Comic Invasion Berlin
Ibland så slumpar sig saker rätt kul. Min kompis E är polare med en tecknare, Crippa, som skrev en statusuppdatering på fejan om att han skulle dra iväg på Comic Invasion Berlin med sina alster. E kan det där med mina böjelser så hon delade hans status på min sida. Jag har äntligen ett tyskt surfkort i mobilen, så jag läste det, insåg att jag hann innan jag skulle skriva lägenhetskontraktet, och drog dit. Det är så skönt att jag redan kan (delar av) Berlin såpass att jag bara kan göra en sån sak, visste redan var stället låg och hur jag skulle ta mig dit. Då blir allt lätt.
”Hälsa Crippa!” skrev E också. Jo tjena, tänkte jag, blir ju lätt att hitta en människa som jag inte känner och aldrig har träffat. Såg ungefär hur han såg ut på bilden men svartklädda killar med långt hår är inte direkt unika i Friedrichshain.
Det första jag såg var… Crippa. Bläddrade i hans alster och gillade det jag såg. Köpte med mig en Dollmatrix (samarbete Marc van Elburg, Crippa Almqvist, Zeke Clough). Otroligt cool grotescoskräckpunkvansinnestripp. Sidor en kan titta på LÄNGE och hitta nya detaljer. Vansinnigt och underbart. Tipsade Eskapix-Henrik och Crippa om varandra för jag tycker att deras alster skulle gifta sig fint…!
Eventet då? Jäkligt kul. Bar, skön musik och massor av bra grejor. Inte JÄTTEMÅNGA utställare (tror banne mig att seriemässan i Sthlm har fler bord) men riktigt riktigt skön stämning.
it’s not you Ernest. it’s me.
SOM jag har kämpat. Den började jättebra, den kändes lika relevant som On Paris men någonstans mitt i boken så blev A Moveable Feast bara tråååååååkig. Det blir möjligen lite metaboktokssmarrigt i de sista kapitlen när Hemingway avhandlar Scott och Zelda Fitzgerald, men nej. Inte ens storyn om när Ernest tvingades besiktiga Scotts snopp (Zelda påstod att den aldrig nånsin skulle kunna göra en kvinna nöjd) är speciellt kul. Varför, Ernest?
Jag vaknade 1.15 inatt och var tvärpigg. ”Sömnpiller!” tänkte jag och sträckte mig efter boken, men nej. Jag läste förvisso ut den (yes!) men låg ändå vaken till kl 4.
Jag undrar jag om inte detta blir den första boken att få gå till bokträdet på Szredskistrasse. Om inte K vill läsa så blir det så. Den är ju på engelska gubevars, så många kan ha glädje av den.
———————————
Världsbokdagen kom och gick utan att det märktes på bloggen – det blir några retroaktiva rader istället. Hur firade jag den?
Jag köpte inte en enda bok. Däremot befäste jag – om inte annat inför mig själv – att detta är på riktigt genom att köpa mitt första månadskort till de allmänna kommunikationerna. Kontoret ligger i liten håla ca 25 km utanför centrum, så det är inte direkt promenadavstånd även om transporten (en timme från port till port) innebär en massa gående också. Nyttigt.
Sist men inte minst: jag blev med lägenhet just på världsbokdagen. Jag har någonstans att ställa min första bokhylla i Berlin (nu ligger böckerna i en hög i ett fönster på jobbet så att jag ska slippa släpa dem fram och tillbaka till Sverige). En pytteliten tvåa (40 m2) på rara Gleimstrasse. Gleimstrasse ligger i mina drömmars Prenzlauer Berg, men inte i den gentrifierade och intill oigenkännlighet lyxrustade delen. För 25 år sedan löpte muren 50 meter bort. Ja. DEN muren. Mitt hus byggdes 1910. Om väggar kunde tala…
———————————
Jag har en liten fin boklåda i mitt nuvarande hus. I fönstret står en av de allra populäraste populärvetenskapliga böckerna just nu, skriven av en ung läkare. En tarm med charm, minsann. Jag är vansinnigt sugen men är rädd att min tyska inte är bra nog än.
Men snart! Läser tidningar alltmer obehindrat, har de senaste dagarna bitit ihop och sagt ”Deutsch bitte!” på två möten – kanske inte fattar allt men mycket nog för att kunna tillgodogöra mig det jag behöver. Som tur är så är kollegorna som jag lunchar med jättebra, de kör på tyska tills det tar emot, sedan byter vi till engelska utan vidare kommentarer. Ber jag dem att rätta mina misstag så gör de det, på ett fullständigt ickemästrande sätt.
I vissa fall är min tyska bättre än motpartens engelska och då är det bara att köra. Det är ju enda sättet! Att prata engelska snabbar ju inte direkt upp inlärningen.
möjliga utflyktsmål
Det är förbjudet att gå in, men det gamla sanatoriet utanför Berlin där Rammsteins video spelades in är som en veritabel motorväg för inte-så-kräsna urbexare (de kräsna har sedan länge övergivit det ty nu är det mainstream), jag är lite sugen måste jag säga.
Min sekreterares man brukade träna på samma gym som Till Lindemann. Det är min allra bästa och mest långsökta Lassie just nu.
The Emperor was divine – och Otsuka förblir det
Det är världskrig.
Landet du övergav för tjugo år sedan anfaller landet du lever i nu.
Rör det dig?
Om du var japan i USA 1942 så: JA.
Julie Otsuka snuddade vid det redan i Vi kom över havet, i debutromanen When the Emperor Was Divine är det händelserna efter Pearl Harbor som står i centrum.
Sent en kväll rullar en bil fram utanför huset. Den stannar. En far förs bort. Familjen strävar på, skriver brev till den fängslade fadern, står ut med att hejdas på gatan av okända som frågar ”Chink or Jap?”. Svara Chink! Bli kines! Bränn dina morgonrockar från hemlandet. Riv sönder gamla brev, foton, minnen. Stå ut med flaskor och tegelstenar som krossar dina fönster på nätterna. Gå till posten, finn ett uppsatt anslag, packa allt, ta dina barn och åk till ett interneringsläger långt bort i en saltöken.
Redan på sidan 11 kommer en klump i halsen. En kvinna som helt osentimentalt slår ihjäl familjens gamla hund när barnen har somnat, ty husdjur får icke följa med till interneringslägren. Jo, jag vet. Långt värre öden kan drabba en människa i krig, men det är grymt nog.
Jag har läst kritik mot Otsuka, hon GRÄVER ju inte i känslorna, hon snuddar bara vid ytan – men det är ju det hon är så bra på. Hon klär känslor i ord så lätta att de ligger som en slöja av… uff, av tunnaste siden (kanske som en av sidenmorgonrockarna som kvinnan trodde sig vara tvungen att bränna för att ta avstånd från sitt forna hemland?), men det outsagda, mellanrummen mellan de slöjlätta orden är BLYTUNGA. Kanske måste en älska henne redan från början för att se det? Nej, hon är nog omedelbar kärlek för många, men en ska nog inte vara storkonsument av övertydliga skandal-boats om en ska uppskatta berättartekniken.
Vilken dag som helst släpps den här boken på svenska, När kejsaren var gudomlig. Berättarstilen är en annan än massiva symfonin av anonyma röster i Vi kom över havet, men det exakta, osentimentala och distanserade: det finns här. Ingen fullpoängare, men bra nära.
————————————-
…och så lär jag mig igen att jag inte ska låta mig luras av boktitlar. Jag hade dömt ut Hotel on the Corner of Bitter and Sweet som något gullenuttigt a la En engelsman i Paris (i e inget för mig), men den tangerar ju samma händelser som Otsuka beskriver. Nu ska jag träna mig på att INTE köpa den omedelbums.
Allt det där jag sa till dig var sant
”Aka-porr! Detta är ju svensk aka-porr!” tänker jag.
Nej, det har inget med köttslig pornografi att göra, även om det liggs en del (om än aldrig på minsta lilla upphetsande sätt). Aka-porr är hur en del av oss boknördar benämner historier som utspelas på internat eller åtminstone till stor del i skolan. Curtis Sittenfeld excellerade en gång i tiden. Donna Tartt sägs också göra det (men nej, jag har fortfarande inte läst Den hemliga historien). Agnes Hellström kan möjligen sägas har skrivit svensk aka-porr tidigare, men Amanda Svensson tar det hela vägen in i kaklet.
Svensk folkhögskola. Internat. Skåne. Skolan i Allt det där jag sa till dig var sant ligger en liten bit utanför tätorten, sådär så att den faktiskt snudd på blir till en liten värld i sig. Allra helst för huvudpersonen i boken.
”Hon anländer till skrivarskolan, någonstans på den skånska landsbygden, med en ambition att lära sig hur kärleken smakar.
Det ser ut att lyckas när hon möter en annan elev på skolan som envetet kallar henne för Lilja Brik. Tillsammans, menar han, ska de resa kors och tvärs över kontinenter, genom tid och rum, som Majakovskij och Brik. Deras kärlek ska vara större än allt. I själva verket blir deras relation trevande, konstig och destruktiv. Men in på arenan kliver då den smaragdögda Anne Bonny, vildhjärta, tjyvfitta, piratdrottning och skolans mest säregna figur.”
Det är svårt att citera så värst mycket mer än baksidestexten utan att spoila, men cloun – för mig – är att vi aldrig någonsin får veta vad huvudpersonen egentligen heter. Hon är Lilja, Mary, Sylvia, Vivienne… alltid någon annan, initialt alltid definierad av någon annan. Hon är relationsmässigt oerfaren när terminen börjar och tänker att här, här i skolan, här kanske det händer. Och det gör det. Det händer! Fast… nej, jag ska inte skriva mer. Det är övergrepp och förtryck, uppror och metaboktokliga äventyr. Fantasier så livliga att verkligheten reduceras till en dimma av något svårdefinierbart. Luddigt, men verkligheten kanske finns där. Eventuellt. Men inte säkert.
Språket, vet ni. SPRÅKET. Amanda Svensson jonglerar, förtrollar och ÄR språk. Det här är en riktigt gräslig historia, fruktansvärd, och den är så utsökt skriven. Jag kommer att tvinga den på Suzann. Boken förtjänar en analys långt bortanför vad jag kan åstadkomma. Det är en bok att diskutera, en perfekt bokcirkelbok.
Om inte Amanda Svensson höstar in ännu en Augustprisnominering så är något mycket mycket märkligt. Jag blev inte överdrivet förtjust i hennes förra bok, jag övergav den mitt i, men nu är jag sugen på att prova igen.
Vad jag gör i påsk
Amanda Svensson – goddamn. Riktigt riktigt bra.
————————
Idag borde jag skriva något vackert om Gabriel Garcia Marquez, men det får räcka med ett kort konstaterande att en fin författare har somnat in. Hans litterära skatter kommer att leva i många många år till. Sov gott, du magiske ordtämjare.
