Arkiv för 23 mars, 2013

Görlitzer Rumrennerei med några stänk av boktok

I onsdags klev jag på en spårvagn till Alexanderplatz klockan 06.00 på morgonen (jag sprudlade… kanske inte, men nästan) – vi skulle till en av våra fabriker i Görlitz över dagen. Tre timmars tågresa senare klev vi ut i en vintrig sagostad.

Görlitz kallas ibland för Görlywood, det är mer än en stor rulle som har spelats in där (Inglorious Basterds är en – de höll på med nån ny fet film där nu, men jag vet inte vilken och jag lyckades inte snubbla över inspelningen heller). Stan klarade sig bra från bombningar under andra världskriget och erbjuder en mycket speciell miljö. Det var en lång dag, vi kom ”hem” till Berlin igen klockan 21.00 men då hade jag hunnit springa runt i stan i nästan två timmar efter jobbet också. Görlitz är en stad fylld av kontraster, väl värd ett besök.

gö5

Efter kriget drogs landsgränserna om och staden delades. Till vänster om bron heter stan Zgorzelec och ligger i Polen. Till höger om bron heter stan alltså Görlitz och ligger i Tyskland. Jag har aldrig varit i Polen förut, nu sprang jag över bron och var där i en hel kvart.

gö2

Nicolaiturm, bara en av många många byggnader som kittlade min fantasi (och nu avser jag inte den falliska aspekten, Suzann).

gö6

gö8

gö7

gö1

Jag är minst sagt irriterad på mig själv. Jag var alldeles säker på att jag kom ihåg att det här ljuvliga antikvariatet låg på Peterstrasse 3, men nu när jag försöker kolla upp det så verkar jag minnas helt fel. Jag måste nog lära mig att skriva ner saker eftersom min hjärna börjar likna en rutten tvättsvamp.

gö3

Tågstationen i Görlitz fick mig att häpna. Min chef vet att jag gillar rälsfordon och därtill kopplade fastigheter, men till och med han gapskrattade åt hur jag lät när vi klev ur tåget.

gö4

In i stationskiosken för att köpa ”middag” till hemresan. Jag kved när jag såg den här hyllan, men tro det eller ej: det enda jag köpte var en liten och tunn (men fin) bok med bilder från Görlitz.

Annonser

Svart och snyggt i Göteborg

bordevaradodPål Eggerts tredje bok Borde vara död plockar med mig till ett Göteborg som ligger väldigt långt från mina vanliga upplevelser (gissa vad: Bokmässan). Vad Nene Ormes har gjort för ”mitt” Malmö gör nu Pål för ”mitt” Göteborg. Nene och Pål ligger båda på Styxx förlag, det är väl inte direkt en slump. Båda två skriver snygg svensk urban fantasy.

Sebastian arbetar på ett slitet boende för missbrukare, psykiskt sjuka och rotlösa människor av den typ som sällan håvar in förstahandskontrakt på fräscha hyresrätter i trevliga områden. En vanlig kille – eller kanske inte? – med patos som torkar skit utan att gnälla och ger support utan att moralisera, han vakar över ”sina” boende och han gör det på att sätt som får mig att jubla (jag har ett förflutet i socialsvängen, jag vickade som behandlingsassistent på ett boende för utsatta människor parallellt med studierna i Uppsala för snart tio år sedan). Trist helyllekille? Njet. Knappast. Sebastian har sina sidor.

Människorna på boendet lever förvisso ett hårt liv per default, men när en efter en hittas död börjar Sebastian fatta misstankar. Har det något samband med den nyinflyttade och mystiska Isa? Isa gör helst inget väsen av sig, men hon är svår att missa: hon har en tämligen udda kroppsmodifikation i form av en svans. En svans som saknar muskulatur och hud, en skelettsvans som sticker ut genom byxorna och vajar nedanför kappan.

Bristen på resurser är skriande, men det var ju inte riktigt så här det skulle frigöras boende till de behövande som köar. Sebastian ger sig ut på jakt.

Gräv där du står, heter det. Pål arbetar inom social omsorg och hans kunskaper skänker boken en aura av autenticitet som jag uppskattar väldigt mycket. Att kunna leverera något som osar så mycket socialt patos utan att ta i från tårna, utan att snuttifiera och utan att falla för frestelsen att måla allting svart-vitt, är mycket värdefullt. Det är det där ”jordade” i kombination med Sebastians och Isas magiska värld som är grejen. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta det, men jag fastnar för uttrycket ”saklig” magi. Motsägelsefullt? Knappast. Påls sakliga magi är snarare det bästa sättet att nyttja de möjligheter som genren urban fantasy ger om du frågar mig. Jag har dessutom en barnslig, om än inte helt ovanlig, drift: jag vill hitta någon att tycka om. Att heja på. Sebastian och Isa är lätta att tycka om mitt i all svärta.

När jag slog igen boken kände jag ett glupskt ”jag vill ha mer”, och jag tycker definitivt att historien lämnar plats för en fortsättning. Jag blev väldigt nöjd när jag läste hos Swedish Zombie att Pål också verkar hålla med mig om att det finns mer att berätta. Det blir onekligen lättare att få som man vill om författaren vill skriva mer.

Fyra vassa skelettsvansar av fem möjliga. Jag gillade Påls sätt att skriva redan i De döda fruktar födelsen och det blir bara bättre och bättre.