Arkiv för 14 maj, 2011

Djurvänner av Anton Marklund

Jisses! Vilken debut! Anton Marklund – lärare och personlig assistent – dyker upp som från ingenstans med en av de bästa böckerna som jag har läst på länge. En riktig feel-bad-bok, fast inte på det dåliga viset. Västerbottens inland är underbart och förfärligt på samma gång (ibland, jag har ju hälften av mina rötter i en liten by utanför Dorotea, och vintern där är inte alltid en sunnanbris. nej. jag syftar inte bara på vädret.) och den lilla familjen vill så väl och ändå blir det så många ledsamma och besvikna stunder, speciellt för mamma och pappa.

Numera talar vi ofta om t ex Aspies och ADHD:are och otaliga äro de som har fått en diagnos. Autism har blivit vardagsmat (nåja) och lite väl många tycker att det snudd på är coolt att påstå att de är aspies utan att vara det (aspie-kändisar är oftast coola och smarta, sån vill man ju vara) och jag vet att det ställer till bekymmer för många som verkligen har Aspergers. De flesta jag känner har ganska milda varianter, men bokens Johannes har det ganska svårt. Han hamnar i särskola, och det är det tragiska – alla som inte är alldeles som vi normalstörda buntas alldeles för ofta ihop oavsett funktionsstörning, men det är en helt annan text som jag – nu när jag börjar skriva – inser att jag får vräka ur mig en annan gång.

Johannes. Han är smart och mycket mycket logisk, men sånt som vi normalstörda tycker är självklart måste han lära sig. Hur lär man någon att vara LAGOM MYCKET till lags? För Johannes vill ju vara till lags. Han vill inte göra folk arga. Kruxet är bara att om man applicerar ren logik – utan det filter som utgörs av de normalstörda normerna – på somliga delar av verkligheten så blir resultatet ibland otäckt och fel. Det blir till det vi kallar ett BROTT, av mildare eller svårare sort.

I Johannes fall går det riktigt åt skogen.

De flesta boktokar som jag känner har läst och älskat Haddons ”The Curious Incident Of The Dog In The Night-Time” och Safran Foers ”Extremely Loud and Incredibly Close” som också handlar om unga män (är det verkligen bara kul att skriva/läsa om unga autistiska MÄN, eller har jag missat nån liknande pärla om ung autistisk flicka? tipsa gärna!) med hög intelligens och ett mycket speciellt sätt att ta sig an omvärlden. Där de böckerna är mysroliga, intelligenta och rörande är Marklunds bok förvisso också intelligent och rörande men också väldigt väldigt sorglig.

”Den autistiske sjuttonåringen Johannes bor utanför ett litet samhälle i norra Västerbottens inland. Föräldrarna älskar sin son men sörjer förtvivlat att han inte är som andra. De ser det goda i honom medan omvärlden bara ser hans fel. Och fel blir det -Johannes missförstår ideligen andra trots att han är mån om att vara till lags. Mamma Mona är utbildad kantor men har mest arbetat som fritidsledare. Gud är närvarande och självklar för henne. Pappa Lennart är bilmekaniker och son av bygden.

Alla dessa tuffa år som är Johannes liv och öde prövar dem hårt: uppväxten, svårigheterna i skolan, utanförskapet, sattyg som den intet ont anande Johannes luras till. Till slut puttas Johannes alldeles för långt över gränsen av sina jämnåriga. Kvar står vi med frågor om skuld och ansvar, om vem som har Johannes öde i sina händer. Svaren är aldrig enkla. Det hemska som inträffar har trådar fästade i hemmet, i skolan, i kamraterna, i de långa ensamma bussresorna genom skogen – i hela hans barndom.”

Historien utvecklas på ett raffinerat sätt, vi tar del av den via tre röster: Johannes egen, mamma Monas och pappa Lennarts. Jag tycker att Anton lyckas så otroligt fint med alla dessa tre personer, deras respektive berättelser känns så genuina i all kärlek och frustration, sorg och ständiga försök att inte göra de andra besvikna. Man har en ANING om vad som har hänt/kommer att hända redan från början (det räcker ju med att läsa baksidestexten som jag citerar här ovan) men det sätt som Anton använder för att att gradvis utveckla detaljerna är så bra så bra.

Jag kunde inte läsa den här boken i ett svep trots att den var så otroligt bra. Jag pallade inte det.

PS omslagsbilden är fantastisk, tycker jag. Killen! Blicken!

Annonser