Arkiv för 24 maj, 2011

Månpockets junisläpp – min favorit

Det fanns mycket att tycka om i Månpockets junisläpp (en bunt hamnade hemma hos mig i dag *harkel* jag som skulle ligga lågt med bokinköpen), men jag vill tipsa om en spänningsroman som jag svepläste i vintras: Robert Karjels De redan döda.

Thailand, januari 2005. På ett ödsligt strandhotell möts några överlevare efter tsunamin, var och en med egna skäl att förbli ”saknad”. Det är N., eller Svensken, Mary med en katt tatuerad i svanken, den vapenkunnige Vladislav och den bittre pakistaniern Reza. Samt amerikanen Adderloy. Den senare verkar inte bara ha obegränsade ekonomiska resurser, han övertalar också gruppen att medverka vid ett bankrån i Kansas för att finansiera sina nya liv. De tar sig in i USA, förbereder sig minutiöst, men när första skottet faller havererar planen och deras tillvaro övergår i en flykt på liv och död.

Stockholm, 2007. Säpo-agenten Ernst Grip beordras att ge sig av till USA. Han förs till militärbasen på Diego Garcia – en atoll i Indiska Oceanen. Väl där ska han hjälpa FBI att förhöra en terrormisstänkt och svårt torterad fånge som man tror är svensk. Sakta men säkert vinner Grip mannens förtroende, men samtidigt börjar han förstå att säkerhetsagenterna är minst lika intresserade av honom själv som av fången i den orangea overallen. Och när namnet Adderloy dyker upp i utredningen inser Grip att hans eget ljusskygga förflutna är på väg att hinna ikapp honom. Snaran dras åt.

Min första bokdate med Karjel kom med De hängdas evangelium för några år sedan. Den presenterades som en svensk, lite smartare variant av Da Vinci-koden. Det var ju rätt populärt att göra den referensen under några år, men det verkar som tur var gå över nu. Nåväl, jag tyckte att den var lite så där, jag hade hoppats på mer. Jag tycker att han lyckas väldigt väldigt mycket bättre med De redan döda.

Det talas ibland om alla de som försvann i tsunamin, eller snarare de som passade på att försvinna. Det försvinner massor av människor varje år – många av dem hittas aldrig döda – var tar de vägen? Drar de bara? Vem har inte lekt med tanken? (Jo, jag har, om än inte speciellt ofta numera, men nääää, jag skulle aldrig göra det mot nära och kära)

Tsunamin var väl ett alldeles utmärkt, om än groteskt(*, tillfälle för de hugade som befann sig på plats och överlevde. Frågan är bara hur länge det känns som en frihet att klippa alla band (förutsett att man har de ekonomiska förutsättningarna etc). Att starta om allt på nytt, utan någon annans förutfattade meningar och förväntningar, kanske kan te sig lockande, men som sagt: hur länge?

Karjel är yrkesmilitär och känns lite som en Hamilton på riktigt (pilutta dig, Janne G!). Han är bara tre år äldre än jag, har haft viktiga utlandsuppdrag och är utbildad att flyga en hel massa roliga flygetöj som jag också gärna skulle lägga tassarna på. Jaaaa, jag är avundsjuk. Och så skriver han en bra bok dessutom? Hupp.

Grattis Robert! Väl bekomme.

*) äh, det där var ju rätt dumt tänkt. När är det INTE groteskt att bara försvinna, egentligen? Nåja. Det är en helt annan tankekedja och ett helt annat blogginlägg.

Annonser