Arkiv för 21 maj, 2011

att tvingas sakna sig själv

Kristoffer högg ved, jag satt och läste. I precis samma stund som jag läste om hur den 51-åriga Alice – drabbad av Alzhemier extremt tidigt i livet – för första gången glömmer bort vem hennes yngsta dotter är kom en vidpust. Jag vet fortfarande inte om det var den kalla vinden eller det jag läste, men håret reste sig på armarna.

Det var ganska fint att sitta där och läsa slutet på den här boken ensam, för oavsett hur många gånger K har sett mig gråta så tycker jag fortfarande (löjligt nog) att det är skämmigt att göra det över en bok (jag gör det mycket sällan numera), men läser man de sista sidorna i den här boken UTAN att göra det så vet jag inte vad man är gjord av. Den här boken är klok, vacker, rolig, sorglig och jäkligt bra.

Min f d kursare Johanna kommer att möta en och annan som Alice i sitt framtida yrkesliv, tror jag. Johanna, om du vill ha den så blir boken din, som ett grattis till din AT-tjänst.

”Alice Howland, lyckligt gift och med tre vuxna barn, är en mycket välrenommerad Harvardprofessor på höjden av sin karriär när hon märker att hon börjar glömma saker. Först ett ord då hon håller en föreläsning, något som vanliga människor inte ens skulle reflektera över men som är en skrämmande upplevelse för den osedvanligt strukturerade och skärpta Alice. Och så den dag då hon under sin joggingtur i city upptäcker att hon inte vet var hon befinner sig.

Hon söker läkare och får diagnosen tidig Alzheimer. Hon är femtio år gammal. Romanen är skriven ur Alices perspektiv, och vi får under två års tid detaljerat följa hennes gradvisa insjuknande, till den dag då hon inte längre vet vem hon är.

Fortfarande Alice handlar om en kvinna som rent bokstavligt tappar förståndet. Det är thrillerspännande och hjärtslitande och sorgligt och fruktansvärt skrämmande (inte minst om man vågar snudda vid tanken att man sig själv ovetande kan vara bärare av denna sjukdom) men ändå inte alldeles becksvart.

Alice växer också av sjukdomen, får en närhet till sin man och sina barn som hon inte haft särskilt mycket tid eller känslor för tidigare. För Alice är trots allt inte bara ”den galna Alzheimerpatienten” – hon är också fortfarande Alice: professor, lärare, maka, mor och till sist även mormor.”

Det djävulska är ju stunderna av klarhet mitt i röran. De ”pigga” stunderna då de drabbade inser hur yrsliga de har blivit, och hur de saknar den de var. Min halvsysters mamma (ja, vi hade samma pappa) drabbades av Alzheimer och det är en jäkla sjukdom.

Boken utgår från Alice, men trots att hon står så tydligt i centrum är det väldigt lätt att sätta sig in i hur det drabbar alla runt henne, det blir inte helt svart-vitt det där med vem som ska göra vilka uppoffringar och hur man som anhörig ska leva med en svårt sjuk familjemedlem. Min mamma har cancer, inte Alzheimer, men tankarna kring det där med att förhålla sig till sjukdomen, vad kan/törs man planera och inte – ja det är fet igenkänning på det. En sådan här bok kan lätt förvandlas till ett pinsamt pekoral, men Genova fixar det. Det blir rart och fint och tänkvärt, men inte kladdslabbigt.

(jo, alltså – när en bok eller film beskrivs som ”något som får en att skratta och gråta samtidigt” så ser jag ofta den blinkande röda PEKORAAAAAAAL-skylten för min inre syn, men jag tog en chans och den här boken var värd det)

Vill du läsa mer klokt och vackert om denna förfärliga sjukdom? Prova Marie Petersons Du tror du vet allting också. Den tog mig hårt den där gången då jag läste den för ganska många år sedan nu.

Annonser

jag försöker ”slippa” raka benen i dag också

(som om nån tvingar mig att raka benen? eftersom jag nästan alltid skär mig så så undrar jag innerst inne om sårskorpor verkligen är snyggare än stubb, men nu var det ju inte det jag skulle skriva om egentligen)

Caroline L Jensen fick mig att skratta högt med sin Fru Bengtsson, och nu är hon tillbaka igen med boken Vargsläkte. Bloggen hon skrev månaden innan boken släpptes (inte bara om den kommande boken, där finns mycket boktokrelaterat att läsa) får mig att bli väldigt sugen på att dyka ner bland de ylande pälshögarna igen.

Jag gillar Kelley Armstrongs Elena och hennes gäng, och efter massor massor av zombieböcker inser jag att det möjligen kan vara dags att med hjälp av fyrbenta äventyr börja betrakta mina håriga ben med kärlek 😉

(öh…. vad menade jag med det där? i förlängningen, vilken del av mig betraktar jag med kärlek efter att ha läst en massa zombieböcker då? äsch, varför undrar jag ens. det är ju enkelt. jag måste börja våga möta min egen blick i spegeln när jag borstar tänderna varje morgon…)

Caroline skriver smart, snyggt och kul. Vargsläkte är första delen i en trilogi. Jag gillar trilogier. Hm.

Jag SKULLE ju inte beställa fler böcker på ett tag nu… *gnager knoge*