Every Day
VISS spoilervarning (mest detaljer om grundregler) utfärdas
Du är sexton år och vaknar i en ny säng varje morgon. Vem är du idag? Flicka? Pojke? Rik? Fattig? Olyckligt kär? Hetero? Homo? Asexuell? Skolans snyggaste? Sex dagar från ett självmord?
Så ser livet ut för ”A”, huvudpersonen i David Levithans senaste bok Every Day. Så har livet ALLTID sett ut för A. Kan man vänja sig vid en sån tillvaro? Jo, A tror det, men å andra sidan så vet hen inget annat, det finns ingenting att jämföra med.
A anpassar sig snabbt. Hen har access till vissa grundminnen som finns i ”värdkroppen” – det är mest av allt en fråga om hur mycket hen ids ta reda på. Med åren har hen blivit tämligen duktig på att bara flyta med, ta saker som de kommer. Hen har bestämt sig för att aldrig försöka ändra sina värdars liv, hur lockande det än kan vara. Hen vill heller inte skada sin värd, så efter ett misslyckat äventyr i en slalombacke (bruten fotled, aj aj) så drar hen sig ur alltför äventyrliga aktiviteter.
A vaknar alltid i en jämnårig kropp, och alltid på en plats inom några tiotal mils radie från den förra värden, såvida inte värdkroppen själv reser långt bort under det dygn då A huserar i den. Då fastnar A inom några tiotals mil från DEN platsen. Skiftet sker vid midnatt, och A har lärt sig den hårda vägen att det är bäst att se till att sova då. Hur tror DU att det känns att slitas ur en kropp och tryckas ner i en annan?
Allt flyter på till dag 5994. Det som inte får hända händer. Dagens värd heter Justin, och A förälskar sig i Justins flickvän Rhiannon. Att bli kär i någon som är upptagen är illa nog (och ämne för en young adult-roman i sig), men HUR hanterar man en sån sak, hur hanterar man kärlek ALLS, när man är fångad i As loop? Varje morgon en ny kropp, vet inte vem, vet inte var?
”Det låter lite skruvat” tänker du, ”Jodu, men du blir förvånad över hur snabbt A känns normal” svarar jag.
Jag föll som en fura för den här berättelsen. Det är otroligt spännande att följa As liv dag för dag, hur hen hanterar det liv som serveras för dagen (snacka om ”Life is like a box of chocolate”), men framförallt hur A hanterar sin EGEN förändring. Every Day är ingen fullpoängare, men den är mycket bra, och kudos till Levithan som undviker ett och annat uppenbart floskelscenario som slut.
TACK Suzann för att du skickade en 25-kronors-wrapp till Adlibris på alla hjärtans dag så att jag kom mig för att köpa den här boken. Jag, den oromantiska, har svårt att tänka mig en finare bok om kärlek.
#Blogg100 – 37
Underground a la Long & Magarigal
London Underground fyller 150 år i år så det formligen SPRUTAR ut ljuvliga publikationer, men fördelen för alla oss som älskar tuben är att det alltid är ganska lätt att hitta bra böcker, man kan alltid få sig en fix. David Longs Underground: Architecture, Design & History kom 2011, men blev en av mina julklappar till mig själv i julas. £12 för den här boken var ett pris snudd på omöjligt att motstå. Och varför skulle jag?
Det vi känner som enhetliga London Underground idag var inte helt trivialt att få till. Det startade med många operatörer. Knyta ihop infrastruktur. Biljettsystem. Rutter. Som tur var fanns det visionärer som såg vikten av samarbete, av att knyta ihop allt till den fantastiska logistik-organism som London Underground utgör. Så många år, så många entreprenörer. Så många idéer. Moden. Stilar. Oväntat mycket håller än idag, och Organismen med stort O är en omistlig del av varje Londonresa för mig. Vi kliver på Piccadilly Line på Heathrow, efter det har vi aldrig någonsin behövt gå mer än tio minuter ovan jord oavsett var vi har bott i stan. Trixigt ibland? Ja, visst, det kan bli några byten på vägen, men tack vare tunnelbanan har vi snabbt och billigt tagit oss till hotellet hur igensmetad trafiken än har varit uppe på ytan.
Jag läser om och fascineras av Leslie Green, arkitekten som satte spår som vi fortfarande starkt förknippar med LU. Du vet den där typiska oxblodsfärgade fajansen? Fönsterbågarna? – tacka Leslie. Tråkigt nog så dog han ung, han blev bara 33 år. Ett tragiskt människoöde, och egoistiskt sett tragiskt för alla oss med lätt tunnelbane-fetisch – tänk vad han hade hunnit med om han hade fått leva ett normallångt liv? Nu hann han en hiskelig massa sina ynka fem år i tunnelbanan till trots, och det sägs att han enorma arbetsbörda var en av de saker som knäckte hans hälsa. Han dog av TBC.
bilden tog jag i april 2012
Boken är ny, men de stämningsfulla bilderna i den är gamla. Gamla och gamla, men de togs 1976-1977. Många av dem är folktomma, på många vis tidlösa. Fotografen leker med linjer och perspektiv och gör det mesta och det bästa av den (i mitt tycke) sköna miljön. Det var en slump att hon började plåta nere i tunnelbanan. En lycklig slump:
I lived in Putney, southwest London, for about a year and a half between 1976 and 78. I shot the street life, some doors and windows at night, people on the street and so on. It wasn’t until I took a couple of shots of the London Underground, known as ‘The Tube’, that I found my subject.
The first time I saw the photos of the London Underground come up in the developer, I was captivated by its architectural beauty. The variety architectural detail, the class structure evident in some stations, and historical value of this beautiful space became fascinating to me. Now I know that most people don’t realize how beautiful this space is, but to a photographer it is very special, especially for someone from Los Angeles, which at the time did have this kind of mass transportation system.
As it doesn’t rain underground, there was also a great advantage to shooting there. Had I not been called home due to a family emergency, I would have shot every station in the London area at the time.
läs vidare
Det tog mer än trettio år innan bilderna blev publicerade, just i den här boken.
Här kan du se Jane Magarigals foton – detta är ljuvligt. Jag skulle kunna tänka mig att ha de flesta av de här inramade på väggen (harkel, tja, vi har lite tunnelbanetema i ena hallen). Nu har jag dem i boken, jag kanske får göra en tjusig installation med den istället, ett nytt uppslag varje dag?
_______________________________
Detta är alldeles fantastiskt! En snubbe bygger Lego-stationer inspirerade av Leslie Greens design! Bästa sortens underbara nördighet.
Och ja. Jag var svag för LU redan innan jag började jobba där jag jobbar nu. Jag har bara råkat hamna preciiiiis på rätt plats.
#Blogg100 – 36
min första Castillon, men långt från den sista
Jag har sneglat på hennes böcker. Länge. Plötsligt dök Insekt upp i byteshyllan på jobbet och jag högg som en kobra.
Man SER den här boken, vare sig man tycker om insekter eller ej. Frågar du mig så är det en utomordentligt snygg bok. En snygg bok som döljer nitton absurda noveller skrivna med ett likaledes utomordentligt snyggt språk.
Samtliga noveller behandlar mor-dotter-förhållanden. ”En del noveller bär även spår av kärlek” står det på omslaget (*. Make no mistake. Detta är en bok om GALNA mor-dotter-förhållanden. Osunda. Våldsamma. Sorgliga. Castillon tar till storsläggan, jag har läst kritik mot henne där man menar att det tar udden av det hela, att man blir avtrubbad, att hon borde ha slutat i tid, det är inte snyggt (go on endlessly) men jag håller absolut inte med. Det är storsläggan som gör det. HUR hon just svingar galet. Bajset skvätter (eller sprutas åtminstone in i en dotters vener).
”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”
Nu ska jag leta upp fler böcker av Claire Castillon att förälska mig i. Jag ska skicka den här boken till en analytisk vän så att vi kan diskutera den (vandringsböcker ftw), sedan behöver jag införskaffa ännu en Castillon. Jag tror minsann att det blir Därunder ett helvete.
Jag tänker mycket på den sura recensionen jag läste. Jag tänker inte länka till den här, den innehåller alldeles för många spoilers, men jag kan inte låta bli att känna ett litet surt ”ja, för kvinnor – speciellt docksöta, som Claire – behöver vara lagom, de ska inte vara galna eller bombastiska, de ska veta att sluta i TID”. Fast jag har väl genusglasögonen på mig igen, de där som alltid förgiftar oss feminister. Tänker lite tankar om att någon hade bett t ex Charles Bukowski att tona ner och vara lite mer lagom, men släpper genast den förfärliga tanken igen.
*) jaa, precis lite som varningen ”kan innehålla spår av nötter” på chokladkakor
#Blogg100 – 35
dagen då det fysiska habegäret vann
Elin Wägner har fått fatt i ganska många som skriver på för kvinnlig rösträtt, 350 000 underskrifter insamlade 1913-1914. Fotot kommer från Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg,
Jag skulle vara duktig. Jag skulle läsa Pennskaftet som e-bok och nöja mig med det, men ju längre tiden har gått, desto större har det växt: det pappersfixerade habegäret. Nu gav jag upp. Pocketupplagan, med den fina omslagsbilen, är på väg hem till mig. Äntligen kan jag äga boken, stryka under gyllene oneliners, kommentera och dra dit färgglada utropstecken där jag tycker att de behövs.
Habegäret – e-Siv, 1 – 0
Jag hittade en skattkista: The History of Nordic Women’s Literature
#Blogg100 – 33
ormar och piercing
Jag skrev om min bokrika torsdag i förrgår. Ett av bokpaketen kom från Suzann. Det är sällan den kvinnan skickar något slätstruket, så icke heller denna gång. Suz lägger dessutom ofta vikt vid att hitta Det Perfekta Kortet (om så för att det är sällsynt förfärligt ibland) och den här gången var kombon extra intressant. Kina möter Japan. Chi Peng och Hitomi Kanehara.
Denna fascinerande bok måste du bara läsa, skrev hon. Jag är en lydig boktok (öh… ah… nä, men när det gäller fascinerande absurda böcker är jag stundtals lätt att övertala), så det gjorde jag. Försökte sortera mina tankar. Ta in. Svårt.
I Ormar och piercing möter vi en nihilistisk ungdomskultur i konflikt med det traditionella. Lui är nitton år och öppen för allt, en tjej på drift i en fascinerande värld där en avtrubbad generation måste klyva tungor, pierca eller tatuera sig för att över huvud taget känna någonting. I saklig ton beskriver hon möten med män och kvinnor i ett Tokyo där krocken mellan lustdrift och dödsdrift ofta blir smärtsam. Ormar och piercing är samtidigt ett triangeldrama som får hisnande konsekvenser.
Jag läste vad Tim Andersson skrev om boken på dagensbok.com och insåg att där står det, allting, vad kan jag tillägga?
Inte mycket, mer än att du absolut inte ska hoppa över Ryū Murakamis efterord. Jag brukade inte alltid läsa förord eller efterord förr, men nu gör jag det alltid, och finner (heureka) att det nästan alltid är värt det. (duh. ja. jag vet.) Hitomi Kaneharas Ormar och piercing, alltså. Boken finns med i årets bokreautbud. Vågar du? Vill du? Jag kunde inte läsa utan att rysa. Boken gör fysiskt ont att läsa, och det är ingen bok för dig som vill ha svar på dina frågor. Det är bara att åka med och förbli undrande men aldrig uttråkad.
”Jag förstår verkligen inte Japan” tänkte jag när jag läste, men insåg i samma stund hur otroligt dumt jag tänkte. Det är nog en hel massa japaner som skulle vara minst lika undrande om de läste den här boken. Jag förstår ÄNDÅ inte Japan, men det vete tusan vilken icke-japan som gör det. Jag har jobbat mycket i Asien, men aldrig i Japan, bara med japaner. Jag gjorde några månader vardera i Kina och Sydkorea 1998 och 1999. Kina var på ytan så främmande i den fattiga provins där jag var. Sydkorea var så mycket mer som hemma på YTAN, men när jag talade med mina lokala kollegor där jag arbetade kände jag mer igen mig i Kina än i Sydkorea. DÅ. På Sri Lanka delade jag några år senare kontor med en japansk transformatorexpert från Mitsubishi. Han var 55 år och färgade håret knallrött och berättade att alla hans jämnåriga manliga vänner gjorde detsamma. ”Vi är mycket fåfänga!” log han. Jag var 32 och färgade också håret knallrött, men hade aldrig tidigare lärt känna en 55-årig man som gjorde det. Allra helst inte en transformatorexpert 😉
Tio år senare återvände jag till Kina igen, det blev fyra resor på drygt ett halvår till en rik stad i en rik provins. Det går inte att generalisera detta gigantiska land, än mindre klumpa ihop och tala om ett ”Asien”. Att semesterresa är dessutom en sak, att arbeta där är en annan. Jag älskar hur man kan tala med sina kolleger. Man lär känna varandra och förtroendet gör att samtalen efter ett tag blir annorlunda än de blir när man turistar.
Ytan i Qingdao 2009 var mer lik vår (storstadsyta, för man kan ju inte generalisera lilla Sverige heller), men jag insåg att jag aldrig kommer att förstå. Men vem säger att jag måste?
Min sambo har ofta varit sugen på Tokyo. Många är det. Jag vet inte riktigt varför jag sällan har varit det, men suget ökar. Nu gjorde jag en bokresa. Bokresor kontra fysiska resor – ja, de går inte att jämföra men jag älskar båda sorterna. Speciellt som bokresorna stundtals tar mig till platser som jag aldrig skulle våga besöka på en fysisk resa. Ormar och piercings är en sån resa. Jag skulle aldrig våga göra den utan att den filtreras genom tryckta ord i en bok.
(nej, det är inte TOKYO jag är rädd för, men det förstod du förhoppningsvis ändå)
Att behöva känna smärta för att känna något alls är långt från något unikt för den här boken, det behöver man inte besöka nihilistiska japanska ungdomar för att förstå. Jag hade en vän som skar sig. Äsch. Formulera om: jag har många vänner som har skurit sig i perioder, men just den här vännen – om hon hade levt idag så hade jag velat ge henne den här boken.
Det fantastiska vykortet av Chi Peng som gjorde boken sällskap i kuvertet från Suzann kommer från Secret Love-utställningen på Östasiatiska. Vi borde verkligen gå och se den före 31/3 då den stänger, dags att inleda förhandlingar med den bättre hälften (som förvisso sällan är svårövertalad när det gäller spännande utställningar).
#Blogg100 – 32
jag ringer mina bröder
[Följande mening utgör en stor fet klyscha, men vad kan man göra när det är så det är:] Det finns stora, tjocka, tuuuuunga och påträngande böcker som säger väldigt lite, och så finns det små, tunna skrifter som säger massor. Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder tillhör den senare kategorin. 125 sidor i en liten bok. En liten bok med stort slut.
Den sista sidan är en käftsmäll i sig. Jag blev tvungen att fotografera den, gjorde en fin bild: jag ville ha den kvar, men jag tänker inte beröva dig upptäckten genom att lägga ut bilden.
Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.
Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).
Det är en extremt dialogdriven historia (telefon, inre dialog, kundtjänstdialog) så jag kan ana att storyn sitter som en smäck i Malmö Stadsteaters uppsättning med samma namn. Jag kan tänka att den till och med passar ännu bättre uppsatt på scen än i läst form, åtminstone för en sån som mig. Jag hade svårt att hänga med i vem som sa vad i de långa dialogerna. Jonas låter orden bara vara, replikerna hänger där i luften – äh, vadå HÄNGER: de susar fram och tillbaka mellan de kommunicerande utan att eskorteras av några ”sa han”, ”sa hon” eller ”sa jag”.
Jag är fortfarande inte helsåld, det blir inga överbetyg, men jag tycker att du ska läsa den här boken. Läs och fundera. Känn paranoian. Det gjorde jag. Kudos för det: att lyckas plantera en så obehaglig känsla i läsaren, med så få ord. Nyttigt att känna på.
#Blogg100 – 31
tysk torsdag och when it rains it pours
Bokmoster brukar köra tysk torsdag emellanåt, jag var sugen på att hänga på idag men var inte helt säker på hur jag skulle få ihop det, men SE – där dök kollegan D upp med en smarrig påse böcker som hans sambo KvinnanMedDenGodaBoksmaken S hade samlat ihop. I påsen fanns en bunt presumtiva pärlor och en av de böcker jag roffade åt mig var Elke Schmitters Fru Sartoris. En vanlig kvinna. Lycka! Jag har hört bra saker om den, men eftersom den inte är helt pinfärsk så snubblar man sällan över den av en slump när man vältrar sig över butikshyllorna i jakt på något inspirerande.
Ja, ni ser ju. Tre fynd gjorde jag. Därmed trodde jag att dagens boklycka var gjord – men icke! Senaste Eskapix-boken, min nyligen beställda (om man får ett presentkort på alla hjärtans dag så FÅR man handla böcker för det, även om man borde ha bokinköpsstopp) Levithan OCH en bok från Suzann OCH en bok från Cecilia väntade i brevlådan. Wooohooooo!
Annan bra-sak är att det verkar bli en tripp till Berlin om några veckor. Gött! Jag behöver lite tysk luft under vingarna. Vi får se om jag hinner uppsöka Dussmann denna gång. De har onekligen generösa öppettider, så det hänger väl snarare på ork än tid (ska jag verkligen behöva ARBETA också? va? vavavava?).
#Blogg100 – 30
retro (eller antik)
Jag plockade den idag, min färgglada pappersblomma. Bokreakatalogen. Den för mig klassiska (sorry Bokia, men ni slås ju ändå snart ihop) från Akademibokhandeln. Det är faktiskt första gången på flera år som jag plockar åt mig den! Nu har jag FORTFARANDE inget jättesug efter att handla, men vi bläddrar väl lite och ser vad vi hittar?
Vad jag tycker att du ska köpa:
Rona Jaffe: Det bästa av allt – därför
Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap – en nördig underbar pärla
Max Brooks: Världskrig Z – har du inte testat zombieana, gör det nu
Anders Fager: Samlade svenska kulter – för att du behöver mer svensk skräck
Vad jag skulle köpa OM jag köpte något:
Inger Edelfeldt: Samtal med djävulen – för att jag aldrig har blivit besviken på henne
Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen – metaboktok!
Marie Hermanson: Himmelsdalen – eftersom jag litar på Anna
Thomas Mann: Bergtagen – för att jag har tänkt köpa den i så många år
Babro Alving: Personligt 1 & 2 – för att jag vill ha allt allt allt av denna kvinna
Kruxet är att många av de böcker jag vill ha redan finns utgivna som pocket. Det är mycket få böcker som jag älskar så mycket att jag absolut vill ha dem inbundna numera. Alltså: hellre pocket än billig rea även om priset i stort sett är detsamma. Och hur var det nu då? Jag skrev ju så nostalgiskt om det där med att bläddra i papperskatalog för ett tag sedan. Är det som förr?
Nej. Fast det är snajdigare papper i katalogen numera 😉
(det kanske är DET som förstör känslan? nej, såklart inte. I’ve lost that loving feeling, så är det bara. oh yes I have.)
—————————————–
Sorg: mitt bibliotek meddelade idag att de har slagit i penningtaket så nu stänger de e-boksutlåningen till den 2/4. Senast det hände var när alla skulle läsa Zlatans bok. Någon gång i ett annat liv så kanske jag kan förstå mig på förlagens prissättning. Eller så gör jag aldrig det. Någonsin.
#Blogg100 – 29
the perks II
En fin bok blir en fin film – se den! Fin story, skön humor, underbart soundtrack och Ezra Miller – EZRA MILLER. Vilken stjärna.
#Blogg100 – 28
Nördens hårda liv, del 2752609476
Jag var så otroligt trött igår så jag tog The Group och gick upp för att lägga mig och läsa strax efter 21. Jag började inte läsa med en gång, men när jag väl började läsa Candace Bushnells förord (hon var väl het när den gavs ut för umpte gången 2009 och ansågs antagligen därför som helt rätt person att skriva förordet till denna ”Sex and the City”-prequel anno 1933) så tog det bara några minuter innan jag spratt upp igen. Candace skriver nämligen om Mary McCarthys fantastiska förmåga att föra historien framåt genom soliloquy.
Soliloquy? WHAT?
(jag anade inte ens att Bushnell kunde så fina ord ;))
Kutade nerför trappan (K såg paff ut, jag springer sällan i onödan) – detta måste googlas.
NU! NUMEDENGÅÅÅÅÅNG! Jo. Sånt är livet som nörd utan tålamod.
A soliloquy (from Latin: ”talking by oneself”) is a device often used in drama when a character speaks to himself or herself, relating thoughts and feelings, thereby also sharing them with the audience.
Soliloquy motsvarar det jag trodde var en monolog – men det visar sig att en monolog ändå har en (tigande) motpart. Världens mest kända exempel?
Tack vare den ursköna sidan howjsay.com så kan man lyssna på hur det låter också. Gör’t.
Jag var så trött så jag kom inte mer än femtio sidor i boken igår, jag kan inte säga att jag hunnit notera någon ”soliloquy” ännu. So far so good. Det är inte en fantastisk bok, men jag tycker om den.
#Blogg100 – 27
Bokstävlarna och jag
Jag har ju gnölat om den bokreaextas som flytt och allt var bättre förr och jag skulle inte och yada yada, men så hittade jag SF-bokhandelns teaser och där fanns ju en hel del som jag ville ha. F*ck! Glider så in hos Anna och börjar skratta.
Ja jisses. Vi får väl se. Atwood om SF till exempel, hur ska jag kunna existera utan den boken?
som jag skrev – jag samlar inte på barn, men…
Det finns de som absolut älskar tjocka böcker.
…men sen var jag en ond människa som plockade undan boken, hårade av den. Vi måste tänka på våra allergiska medboktokar.
(ja, bilden är sugkass, men de där två får man fånga på sekunden, annars blir det inget alls)
Stallo, med alla mina 6,25%
Efter många år av att svara ”nej, vi är inte samer bara för att min mamma föddes i Lappland” fann jag att en relativt avlägsen släkting hade skrivit en bok som visade att där finns lite same ändå. Jag är till 1/16 same, men jag antar att det överskuggas av mina 1/8 ryss som kommer från pappa. Och det i sin tur överskuggas av att mamma var från Lappland och pappa var från Skåne och jag lyckades födas i Värmland. Yada yada.
Nu vet jag bättre. Jag är nog inte 1/16 same. När humöret är som värst är det 1/16 stallo jag är. Minst. Fast jag samlar inte barn.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.
Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.
Åh, Stefan Spjut! Vilken skatt du har i skallen! Stallo är så lovande på så många vis, men det BLIR bara för långt, för spretigt. John Bauer – JA, Sven Jerring – NEJ! (sorry, det där förstår du bara när du läst boken) Jag är lite förvånad, jag inbillade mig att Bonniers är ett ganska stort och tufft förlag. Ett förlag som till exempel skulle kunna tänkas tvinga sina författare att redigera ganska hårt. Kill you darlings – det säger alla. Less is more.
(aaaaahaha, det kom inte direkt från rätt person, men så är jag inte författare heller)
Och trots alla dessa mängder av detaljer så sitter jag ändå där efter 600 sidor: Men…? Vad…? För risken när man lägger ut massor massor av trådar är ju att en del av dem bara slutar i intet. Så känns det för mig. Jag kanske är dum (hint: det är en känsla som läsare sällan uppskattar), jag kanske inte skulle ha läst de sista sidorna efter midnatt (min hjärna blir till en pumpa?) – men det är några för mig tämligen viktiga trådar som bara hänger där, slaka och trista. Om Stefan planerar en fortsättning? Ja, så är det kanske. Jag vet inte, jag har inte läst något om det någonstans än. Finns det planer på en fortsättning så talar det ännu mer för att Stallo kunde ha vunnit på att kortas, slimmas och styras in på ett smalare spår.
Vad jag älskar: den grå vardagen. Stefan kliver in bredvid John AL på tronen, där kan de gott samsas. Skildringen av Lappland/Norrbotten. Och Susso. Jag älskar huvudpersonen Susso. Jag är dessutom ohemult förtjust i att författare plockar upp nordiska myter till urban fantasy. Kiruna by night blir aldrig detsamma igen.
Jag läser hos Bonniers att det ska bli film av Stallo. Mikael Marcimain, regissören bakom Call girl, ska hålla i taktpinnen. Mmmmm. Mmmhmmmmm. Det finns mycket i den här boken som kan bli bra film, bara det inte blir för inspirerat av Trollhunter! (om du inte har sett den – gör det)
Stallo är en gammal samisk myt, eller snarare en samling myter. Hen spretar lite. Ibland är stallo något zombieaktigt som nåjden (shamanen/medicinmannen/den vise) skickar ut för att för att skada den som skadas bör. Ibland är Stallo människoätare. Ibland halvt djävul och halvt människa. Troll. Hamnskiftare. Stallo har t o m jämförts med den som kom vandrande för att driva in skatt. Det kan man fnissa lite åt.
Nu vill jag läsa Fiskarens garn också. Hur kunde den få smyga så obemärkt förbi? Det finns något där, i beskrivningen av boken, som i viss mån tangerar en viktig detalj i Stallo. Slump eller ej? Det ska jag ta reda på.
#Blogg100 – 26
insnöad
Åsa skrev en kommentar på gårdagens bloggpost som fick mig att börja tänka. Det är en bra sak med Åsa – hon får mig ofta att just tänka. Ibland på stort, ibland på smått.
Intressant så stort utbud det finns av böcker. Jag känner inte igen någon av de böckerna som du nämner här.
Konstigt att många säger att de aldrig hört talas om nobelpristagaren? 🙂
(det där var en raritet dessutom, eftersom Åsa normalt ogillar smileys)
Åsa har ju rätt, ibland skriver jag om ganska smala böcker. Vi blir förvisso fler och fler som gillar postapokalyps och dystopier. Zombier var på stark frammarsch för några år sedan, men de blev (tack gode gud) aldrig riktigt lika populära och därmed gullifierade och ihjälkramade som de numera ganska impotenta (ta det inte så bokstavligt) vampyrerna.
Missförstå mig rätt. Den delen av min smak vill inte snobba eller spela svår, det är inte så att jag vill svänga mig med smala titlar från obskyra förslag (inte för att Coltso på minsta vis är ett obskyrt förlag, men de är inte Bonniers precis – tack och lov! oh ljufva mångfald, hur vi älskar dig!) för att vara märkvärdig. Jag bara tycker att det är så oemotståndligt att läsa om äventyr som kopplar till nyorientering och överlevnad i en värld där snudd på alla bekvämligheter som vi njuter av idag är ett minne blott.
Jag skulle med stor sannolikhet få fler engagerade bloggläsare om jag skrev mer om ”vanliga” böcker. Kruxet är att jag skriver den blogg som jag själv vill läsa. Jag vill hellre göra det än att ha många läsare.
Jag snöar lätt in på saker. Det går inte ens att hitta ett mönster. Jo, tunnelbana ledde mig till kartor. Tunnelbanan är dessutom en perfekt spelplats för skräck och/eller postapokalyps. Hur man ska få in särintresset ”unga människor i New York” i den smeten vet jag inte, men det är heller inte intressant. Jag skriver ofta om det, hur en bok leder mig in i en annan. Jag börjar dra i en tråd och vet aldrig var jag hamnar. Rona Jaffe ledde mig till Amor Towles som leder mig till The Great Gatsby (två pund hör ni, TVÅ PUND) och nu sitter jag här med The Group bredvid mig.
Jag antar att jag inte ens behöver avslöja att jag just har börjat kolla på Girls på SVT?
Den ljuva ironin i allt detta är att jag vet att jag är alldeles för svennebanan-mainstream för att passa en helt bunt andra läsare. Det sköna med att vara 45 år och rätt luttrad (jag blev det alldeles för sent, en del är inte lika mesiga som jag var väldigt länge) är ju att återkomma till detta: jag skriver den blogg jag vill läsa. Jag skriver om min älskade popkultur. Det är helt OK att vara konstig eller svennebanantrist.
————————
Warm Bodies var en av mina absoluta favoritböcker under 2011 och nu läser jag att Isaac Marion har skrivit mer, en prequel till denna min älsklingsbok: The New Hunger. Det är en kortis (en ”novella” – hur översätter man? hjärnsläpp! långnovell? kortroman?) och den finns tyvärr bara som e-bok än så länge, och bara hos Zola. Jag skrev så sent som igår att jag kanske borde bojkotta amazon, men nu gnisslar jag tänder. Jag är konservativ! Det är ju alldeles nyss som jag har börjat köpa e-böcker, ska jag nu börja vänja mig vid en helt ny leverantör också? Uuuhuhu. Jobbigt. Mitt gnäll till trots så tycker jag om det jag ser. Jag blir sugen på Zola. Har reggat konto.
————————
Två personer delar med två timmars mellanrum ut en fyra till Julian Barnes The Sense of an Ending på Goodreads. ”Wow”, tänker jag, ”måste läsa!”. Så kommer den jobbiga stunden: har jag redan köpt den, ligger den i någon av jättehögarna, eller tänkte jag bara köpa den? Om jag nu inte ens vet om jag redan har köpt den, vill jag verkligen läsa den nog mycket då? Då är den kanske inte mer angelägen än att jag kan stå ut med att vänta med att läsa den ett tag till?
Bekännelse: det har hänt att jag har köpt böcker trots att jag inte kommer ihåg om jag har dem eller ej. Jag letar, men finner inte. Letar lite till. Är jag på mitt tålmodiga humör så kanske jag letar en tredje gång innan jag beställer. Betänk att drygt 600 olästa böcker i x antal högar kan medföra att mindre färgglada böcker är svårhittade. Hittar jag sedan en dublett så blir någon av mina vänner lycklig ägare av boken. Slutet gott allting gott, eller är det bokmissbrukaren i mig som talar igen?
#Blogg100 – 25 (2)
Femte hjulet
Ibland vet jag precis varför jag reserverar böcker på biblioteket. De tangerar något av de områden jag för dagen är fixerad vid (tja, kanske tunnelbana, New York eller zombies?), de är jättesnackisar utan att vara skrivna av Läckberg, Jungstedt eller Guillou eller har nyss blivit rekommenderade av någon vars omdöme jag normalt uppskattar. När det gäller den här boken så minns jag inte för mitt liv varför jag valde att boka den (det var ganska lång kö, så det var ett tag sedan). Det är irriterande men samtidigt intressant. Jag kunde ju ha slutat läsa mitt i, men det gjorde jag inte. Cavling är skicklig på det viset: jag läser vidare trots att jag egentligen inte tycker speciellt mycket om boken.
Viggo Cavling skriver alltså vidare om Makten, Rikedomen och Skandalerna. Femte hjulet är en fristående fortsättning på Rörmokaren.
Han hör med stor sannolikhet en hel massa skvaller fortfarande (han är f d chefredaktör för Resumé som riktar in sig på nyheter från medie- och marknadskommunikationsbranschen), så han lär ha en diger idébank kring (fiktiva eller verkliga) händelser som kan kategoriseras som smutsigt men/och smaskigt om man nu gillar att läsa och skriva (jag råkade skriva ”skarva”, det kanske inte var helt fel) om sånt.
Cavling kör rejset att han spinner intrikata historier kring lätt förklädda verkliga personer, det blir lite samma grej som Unni Drougge kör i böckerna om Berit Hård. Det är ingen ny metod. Visst känns det som om det går i vågor? Det är inte riktigt snällt men heller inte förbjudet – jag vet inte var gränsen för förtal går, men det är sällan jag kan minnas att någon författare har råkat illa ut (nåja, det beror förmodligen mer på mitt dåliga minne än på vad som i realiteten har hänt – någon som kan hjälpa mitt minne på traven?).
Jag kan inte låta bli att tänka på eventuella konspirationsteoretiker utrustade med dåligt minne, en del av dem kan nog tänkas läsa den här typen av böcker och sedan tvärsäkert hävda att vissa saker har hänt på riktigt. Den ska f*n vara offentlig person i såna fall, men det är onekligen en del av kakan man tuggar i sig när man blir en offentlig person, rätt eller fel.
I Rörmokaren handlade det bland annat om den tvålfagre och populäre justitieministern(* som vänstrade och höll på att orsaka riktig storskandal. Någon råkade dö för att den presumtiva skandalen skulle tystas. I Femte hjulet har den f d stadsministern Göransson lämnat partipolitiken för att bli Dyr Konsult som lobbar för stora och dyra upphandlingar med tveksamma metoder. Rika människor från både röda och blå läger går bokstavligen över lik för att bli ännu rikare. Det är polariserat, nästan lite (Denise) Rudbergskt (**, det är vasst och stundtals komiskt. Cavling har sina poänger men en bok som jag rekommenderar? Nej, det är det inte. Han skriver med ett effektivt tidningsaktigt (om än inte alltid snyggt) språk som för historien framåt med stormsteg, men det är ändå något som fattas för att jag ska gilla det. Jag kanske helt enkelt har tröttnat på skvaller och ond bråd död?
Vi får väl se hur det blir om han släpper en tredje bok. Kommer jag att förhandsboka den också, utan att senare kunna komma ihåg varför? [nej, hoppas inte] Stay tuned, den som lever får se.
*) Det är nog tio år sedan snart som jag stod bredvid en viss tvålfager och populär justitieminister i en matkö på Bokmässan. Jag hade läst att hans fru sa något i stil med att han såg mycket snyggare ut på alla bilder än i verkligheten (jag tror inte att det var elakt ment, men kvinnan ifråga kanske ville foka på annat än hans utseende – och som Cindy Crawford en gång sa: ”inte ens jag själv ser ut som Cindy Crawford”) och jag kunde konstatera att det var alldeles sant. Nu ska en justitieminister ha viktigare meriter än ett vackert utseende att komma med, men just denna människa lyftes alltid fram som en snygg charmknutte, hur rättvist/orättvist detta nu än var.
**) i meningen att här har vi nån som minsann kan eller tror sig kunna bourgeoisien, men som stundtals skriver rätt krattigt
#Blogg100 – 25
ännu en fredag
Veckorna bara flyger, men det de har gemensamt är att de numera alltid avslutas med ett besök på biblioteket. OK, det är bara fredag, veckan är rent tekniskt inte helt slut än – men arbetsveckan, inne i stan, den är slut!
Idag blev jag lite extra glad, för i snabblånehyllan stod Stallo och glänste. Jag fick ju lämna tillbaka mitt exemplar halvläst förra veckan, nu högg jag den här och lyckas jag inte läsa ut den under kommande två veckor så får jag nog bara tugga i mig att jag ska strunta i den. Snabblånehyllan är en pärla, man vet aldrig vilka skatter man kan finna. Böcker som man kan få köa månadsvis för att få tag i – *pjoiiiiing* så står de där helt plötsligt, det är bara att grabba tag i sina fynd och se glad ut. Det gjorde jag.
———————————
Amazon är i blåsväder och jag, superamazonisten, gnisslar tänder. Bojkotta eller ej? Jo, man kan alltid misstänka att det finns en hake med väldigt väldigt bra priser, men det är ju inte bara pengarna: UTBUDET. Där finns ju ALLT, eller åtminstone så nära ”allt” som man kan komma.
———————————
Jag skrev om min kärlek till skelett igår. Ett av mina favoritställen i London, Hunterian Museum, lade ut en underbar bild på facebook tidigare idag: konstnären Aaron Kuehn har gjort en snygg snygg bild. Vill ha!
———————————
Coltso har förnyat hemsidan och bjuder samtidigt på nyheten att Andrej Djakov släpper nytt i vår. Andra boken om Gleb heter Resan till mörkret. Har jag tröttnat på ryska Metro 2033-spinoffare nu? Jag vet inte. Resan till mörkret släpps i april, så jag har en stund på mig att bestämma mig. Jag var inte helt nöjd med den första boken, Resan till ljuset, så jag kommer inte att kasta mig över köpknappen, men ett inköpsförslag till biblioteket kan det kanske tänkas bli.
Tre nya författare finns i stallet – allra mest nyfiken blir jag på Anna Starobinets bok Den levande som släpps i mars.
En global katastrof som kallas Stora reduktionen har fixerat antalet människor som lever på jorden till exakt 3 miljarder. Det finns inte längre någon död, bara en kort paus eller »fem sekunder mörker«, varpå individen återföds med en inkod som innehåller informationen om alla tidigare inkarnationer. Människorna är bara partiklar av en sammansatt organism, Den levande, och alla är uppkopplade direkt från hjärnan till det sociala nätverket Socio, där familjen och nationen inte har någon som helst betydelse. Samhället är globalt och alla känsloyttringar mellan föräldrar och barn förkastas som avvikande beteende.
En dag föds »Zero«, en individ utan inkod. Den levandes antal ökar med en och den globala harmonin är hotad. tillsammans med några oliktänkande placeras Zero på ett korrektionshem. Men vem är denne Zero? Och kommer Den levande att gå under i en ny reduktion?
#Blogg100 – 24
den nakna sanningen
tack till Johnny som lånar ut bilden
Nu tänker ni ”men happy halloween, kanske lite fel årstid?” men då säger jag ”nej nej, det är Valentine’s Day”. Detta är nämligen den nakna sanningen om St Valentinus. Mycket naknare än så här blir vi inte, vi människor.
Dessa kvarlevor finner du i den gamla kyrkan Santa Maria in Cosmedin i Rom, och det var också där som Johnny plåtade honom. Kyrkan är annars mest känd för att husera la Bocca della Verità (sanningens mun – där man helst bara ska sticka in tassarna om man har för vana att tala sanning, annars hugger den!) men just idag kan väl herr Valentin få stå i centrum?
Valentinus var kristen präst i en tid då romarna gärna slaktade kristna, och myten säger att kejsar Claudius verkligen gillade snubben – trots att han var kristen – men när Valentinus försökte värva Claudius till sin tro så fick kejsaren nog. Off with the head! Detta ska alltså ha skett den 14/2, men eftersom ingen verkar veta om det var den 14/2 år 269, 270 eller 273 e Kr så kan man ju undra hur det ens är säkert att det var den 14/2. Va? Är jag tråkig? Borde jag inte kinka om myter? Nä, OK då.
Hur denna halshuggning kom att kopplas till romantik och sedermera landade i dagens kommersialiserade choklad- och rosmissbruk? Chaucer påstås ha något med saken att göra, men det får ni kolla upp själva. Så långt sträcker sig inte MIN vetgirighet.
Rom är, för att uttrycka det aningens vulgärt men fullständigt sanningsenligt, fullsketet med kuriösiteter av den här typen. Det är lite lätt kontroversiellt att erkänna att man fascineras av skelett numera, men jag gör ju det (allra helst skallar). Cappuccinerkryptan (nej, det har inte med kaffe att göra, däremot med munkar, och nu skäms jag nästan ty detta börjar bli buskis) är väl värd ett besök för den som gillar knotor. Stället är förvisso inte riktigt lika bentätt som ossuariet strax utanför Kutna Hora, men klart värt ett besök.
A plaque in one of the chapels reads, in three languages,
”What you are now, we once were; what we are now, you shall be.”
Memento mori. Minns döden.
En mycket mycket dyr bokhög – så när studierna var avslutade fick dessa böcker ett nytt liv som tyngder till exempel när vätska ska pressas ur aubergineskivor till moussaka. Sobottan (rent tekniskt: Sobottorna) är en guldgruva för den som vill nörda loss på anatomi.
Skallarna och jag då? Jag gillade skallar och skelett redan innan jag började plugga medicin, men det var under anatomin som jag trillade dit rejält på ben rent generellt och skallar speciellt. Det var både fascinerade och frustrerande att plugga in alla fåror och utskott, och skallstrukturerna var värst av dem alla. Jag var såld. Sulcus sinus sagittalis superioris är möjligen onödigt många bokstäver för att beskriva en skåra som man förmodligen skulle negligera om man inte visste att den fanns där (don’t try that at home, den sitter på insidan av skallbenet så den tillhör inte de strukturer du ska klämma på nån närstående för att hitta, helst) men namnet är fullständigt logiskt när man knäckt koden och det fanns något ohemult tillfredsställande i att göra just det. Knäcka koden.
Nej, det blev ju ingen läkare av mig, jag återvände till tekniken, men fascinationen för anatomi och fysiologi finns där än. Jag hänger inte i mondo, gore och bizarre-forumet på flashback, men finns det ett spännande medicinmuseum, en knasig krypta eller gamla katakomber att besöka när vi är på semester så råkar vi ofta hamna där.
——————–
Man blev neddragen i konsumtionsträsket också. 25:- i wrapprabatt från fröken sexolog blev till ett inköp, nu väntar jag ivrigt på David Levithans senaste bok.
#Blogg100 – 23
om man nu ska propagera för meningslösa konsumtionsrelaterade ”högtidsdagar”
Vi firar inte alla hjärtans dag, min sambo och jag, men jag skickade åtminstone vykort till min halvsyster och till min lilla guddotter. Rosor är inte min grej, choklad är förvisso alltid gott, men på något vis blir motvallskärringen i mig extra ointresserad av choklad som ska ges bort på grund av Vääääälentaaaaajns Däjj.
OM man nu vill köpa något till någon man tycker om? Ja, man kunde ju tro att jag prompt skulle rekommendera en bok med mycket tjäääärlek i, och det är ju en ganska bra present för det mesta (ja, inte nödvändigtvis med kärlek i, men ni hajar), men om man tänker kärlek just imorgon så skickar jag hellre iväg er till t ex UNICEF. Där kan man köpa fältprodukter från pocketbokspris (ett myggnät kanske?) upp till inbundet (1500 blyertspennor, skolmaterial? vi måste fostra ännu fler boktokar!) och lite till (en jeep för 252410:- om man känner att man kan avvara det).
Boktema då? Ja, traumatiserade barn behöver också sagoböcker.
När en mycket älskad liten flicka skulle ha fyllt två år så köpte jag en cykel åt henne. Nu skulle hon aldrig ha kunnat cykla ens om hon hade fått leva, men på något vis kändes det just därför lite extra mysigt att något annat barn skulle kunna få det hon aldrig fick.
Ha nu en fin alla hjärtans dag imorgon, vare sig du tycker om grejen eller inte.
#Blogg100 – 22
men hur usel kan den vara, tänkte jag
Jag läste om Paul Desalmands bok Mitt liv som bok både här och var, och alla som skrev om den var så märkvärdigt svala. Så svala att jag snudd på blev nyfiken just DÄRFÖR, eftersom själva grundidén (en bok skriver sina memoarer) lät rätt kul. Födsel, liv och död. Stulen, såld, läst, sönderskuren. Lagad.
Ett vackert barn är fött: den 17 juni 1983, klockan 16.37 pressades den fram. 165 mm lång, eller snarare hög. Vikt: 230 gram. Förlossningskliniken är ett tryckeri, där den på bara någon halvtimme fick 799 syskon.
Ganska lugn inledning, och jag tänker just det där i rubriken: men hur usel kan den vara? Så gasar den. Wrooom. Den viskar inte direkt med någon blygsam röst, den här boken. Nej, detta är en plump och pretentiös liten illbatting till bok. Lite gubbig och unken. Möjligen roande för riktiga frankofiler (eller aspirerande diton), men till den skaran räknas inte jag.
Visst finns där spridda fyndigheter, men jag håller med alla som skriver att en så bra idé känns lite bortslösad när den exekveras med detta halvtaffliga handlag. Ni vet uttrycket ”Your Ego Is Writing Cheques Your Body Can’t Cash”? Lite så är det.
Med tilltagande ålder förstår Boken att slutet nalkas. Ska det ändå bli papperstuggen?
Jag är så less på den där dryga boken till slut att jag unnar den en ganska elak död.
Papperstuggen? För milt.
Efterordet är långt. Fotnot på fotnot. Jag älskar fotnoter, men jag gillar inte när de är samlade i slutet. Ska det vara fotnot så har jag mest utbyte av den om jag finner den längst ner på sidan som den pekar på. Sen blir det… ja, det blir knasigt med fotnoter där man inser att vissa saker är omstuvade eller rent av felciterade samtidigt som man bland följande noter finner ett lite mästrande ”I slutet av texten hoppas jag att alla såg blinkningen till Alpheus från Mytilene” eller ett ”De bildade uppfattar i bakgrunden [yadayada]…”
(va? om jag känner mig kränkt över bokens antydning om att jag är obildad? nä, inte värst.)
Just det lite gubbiga och unkna (solkrämsdoftande kvinnosköten, islam, Afrika) gör att jag blir paff över att det är Ordfront som ger ut boken i Sverige, och dessutom med de överord som fäster vid den. De brukar väl ha ganska gott omdöme? Jag har sällan blivit så besviken på en Ordfrontare förut.
Med facit i hand så var det den alltid lika underbara Jenny Lindhs förord som var det bästa av allt i den här boken. Kan ingen se till att den kvinnan skriver en egen bok istället?
Om det BLIR papperstuggen? Nä, det tänker jag inte berätta, men vill du vara riktigt elak så kan du göra det som Boken avskyr mest av allt: leta upp den, bläddra, läs slutet, och lägg sen tillbaka den igen. Det kan den gott ha! 😉
#Blogg100 – 21
En storm kom från paradiset
Det var Bodil Malmsten som påpekade nödvändigheten i att läsa Johannes Anyuru för mig. Nej, inte personligen – förstås – även om hon har ett anslag i sina texter som känns djupt personligt, som om hon skriver något alldeles till mig, eller till och med som om hon uttalade orden till mig över en stor kopp kaffe på ett fik.
Om Anyuru skrev hon i sin senaste bok Så gör jag. Läs allt av honom!
Jag har inte haft järnkoll på Anyuru, men när han har passerat medvetandet så har jag mest tänkt på honom som poet.
Poesi och jag är – Malmsten till trots (hennes poesi tycker jag om, även om det är hennes skönlitterära texter jag uppskattar allra mest. ja, och loggböckerna. förstås.) – inte bästisar. Jodå, jag har fortfarande som så många andra tonårens obligatoriska Boyesamling stående i bokhyllan, och lite Fröding (jag är ändå född i Värmland), kanske en skvätt Öijer – men annars: poesi, jag, nej, sällan, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Så passerade jag snabblånehyllan på biblioteket och såg en stjärtfena i ögonvrån (ja, så jag är en obotlig tekniknörd… men K är värre, han plockade modellen på en halv sekund blankt, men då är han å andra sidan flygingenjör, jag är blott starkströmmare). Tvärvände. Ah, det är ju den DÄR! Johannes Anyurus senaste bok. INTE poesi. Den tar jag!
(nej, inte poesi, men ofta väldigt poetisk – jag funderar fortfarande över meningen ”Regnet låter som en applåd under jorden”, smakar på den, försöker höra det – men misslyckas ärligt talat!)
Johannes skriver om sin far, den artonårige pojken som på vinst och förlust cyklar iväg till en uttagning där det ska sållas fram presumtiva stridspiloter. Han blir antagen och åker till Aten (sent sextiotal) för att påbörja sin utbildning. När hans utbildning närmar sig sitt slut tar Amin makten hemma i Uganda och Anyurus far, P, vill inte flyga för Amin. Han flyr till Rom, letar andra pilotjobb, får ett anställningskontrakt för att flyga besprutningsplan (!) i Zambia (han vill flyga, vill vill vill!) och återvänder söderut. Fast det skulle han inte ha gjort. Han blir tillfångatagen.
Därifrån och hur han till slut hamnar i Sverige, det får ni läsa om själva. Vägen till Göteborg är inte direkt spikrak.
Jag var ett barn när Idi Amin kuppade till sig makten i Uganda. Nyhetsflödet var inte lika massivt på den tiden, så de stora nyheter som kom kändes desto mer intensiva (katastrofer, diktatorer, krig någonstans i Afrika idag? det drunknar. tänk efter.) och Idi Amin satte sig i minnet. Hur vi kallade honom Idi-ot Amin hemma. Pappa försökte förklara vad som hände (ja, pappa, patriarken, men det är en annan historia till en annan text. kanske.) men det var inte direkt enkelt att förstå. Alla dessa döda. Räckte det inte med svältkatastrofen i andra delar av Afrika? Denna enorma kontinent, jag greppade inte storleken som barn, om jag ens gör det nu.
Det är andra gången på kort tid som jag läser en man som skriver om sin fars livsresa. Johannes mamma verkar uttryckligen ha bett sin son att inte skriva om henne, så hon figurerar bara så snabbt som hon måste för att man ska förstå hur P kom till Sverige och hur Johannes kom till. Jag hoppas att hans mamma ändrar sig någon gång. Jag vill läsa om hennes resa också, från socialhögskolan ut i världen.
Kommer jag att läsa mer Anyuru nu? Otvivelaktigt. Jag sveptes inte med i stormen, men nog är han bra. Det finns många många frågetecken kvar efter att jag har läst klart, men det kanske finns fler böcker som tangerar detta som vill ut ur Johannes huvud? Det är omöjligt för mig att läsa de sista orden, om att stå där bredvid en död förälder, utan att gråta. Kanske för att jag har gjort det två gånger, eller ännu troligare: för att Johannes kan skriva så att det känns. Det kan han.
En av mina f d kollegor flydde från Uganda med sin familj. De var rika, en fin familj, kunde betala, så deras väg gick inte via ett hemlöst liv på en busstation i Nairobi, men det är ändå en resa att göra. Hon återvände till Uganda på semester för några år sedan, hon har varit i Sverige i nästan hela sitt liv så hon beskrev det som något otroligt exotiskt.
Den där livsresan som så många gör. Alldeles för få har någon som Johannes som kan föreviga den åt dem.
#Blogg100 – 20
blandad tidsanda
Idag blandar jag Wägners Stockholm 1910 med Anyurus Grekland/Uganda/Tanzania 1971. Nånstans mitt i allt ska vi kajka iväg för att njuta av Salo i JCS också. När mycket händer runtomkring är det skönt att ha en egen söndagskokong, bara vi två.
—————————————–
…och på sidan 69 i Pennskaftet börjar jag fundera på om en av kvinnorna från Norrtullsligan möjligen gör en kameo. Nörd, var det ja.
—————————————–
”jag smög mig in som ett tryckfel” – Elin Wägner regerar. Upptäck henne, du som är rädd för klassiker. Hon bits inte. Jo, det gör hon kanske, men bara på ett sätt som får dig att be henne att ta en tugga till.
(nej, sätt inte den där sista meningen i samband med min zombieana-fixering. jag menade inte så.)
#Blogg100 – 19
Bokmoster ftw
”Hur ska man kunna göra någon nytta, då man utgår från en så egoistisk förutsättning, som att få något att fylla sitt liv med? Då är det ju bara en slump om det blir kvinnosak eller bridge.”
Bokmoster tipsade och satte mig på banan. Det är alldeles underbart att kunna läsa Elin Wägner pang-bom när suget kommer. E-bok igen. Elin. E-bok. Två bra lördagssaker på E. Och en på B alltså: Bokmoster.
Hur jag älskar denna bok. Åter till läsningen.
————————————
Ännu en stund senare: Jisses, jag tror att jag behöver den här boken som pappersbok. Att äga. Den är som GJORD för att kladdas i, för utropstecken i marginalen och långa stycken som får stråla illgult efter att man gått en vända med överstrykningspennan.
Alla dessa knivskarpa oneliners. Hon skrev boken 1910, men hennes uttryckssätt känns på många vis tidlöst. Jag brukar prata om Strindberg, Fröding, Bang och Nietzsche som drömbloggare. Lägg till Elin Wägner.
#Blogg100 – 18
(inte så) Anonyma Biblioholister 
