Sommarlov med Kulturkollo – #vänskap (uppd)

Den här posten ville jag påbörja omedelbums, så den kommer med stor sannolikhet att fyllas på under dagen.

Det har blivit lite julkalenderfeeling att kolla nästa dags tema (jag ”får” bara kolla en dag i taget :)) på kvällen. Igår satt jag på en restaurang vid Spree och suktade efter flammkuche (när jag fortfarande inte ens hade fått beställa 25 minuter senare gick jag igen, fortfarande lika hungrig – nej, det var inte ens mycket folk, men servicen på en del ställen här är ”lite” speciell. Very Berlin. Det där ska vara ett rätt fint ställe, då har jag ännu sämre tålamod med nonchalans. Det blev indisk middag på ”mitt” grannplejs istället, batura och mattar paneer – pure bliss i sig.) när jag läste.

VÄNSKAP.

Först upp i skallen kom INTE böcker denna gång. Nope. Det som kom upp var: Suzann, Stefano, Alex.

Suzann, hur träffades vi? Jag ska inte dra upp hur det kom sig att jag först visste vem hon var, men när jag först lade märke till henne (vi kan uttrycka det lite diskret på det viset) hade hon rosa hår och försökte utbilda unga muppskallar i feministiskt tänk samtidigt som hon själv erhöll lektioner i ”nutidssvenska” av kiddo som skulle lära henne snacka ghetto. Nåt/några år senare var vi båda bloggare och började ”prata” böcker, men inget mer än så. Ännu lite senare, 2003, möttes vi av en slump via en gemensam bekant. Suzann bjöd hem mig på middag och med mig på fest, kvällen slutade med att jag sov över i tioåringens våningssäng (jag var aprak, det var ett under att jag inte slog ihjäl mig när jag skulle upp) och efter det var saken biff, liksom. Tioåringen har stort skägg sedan många år. Suzann? Ja, hon fixade t ex signerat ex av Livets frukt till mig. Ni hajar ju. Vi har överlevt en session på Livets ord, vi har delat ett garderobsstort rum i Göteborg utan att slå ihjäl varandra, vi har ätit gott och druckit gott och pratat om allt och bokstavligen gått tusen mil tillsammans. Suzann är energisk, mångsidig och har jordens sämsta lokalsinne.

Stefano. Åh, för drygt åtta år sedan började vi på samma avdelning samtidigt. En av mina första tankar var ett lite lössläppt ”gode gud, låt honom ha en tvillingbror” (jag älskade det jag såg från första stund, men han var mycket stadgad trebarnsfarsa) och si det visade sig att det HAR han, men de är inte lika på de vis som är viktiga (det där lät som om hans bror inte är bra, men det är han) och även brorsan var stadgad sedan länge. OK. Nog om det. Stefano. Vi har ofta varit båsisar och under några år var jag hans team lead i flera projekt (och han är FORTFARANDE min vän ;)). Han var den som kunde dimpa ner på besöksstolen och servera smarta tekniska lösningar parat med en stunds befriande nonsenssnack. Han var den som gav mig en kram och FÖRSTOD när han hittade mig vid skrivbordet klockan sju en måndagsmorgon när jag satt där med tårarna droppande ner på blocket för att mamma fått cancer IGEN. Hans mamma hade dukat under för samma sjukdom. Han har alltid funnits där, men att han skulle bli den som klev fram och räddade vett och sans (samt en del barndomsprylar som jag inte kunde ta med mig till Berlin) när bajset träffade fläkten i höstas hade jag inte vågat hoppas på. Det är många som har tankar och tror saker om oss (han är inte stadgad längre) men för mig är han först och främst en vän och en av de finaste människorna jag känner. Ohotat. Stefano är lojal, varm och en sann livsnjutare som förstår GOD MAT.

Alex. Där har vi slumparnas slump som gör honom så ännu mer till ett superfynd. Jag hamnade i Hennigsdorf av en slump (det var inte tänkt så), min gamla GM från Sverige hamnade där samtidigt av en slump (det var inte tänkt så heller), och när vi nu båda var där samtidigt så blev det så att min gamle GM bad att få låna mig på deltid. En av hans nya underställda skulle göra något han aldrig hade gjort förut, jag hade nyss tvingat fram samma grej i Sverige – kunde jag bistå med pepp, lessons learned och allmän ”expertis”? Det kunde jag. Jag fick ett namn och ringde. Fick en inbjudan till uppstartsmöte redan samma dag. Pep iväg, nervös. Vågade inte säga ett pip om att jag kanske inte var beredd att förstå briefing på tyska redan dag ett, men ppt-presentationen var på engelska så jag hajade ändå, och det VAR verkligen precis det jag hade gjort bara några månader tidigare i Sverige. Efter mötet sa jag ”Herr X [man är ännu mycket formell här och duar inte förrän det är överenskommet], please book an appointment so that we can get started” och den unge skäggige mannen framför mig log brett, lade handen på bröstet och sa ”Please, I’m Alex” och det var det liksom. Sen hade vi många långa möten i hans lilla rum, han fick bra mycket mer än de 10% han skulle få och vi halkade alltid in på knasiga diskussioner om allt mellan himmel och jord men gled sedan faktiskt lika snabbt tillbaka till jobb igen och gjorde ett strålande jobb tillsammans. ”I learn so much from you!” utbrast han och det värmde min just då tilltufsade jobbsjäl så gott. Alex brukar aldrig bli privat med sina kollegor. Brukade. Han har aldrig skaffat vänner på jobbet. Förut. Jag fick bli hans första VÄN från jobbet, han är min bästa Berlin-vän. Och igen, innan någon drar slutsatser: även hans käresta är en god vän till mig. Alex är sarkastisk, kärv, brutalt ärlig och en av de ohotat roligaste människorna jag känner.

———————

Vänskap i böcker? Det första som kom upp var böckerna om Harry Potter. Speaking of – jag lämnade hela serien till Myrorna när jag flyttade till Berlin. Ibland tänker jag ”men huuuuur dum var jag?” men igen: fjorton Billysar skulle bli fem-å-en-halv. Jag ville prioritera alla de underbara OLÄSTA böcker jag hade (många, men kanske hälften fick följa med) samt en massa skön facklitteratur som jag hade svårt att släppa.

Andra författare som skrivit underbart om vänskap (lustigt nog är det mest böcker från barndomen som kommer upp): E Nesbith, C S Lewis, ASTRID (såklart!), Enid Blyton… jag kan fortsätta hur länge som helst. Det är ändå bara välkända namn som kommer upp. När jag lät blicken svepa snabbt över hyllan för att finna något relativt nytt om vänskap fastnade jag för Code Name Verity.

———————

Och så har jag nyss svept säsong tre av OITNB på Netflix. Också: vänskap. Förvisso motsatsen också, men åh.

———————

Feministbiblioteket levererar – HUUUUUUR kunde jag glömma Stekta gröna tomater?

———————

LITE tillägg blir det – jag köpte lite böcker igår (ehum…) och en av dem kvalade på vissa vis in i dagens tema, även om en del skulle tycka att det är långsökt. Jag intresserar mig för politiska teorier, speciellt de som kopplar lite extra till Berlin – och herrarna Marx och Engels springer man onekligen på lite här och var här, även om det förmodligen var ännu mer påtagligt före 1989, åtminstone i min del av stan. Marx och Engels förhållande till varandra visste jag i stort sett ingenting om, jag började läsa mer om det idag och det var ju OCKSÅ intressant. Ibland blir jag exalterad som en liten unge (på det bra viset, förhoppningsvis) över allt som finns att lära sig om man bara letar. Nåt som leder vidare till nåt som leder vidare till nåt som…

(skickade btw en bild av dagens bok med orden ”enjoying the lighter stuff today” till min käre DDR-pv idag, men han liksom iggade det ;))

Marx, Engels och lite mer från kvällens promenad (Berlin är ju också min vän… igen, efter en vinter när vi tyckte sådääääär om varandra ;)) . Det var fortfarande 37C klockan 20.00. Puh…!

150704a

150704b

150704c

150704d

150704e

150704f

Advertisements

Ett svar

  1. Det var många bra tips! Tack!

    4 juli, 2015 kl. 19:52

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s