smärtlindring, opiater för själen

/varning, läs inte om du ogillar tandläkar-relaterad skräck/
Eder boktok är just nu Brukshålas största ynklo. Jag var hängig förra helgen, kände av en begynnande smärta i en visdomstand som inte ens kommit upp än. Den började göra väsen av sig femton år efter att alla de andra visdomständerna både tittat upp och dragits ut. Den första visdomstanden som kom upp i nederkäken hade elakt långa och krokiga rötter, så den var svår att få ut. Mitt i allt insåg tandläkaren att ”ojsan, detta var svårare än jag trodde och du har visst en inflammation i hudfliken som är kvar över tanden, det är därför bedövningen inte tar”. Resten får ni räkna ut själva. Den episoden har satt sig i minnet.

Det var alltså inte med nån överväldigande glädje som jag insåg att andra tanden i nederkäken sent omsider var på väg upp och att den också hade ställt till med en inflammation trots att bara ett litet hörn av den ännu skådade världen utanför tandköttet. Fick mer och mer ont, addera feber och livet kändes rätt sunkigt. En gammal kursare från läkarlinjen erbjöd Potenta Medel men jag tackade nej, för måndag – torsdag denna vecka hade vi ett antal audits med farbröder från halva Europa, jag var tvungen att vara klar i huvudet. Hade fått tid hos tandis på onsdag em, ”det är bara att stå ut”. Kände mig lite vek, ”lite tandvärk har väl ingen dött av”, för ibland hade jag så ont att det svartnade för ögonen. Hade tidvisa känselbortfall i huden från hakan upp till ögat på tandsidan, och hörseln gick lite upp och ner. Jag kan en del anatomi men ville inte fundera vidare på varför.

Kom till tandis som röntgade och sen sa ”detta vill jag inte ta i, jag remitterar dig till käk-kirurgen.” Den var inte konstigt att jag hade ont, bakterierna hade gett sig ner på förgreningar till en av de stora kranialnerverna. Ena roten låg nära två av nerverna och hon ville inte skära där. Jag tycker att det var otroligt seriöst av henne att backa, jag vet dessutom att käk-kirurgen har helt andra förutsättningar än en vanlig tandläkare.

Åkte hem med en hästdos antibiotika och en låda Citodon i väntan på operationstid. Citodon är blaha blaha för en del, men jag blir en lite kul typ av det så jag kanske sa en del extra sanningar på gårdagens audit, men som tur var föll de i god jord 😉 Nu är jag smärtlindrad men fortfarande ganska sänkt av febern. Tog ut komp och har legat platt hela dagen i dag. Läste på lite om hur smärtor i trigeminus kan uppfattas och kände mig inte så vek längre. Kände mig snarare som Wonder Woman för att jag klarade våra audits med fina resultat.
/slut varning/

Jo, all smärtlindring måste ju inte komma ur en apotekspåse. Ovanstående pärla, Virginia Woolfs The London Scene, var föremål för BBC-diskussioner för en tid sedan och jag blev grööööööön av avund. Beställde den omedelbart, men den trillade inte in förrän i går. Den landande alltså perfekt som tröst och smärtlindring.

Jag surade lite över att en liten 74-sidig tunnis med sex essäer – förvisso av en briljant skribent, men dock – skulle gå loss på £10.99, men när jag fick den lilla pärlan i min hand förstod jag. Den är utsökt. Utsökt formgivning, väldigt art deco, och texten… texten. Ett London då (mellan världskrigen) som är både så skilt från OCH ändå så likt London nu. En del av orden om Oxford St kunde lika gärna uttalas av oss Londonsnobbar i dag.

Oxford Street, it goes without saying, is not London’s most distinguished thoroughfare. Moralists have been known to point the finger of scorn at those who buy there, and they have the support of dandies.

Dandies! Åh dandies, det är på tok för ont om såna numera!

In Oxford Street there are too many bargains, too many sales, too many goods marked down to one and eleven three that only last week cost two and six. The buying and selling is too blatant and raucous. But as one saunters towards the sunset – and what with artificial light and mounds of silk and gleaming omnibuses, a perpetual sunset seems to brood over the Marble Arch – the garishness and gaudiness of the great rolling ribbon of Oxford Street has its fascination.

Essäerna skrevs som ganska lättviktiga krönikor i Good Housekeeping (grundades 1885 och still going strong), men skulle Woolf göra något dåligt bara för det? Är det att exploatera ett fantastiskt författarskap att ge ut detta postumt, dessa texter som hon väl aldrig trodde skulle komma i bokform? Nej. Utsökt, sa jag ju. Utsökt, och kanske kanske kan det leda fler läsare fram till det Woolfska altaret. Boken har varit halvsvår att få tag på i perioder, men utgåvan jag köpte kom i november förra året, så den borde finnas ett tag till. Jag älskar hur det går i vågor, hur gamla klassiker spolas upp på den litterära popularitetsstranden med jämna mellanrum.

Det fanns mer papperslycka i gårdagens paket. Stay tuned.