undantag man minns: Hungerelden

Trilogier. Jag älskar dem, oftast, för tryggheten. Jag läser del ett, jag vet att det kommer mer. Tråkigt nog så blir jag nästan alltid besviken på bok nummer två, men sedan blir allt bra igen i bok nummer tre. Så brukar det vara, så till den milda grad att jag nästan har kommit att ta för givet att den andra delen alltid ska vara någon form av transportsträcka.

Victoria spräcker sviten. Victoria Bergman. Jag har just svepläst Eriksson/Axlander Sundquists Hungerelden, den andra delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet, och detta var så långt från en transportsträcka som man kan komma. Boken är ett utropstecken i sig och jag känner en otålighet intill barnslighetens gräns; ge mig del tre, NU!

Poliskommissarie Jeanette Kihlbergs arbete med att lösa fallen med de döda invandrarpojkarna avbryts när en framgångsrik företagsledare mördas i Stockholm, på ett i det närmaste rituellt sätt.

Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd.

Men, hämnd för vad?

Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering, ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation.

Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunna Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna. Sofia försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.

Det är svårt att skriva speciellt mycket om handlingen i sig utan att spräcka det som är bokens clou – eller snarare det som jag hela tiden har trott är bokens – seriens – clou. Hungerelden lyckas nämligen dra undan mattan under fötterna på mig (trodde jag att jag hade petat ihop alla de snyggt serverade små detaljerna till en helhet? Pilutta mig!) nästan lika drastiskt som Kråkflickan (del ett) gjorde det.

Det är politiskt utan att skriva på näsan, det är otäckt utan att förfalla till slaskigt och det är så snyggt så snyggt utfört. Välskrivet och noggrannt researchat. Det är en historia som du aldrig vet var den ska ta vägen och det är faktiskt något av det bästa svenska i kriminalväg som jag har läst på många år. Jag uppskattar det faktum att Jeanette och Sofia dras till varandra utan att det görs en GREJ av det, det är bara så naturligt att det inte ”överpåpekas”. Författarna avstår från att försöka plocka politiskt korrekta HBTQ-poäng och det känns befriande. En fin bonus för mig som älskar detaljer är dessutom att jag serveras ett Stockholm som jag bitvis inte hade en aning om. Det är en bok jag vill stoppa ner i väskan innan jag sätter mig på tåget för att åka dit och söka upp den där trappan, den där platsen, eller den grå plåtdörren under kyrkogården.

Läs läs läs. Kråkflickan har just kommit ut som pocket, och den inbundna Hungerelden går loss på det vänliga priset 89:- på adlibris. Köp dem, och du har ett antal sommardagar räddade oavsett väder.

Sista delen i trilogin kommer om ungefär ett år (oh, smärta). Pythians anvisningar. Jag väntar.