Arkiv för april, 2013

The justice of this hits me like a tin of Spam in a swinging sock

youhadmeathelloJag veeeeet vad jag har sagt om chick lit, men vi har inte RIKTIGT gjort slut, vi har bara en paus från varandra. När La Camilla på Mind the Book (Camilla Gloriana, the Queen of Anglomania) skriver bra om You had me at hello – då blir man sugen. Addera Manchesterfaktorn: Cold Feet gav mig en hint om att jag kanske borde ge något annat än London en chans. Nu har inte staden Manchester i sig någon speciellt framträdande roll i just den här boken, men ändå. Det var värt ett försök.

Polare sen college, det blev aldrig något då – det var alltid alltid iiiilite fel tajming mellan Ben och Rachel. När Rachel så äntligen dumpar den karl som jag inte kan fatta att hon varit tillsammans med i tretton år så får hon veta att Ben har flyttat tillbaka till Manchester. De har inte setts på tio år, det slutade inte direkt toppenbra senast de sågs – men *katjing*, hon ”råkar” träffa honom på bibblan och han är sååååå attraktiv än. Attraktiv och GIFT. Damn.

Mhairi McFarlane är ganska rolig och det är en riktigt rar historia. Utgången är förvisso inte helt svårförutsägbar, det är inte stor litteraur, men det är min bästa chick lit på länge (jag vet, jag vet – du sitter där med rynkad panna och tänker att ”bästa chick lit på länge? det säger väl ingenting”) men jag ville ha en fix och jag fick den. Punkt. Extraplus för en bunt riktigt sköna oneliners. Det är ingen keeper, den går till byteshyllan på jobbet. Gott så.


vååååååååååååååår!

Första riktiga vårdagen hemma! Det var för all del vårigt i Syninge också, men där kunde jag ju inte riktigt bete mig som jag gör på hemmaplan (speciellt inte när det gäller aktiviteter som involverar en såg).

130427a

Plockade med mig en stor kopp kaffe och Folke Schimanskis bok om Berlin ut i solen…

130427b

…men det slutade som vanligt: bågsågen och jag. Fem sidor läste jag innan jag studsade upp och började rensa. Ännu är det inte slut på skräpträd att såga ner. VAAAAD ska jag göra den dagen det inte längre finns något att såga? :-O Är det då jag kan ta tag i olästa-böcker-högen på riktigt?


Grattis Sermin!

Du vann ett exemplar av Eldnatt.

Ni som inte vann? Vem vet, det kanske blir en utlottning snart igen. Välkomna åter!


my heart goes boom

Miss Li är på Västerås Konserthus alldeles i detta nu. Det är inte jag. Och nu var det inte hon som fick mitt hjärta att bulta allra hårdast idag ändå.

SP_269482aAntilo_F39SAV.pdf

Jag säger Ester, Miss Ester. Ester Roxberg. Oh, hjärtat! Tack Carina för att du förklarade att jag måste läsa Antiloper!

Otippad vänskap, maktlöshet och den stora stora sorgen. ”Var redo med näsdukar” skrev Carina, men det hann jag glömma bort. Jag var – barnsligt nog – glad att jag var ensam hemma den där natten när jag sträckläste. Helena Bergströms framsnyftade snorbobbor i valfri Nutley-rulle var en barnlek i jämförelse med min fulgråt.

Jag borde förmodligen skriva massor om boken och varför den är bra, men jag vill inte skriva sönder. Jag bara säger det en gång till: Ester Roxberg.

Antiloper. Läs den och bli arton år igen. Nu ska jag läsa nästa bok, Fågelhuset! Det var en av de böcker som låg i goodie-bagen från Bokresan. Lyxigt!


Weirdo

”Jag är inte anglofil, jag lider av ANGLOMANI” sa en skön kvinna som jag talade med i påskas. Anglomani – underbart! Jag ligger någonstans i gränslandet jag också, men nu var det ett tag sedan jag dök ner i en engelsk kriminalroman. Cathi Unsworths Weirdo fick lov att ändra på den saken.

wwirdoLiten kuststad i östra England, egentligen inte känd för mycket alls annat än ett gammalt mord. En tonåring mördar en tonåring. Slaktar. Pentagram målade med blod, en massakrerad kropp.

Tjugo år senare hittar en envis advokat bevis för att den flicka som dömdes för mordet förmodligen inte var ensam i den gamla bunkern när det gräsliga skedde. Hon anlitar den f d polisen – numera detektiven – Sam Ward. Han sätter sig i bilen och finner en ganska sömnig liten stad med (bokstavligen) snudd på incestuösa maktförhållanden, en stad styrd av en samling sjuka människor. En stad där det utövas magi och där mer hederliga människor skrämts till tystnad. När Sam anländer verkar tiden emellertid vara mogen, det är dags att börja glänta på locket.

Weirdo är Unsworths första bok på svenska, och när jag kollar runt bland hennes andra böcker verkar samtliga involvera hennes kunnande om populärkultur på ett eller annat vis. Guld! Det var en av de saker som fångade mig – hennes offer/förövare är lika gamla som jag, så deras tonår är mina tonår, ner till favoritgrupper, (önske-)frisyrer, klädstil och Drömmen Om Ett Coolare Liv.

”Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.”

Cathi Unsworths berättande påminner mig lite om Gillian Flynn ibland. Hon är snäppet mindre skoningslös, men nästan lika bra på att förvalta trasiga ungdomar. Vill jag läsa mer av Cathi? Oh yes. Yes yes yes.


dagens bok för den RIKTIGT vida världen

alientipsBooked bjussade alla medlemmar på ett recex i e-boksformat idag, Världsbokdagen till ära. Vad kan väl passa bättre – om man tänker världen i det RIKTIGT stora perspektivet – än en guide till Jorden och dess invånare, riktad till utomjordingar?

Kanske har du lagt märke till en del udda restips från någon av dina favoritkändisar på twitter idag? Alla har de hjälpt Berättarministeriet att sprida budskapet.

Jorden, hur gör man? Är det möjligen lite faux pas att äta människor? Ska man se folk i ögonen (med alla sina femtioåtta egna) eller inte? Nöja sig med att använda en av sina sju armar när man ska hälsa? Var gör jordlingarna glada, ledsna, exalterade?

Här finns allt från lite Kissie/Blondinbella-style om hur man helst är – ”glad, positiv och har snygga naglar!” – till mer handfasta tips som att det är bra att ha en mobil eller ett busskort. Ja, det är inte bara utomjordingar som kan ha nytta av de här tipsen. Jag vet en och annan (förmodad, men man vet ju aldrig – var är MiB när man som bäst behöver dem?) Tellusian som också skulle behöva repetera en del av de tips som serveras här. Bitvis rörande, bitvis jätteroligt – och en riktigt riktigt bra grej.

Restips för utomjordingar (och andra, min anm.), signerade Berättarministeriet. Detta ministerium har för säkerhets skull tagit hjälp av ett antal barn/ungdomar i åldern 8-14 år.

Restips för utomjordingar – din guide till Jorden är skriven av barn och unga som besökt Berättarministeriets skrivarverkstäder i Husby och Södertälje. Berättarministeriet utgörs idag av flera hundra volontärer som inspirerar barn och unga att skriva berättelser. Genom att driva skrivarverkstäder vill Berättarministeriet på ett konkret sätt lyfta fram berättelser som kanske inte skulle hörts annars. Den första skrivarverkstaden öppnades i Södertälje i november 2011.

Berättarministeriet är inspirerade av 826 National som grundades av författaren Dave Eggers 2002. Dessa berättarrum finns nu på åtta olika platser i USA samt i London och Dublin.

Stiftelsen Culture without Borders är initiativtagare till skrivarverkstäderna.


Hurraaaaaa!

Idag firar vi världsbokdagen, instiftad av UNESCO under en generalkonferens 1995. Det handlar om att fira läsande, att hylla böcker och författare, men också om att värna upphovsrätt och människors fria tillgång till information – en kombination som jag anar att en del har svårt att se i samma mening.

strain

En mig närstående katt – på den tiden runt fyra månader gammal – får illustrera det där med att alla faktiskt kan älska böcker. Man ska bara hitta den rätta. Mr Spock, eller Spockkissen (ja, med två k) som han oftast får heta till vardags, vill dessutom visa att man kan älska böcker på många olika vis.

(numera äter han hellre kattmat, tack och lov. för den som har läst The Strain blir dessutom den maniska blicken, hela HAN, lite extra kul.)

Jag känner dessutom att jag behöver förklara att:

– Jersildarna är utrangerade, hederligt inköpta, biblioteksböcker
– Ja, det var en hiskelig ickestruktur i hyllorna, en sorts transit(o)ordning

1bokhylleastor

Den numera ganska distingerade farbror Astor (bilden är från 2001 – ja, det har hänt en del med bildkvalitet sedan dess!) hade en mycket stillsammare inställning till litteraturen som ungkatt. Han vilar som synes lugnt i den brittiska historiens varma famn. Han älskar fortfarande böcker.

050212c

Äh, jag fortsätter väl. Izzy har också haft specifik boksmak genom åren. Histologi, minsann. Det var tider det, snart tio år sedan.

121003b

NU kommer den sista katten: Iriis. Vår allra äldsta katt som flyttade hem till oss när mamma blev för sjuk för att kunna ta hand om henne. Mamma dog för 1,5 år sedan, jag trodde nog inte att Iriis skulle hänga med mycket längre än mamma, men hon har blivit en riktigt pigg, om än aningens eljest, katt-tant. Hon har ännu inte visat något riktigt bokintresse, men lådor gillar hon. Annars vore hon väl inte katt.

Världsbokdagen var det ja. Inte crazy cat lady-dagen. Tur ändå att man kan kombinera.


MaddAddam – Jag. Är. OTÅLIG.

Jag kan inte påstå att jag vill snabbspola förbi den kommande sommaren, men ack ack ack så jag längtar till den 29/8 när den tredje och sista delen i Margaret Atwoods trilogi, MaddAddam, släpps.

Jag måste erkänna att jag var trögstartad när det gällde Atwood. Jag läste The Robber Bride när den var alldeles ny, men jag minns att jag blev besviken, jag tyckte inte om den. Efter det tog jag en lång lång paus, det var först med Oryx and Crake som jag återvände och stark kärlek uppstod. Efter det har jag hoppat runt i hennes utgivning, men jag landar alltid i det dystopiska. Där tycker jag om henne som allra mest.

——————

Annars? Jo, tack. Annars kämpar jag fortfarande med framgång mot köpbegäret. Jag lade just ner två böcker i shoppingbagen (Därunder ett helvete och Tell the Wolves I’m Home) men hejdade mig innan jag hann klicka på ”beställ”. Men just ja. Jag ska inte köpa nu. Jag ska avverka en hel bunt recex, och det är ju inte som om jag inte har något nytt. Jag vet inte vad väskan vägde efter Bokresan, men den vägde definitivt mer än den gjorde när jag åkte TILL Syninge. Hur sugen jag än är så KAN jag faktiskt vänta lite till på både Castillon och Brunt. Jag ska bara minnas hur läget är varje gång jag råkar glida in hos Amazon eller Adlibris.

Inte
beställa
böcker
just
nu

INTE

att vara boktok
att kunna ransonera
det är inte lätt

(se där, en haiku, det var länge sedan)


Samtidigt på Syninge del III

image

Kolla. Sol. Bok. Mark som börjar vakna till. Lövrassel (förra årets rester sprattlar ännu matt) och flugsurr. Det är detta jag har ältat hela vintern. Tjaaaatat om och längtat efter. Nu är vi här.

Det ultimata vårtecknet var att ögonen började rinna (även om Valle Wigers bjussar på en hel del igenkänningsfaktor så är det pollen snarare än sentimentalitet som orsakar rotblötan i ögonfransarna) men det blev en riktigt skön stund bakom knuten innan jag blåste in igen.

Idag var det bokcirkel-frukost. Vi talade om Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma och jag deltog trots att jag övergav boken efter 90 sidor. Jag ville veta om jag borde ge den en chans till (ja!) och jag bestämmer mig för att göra det, men att jag ska läsa Pol Pots leende (samma författare, men mer fackbok) innan jag plockar upp den igen. Jag fick dessutom tips om Jesper Huors Sista resan till Pnom Penh – och lo and behold, alla dessa böcker finns redan i min skattkista med olästa böcker! Det är väl inte direkt en slump, men ändå. Lycka!

Strax lunch, sedan hemfärd. Bokresan är suverän, hörni. Och alla mina bytesböcker försvann, vårt bytesbord var fantastiskt. Nästa år ska jag skriva små blurbar på böckerna och hoppas att fler gör detsamma.

Over and out för denna gång. Vi ses nästa år igen.


Samtidigt på Syninge del II

image

Trevligt författarsamtal med debutanten Valle Wigers. Valle är aktuell med uppväxtskildringen God natt, oktober men har tidigare skrivit en fackbok om Berlin, han har dessutom översatt Ryssdisco, en av Vladimir Kaminers Berlinböcker (så – halvdebutant med andra ord. ROMANdebutant. Han ÄR ju tidigare utgiven!). Han låg med andra ord aningens på biblioholist-plus redan från start tack vare Berlinböckerna.

image

Nu softar jag en stund. Solen vräker ner, fåglarna sjunger (jag vaknade f ö av att en hackspett gjorde det dylika gör imorse) – glasklart dystopiläge!

#bokresan2013


samtidigt i Syninge

image

Goodiebagen är fin! Det finns en del pärlor i högen som jag har varit sugen på att köpa, såväl som några som jag redan har köpt – men vi har ett bokbytesbord där de böckerna kan tänkas hitta nya ägare. Jag tog med Tamara Drewe och Axolotl roadkill också. Bytesbordet var finfint förra året.

image

Ester Roxberg tillhör de författare som jag är nyfiken på, så inatt blir det ljuvlig hetsläsning. Vi kör spontan bokcirkel på den imorgon, passar mig bra eftersom jag övergav den officiella bokcirkelboken.

Maten är god och sällskapet skönt. Nu ska jag grotta ner mig i Roxberg. Over and out!

#bokresan2013


till Syninge via forna Östberlin

image

Douglas Kennedy blir lite lite fånig ibland, men Ögonblicket får göra mig sällskap på tåget trots allt.


on the road again

Igår kom ett mail med en fråga om jag kunde komma till Tyskland idag. Mmmm. Framförhållning, men visst. Klev i en taxi kvart i sex morse. Ner en rejsvända, en natt mellan lååååånga möten och sedan hem igen sent imorgon kväll. Eftersom jag inte ens vet om jag orkar ut på stan ikväll så tog jag åtminstone med en bok som delvis utspelar sig i Berlin. Det var många år sedan jag senast läste något av Douglas Kennedy, hoppas att han är lika bra än.

image

En latte senare är jag fortfarande lika trött, det blev för många vakna timmar inatt, men det är bara att limma på jobbfejset och ösa!

Bis später, mina vänner. Denna gång vore det väl tusan om jag inte skulle få se lite Frühling in Berlin.


utlottning – vinn en isländsk deckare

Jag har lyckats få en dublett av Yrsa Sigurdardóttirs Eldnatt – jag delar med mig och lottar ut den ena!

eldnattvinst

Vårdhemmet för gravt handikappade förvandlades till en helvetisk dödsfälla när hela huset en natt stod i lågor. Fem dog i elden, den enda överlevande, en pojke med Downs syndrom, dömdes för mordbrand.

Men var han verkligen skyldig? Händelsen har nästan hunnit falla i glömska när advokat Thóra Gudmundsdóttir blir påmind om den, av en ny bekantskap som hon hellre vore utan. En långtidsdömd pedofil på samma anstalt som pojken tycks ha ett lika sjukligt som skrämmande sinne för att skaffa sig kunskap i fallet. Vilka är hans intressen? Varför har han kontaktat henne?

Samtidigt börjar en radiojournalist få hotfulla samtal till sitt program. Det är uppenbart att fler brott, med dödlig utgång, kan kopplas till branden. När hela sanningen gör sig hörd innebär den en fasa som går bortom naturen.

Skriv ett mail till mig senast den 25/4 om du vill vara med: sivskatan@gmail.com


man blir lat av semester

Lat och frusen. Våren? Hoho? Vi bokade en resa till Budapest för att möta våren förra helgen, men den där våren – hen hade dragit iväg någon annanstans. Några grader varmt och regn, då blir det mycket fika. Man SKA fika mycket i Budapest, men vi hade väl planerat lite mer än bara en enda kopp kaffe utomhus. Nåja, nu ska vi inte gnälla, det är en vacker stad till och med i gråväder.

Boktokar gör Budapest:

buda7

Vi klev in i Alexandrapalatset på Andrássy útca 39. Stoooor bokhandel. Böcker och…. vin? Jo, det skulle väl många anse vara en bra kombo, även om det inte direkt är vad vi är vana vid när vi klafsar in på Bokia hemma i Sverige.

buda4

Så klev vi upp ännu en våning. Kristallkronor. En man vid en flygel. Ett minst sagt smyckat tak. Ja, den bokhandeln hade ett litet fik som hette duga.

buda5

buda3

buda2

buda1

EN solig dag fick vi åtminstone! Lite kallt att sitta ute, men vi var envisa. Med sol på snoken, en delikat chokladsufflé i munnen och Harry Hole i handen blir livet gott att leva.

Resten av Budapestbilderna finns att se i mitt Instagramflöde. Varning för många spårvagnar.


det ligger lite fel i tiden…

…men DAMN vad jag hoppas att jag kan åka dit någon av dagarna.

sis2013

Stockholms internationella seriefestival 2013 – och minsann minsann, dyker det inte upp ett gäng speciella Eskapixter också.


Doktor Joseph går en rond

drjosephAndreas Romans Doktor Joseph är nu ingen läkare. Joseph jobbar på Försäkringskassan. Han är en av de varma och trevliga, som får skäll för att han gör av med budget. Han kallas till samtal med chefen, tror att han ska bli befordrad, men får sparken. Hemma väntar familjen och vill fira, men det tar en stund innan Joseph förmår kläcka ur sig vad som egentligen har hänt. Den där tvekan, dröjsmålet, är droppen. Hans fru lämnar honom. Grannen polisnmäler honom.

Bra dag? Kunde bli bättre kanske? Dags att ta till lite magi? Lite vodou?

(jag vet. jag vill också skriva ”voodoo”, men nu är det ”vodou” författaren använder och då får det vara så då)

Joseph har lovat sin fru. Han ska inte. Han lämnade Haiti, han lämnade kulten. Han. Ska. Inte. INTE.

Men nu är ju inte Bea där? Hon har ju lämnat honom? Joseph går ner i källaren. Han ska bara… bara… bara LITE. Nu är det tyvärr så att ”lite” räcker. Starka mörka krafter längtar efter Joseph. Gamla stan är fylld av människor som flugit in från hela världen, människor som väntar på att rätt tidpunkt ska infalla. Månförmörkelsen som optimerar ondskans kraft. Och mitt i allt: Joseph. Han gjorde saker för många år sedan som gör att många vill se honom dö en våldsam död nu. Baron Samedi skojar man inte med ostraffat. Det räcker att glänta på vodou-locket litegrand för att ondskan ska få korn på Joseph.

Oavsett det förflutna: Joseph är en hyvens kille och man vill verkligen att det ska gå bra för honom. Man vill att frugan ska ta förnuftet tillfånga och återvända med barnen. Hon sniffade minsann lite på magin hon också, när de möttes på Haiti. Och barnen…

Ja, i den här historien är det många som har hemligheter. Det blir strid, och vilken strid sedan. Blodet sprutar, slöa men snudd på ostoppbara zombies tuggar på varandra i ren frustration, familjemedlemmar kämpar som djur för att rädda de sina. Halva Gamla stan – eller åtminstone katakomberna under ytan – flyger i luften.

Extraplus: voodoo-zombies! Älskansvärda bröder i huvudrollen. En spännande genre som känns kul och ny (i svensk nutidsfantastik, vill säga. första gången jag mötte Baron Samedi var annars när jag såg Live and let die sittande på golvet på Holken i Karlstad 1981). Skönt berättarperspektiv med en miljö där vodoun framstår som snudd på svennebananig, där man kan hitta prylar som behövs lite varstans om man bara vet vad man ska fråga efter.

På minussidan: en del spret. En del stickspår som jag gärna hade varit utan (kockarna?). Lite väl mycket humor (!) ibland. Jag älskar det absurda i ”kontorsgrå arbetsterapeut på dagen, spännande vodoupräst på natten”, jag myser åt en och annan rolig hämnd, men en del av figurerna gränsar till bonnabuskis. ANINGENS för långa stridsscener.

Detta gnäll till trots: en mycket stark trea till den första boken i en serie som jag ser mycket fram emot att följa. Andreas Roman är en pärla.

PS Drick ditt kaffe med försiktighet. Stor försiktighet.


Earthfall

earthfallomslagPostapokalyptisk YA-science fiction – kan det vara något?

– förutom en ganska lång etikett, en del skulle köpa ”PA YA SF”, men då kanske jag blir onödigt snäv ändå –

…ja, det kan det definitivt. Mark Waldens Earthfall ger mersmak.

Sam är femton år och har levt ensam i Londons kloaker i 1.5 år. Han gör korta raider upp till ytan – det finns ännu en och annan konservburk med vita bönor att hitta, även om det blir svårare och svårare – men han har ett kyffe där han inrättat det närmaste ett liv man kan komma efter den där dagen. Kyffet är fyllt av böcker. Böcker är nyckeln till ett vettigt liv, dels för att hitta de överlevnadskunskaper han behöver men också för att ha någon form av sällskap, intellektuell stimulans. Han har slutat tala med sig själv, det fick bara hans bunker att eka så ännu mycket tommare.

På ytan härskar… ja, det är inte direkt robotar, men någon sorts teknologiska varelser. Plötsligt en dag var himlen fylld av stora farkoster, och då

Och då. Han vet inte varför, men alla blev konstiga utom Sam själv. Viljelösa. Zombieliknande. Finns det ens någon annan kvar som är som han?

(insert: dramatisk musik)

Det är YA, det är ganska simpel YA (nästan all YA kanske kommer att te sig simpel efter Codename Verity?), men det är snärtigt och effektivt. Jag tycker om att läsa om Sam så jag hade gärna läst ännu mer om överlevnaden i sig, den ensamma. De där första 1,5 åren. Nu blir det inte så, det är en i PA-sammanhang ganska tunn bok, historien är koncentrerad (kanske just för att fånga också den som skyr alltför tjocka böcker?) och det går från 0-100 på 6,7 sekunder. Som den Londongalning jag är blir jag också lite besviken över bristen på geografiska referenser, jag tycker om att kunna med-orientera mig i städer som jag känner till. Att tänka mig just den delen av stan, den gatan, den stationen efter att allt hände. Vi får en referens, kanske den fetaste av dem alla, men vilken roll X spelar kan jag såklart inte avslöja. På plussidan? En spännande fiende. Jag har svårt att få en riktigt klar inre bild, filmen i huvudet medan jag läser, men det jag ”ser” är ganska ovant för mig. Jag läser oftast virus/kärnvapen-PA, jag är mer van vid mutanter och zombies än vid teknologiskt hyperavancerade utomjordingar. Jag gillar omväxlingen även om den ställer till det för mig.

Jo, det är bra, men det finns potential för ännu mer!

Mark Walden skriver på ännu en bok och jag håller ögonen öppna. Jag vill veta mer. Allra helst skulle jag se att han skrev en fully blown nörd-PA, en tjock och fet en, fylld av överlevnad och smarriga Londondetaljer. Såklart.