My heart goes bang bang bang bang

Bang – alias Babro Alving – har trollbundit mig sedan sekund ett. Jag har tänkt ”oh, att ha fått vara hennes vän” eller ”oh, att ha fått jobba med en sån kreativ människa”, men jag inser med åren att hon var allt annat än enkel att älska. Ändå var det så många som gjorde just det. Älskade henne. Frågan är om hon någonsin älskade sig själv.

Hon bröt så många konventioner, hon var så – skenbart – stark. Hon gjorde ofta som hon ville, hon fick mycket stryk för det, men hon drev ofta genom sin vilja och gjorde saker som kvinnor, allra helst mammor, absolut inte fick göra. Ja, snudd på som kvinnor, allra helst mammor, FORTFARANDE inte får göra. Hur kan man annat än fascineras av ett sådant liv? Hon födde en Ruffa, ogift. Ja, Ruffas pappa var gift. Um, med någon annan. Hon levde öppet bisexuell och polyamorös (även om man inte talade i de termerna då, åtminstone inte högt) och reste till platser där kvinnor då rakt inte borde befinna sig.

Det man lär sig är att hon var långt från ensam kvinna på fronten. Vi tror att vi är så fria och gör så mycket gränsöverskridande i dag, men det fanns en ganska gedigen bunt nordiska kvinnliga krigskorrespondenter redan på 1930/40-talet. Överhuvudtaget undrar jag ibland om det har hänt så där hiskeligt mycket sedan Bangs dagar.

Beata Arnborgs Krig, kvinnor och Gud är en fantastiskt välskriven biografi om en av nittonhundratalets mest mångsidiga svenska skribenter. Arnborg har fått tillgång till brev, dagboksanteckningar och många intressanta bilder. Jag önskar att många många ville läsa den, inte bara för att få lära sig mer om Bang, utan för att ta del av ett liv levt av en människa som slukar dagarna i stora tuggor. En synbart stark människa som gjorde så många spännande saker, som var med och upplevde så viktiga bitar i 1900-talshistorien men som samtidigt kämpade med så många demoner. Mycket var hon, fru Alving, men tråkig var hon då sannerligen aldrig.