Underjordiska timmar

Jag och mina reserantar. Surr om Paris och metro och fantastiska platser på en lång lista av måste-grejor. ”Metro och Paris – du har väl läst Underjordiska timmar?” undrade Anna.

Va? Nä. Nääääe! Jag och fransk litteratur, vi är liksom bara i början av vår romans. (*

underjordiskatimmarDelphine de Vigan, det namnet ser jag nu och då, hon tycks vara älskad. Jag sökte och tog in spridda fraser och läste ihop något eget av det: ”En roman om tyst våld i en pulserande storstad där man riskerar att gå under utan att någon ens märker något”. Kastade mig över reservera-knappen på bibliotekets hemsida och inväntade resultatet.

Snabb behovsuppfyllnad, det gillas. Jag hämtade boken i torsdags och den har formligen runnit in i hjärnan sedan dess. Den är fint sällskap under sömnlösa nattimmar, men inte på det nallebjörnsgosiga sättet. Delphine serverar en historia om två vitt skilda människor som tar varsitt mycket viktigt beslut. Två människor som har skavts ner av lång tids oro. Utfryst på jobbet eller utfryst i en kärleksrelation – mitt hjärta brister kanske mest av allt för kvinnan som långsamt går från dynamisk och efterfrågad till utfrusen och placerad i en skrubb på jobbet.

Ett dygn. Ett omskakande dygn. Historien förs framåt på ett mycket elegant vis och slutet lämnar mig med ett ”aaaaaaargh!”. Mer än så säger jag inte.

Författaren lyckas få Paris att inta en ganska liten men viktig biroll; en kuliss, en organism i sig. Staden som kan få dig att känna dig älskad, viktig, som att du har koll – eller som kan tugga dig, mala ner dig och sedan spotta ut dig, där du ser dig fast i ännu en trafikstockning eller illrande i klaustrofobiska och kallt neonljusbelysta korridorer. Det är ingen ”Mmmm, PARIIIIIS”-[insert: drömmande suck]-bok.

Jisses, det här var bra. Delphine de Vigan måste undersökas mer.

*) Jag vet inte ens om det är romans än, men jag misstänker, motvilligt, ty det frankofila har sällan lockat mig förr. Är jag otrogen mot anglomanin om jag sniffar på La Fraaaaance också? Det blir svårt för mig, jag kan inte franska. Jag vill ofta originalspråk. Ibland när jag läser översatta romaner och något skaver så kan jag om originalspråket är engelska ganska snabbt genomskåda om det är tafflig översättning eller om boken är skriven på det viset. Tafflig översättning – ja, då drar jag av den på engelska istället. Så kan jag inte göra med franska böcker. Nu var det heller inte aktuellt i det här fallet, för språket lämnade inget övrigt att önska. Helén Enqvist har översatt och det fanns ingenting alls som skavde. Men annars. När det GÖR det. Jag läser en annan bok som är översatt från franska och de första kapitlen kändes så underliga att jag undrade om e-boken jag fått som recex hade missat en första genomläsning. DÅ hade jag velat läsa originalet.

Jag vet. Det är aldrig för sent att lära sig ett nytt språk och det är dessutom alldeles fantastisk hjärngympa att göra det i vuxen ålder. Men nu är det tyskan som står först i kön. Där har jag något att bygga på. Jag behöver uppamma flera TON av tålamod innan jag vågar ge mig i kast med något som fullständig nybörjare. Från de första stapplande Je m’apelle Siv till flytande läsning av Delphine de Vigan är steget för mig skrämmande långt.

Annonser

8 svar

  1. Kul att läsa att tipset gick hem 🙂

    8 februari, 2014 kl. 10:06

    • Det var klockrent! Du börjar segla upp som mästertipsare.

      8 februari, 2014 kl. 12:17

  2. Låter som en spännande bok, jag får ta en titt på den. Jag har också någon dröm om att lära mig franska, de få år jag har räcker inte långt längre. Men det är även i mitt fall tyskan som får företräde 🙂

    8 februari, 2014 kl. 12:03

    • Du är ju MIL före mig med tyskan!

      8 februari, 2014 kl. 12:18

  3. S

    Ah, en favorit från förra året.
    Älskade det här utdraget;

    ”De vet ingenting om hur det är på företaget, vet inget om den unkna atmosfären, småsintheten, de viskande samtalen, ljuden från kaffeautomaten och hissen, den grå heltäckningsmattan, den skenbara vänligheten och tysta bitterheten, gränskonflikterna och revirstriderna, sängkammarförtroendena och pm:en, till och med för Simon är arbete bara ett abstrakt begrepp.
    Och när hon försöker översätta det till ett språk som de kan begripa – min chef, tanten som har hand om personalen, farbrorn som sköter reklamen, högste chefen – känns det som om hon berättar en historia om barbariska smurfar som dödar varandra under tystnad i någon avlägsen by.”

    8 februari, 2014 kl. 17:29

    • YES! En av många suveräna passager. Jag ville också citera långa stycken men lättjan och en elak huvudvärk fick mig att låta bli. Tack för citatet, det är minnesvärt och något att återkomma till när jag försöker minnas varför jag vill att alla ska läsa den här boken!

      Har du läst någon annan av hennes böcker?

      8 februari, 2014 kl. 17:33

  4. S

    Jag har några utdrag till upplagda;
    http://stewe.blogg.se/2013/october/underjordiska-timmar.html
    men har än så länge inte läst något mer av henne. Skulle egentligen ha fortsatt med hennes Dagar utan hunger men den var utlånad om jag minns rätt.

    8 februari, 2014 kl. 18:27

    • Satan i gatan, bra recension!

      8 februari, 2014 kl. 18:38

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s