Arkiv för 9 mars, 2013

hur funkar det?

Läser om en föreslagen reform och hittar ett stycke om ersättning för biblioteksutlån och funderar:

Idag betalas ett belopp för varje lån på biblioteken till Författarfonden för vidare fördelning till författare, fotografer och tecknare, dels individuella ersättningar, dels stipendier.

Jag förstår att det vore svåradministrerat, men jag har alltid trott att det var exakt som med musik och STIM: upphovsperson får ersättning per utlån (uppspelning). Punkt. Är det alltså så att Författarfonden fördelar pengarna strikt efter utlån (a la STIM) med extra stipendier därtill, eller kan Författarfonden frångå exakta siffror så att ens i vissa fall inte så kända/erkända favoritförfattare inte får ett jota även om ett antal personer har lånat deras böcker? Eller borde man se det tvärtom, att Författarfonden fördelar pengarna så att de som inte säljer som Läckberg får pengar ändå, medan succéförfattaren inte får lika mycket?

Jag är clueless. Hjälp mig, om du vet! Förklara!

———-

Blev just lite mer upplyst, men inte 100%: Sveriges författarfond

Undersökningen kan påbörjas året efter utlåningsåret och inleds med att författarfonden samlar in information om utlåningen från i stort sett samtliga datoriserade bibliotek i landet.

När själva insamlingen är avslutad påbörjas ett omfattande arbete med att analysera den bibliografiska informationen som i bibliotekens katalogposter finns om varje enskilt verk. Vi har med tiden byggt upp ett omfattande verksregister som innehåller dessa bibliografiska uppgifter samt information om hur de individuella ersättningarna för respektive verk ska fördelas. På så sätt kan vi matcha det insamlade materialet mot detta verksregister och bearbeta huvuddelen av lånen maskinellt. Därefter bearbetar vi ytterligare en del av det återstående materialet. Detta ”manuella” arbete pågår under större delen av året, och utbetalningen av ersättningen kan normalt göras på senhösten året efter utlåningsåret.

Annonser

vi måste tala om

skrivbordssol

En kort men skön solstund – filt, vantar och Lisa Bjurwald. Jag stöter på mental patrull tämligen snabbt. Lisa skriver om extremhögern och delar in den i två grenar, den nynazistiska och den antimuslimska. När jag tänker på det jag ser och hör så känner jag att det är för enkelt att klatta ihop det antimuslimska med extremhöger. Jag ser SD och antimuslimska åsikter på avlägset och nära håll, saker som uttrycks från personer som inte är höger på något vis alls. Jag tror att det är farligt att inte se det, inte diskutera det. Fast det kanske är en annan bok det då.


Fältöversten – med sportlovsminnen av 197x hos mormor

Minnen. Ibland var det bara för att vi skulle till Historiska Muséet, men nån gång var det faktiskt för att titta på just Fältöversten, Fältan. Mormor och jag tog bussen. Nybyggt, jättestort, och massor av affärer INOMHUS. Mormor (som bytt Ormsjö mot Stockholm i jakt på jobb) var mer exalterad än jag själv. Jag blev besviken, vill jag minnas. Mitt unga småstadsjag var mer imponerad av Buttericks.

faltoverstenSedan den där gången – 197x – kan jag inte påstå att jag har tänkt speciellt mycket på Fältan. När det började dyka upp rubriker om Jonas Malmborgs bok så var det inte ens just det kvarteret som kom upp i skallen – jag tänkte mer något i stil med finska vinterkriget. Så läste jag beskrivningen, anlitade OPAC och kastade mig på reservera-knappen.

Det är 1987 och sommarlovet går in på sin sista vecka. Snart börjar allvaret och barndomen tar slut. Trettonårige Jacob ska börja högstadiet och driver ensam runt på Östermalm. Om några dagar är inget sig likt. Ny skola, nya lärare, nya klasskompisar. Jakob tänker mycket på hur det ska bli i den hårda tonårsvärlden där niorna i Gärdesskolan roar sig med att döpa små sjuor som han i spolvattnet inne på killtoan. I väntan på skolstarten kan Jakob inte göra annat än att cykla runt Karlaplansfontänen och öva frisparkar i Gustav Adolfsparken.

En dag möter han Mange, Fredde och Sasha vid grusplanen. De kommer från Östermalm de också, men från en helt annan värld – hyreslägenheterna i Fältöversten. Det visar sig att de redan går i Gärdesskolan och är del av det ökända Fältagänget. Snart dras den osäkre och ensamme Jacob in i deras värld. Kontrasten är skarp mellan hans trygga överklassfamilj och Fältagängets vardag med fylla, slagsmål, rån och droger.

Vilken bladvändare. Mer än 550 sidor, men aldrig tråkigt. Fet igenkänningsfaktor (att vara alkisungen som alltid luktar unken rök och har fel kläder, fel allting) och smart upplägg (barnens liv uppblandat med såväl fiktiva – tror jag – som autentiska artiklar relaterade till kvarteret). Jag är emellertid inte helsåld. Jonas brinner för att förmedla, men det blir lite too much för mig. Han tar i från tårna när han beskriver många öden, det blir lite väl polariserat. Det handlar om socialt arv, hur det ibland är en slump att någon halkar snett men ofta INTE. Han snirklar ut i många spår, vi ser glimtar ur många ungdomars liv och jag tror att han hade vunnit på att snäva till persongalleriet en aning. Många av personerna följer vi nog länge för att göranden och skeenden ska tillföra något, men jag känner att det är alldeles för många trådar som inte leder någon vart. Tre plus? Fyra minus? Jag vacklar. Oavsett: det var långt från bortkastad läsning.

Det sociala arvet? Ja, här sitter jag. Jag luktar inte längre unken rök. Jag ska inte påstå att jag har rätt kläder, men eftersom jag har ganska modesta önskemål så har jag råd att köpa precis de kläder jag vill. Jag har just nu ett välbetalt jobb. Jag har faktiskt väldigt ofta, i medgång och motgång, ändå känt mig ha någon form av makt över mitt eget liv. Det är guld värt för mig, och kanske lite extra eftersom jag så väl vet att det är långt ifrån någon självklarhet. Man talar om klassmarkörer – jag är överviktig, har sneda tänder och en aldrig vikande underdogkänsla. När jag började plugga till läkare var det en frispråkig kursare som sa ”du lurar ju ingen, du är en knegarunge som gör en jävla klassresa”. Hen menade inget illa med det och jag har väl aldrig försökt lura någon heller – snarare tvärtom. Det är som det är. Jag är skitglad att jag har en ännu ganska snabb hjärna som fungerar bra för det jag gör och den där underdogkänslan har mer än en gång fungerat till min fördel också. Revanschlustan, ni vet. Man kan trotsa det sociala arvet, men aldrig – tror jag – glömma det.

Så var det nämligen inte för min halvbror. Han pekade alltid på pappa, på pappas dåliga inverkan. Min halvbror Leif blev inte ens så gammal som jag är nu. Han dog på toaletten (sin egen åtminstone, för detta var i en [vad vi trodde] bra period, när han faktiskt INTE var hemlös) efter en överdos för snart femton år sedan. Det tänker jag på ofta. Vi växte inte upp tillsammans, men vi delade mycket. Jag vet inte hur det hade kunnat bli annorlunda för Leif. När jag var tre och han var fjorton hade vi inte mycket gemensamt, men som medelålders slätas ~10 års åldersskillnad ut. Gudarna ska veta att jag mycket mycket gärna hade haft en storebror nu.