Comic Invasion Berlin
Ibland så slumpar sig saker rätt kul. Min kompis E är polare med en tecknare, Crippa, som skrev en statusuppdatering på fejan om att han skulle dra iväg på Comic Invasion Berlin med sina alster. E kan det där med mina böjelser så hon delade hans status på min sida. Jag har äntligen ett tyskt surfkort i mobilen, så jag läste det, insåg att jag hann innan jag skulle skriva lägenhetskontraktet, och drog dit. Det är så skönt att jag redan kan (delar av) Berlin såpass att jag bara kan göra en sån sak, visste redan var stället låg och hur jag skulle ta mig dit. Då blir allt lätt.
”Hälsa Crippa!” skrev E också. Jo tjena, tänkte jag, blir ju lätt att hitta en människa som jag inte känner och aldrig har träffat. Såg ungefär hur han såg ut på bilden men svartklädda killar med långt hår är inte direkt unika i Friedrichshain.
Det första jag såg var… Crippa. Bläddrade i hans alster och gillade det jag såg. Köpte med mig en Dollmatrix (samarbete Marc van Elburg, Crippa Almqvist, Zeke Clough). Otroligt cool grotescoskräckpunkvansinnestripp. Sidor en kan titta på LÄNGE och hitta nya detaljer. Vansinnigt och underbart. Tipsade Eskapix-Henrik och Crippa om varandra för jag tycker att deras alster skulle gifta sig fint…!
Eventet då? Jäkligt kul. Bar, skön musik och massor av bra grejor. Inte JÄTTEMÅNGA utställare (tror banne mig att seriemässan i Sthlm har fler bord) men riktigt riktigt skön stämning.
it’s not you Ernest. it’s me.
SOM jag har kämpat. Den började jättebra, den kändes lika relevant som On Paris men någonstans mitt i boken så blev A Moveable Feast bara tråååååååkig. Det blir möjligen lite metaboktokssmarrigt i de sista kapitlen när Hemingway avhandlar Scott och Zelda Fitzgerald, men nej. Inte ens storyn om när Ernest tvingades besiktiga Scotts snopp (Zelda påstod att den aldrig nånsin skulle kunna göra en kvinna nöjd) är speciellt kul. Varför, Ernest?
Jag vaknade 1.15 inatt och var tvärpigg. ”Sömnpiller!” tänkte jag och sträckte mig efter boken, men nej. Jag läste förvisso ut den (yes!) men låg ändå vaken till kl 4.
Jag undrar jag om inte detta blir den första boken att få gå till bokträdet på Szredskistrasse. Om inte K vill läsa så blir det så. Den är ju på engelska gubevars, så många kan ha glädje av den.
———————————
Världsbokdagen kom och gick utan att det märktes på bloggen – det blir några retroaktiva rader istället. Hur firade jag den?
Jag köpte inte en enda bok. Däremot befäste jag – om inte annat inför mig själv – att detta är på riktigt genom att köpa mitt första månadskort till de allmänna kommunikationerna. Kontoret ligger i liten håla ca 25 km utanför centrum, så det är inte direkt promenadavstånd även om transporten (en timme från port till port) innebär en massa gående också. Nyttigt.
Sist men inte minst: jag blev med lägenhet just på världsbokdagen. Jag har någonstans att ställa min första bokhylla i Berlin (nu ligger böckerna i en hög i ett fönster på jobbet så att jag ska slippa släpa dem fram och tillbaka till Sverige). En pytteliten tvåa (40 m2) på rara Gleimstrasse. Gleimstrasse ligger i mina drömmars Prenzlauer Berg, men inte i den gentrifierade och intill oigenkännlighet lyxrustade delen. För 25 år sedan löpte muren 50 meter bort. Ja. DEN muren. Mitt hus byggdes 1910. Om väggar kunde tala…
———————————
Jag har en liten fin boklåda i mitt nuvarande hus. I fönstret står en av de allra populäraste populärvetenskapliga böckerna just nu, skriven av en ung läkare. En tarm med charm, minsann. Jag är vansinnigt sugen men är rädd att min tyska inte är bra nog än.
Men snart! Läser tidningar alltmer obehindrat, har de senaste dagarna bitit ihop och sagt ”Deutsch bitte!” på två möten – kanske inte fattar allt men mycket nog för att kunna tillgodogöra mig det jag behöver. Som tur är så är kollegorna som jag lunchar med jättebra, de kör på tyska tills det tar emot, sedan byter vi till engelska utan vidare kommentarer. Ber jag dem att rätta mina misstag så gör de det, på ett fullständigt ickemästrande sätt.
I vissa fall är min tyska bättre än motpartens engelska och då är det bara att köra. Det är ju enda sättet! Att prata engelska snabbar ju inte direkt upp inlärningen.
möjliga utflyktsmål
Det är förbjudet att gå in, men det gamla sanatoriet utanför Berlin där Rammsteins video spelades in är som en veritabel motorväg för inte-så-kräsna urbexare (de kräsna har sedan länge övergivit det ty nu är det mainstream), jag är lite sugen måste jag säga.
Min sekreterares man brukade träna på samma gym som Till Lindemann. Det är min allra bästa och mest långsökta Lassie just nu.
The Emperor was divine – och Otsuka förblir det
Det är världskrig.
Landet du övergav för tjugo år sedan anfaller landet du lever i nu.
Rör det dig?
Om du var japan i USA 1942 så: JA.
Julie Otsuka snuddade vid det redan i Vi kom över havet, i debutromanen When the Emperor Was Divine är det händelserna efter Pearl Harbor som står i centrum.
Sent en kväll rullar en bil fram utanför huset. Den stannar. En far förs bort. Familjen strävar på, skriver brev till den fängslade fadern, står ut med att hejdas på gatan av okända som frågar ”Chink or Jap?”. Svara Chink! Bli kines! Bränn dina morgonrockar från hemlandet. Riv sönder gamla brev, foton, minnen. Stå ut med flaskor och tegelstenar som krossar dina fönster på nätterna. Gå till posten, finn ett uppsatt anslag, packa allt, ta dina barn och åk till ett interneringsläger långt bort i en saltöken.
Redan på sidan 11 kommer en klump i halsen. En kvinna som helt osentimentalt slår ihjäl familjens gamla hund när barnen har somnat, ty husdjur får icke följa med till interneringslägren. Jo, jag vet. Långt värre öden kan drabba en människa i krig, men det är grymt nog.
Jag har läst kritik mot Otsuka, hon GRÄVER ju inte i känslorna, hon snuddar bara vid ytan – men det är ju det hon är så bra på. Hon klär känslor i ord så lätta att de ligger som en slöja av… uff, av tunnaste siden (kanske som en av sidenmorgonrockarna som kvinnan trodde sig vara tvungen att bränna för att ta avstånd från sitt forna hemland?), men det outsagda, mellanrummen mellan de slöjlätta orden är BLYTUNGA. Kanske måste en älska henne redan från början för att se det? Nej, hon är nog omedelbar kärlek för många, men en ska nog inte vara storkonsument av övertydliga skandal-boats om en ska uppskatta berättartekniken.
Vilken dag som helst släpps den här boken på svenska, När kejsaren var gudomlig. Berättarstilen är en annan än massiva symfonin av anonyma röster i Vi kom över havet, men det exakta, osentimentala och distanserade: det finns här. Ingen fullpoängare, men bra nära.
————————————-
…och så lär jag mig igen att jag inte ska låta mig luras av boktitlar. Jag hade dömt ut Hotel on the Corner of Bitter and Sweet som något gullenuttigt a la En engelsman i Paris (i e inget för mig), men den tangerar ju samma händelser som Otsuka beskriver. Nu ska jag träna mig på att INTE köpa den omedelbums.
Allt det där jag sa till dig var sant
”Aka-porr! Detta är ju svensk aka-porr!” tänker jag.
Nej, det har inget med köttslig pornografi att göra, även om det liggs en del (om än aldrig på minsta lilla upphetsande sätt). Aka-porr är hur en del av oss boknördar benämner historier som utspelas på internat eller åtminstone till stor del i skolan. Curtis Sittenfeld excellerade en gång i tiden. Donna Tartt sägs också göra det (men nej, jag har fortfarande inte läst Den hemliga historien). Agnes Hellström kan möjligen sägas har skrivit svensk aka-porr tidigare, men Amanda Svensson tar det hela vägen in i kaklet.
Svensk folkhögskola. Internat. Skåne. Skolan i Allt det där jag sa till dig var sant ligger en liten bit utanför tätorten, sådär så att den faktiskt snudd på blir till en liten värld i sig. Allra helst för huvudpersonen i boken.
”Hon anländer till skrivarskolan, någonstans på den skånska landsbygden, med en ambition att lära sig hur kärleken smakar.
Det ser ut att lyckas när hon möter en annan elev på skolan som envetet kallar henne för Lilja Brik. Tillsammans, menar han, ska de resa kors och tvärs över kontinenter, genom tid och rum, som Majakovskij och Brik. Deras kärlek ska vara större än allt. I själva verket blir deras relation trevande, konstig och destruktiv. Men in på arenan kliver då den smaragdögda Anne Bonny, vildhjärta, tjyvfitta, piratdrottning och skolans mest säregna figur.”
Det är svårt att citera så värst mycket mer än baksidestexten utan att spoila, men cloun – för mig – är att vi aldrig någonsin får veta vad huvudpersonen egentligen heter. Hon är Lilja, Mary, Sylvia, Vivienne… alltid någon annan, initialt alltid definierad av någon annan. Hon är relationsmässigt oerfaren när terminen börjar och tänker att här, här i skolan, här kanske det händer. Och det gör det. Det händer! Fast… nej, jag ska inte skriva mer. Det är övergrepp och förtryck, uppror och metaboktokliga äventyr. Fantasier så livliga att verkligheten reduceras till en dimma av något svårdefinierbart. Luddigt, men verkligheten kanske finns där. Eventuellt. Men inte säkert.
Språket, vet ni. SPRÅKET. Amanda Svensson jonglerar, förtrollar och ÄR språk. Det här är en riktigt gräslig historia, fruktansvärd, och den är så utsökt skriven. Jag kommer att tvinga den på Suzann. Boken förtjänar en analys långt bortanför vad jag kan åstadkomma. Det är en bok att diskutera, en perfekt bokcirkelbok.
Om inte Amanda Svensson höstar in ännu en Augustprisnominering så är något mycket mycket märkligt. Jag blev inte överdrivet förtjust i hennes förra bok, jag övergav den mitt i, men nu är jag sugen på att prova igen.
Vad jag gör i påsk
Amanda Svensson – goddamn. Riktigt riktigt bra.
————————
Idag borde jag skriva något vackert om Gabriel Garcia Marquez, men det får räcka med ett kort konstaterande att en fin författare har somnat in. Hans litterära skatter kommer att leva i många många år till. Sov gott, du magiske ordtämjare.
första helgen snart till ända
Jag har gått och gått och gått och gått och gått. Hur ska en annars lära känna en stad? Prenzlberg är en stad i sig, med många slingriga gator och massor att se. Som tur är så dräller det av caféer också, så det är alltid lätt att ta en vätskepaus och plocka upp väskboken en stund. Helgens väskbok har varit en Murakami (om en kvinna som sitter och läser på en restaurang, meta-läsa-på-fik m a o ;)) men fr o m imorgon återgår jag nog till min John Greene igen, den har varit S-Bahnbok. Att matcha bok med med situation är omistligt, det vet ju alla. Hmf.
Idag satt jag en stund i solen (just då, det har hunnit både regna och blåsa halv storm dessutom) med en Milchkaffee på Danziger Strasse. Superduper-ekologiskt-biodynamiskt-yadayada-de-luxe och så efter en stund kom ägaren ut och satte sig och bolmade ciggisar bredvid mig. Hum hum. Ska inte spekulera i om det möjligen var biodynamiskt röka eller ej.
”Alles wird gut, Cherie” i form av Berlins berömda TV-torn. Allt ordnar sig. Denna lilla dekal snubblade jag över redan första kvällen och den, eller snarare dess budskap, har följt mig sedan dess. ”Ta’t lugnt. Det löser sig.” – och det har det gjort hittills.
Annat som gifter sig bra med sol och böcker: jordgubbar. Jag kom till lördagsmarknaden på Winterfeldplatz (nej GoT-galningar – inte Winterfell. skulle jag ha gjort den referensen? hum. näääedå.) en kort stund innan handlare började packa ihop, så det var bara att fynda.
…och så har jag lite nya bilder till min samling ”folk som läser på och omkring allmänna transportmedel”. Jag älskar att smygkolla vad folk läser. I fredags på S25:an hem satt en kvinna och en man och diskuterade böcker och det var så roligt att tjuvlyssna. Han läste Murakamis IQ84, vad hon läste uppfattade jag inte.
Men hoppla. En DNF.
Jo. Jag tänkte ju att jag behövde nåt snällt och harmlöst. Gulligt. Nicholas Barreaus En engelsman i Paris såg lovande ut. Kärlek och Paris med en rejäl skvätt förvecklingar i bokförlagsmiljö (!), men det funkar inte. T-r-å-k-i-g-t. Jag är på tok för oromantisk för sånt här.
Jag gav den drygt 100 sidor men nu ger jag upp. Den får gå till byteshyllan i Sverige (jobbar i Västerås på skärtorsdagen) för jag är inte helt säker på att bokträdet på Sredzkistraße är redo för chick lit på svenska än. Å andra sidan så skulle det vara så illans kul att ställa dit nåt och se om och när det försvinner. Å TREDJE sidan så hör jag svenska överallt i stan. Otroligt mycket svenskar här. Å fjärde sidan: trädet är mycket nedgånget och ska en gå efter skicket på det mesta som står där nu så är det inte många som bryr sig om det längre. Schade!
En lördagskväll i Berlin
Det är ingen hemlighet att jag är både tågnörd och i viss mån infrastrukturnörd. Jag är svag för logistik och arkitektur som kopplas till de där tågen. Hur möjliggörs passagerarflöde? Hur väljs stil och utsmyckning? Vem SER utsmyckningen? De flesta av oss står nog och halvsover på väg till och från jobbet. ”Våra” stationer kan vi så att vi knappt ser dem just därför, och de där som susar förbi om vi ens tittar ut när vi passerar. .. nej, de flesta av oss missar nog mycket.
Berlins tunnelbana är kanske inte lika känd som Londons eller Moskvas, men här finns en del att upptäcka. Det finns just nu 173 stationer, men det händer mycket än.
Ulf Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin koncentrerar sig på 20 av dessa 173, han väljer gamla (drygt 100 år gamla) och nya. Bundestag från 2009 är färskast. Måste nog åka dit imorgon. Hum. Bland de äldsta finns en bunt vackra stationer signerade svenske Alfred Grenander. De som följer mitt instagramflöde bombades med bilder av hans vackraste stationer, Wittenbergplatz och Nollendorfplatz, idag. Det lär bli fler bilder 😉
Mycket lite text men vackra bilder. Varje station får 2-3 färguppslag, vi serveras översiktliga bilder såväl som små detaljer som annars lätt skulle missas. Jag tokgillar! Möjligen skulle jag vilja ha en bok med ALLA stationer (förmodligen helt otippat), men den här boken är en mycket bra början och inspirerar till utflykter till platser som jag nog skulle strunta i annars. 17 euro för 93 sidor kan låta dyrt, men för mig är den värd varenda öre. Gissar att sambon också kommer att sluka den när han kommer ner.
And she went bananas at Kulturkaufhaus Dussmann
Så det… ja, så det BLEV? Klev av på Friedrichstrasse idag. Äntligen skulle jag kolla Dussmann. Oh. OH.
En bokhandel att återvända till
Stargarder strasse. ”Man kan undvara mycket i livet, mrn inte katter och litteratur”
Läscafė nr 1 /(inte så) Anonyma Biblioholister läser sig runt Berlin
(Nej, det ska inte bli nån vana att dricka öl på måndagar)
Det var lockande att åka till hotellet efter första panikiga jobbdagen, men jag har gett mig själv ett beting. Inte sega på hotellet! Ut och upptäck, om så bara ett fik tillsammans med en bok. Klev av på ”fel” S-Bahnstation för att leta upp café Rhino. Det var värt det. Toast och öl för drygt 5 euro, ett lugnt och mysigt hörn (alla andra sitter ute på gatan), bra trådlöst, Amy Winehouse i högtalarna och… ja. Lugn och ro. Kan t o m jobba lite.
Ska skriva ner lite frågor som ploppade upp på tåget hem och sen läsa min harmlösa men snälla En engelsman i Paris. Somna tidigt, hoppas jag. Det blev lite si och så med sömnen i natt.
Just nu längtar jag bara hem, men det är saknad och panik som talar. En sak i taget. Jag ska fixa detta. Och mina Dr Martens gick hem på kontoret, bland alla kostymer. Bara en sån sak.
Jo, bokträdet står kvar…
.. men det är i otroligt dåligt skick. Synd! Jag storfyndade, men anser mig kanske inte riktigt vara redo för Kundera på tyska än. Boken fick stanna i trädet…
När jag ändå var i trakterna så hälsade jag på Käthe. Mitt måste.
Nudelsoppa på Till Lindemanns gata 😉 18 grader varmt, kvällsljus, vattentornet i skir vårgrönska. Ingen jacka. Livet på en pinne…
Ja, ni ser. Det går ingen nöd på mig. I morgon börjar allvaret. Bis dann!
Lonely Planet, Berlin
Efter så många kortresor under så många år bestämde jag mig för att köpa den trots allt: Lonely Planet Berlin. När jag började (jobb-)resa en gång i tiden var utbudet ganska klent, då var det LP som regerade. Min första LP köpte jag när jag skulle till Kina 1998 (det fanns nog ingen marknad för en Kuwait-upplaga när jag for dit 1993, även om jag HUNGRADE efter info) och sedan var det det som gällde i ganska många år, men för tio år sedan började något hända, allt fler förlag gav ut handböcker med samma detaljerade information men de strösslade dessutom FÄRG. BILDER. LP hade enstaka uppslag med bilder, men jag saknade den luftighet och det omedelbara blickfång som bilder insprängda i text ger. Jag började knarka Reseförlagets guider istället.
Det var ren tur att jag trots allt bläddrade i den här, för nu inser jag att LP har spottat upp sig lite i konkurrensen. Plötsligt serveras deras (alltid knivskarpa) tips på ett för mig estetiskt tilltalande vis. Den här får åka med till Berlin!
Nej, jag behöver ingen guide som tar mig till de mest kända sevärdheterna, men jag vill upptäcka småstäderna i utkanten av stan. Jag ”kan” inte Friedrichshain alls, Kreuzberg kan jag aningens mer om men ändå för lite. I Prenzlberg har jag vandrat många mil, men det finns ändå nya saker att upptäcka. Jag ska ner och jobba, det blir långa dagar, men för att inte alldeles sega ihop på hotellrummet så vill jag försöka ge mig själv små beting. Jag vill inte slösa bort veckorna på att vara i en görspännande stad utan att leva den. Inga gigantiska grejor (jag ska ju leva ”vardag” trots allt), men något litet – åtminstone fem småsaker i veckan ska jag se. Nån större grej på helgen.
Som hemmaläsning vill jag ge LP Berlin 4,5 boktoksflin av 5. Vi får se hur den fungerar på plats.
Nytt från Norstedts
Jag styrde kosan mot en bokträff hos Norstedts i onsdags, det var trevligt att träffa nya och gamla bokälskarbekanta och inte minst att få lyssna på samtal om en bunt nya böcker.
Först ut var Amanda Svensson, hennes senaste roman Allt det där jag sa till dig var sant kvalar i viss mån in i favoritgenren aka-porr. Internat, närmare bestämt folkhögskola. Förlaget beskriver det som ”en berättelse om berättelser” och jag håller med – det är metaboktok på hög nivå.
Titeln? Den hittade hon skriven på en toalett när hon besökte sin gamla folkhögskola. Amanda är inget annat än en språklig ekvilibrist de luxe, det blir roligt att skriva om den här boken. Jag vet redan vem i vänskaran som absolut MÅSTE läsa den efter mig. Stay tuned!
—————————–
Nästa författare att berätta om kommande storverk var Stefan Norrthon som debuterar med Det är alldeles för få som ger upp i augusti. Det där sistnämnda – att boken släpps först i augusti – fick mig att gnissla tänder. Hade jag träffat på boken ute i handeln så hade jag nog greppat den på grund av omslaget (fantastiskt!) men baksidestexten hade inte fångat mig, Stefans kloka och roliga berättande gjorde mig emellertid vansinnigt sugen på att läsa boken. Känner du igen namnet? Yes, Stefan är en av de skådespelande bröderna Norrthon.
”Gräv där du står” heter det ofta, sålunda utspelas boken i skådespelarkretsar. Jocke är ETT med sitt (skådespelar-)yrke men yrket är inte riktigt ett med honom. Livet är sällan rättvist! Boken beskrivs som ”en absurd roman om höga ideal och självbedrägeri” och jag ser fram emot att höra mer, kanske på Bokmässan?
—————————–
Vi hade gärna beamat oss över Atlanten, men Scotty jobbar inte på Norstedts (än) så vi fick skypa med Hugh Howey istället.
Howey är redan ett välkänt namn i fantastiskkretsar, hans Wool har gjort stor succé. Vi snackar dystopi, en av mina favoritgenrer. Norstedts har lagt beslag på de svenska rättigheterna, Ull är på gång och jag gissar att Howeys skara av svenska fans kommer att öka markant.
Det började med 40 egenutgivna sidor, därmed tyckte Howey att historien var avslutad. Läsarna höll inte med. De (vi!) krävde mer och mer, Howey skrev mer och Wool/Ull är en sällan skådad framgångssaga. Just nu är storyn såld till 40 länder.
Howey känns kul och prestigelös. Det där med att Ridley Scott och Steve Zaillian har köpt filmrättigheterna tar han med ro, ”I’ll believe it when I’m in the theatre, watching the movie” sa han men tillade sen att det finns folk som hållit sig flytande i åratal på filmrättigheter som ännu aldrig blivit någon film.
länkstänk
Tre snabba länktips innan fredagen är över:
Swedish Zombie har en förmåga att göra intressanta zomcasts. Dagens ämne, zombier och genus, kan tänkas intressera även ickezombiefiler. Den suveräna Renita Sörensdotter gästar Herman och Jonny och det blir ett roligt och intressant samtal om zombieana i allmänhet och därtill kopplade könsroller i synnerhet.
Bröllopstankar? Zombiefrälst? Se hit! (tack Bokmoster för tips!)
Elin Lucassi: om bokälskare var lite mer som idrottsfans (disclaimer: jag är idottsälskare också och jag veeeet att inte alla sportfans är huliganer, men jag får ändå underbara bilder i huvudet och tänker att en del hade blivit förvånade över hur mycket kulturtanter kan låta efter en lördagsmiddag och så funderar jag på hur det skulle låta om Suzann, Susanne och jag gav oss iväg på gatorna – vad skulle vi skandera (n b med lagom ljudnivå)? vad skulle det stå på våra litterära matchtröjor? tänker i termer ”vitsigt, subversivt, korsstygn”)
mina hipsterfobiska tendenser
”Wöööhööööhööö, Berlin, är inte det so last year?”
Joo. Näe. Men ibland, när jag måste ta glädjeskutt över att jag åker snart, känner jag samtidigt behovet av att (över-)förklara att jag ska inte göra nåt speciellt ballt, jag gör tåg (fast det kanske just jag tycker är ganska ballt eftersom jag gillar tåg), jag ska rent av vara en trist strukturfascist som tvingar folk att jobba smartare och mer likriktat (*. Jordat men inga coolhetspoäng. Jag åker inte till Berlin för att gå på den senaste pop-up-klubben och skriva Den Stora Romanen, så det spelar ingen roll om det är so last year eller always happening.
Jag pratade med en svensk kollega som bott i stan i ett par år, jag nämnde Käthe-statyn på Kollwitzplatz (jag har min grej, jag måste åka dit och klappa henne varje gång jag är i Berlin) och det faktum att det finns riktigt trevliga lekplatser på torget. Lekplatser av den typ som får mig att muttra surt över att gungorna inte är måttanpassade för såna som jag. Han började garva. Kollwitzplatz är symbolen nummer ett för gentrifieringen av Prenzlberg. I nån av dagstidningarna – jag tror att det var Berliner Zeitung – serveras en daglig seriestripp som driver med den rika hipsterkoloni som tagit över området. Livet kring torget. Mediafamiljskrig i miniformat på lekplatsen. Googlar efter serien. Hittar inte. Får tåla mig några dagar till. Jag måste bo på hotell i väntan på lägenhet och hotellet brukar ha tidningen i frukostrummet.
*) det där kan ju låta själadödande, men jag brukar försöka förklara mitt jobb enligt följande: vad lägger du helst tiden på?
– att klura ut något nytt och kreativt?
– att fundera på hur leverabeln som dokumenterar ditt slutresultat ska se ut, var det ska sparas, hur färdighetsgraden ska mätas, hur det ska granskas, hur vi vet att ditt kreativa tänk resulterar i ett tåg som rullar? (fyll på med tråkfrågor i det oändliga)
Svaret borde vara ganska enkelt. Om nån annan funderar ut alla tråkiga ramar så hinner den som är kreativ vara just kreativ med innehållet i ramarna. Jooo, visst vore det skoj om vi alla fick vara planlöst kreativa men Utopia ligger någon annanstans.
——————————————–
Vad jag egentligen skulle komma till var hipsters och Lilla Berlin – So Last Year. Jag var på bok-aw hos Norstedts (Kolik samarbetar med dem numera) och lyssnade på Ellen Ekman och Josefin Svenske när de talade om serien i förrgår, och innan det samtalet tänkte jag på Lilla Berlin som en koloni (ja, alltså, jag säger inte att de bor i Hornstull, men…) av människor med längtan till ett liv som till exempel i staden på B, men nu lärde jag mig att Lilla Berlin syftar på (hipsterdelen av) Malmö, det har ingenting med Berlin alls att göra.
Egentligen har serien inte någonting med Malmö heller att göra längre, den utspelas i en namnlös svensk stad, men det var just i Malmö som Ellen pluggade och bodde när hon började skapa serien om de där människorna som vi både känner igen oss i och fnissar hejdlöst åt.
Att berätta att det här är bra är so last year som att sparka in en vidöppen dörr. Jag väste ett ”Sidan 14 och 33, men du får BARA kolla in just de sidorna, sen ska jag läsa resten innan du får låna den igen” till den relativt nymornade ölnörden K när jag kom hem i förrgår kväll. Han kollade, skrattade högt och försökte sedan bläddra vidare men jag SLET tillbaka boken.
hur jag låter när jag läser Lilla Berlin
För mig är det en svindlande tanke att klara av att kombinera det repetitiva med det kreativa så som Ellen gör. Hennes serie går som varjedagare i Metro (den enda anledningen att ens plocka Metro, tycker många) och det händer ibland att hon slänger in något rykande aktuellt bland de tidigare planerade stripparna. Imponerande.
På måndagar skriver hon manus för en hel vecka, tisdag-torsdag tecknar hon, fredagar ägnas åt finjustering. Hon lämnar åtminstone bort serien för färgläggning, annars skulle det nog aldrig gå. ”Är inte det jobbigt att låta någon annan färglägga?” frågade jag – de flesta av oss är kontrollfreaks och en serie som en ”sett” i sitt eget huvud kan ju komma tillbaka och se helt fel ut som färglagd – och Ellen berättade att det blev fel ganska ofta i början. Färgläggarna försökte t ex alltid lägga skuggor vid kvinnornas bröst, men att brösten skulle framhävas var Ellen helt ointresserad av. Nu har de hajat. Slutresultatet är alltid görsnyggt.
Jag är star struck. Att prestera nytt så ofta skulle kunna resultera i spridda skurar av oinspiration och repetition, men jag blev glatt överraskad över att finna att varenda jäkla sida i boken höll hög kvalitet. Det har jag inte sett speciellt ofta hos någon av de andra favoritkreatörerna, oavsett vilken helgonstatus de må ha i övrigt i min bok. Smart, politiskt och alltid alltid spot on. Ellen fick frågan om hon någonsin hade blivit censurerad, men Metro har alltid plockat in allting. Gott att höra.
En av de trevligaste birollerna i Lilla Berlin innehas av en cool hund. ”Men alltså, en HUND…? Ingen katt?” undrade jag. Ellen är kattoholista (eller åtminstone kattägare). Där slog hon i sista spiken i fantastisk-människa-kistan för min del:
”Katter är så perfekta. Det går inte att teckna dem så perfekt. Hundar är lite dummare, det funkar”.
Ellen Ekman. Må hon inte bränna ut sig nu när alla vill ha en del av henne. Jag minns inte när jag såg en sån här total supersuccé senast. Och det bästa av allt? Till hösten kommer det mer Lilla Berlin i bokform!
Annat spännande på gång från Kolik är Stina Hjelms debut, seriedagboken Mitt Dåliga Samvete. Ett förlag att hålla ögonen på, år efter år. I love it.
——————————————–
Vi fick höra mer spännande hos Norstedts. Stay tuned…! Jag har inte haft tid att skriva om det än, för jag fastnade omedelbart i två av böckerna som presenterades (Lilla Berlin var den ena).
——————————————–
Nej, jag har inga egentliga hipsterfobier. Men jag när nån sorts skräck, gränsande till fobi, för att någon ska tro att jag inbillar mig att jag är cool. Jag har med största sannolikhet passerat hipsteråldersfönstret ändå och pendlar mellan att ignorera vad som förväntas av ett visst kön från en viss klass i en viss ålder till att ändå på något vis vilja foga mig, inte inbilla mig att jag sticker ut. Det går lite so-so. Men den sortens existensiella i-landsbekymmer kan vi ta en annan gång. Om ej alls.
The House We Grew Up In
En av många diskussioner på Bokresan (ja, ni kommer eventuellt att få höra om den där resan ganska länge till, men den är årets stora bokhöjdpunkt för mig, inte ens Bokmässan kan i alla avseenden konkurrera) var den om chick lit. Vad ÄR det numera? Existerar det riktigt renodlat? Går det att ta sig ur genren och klassas som ”vanlig” författare? Är det ens önskvärt att göra det? Var Marian Keyes egentligen per definition mindre värd som författare än Nick Hornby i slutet av nittiotalet? Keyes skrev tidigt i sin karriär en rolig men också allvarlig bok om missbruk och behandlingshem. Är det mer oseriöst än att skriva om en fotbollsnörd eller en musiknörd? Är det genusglasögonen nu igen?
Feelgood kontra feelbad är också ett tacksamt ämne att debattera, där går diskussionsvågorna stundtals höga i olika hörn på bloggar och i diskussionsforum. Nån avskyr feelgood för att det är så orealistiskt, saker ORDNAR sig aldrig sådär fint i verkliga livet (men det är väl ingen läskunnig som tror det? är det? eller umgås jag med för smarta människor?). Nån annan anser att feelbad är deprimerande, livet är tungt nog ändå. Så kan vi argumentera i all oändlighet och det finns ju egentligen ingen anledning att sluta med det, för det är förtvivlat roligt att diskutera så länge vi gör det på ett konstruktivt sätt.
Själv har jag efter långt och moget övervägande kommit fram till två avancerade teser:
– ibland är jag sugen på nåt lättsmält
– ibland vill jag ha tuggmotstånd
Fantastiskt va?
Lisa Jewell är en f d chick lit-drottning som numera skriver, tja, vanliga romaner om du frågar mig. Hon skriver om glädje, sorg och relationer och hon använder en del flerstaviga ord. Hon kommer kanske aldrig in i finrummet, men jag tror inte ens att hon nödvändigtvis vill dit. Strunt samma.
The House We Grew Up In snurrar omkring familjen Bird. Mamma, pappa och fyra barn lever tillsammans i stort hus med ljuvlig trädgård i en liten lantlig stad.
Varje påsk njuter familjen av en rolig äggjakt – eller ja, egentligen är det kanske mamma Lorelei som njuter mest av hela spektaklet, att fixa och dona och gömma såna där glittriga chokladägg i vackert färgad stanniol (måste sparas! bra pysselmaterial!) i trädgården så att barnen kan hitta dem. Storasyster är snäll nog att låta de yngre syskonen hitta de flesta äggen. Äggjakten följs alltid av en härlig påskmiddag med familjen i det stora köket med AGA-spisen.
Så händer Livet. Familjen drabbas av något fruktansvärt och det är som fukt som letar sig in i små små sprickor – när vattnet fryser till is expanderar sprickorna och somligt faller isär fullständigt. Korrektion: det mesta faller isär. Alla har sina mörka sidor, dessa förstärks och det som möjligen kan adderas till genrens (förmenta?) oseriositetskonto är väl den vanliga invändningen: attans så mycket elände och konstigheter som kan tvingas på en enda familj. Å andra sidan så är det ett fenomen som icke förekommer i denna genre enbart, måste alla historier alltid befästas med önskemål om 100% diskbänksrealism? Nä, just det.
(Det där var eventuellt en övertydlighet från en fantastikälskares sida men å andra sidan: den alltid lika normkritiska Suzann – som jag själv med kärleksfull varsamhet lotsade ner i fantastikträsket för bara ett år sedan – knäppte mig redigt på näsan under helgen: ”Det heter inte OM zombierna kommer Siv, det heter NÄR de kommer!”)
Åter till boken. Familjerelationerna blir allt trassligare och ett antal år efter Den Förfärliga Påsken har de tidigare så tighta familjemedlemmarna knappt någon kontakt med varandra alls. Utan att vilja spoila alldeles för mycket kan jag avslöja att livet tvingar dem samman igen. Hur och varför får du ta reda på själv, men för mig blev det viktigt eftersom det är så relaterat till en av de jobbigare sakerna jag har tvingats göra de senaste åren. Hoarding-problematik. Svårigheten i att hantera en förälders bekymmer, komplett med sorg, frustration och enorma känslor av otillräcklighet.
Printz Publishing har givit ut boken på svenska: Fågelburen (en väldigt väldigt smart och snygg översättning av boktiteln).
