Code Name Verity

Jag fick mail från Cecilia, min bästa bokbytare i Houston, för ett tag sedan. Hon skrev om den fantastiska YA-boken som hon tänkte skicka. Både hon och sambon R tyckte om den, men C höll mig på halster: inga detaljer.

codenameverityHade jag insett att det var en spionhistoria från andra världskriget som skulle förtrolla mig så hade jag förmodligen blivit ganska förvånad. En av oss i hushållet har många böcker om krigshistoria, men det är inte jag. Min pappas stora intresse hann aldrig smitta, kanske för att jag bara var 12 år när han dog. Samma sak med spionromaner, det finns en hel del av dem i biblioteket, men de är inte köpta av mig (trots att… ja, det kommer längre ner). Böcker om flygplan – yes, samma sak (även om jag sedan barndomen av någon anledning när en förälskelse i Viggen och Spitfire).

When ”Verity” is arrested by the Gestapo, she’s sure she doesn’t stand a chance. As a secret agent captured in enemy territory, she’s living a spy’s worst nightmare. Her Nazi interrogators give her a simple choice: reveal her mission or face a grisly execution.

As she intricately weaves her confession, Verity uncovers her past, how she became friends with the pilot Maddie, and why she left Maddie in the wrecked fuselage of their plane. On each new scrap of paper, Verity battles for her life, confronting her views on courage, failure and her desperate hope to make it home. But will trading her secrets be enough to save her from the enemy?

Elizabeth Wein, Code Name Verity. En spion-YA. Jag faller stenhårt. Första delen, så spännande! En fånge som förtvivlat skriver och skriver och skriver för att förlänga sitt liv. ”Så länge jag kan ge dem något intressant så får jag leva”. Nu kan man konstatera att den ganska spretigt pratiga bekännelsen kanske inte skulle tolereras av alla, men Gestapomannen som läser berömmer sig om att vara litterärt skolad och roas av texterna. Andra delen, när säcken knyts ihop. Bitarna faller på plats (en del bitar faller lite VÄL detaljerat på plats [kod: ”gammelmoster”], det är väl en av ganska få invändningar jag har, men det göööör inget – jag köper paketet, sveps med, för att det är så härligt att bli riktigt riktigt förtjust i något ibland). Åh. En sann sträckläsare.

Hade jag blivit lika fängslad om det hade handlat om två unga män (som det, nb, nästan alltid gör annars)? Blir jag extra förtjust för att det är två kvinnor från vitt skilda vardagsvärldar? För att Maddie är teknisk och analytisk? För att Julie är så modig och rapp i käften? För att det går lite lite utanför ramen om än på ett bitvis på gränsen till klyschigt sätt? Ja. Tja. Nja. Det ÄR kanske inte så klyschigt, det är bara det att det går i perioder, det populärkulturella allmänintresset för kvinnorna som deltog i kriget. Fanns, det gjorde de.

Mina brittiska kollegor och jag fånar oss lite ibland. Vi har kodnamn inspirerade av krigshjältar från andra världskriget. Jag kan naturligtvis inte avslöja de andras identiteter ( 😉 ), men mig gav de namnet Nora Baker. Jag vet inte hur jag ska tolka det där med att mitt alter ego var den enda som inte överlevde kriget (nä, jag lägger inte i något i det, harkel). At your service! I give you Nora:

On 19 November 1940, she joined the Women’s Auxiliary Air Force (WAAF), and as an Aircraftwoman 2nd Class, she was sent to be trained as a wireless operator. Upon assignment to a bomber training school in June 1941, she applied for a commission in an effort to relieve herself of the boring work there. Later she was recruited to join F (France) Section of the Special Operations Executive and in early February 1943 she was posted to the Air Ministry, Directorate of Air Intelligence, seconded to First Aid Nursing Yeomanry (FANY), and sent to Wanborough Manor, near Guildford in Surrey, and from there to various other SOE schools for training, including STS 5 Winterfold, STS 36 Boarmans and STS 52 Thame Park. During her training she adopted the name ”Nora Baker”.

Nora. Verity. Där kommer en del av min kärlek till den här boken: jag hade redan läst en del om kvinnorna under WWII.

Författaren är fritidspilot och hon refererar till en del av de böcker som också förekommer i artikeln om Noor Inayat Khan (Nora). När hon skrev boken började hon dessutom sticka kläder efter gamla 40-talsmönster. Underbart nördigt. Kvinnliga piloter fick för övrigt ha slacks när de flög, men sedan måste de byta om till kjol igen. I jobbväskan: kjol och gasmask. Yes.

”Du måste läsa den här sen!” säger jag, om och om igen. Vi får se vad han tycker, den flygingenjörska delen av hushållet som äger de flesta böckerna om WWII och spioner.

X-publishing, Gilla eller Pia Printz: någon av er behöver plocka upp den här boken om ni inte redan har gjort det. GÖR’T!

#Blogg100 – 40

Annonser

2 svar

  1. Ping: att vara på väg till ett land och läsa om ett annat | (inte så) Anonyma Biblioholister

  2. Ping: Sommarlov med Kulturkollo – #vänskap | (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s