bästa sorten).

Jaha, Reine sa vi. Vilka fler då?

Bland dem han får kontakt med finns Lennart Siljeberg från Grisjakten, Evy Beck från Djurdoktorn, Bernt Svensson från Babels hus och några till. Eftersom det gått så lång tid har de förstås alla mycket att berätta. De dras också in i nya förvecklingar – med varandra och inte minst med sin författare.

Jersild går loss mycket på filosofi. Forskning. Han nämner termen bias. Det är där min självinsikt slår till. Min bias. Jersild är för mig en sådan fantastisk författare att han eventuellt skulle kunna skriva om den gamla hederliga telefonkatalogen en aning och jag skulle ändå tycka att det är bra. Så – jag vet inte om det är min förutfattade mening som gör det: men detta blir ännu en älskad Jersildbok att lägga in i minnesbanken. Stark fyra. Eller femma minus. Nåt sånt.


Böcker om böcker

Sent omsider hittar jag – tack vare Mind the Book – till Västmanländskans läsutmaning Böcker om böcker. Kul tema och en gedigen förslagslista. Eftersom jag hakar på lite sent så har jag aningens kort om tid – men ändå inte: 23/4, jag borde klara att få ihop sju metaboktokare tills dess. Jag har läst elva böcker i listan, har ännu några av dem vilande i skattkistan med olästa böcker.

Faktum är att jag just nu läser en bok om böcker. Vilken bok det är avslöjar jag i morgon (jaja, det blir ju en enoooooorrrrrrm överraskning för mina goodreadsgrannar, eller inte), då ska jag skriva en glad bloggpost om den (jag är stormförtjust, så mycket kan jag väl säga). Ögonen trillade ihop när jag hade ungefär tio sidor kvar i boken i går natt…!


Bokresan 2013

Yes! Jag bestämde mig – klart att jag ska på Bokresan 2013. Härliga Syninge igen, det blir finfint detta!

bokr3

En av alla härliga läsplatser i huset. I år får jag tråkigt nog klara mig utan Kristoffer, men jag känner mig ändå ganska trygg eftersom Suzann ska med.


Grattis, 150-åringen

lu

Wooohooooo! Inte illa! Jo, men det är väl klart att jag har köpt en födelsedagspresent till… eh, mig. Men till LUs ära, såklart!