Arkiv för februari, 2013

Every Day

VISS spoilervarning (mest detaljer om grundregler) utfärdas

16BLEVITHANDu är sexton år och vaknar i en ny säng varje morgon. Vem är du idag? Flicka? Pojke? Rik? Fattig? Olyckligt kär? Hetero? Homo? Asexuell? Skolans snyggaste? Sex dagar från ett självmord?

Så ser livet ut för ”A”, huvudpersonen i David Levithans senaste bok Every Day. Så har livet ALLTID sett ut för A. Kan man vänja sig vid en sån tillvaro? Jo, A tror det, men å andra sidan så vet hen inget annat, det finns ingenting att jämföra med.

A anpassar sig snabbt. Hen har access till vissa grundminnen som finns i ”värdkroppen” – det är mest av allt en fråga om hur mycket hen ids ta reda på. Med åren har hen blivit tämligen duktig på att bara flyta med, ta saker som de kommer. Hen har bestämt sig för att aldrig försöka ändra sina värdars liv, hur lockande det än kan vara. Hen vill heller inte skada sin värd, så efter ett misslyckat äventyr i en slalombacke (bruten fotled, aj aj) så drar hen sig ur alltför äventyrliga aktiviteter.

A vaknar alltid i en jämnårig kropp, och alltid på en plats inom några tiotal mils radie från den förra värden, såvida inte värdkroppen själv reser långt bort under det dygn då A huserar i den. Då fastnar A inom några tiotals mil från DEN platsen. Skiftet sker vid midnatt, och A har lärt sig den hårda vägen att det är bäst att se till att sova då. Hur tror DU att det känns att slitas ur en kropp och tryckas ner i en annan?

Allt flyter på till dag 5994. Det som inte får hända händer. Dagens värd heter Justin, och A förälskar sig i Justins flickvän Rhiannon. Att bli kär i någon som är upptagen är illa nog (och ämne för en young adult-roman i sig), men HUR hanterar man en sån sak, hur hanterar man kärlek ALLS,  när man är fångad i As loop? Varje morgon en ny kropp, vet inte vem, vet inte var?

Det låter lite skruvat” tänker du, ”Jodu, men du blir förvånad över hur snabbt A känns normal” svarar jag.

Jag föll som en fura för den här berättelsen. Det är otroligt spännande att följa As liv dag för dag, hur hen hanterar det liv som serveras för dagen (snacka om ”Life is like a box of chocolate”), men framförallt hur A hanterar sin EGEN förändring. Every Day är ingen fullpoängare, men den är mycket bra, och kudos till Levithan som undviker ett och annat uppenbart floskelscenario som slut.

TACK Suzann för att du skickade en 25-kronors-wrapp till Adlibris på alla hjärtans dag så att jag kom mig för att köpa den här boken. Jag, den oromantiska, har svårt att tänka mig en finare bok om kärlek.

#Blogg100 – 37

Annonser

Underground a la Long & Magarigal

lulong

London Underground fyller 150 år i år så det formligen SPRUTAR ut ljuvliga publikationer, men fördelen för alla oss som älskar tuben är att det alltid är ganska lätt att hitta bra böcker, man kan alltid få sig en fix. David Longs Underground: Architecture, Design & History kom 2011, men blev en av mina julklappar till mig själv i julas. £12 för den här boken var ett pris snudd på omöjligt att motstå. Och varför skulle jag?

Det vi känner som enhetliga London Underground idag var inte helt trivialt att få till. Det startade med många operatörer. Knyta ihop infrastruktur. Biljettsystem. Rutter. Som tur var fanns det visionärer som såg vikten av samarbete, av att knyta ihop allt till den fantastiska logistik-organism som London Underground utgör. Så många år, så många entreprenörer. Så många idéer. Moden. Stilar. Oväntat mycket håller än idag, och Organismen med stort O är en omistlig del av varje Londonresa för mig. Vi kliver på Piccadilly Line på Heathrow, efter det har vi aldrig någonsin behövt gå mer än tio minuter ovan jord oavsett var vi har bott i stan. Trixigt ibland? Ja, visst, det kan bli några byten på vägen, men tack vare tunnelbanan har vi snabbt och billigt tagit oss till hotellet hur igensmetad trafiken än har varit uppe på ytan.

Jag läser om och fascineras av Leslie Green, arkitekten som satte spår som vi fortfarande starkt förknippar med LU. Du vet den där typiska oxblodsfärgade fajansen? Fönsterbågarna?  – tacka Leslie. Tråkigt nog så dog han ung, han blev bara 33 år. Ett tragiskt människoöde, och egoistiskt sett tragiskt för alla oss med lätt tunnelbane-fetisch – tänk vad han hade hunnit med om han hade fått leva ett normallångt liv? Nu hann han en hiskelig massa sina ynka fem år i tunnelbanan till trots, och det sägs att han enorma arbetsbörda var en av de saker som knäckte hans hälsa. Han dog av TBC.

leslieloooove

bilden tog jag i april 2012

Boken är ny, men de stämningsfulla bilderna i den är gamla. Gamla och gamla, men de togs 1976-1977. Många av dem är folktomma, på många vis tidlösa. Fotografen leker med linjer och perspektiv och gör det mesta och det bästa av den (i mitt tycke) sköna miljön. Det var en slump att hon började plåta nere i tunnelbanan. En lycklig slump:

I lived in Putney, southwest London, for about a year and a half between 1976 and 78. I shot the street life, some doors and windows at night, people on the street and so on. It wasn’t until I took a couple of shots of the London Underground, known as ‘The Tube’, that I found my subject.

The first time I saw the photos of the London Underground come up in the developer, I was captivated by its architectural beauty. The variety architectural detail, the class structure evident in some stations, and historical value of this beautiful space became fascinating to me. Now I know that most people don’t realize how beautiful this space is, but to a photographer it is very special, especially for someone from Los Angeles, which at the time did have this kind of mass transportation system.

As it doesn’t rain underground, there was also a great advantage to shooting there. Had I not been called home due to a family emergency, I would have shot every station in the London area at the time.
läs vidare

Det tog mer än trettio år innan bilderna blev publicerade, just i den här boken.

Här kan du se Jane Magarigals foton – detta är ljuvligt. Jag skulle kunna tänka mig att ha de flesta av de här inramade på väggen (harkel, tja, vi har lite tunnelbanetema i ena hallen). Nu har jag dem i boken, jag kanske får göra en tjusig installation med den istället, ett nytt uppslag varje dag?

_______________________________

Detta är alldeles fantastiskt! En snubbe bygger Lego-stationer inspirerade av Leslie Greens design! Bästa sortens underbara nördighet.

Och ja. Jag var svag för LU redan innan jag började jobba där jag jobbar nu. Jag har bara råkat hamna preciiiiis på rätt plats.

#Blogg100 – 36


min första Castillon, men långt från den sista

insektJag har sneglat på hennes böcker. Länge. Plötsligt dök Insekt upp i byteshyllan på jobbet och jag högg som en kobra.

Man SER den här boken, vare sig man tycker om insekter eller ej. Frågar du mig så är det en utomordentligt snygg bok. En snygg bok som döljer nitton absurda noveller skrivna med ett likaledes utomordentligt snyggt språk.

Samtliga noveller behandlar mor-dotter-förhållanden. ”En del noveller bär även spår av kärlek” står det på omslaget (*. Make no mistake. Detta är en bok om GALNA mor-dotter-förhållanden. Osunda. Våldsamma. Sorgliga. Castillon tar till storsläggan, jag har läst kritik mot henne där man menar att det tar udden av det hela, att man blir avtrubbad, att hon borde ha slutat i tid, det är inte snyggt (go on endlessly) men jag håller absolut inte med. Det är storsläggan som gör det. HUR hon just svingar galet. Bajset skvätter (eller sprutas åtminstone in i en dotters vener).

”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”

Nu ska jag leta upp fler böcker av Claire Castillon att förälska mig i. Jag ska skicka den här boken till en analytisk vän så att vi kan diskutera den (vandringsböcker ftw), sedan behöver jag införskaffa ännu en Castillon. Jag tror minsann att det blir Därunder ett helvete.

Jag tänker mycket på den sura recensionen jag läste. Jag tänker inte länka till den här, den innehåller alldeles för många spoilers, men jag kan inte låta bli att känna ett litet surt ”ja, för kvinnor – speciellt docksöta, som Claire – behöver vara lagom, de ska inte vara galna eller bombastiska, de ska veta att sluta i TID”. Fast jag har väl genusglasögonen på mig igen, de där som alltid förgiftar oss feminister. Tänker lite tankar om att någon hade bett t ex Charles Bukowski att tona ner och vara lite mer lagom, men släpper genast den förfärliga tanken igen.

*) jaa, precis lite som varningen ”kan innehålla spår av nötter” på chokladkakor

#Blogg100 – 35


Only in…

onlyinbudapest

Sssssch, jag drömmer. Tillbaka en annan dag.

#Blogg100 – 34


dagen då det fysiska habegäret vann

elinroster
Elin Wägner har fått fatt i ganska många som skriver på för kvinnlig rösträtt, 350 000 underskrifter insamlade 1913-1914. Fotot kommer från Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg,

Jag skulle vara duktig. Jag skulle läsa Pennskaftet som e-bok och nöja mig med det, men ju längre tiden har gått, desto större har det växt: det pappersfixerade habegäret. Nu gav jag upp. Pocketupplagan, med den fina omslagsbilen, är på väg hem till mig. Äntligen kan jag äga boken, stryka under gyllene oneliners, kommentera och dra dit färgglada utropstecken där jag tycker att de behövs.

Habegäret – e-Siv, 1 – 0

Jag hittade en skattkista: The History of Nordic Women’s Literature

#Blogg100 – 33


ormar och piercing

Jag skrev om min bokrika torsdag i förrgår. Ett av bokpaketen kom från Suzann. Det är sällan den kvinnan skickar något slätstruket, så icke heller denna gång. Suz lägger dessutom ofta vikt vid att hitta Det Perfekta Kortet (om så för att det är sällsynt förfärligt ibland) och den här gången var kombon extra intressant. Kina möter Japan. Chi Peng och Hitomi Kanehara.

ormarDenna fascinerande bok måste du bara läsa, skrev hon. Jag är en lydig boktok (öh… ah… nä, men när det gäller fascinerande absurda böcker är jag stundtals lätt att övertala), så det gjorde jag. Försökte sortera mina tankar. Ta in. Svårt.

I Ormar och piercing möter vi en nihilistisk ungdomskultur i konflikt med det traditionella. Lui är nitton år och öppen för allt, en tjej på drift i en fascinerande värld där en avtrubbad generation måste klyva tungor, pierca eller tatuera sig för att över huvud taget känna någonting. I saklig ton beskriver hon möten med män och kvinnor i ett Tokyo där krocken mellan lustdrift och dödsdrift ofta blir smärtsam. Ormar och piercing är samtidigt ett triangeldrama som får hisnande konsekvenser.

Jag läste vad Tim Andersson skrev om boken på dagensbok.com och insåg att där står det, allting, vad kan jag tillägga?

Inte mycket, mer än att du absolut inte ska hoppa över Ryū Murakamis efterord. Jag brukade inte alltid läsa förord eller efterord förr, men nu gör jag det alltid, och finner (heureka) att det nästan alltid är värt det. (duh. ja. jag vet.) Hitomi Kaneharas Ormar och piercing, alltså. Boken finns med i årets bokreautbud. Vågar du? Vill du? Jag kunde inte läsa utan att rysa. Boken gör fysiskt ont att läsa, och det är ingen bok för dig som vill ha svar på dina frågor. Det är bara att åka med och förbli undrande men aldrig uttråkad.

”Jag förstår verkligen inte Japan” tänkte jag när jag läste, men insåg i samma stund hur otroligt dumt jag tänkte. Det är nog en hel massa japaner som skulle vara minst lika undrande om de läste den här boken. Jag förstår ÄNDÅ inte Japan, men det vete tusan vilken icke-japan som gör det. Jag har jobbat mycket i Asien, men aldrig i Japan, bara med japaner. Jag gjorde några månader vardera i Kina och Sydkorea 1998 och 1999. Kina var på ytan så främmande i den fattiga provins där jag var. Sydkorea var så mycket mer som hemma på YTAN, men när jag talade med mina lokala kollegor där jag arbetade kände jag mer igen mig i Kina än i Sydkorea. . På Sri Lanka delade jag några år senare kontor med en japansk transformatorexpert från Mitsubishi. Han var 55 år och färgade håret knallrött och berättade att alla hans jämnåriga manliga vänner gjorde detsamma. ”Vi är mycket fåfänga!” log han. Jag var 32 och färgade också håret knallrött, men hade aldrig tidigare lärt känna en 55-årig man som gjorde det. Allra helst inte en transformatorexpert 😉

Tio år senare återvände jag till Kina igen, det blev fyra resor på drygt ett halvår till en rik stad i en rik provins. Det går inte att generalisera detta gigantiska land, än mindre klumpa ihop och tala om ett ”Asien”. Att semesterresa är dessutom en sak, att arbeta där är en annan. Jag älskar hur man kan tala med sina kolleger. Man lär känna varandra och förtroendet gör att samtalen efter ett tag blir annorlunda än de blir när man turistar.

Ytan i Qingdao 2009 var mer lik vår (storstadsyta, för man kan ju inte generalisera lilla Sverige heller), men jag insåg att jag aldrig kommer att förstå. Men vem säger att jag måste?

Min sambo har ofta varit sugen på Tokyo. Många är det. Jag vet inte riktigt varför jag sällan har varit det, men suget ökar. Nu gjorde jag en bokresa. Bokresor kontra fysiska resor – ja, de går inte att jämföra men jag älskar båda sorterna. Speciellt som bokresorna stundtals tar mig till platser som jag aldrig skulle våga besöka på en fysisk resa. Ormar och piercings är en sån resa. Jag skulle aldrig våga göra den utan att den filtreras genom tryckta ord i en bok.

(nej, det är inte TOKYO jag är rädd för, men det förstod du förhoppningsvis ändå)

Att behöva känna smärta för att känna något alls är långt från något unikt för den här boken, det behöver man inte besöka nihilistiska japanska ungdomar för att förstå. Jag hade en vän som skar sig. Äsch. Formulera om: jag har många vänner som har skurit sig i perioder, men just den här vännen – om hon hade levt idag så hade jag velat ge henne den här boken.

image
Det fantastiska vykortet av Chi Peng som gjorde boken sällskap i kuvertet från Suzann kommer från Secret Love-utställningen på Östasiatiska. Vi borde verkligen gå och se den före 31/3 då den stänger, dags att inleda förhandlingar med den bättre hälften (som förvisso sällan är svårövertalad när det gäller spännande utställningar).

#Blogg100 – 32


jag ringer mina bröder

jagringermina[Följande mening utgör en stor fet klyscha, men vad kan man göra när det är så det är:] Det finns stora, tjocka, tuuuuunga och påträngande böcker som säger väldigt lite, och så finns det små, tunna skrifter som säger massor. Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder tillhör den senare kategorin. 125 sidor i en liten bok. En liten bok med stort slut.

Den sista sidan är en käftsmäll i sig. Jag blev tvungen att fotografera den, gjorde en fin bild: jag ville ha den kvar, men jag tänker inte beröva dig upptäckten genom att lägga ut bilden.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).

Det är en extremt dialogdriven historia (telefon, inre dialog, kundtjänstdialog) så jag kan ana att storyn sitter som en smäck i Malmö Stadsteaters uppsättning med samma namn. Jag kan tänka att den till och med passar ännu bättre uppsatt på scen än i läst form, åtminstone för en sån som mig. Jag hade svårt att hänga med i vem som sa vad i de långa dialogerna. Jonas låter orden bara vara, replikerna hänger där i luften – äh, vadå HÄNGER: de susar fram och tillbaka mellan de kommunicerande utan att eskorteras av några ”sa han”, ”sa hon” eller ”sa jag”.

Jag är fortfarande inte helsåld, det blir inga överbetyg, men jag tycker att du ska läsa den här boken. Läs och fundera. Känn paranoian. Det gjorde jag. Kudos för det: att lyckas plantera en så obehaglig känsla i läsaren, med så få ord. Nyttigt att känna på.

#Blogg100 – 31