lite lördagsangst i Sandhamn
Jag köpte en e-prenumeration hos Novellix i julklapp till mig själv, på ett vis var det nästan lite synd, för det betyder ju att jag aldrig mer behöver stå och plocka – och välja, oooooomsorgsfullt – bland dessa smågodisaktiga novellböcker. De är som Pixiböcker för vuxna.
Minns ni? Veckohandling, tindrande ögon och en förälder som till slut sa ”OK, du får välja en. En.” Väga för och emot. Den med den fina katten, eller den där? Den med alla fina träden?
Jag älskade Pixiböckerna. Jag hade inte så hiskeligt många, detta var innan mina bokhoardingtendenser slog till (ja, de slog till först när jag som 14-åring fick min första lön ;)), men de jag hade älskade jag mycket, hårt och länge. Men nu skulle jag inte vältra mig i nostalgi. Novellix var det, den allra första titeln: Jens Liljestrands Sandhamn. Vilken gräslig liten historia! Liljestrand skriver så bra så bra, men det är gräsligt. (har jag hakat upp mig på ”gräsligt”?)
Först tänker jag att förnedringsfaktorn i den stackars avdankade idrottshjälten är nog. Det sorgliga festandet. Semester med polarn, lämna ungarna med den utländska barnflickan varje kväll (och varje dag). Att frukta att bli igenkänd och att frukta att INTE bli det. Jag trodde att det var det som var det vidriga. Men det var det inte.
Den här går till lilla högen i gästrummet, högen med böcker som gäster antingen kan låna eller plocka med sig hem. Folk med mer normala sömnvanor kanske tycker att en trettiosidorsnovell är lagom att klämma innan ögonlocken faller ihop!
———————————–
Antihoarding: i dag fick jag äntligen tummen ur och slog in en bok som ska till Skarpnäck. Få se nu, hur många nya böcker är det en får köpa för varje en ger bort? 😉
…och så fyller Izzy år idag. Hennes järntass i sin tur vill visst peka ut nåt annat.
(inte så) Anonyma Biblioholister 