Inventering – #bokresan2014-loot nr 1
Det blev ont om uppdateringar från årets kulturtantskollo. Jag var helslut efter den senaste tidens tvära jobbkast, det var den värsta pollenhelgen hittills (jag råkade visst bomba några timmar under lördagseftermiddagen och missade därför en diskussion om feministisk litteratur) OCH jag var omgiven av en bunt favoritmänniskor som jag träffar alldeles för sällan. Jag pratade med andra ord mer än jag skrev och läste. Helt OK för mig! Böckerna finns ju kvar. Vi fick en fin godispåse med oss hem och jag bytte faktiskt bort min Safier(* mot Erlend Loes senaste. (tack Josefine!)
Inventering är en absurd liten pärla, jag kan inte dölja att jag föll handlöst för den. Erlend Loe fyrar av en Helen Zahavi light, det är metaboktok, ilsken humor och en bunt formuleringar som får mig att skratta högt.
”Nina Faber har aldrig varit i takt med sin samtid. Trots att det fanns de som ansåg att hon borde fått Nordiska Rådets litteraturpris hade hennes sköra naturlyrik egentligen ingen chans mot 70-talets politiska diktning, 80-talets formexperiment eller 90-talets dubbla metadiktning. Härjad av motgångar och för mycket alkohol försvann hon från litteraturscenen.
Nu, efter tio år i Istanbul, är Nina Faber tillbaka med en ny diktsamling, Bosporen. Hon är känslig och nervös och när hon redan på första recensionsdag får ett antal sågningar, samtidigt som bokhandeln där hon skulle ha haft ett författarframträdande drar sig ur, har hon fått nog. Det är Pay Back Time.”
Jag SER egentligen – om jag kliver ur mig själv en stund – att den här blixtsnabbt serverade historien kanske inte är riktigt så fantastisk som jag tycker att den är (!), den kanske spårar en aning, men jag är så Loefierad, mina Erlend-glasögon har eventuellt vuxit fast lite på näsan. 136 inte-så-tättskrivna sidor om en poet som får nog satt som en smäck i mitt nuvarande rastlösa skick.
Nina Faber är ganska förfärlig. Tämligen bitter, hon har alltid varit i osynk med samtiden och det där lilla men naggande goda fönstret när den stora framgången kanske var möjlig öppnades – ja, hon hann inte låta kreativiteten flöda genom det då. Plötsligt är hon en alkad föredetting vars alster ska slaktas av folk som inte alls förstår sig på poesi. Som kanske inte ens är intresserade. Undra på att hon blir ilsk! Det är ju lite synd om henne också. Hon är en fantastisk och befriande romanfigur, men jag är glad att jag sluppit möta henne i verkliga livet. Aningens för mycket tid och möjlighet till navelskådande har gjort henne rejält egocentrerad. När hon av en slump möter sin son – som hon förutsatte var bög – tillsammans med en kvinna blir hon vrinsur och undrar vem som ska ringa till mormor och berätta det, för HON tänker då rakt inte göra det! Underbart.
Fyra boktoksflin av fem möjliga. Egentligen kanske bara tre och ett halvt, men några briljanta oneliners tippar trots allt upp det sista halvflinet till ett helt asgarv.
*) ja, det var ju elakt av mig att byta bort Safier när jag så sent som för en vecka sedan skrev om att jag ser fram emot att läsa honom, men jag läste trettio sidor i Min familj och andra monster och insåg att han faktiskt kan tänkas vara läsbar på tyska relativt snart. Det var inte direkt rocket science.
————————-
Det går snabbt att läsa den här boken och många hann läsa den innan vi lämnade Syninge. Jag var inte en av dem, men jag deltog ändå i en diskussion om huruvida vi skulle googla oss själva om vi vore författare och hur smart det egentligen är när författare ibland kontaktar recensenter och bokbloggare vars omdömen de inte uppskattat.
Jag fick en riktigt otrevlig kommentar för drygt tio år sedan när jag ifrågasatt en del gubbsjuka detaljer i en svensk kriminalroman som jag helt enkelt inte gillade. Döm om min förvåning när det nu visade sig att fler som ogillat samma kriminalroman fått lika otrevliga kommentarer – det var nästan en lättnad. Författare är bara människor, men ändå. Vi enades om att JA, det måste vara som att sträcka fram sitt hjärta på ett fat när en ger ut en bok som en slitit med under lång tid, men det hör tyvärr till businessen att inte alla kommer att älska resultatet. Nu kan någon tycka att ”detsamma gäller väl alla er som skriver OM böcker då, ni får väl skylla er själva om ni sprider er dynga på nätet” och… äh, jag tar inte ens den diskussionen nu.
————————-
Alla som har hängt i diskussionsforum/bloggvärlden (för att inte tala om PRE-bloggvärlden) vet hur det kan vara när en har kommunicerat med någon i många år, men det där öga-mot-öga-mötet har ännu aldrig skett. Nu skedde ett av dem för mig. Efter 17 års (minst, men vi är inte helt säkra) dyrkan av Bokmoster sågs vi äntligen i köttrymden. Mötet var fullständigt självklart, hon var Bokmoster all the way (naturligtvis) och det enda som var lite förvirrande de första minuterna var att jag hade bestämt mig för att hon var en kvinna i min höjd, men kvinnan som klev fram och kramade mig var ganska lång. Bokmoster erbjöd sig att hasa runt på knä resten av helgen, men det verkade bättre att jag helt enkelt tog och vande mig vid tanken på att jag hade haft fel. Hårt men hanterligt.
Bokmoster tog en bild av mig, ”jag måste få en bild av GUBBEN som jag kan skicka till barnen”.
Huh?
Jo, Bokmosters numera vuxna barn var naturligtvis smarta redan som små. När Bokmoster lotsade ut dem i cyberrymden förmanade hon dem att alltid vara försiktiga. Det går aldrig att RIKTIGT veta vem en skriver till. Den där som verkar så snäll och jämnårig kan faktiskt vara nån helt annan än hen utger sig för att vara.
”Ja men DU då, som alltid skriver till den där SIV. Det kan ju faktiskt vara en GUBBE.”
Point taken.
(inte så) Anonyma Biblioholister 