Arkiv för 9 februari, 2014

fanfar, del 2

Delar av det svenska fantastisk-kollektivet är både snabba och generösa. Mindre än ett dygn efter de där galna två timmarna när jag knöt ihop de lösryckta teserna från solstolen till något som liknande en ram hade jag fått välformulerade och väldigt relevanta tips från två skickliga skribenter utan att ens behöva böna och be om hjälp. Jag har läst både Malin och Johannes förut och jag gillar deras sätt att tänka och skriva, därför var det extra kul – OCH extra läskigt – att skicka texten till dem. Relevansen i kommentarerna ökar onekligen med vetskapen om att en tänker lite åt samma håll. Det kan förvisso vara lärorikt att få input från någon som skriver och gillar helt andra saker också, nån som rent av dissar fantastik, men nu var det inte den sortens dialog jag behövde.

Kommentarerna jag fick om det som behöver förbättras stämde väl överens med det som skavde i mig när jag skrev också. Det bästa av allt var att få alternativ, tips om ett annat tänk, i något fall ett par till synes förrädiskt enkla små ord som är just de där de där Orden (stort O) som öppnar en annan dörr i skallen. ”Kill your darlings” säger klyschan och med några små ord kan en ny idé sticka upp trynet, en sån idé som gör att en gärna lustmördar (pun utterly intended) det där som en trodde var så smart från början.

Jag ser det här som motion för skallen. Jag tänker något HELT annat än konstruktionsgenomgångar och kundkommenterar. Något HELT annat än (trots allt ganska välartade) texter om det jag läser. Jag vet redan att formatet jag är på väg mot är fel för SZ-tävlingen men jag skriver vidare ändå. 97% av alla som springer springer ju utan att för den skull vara anmälda till en elit-tävling. Den som springer och tänker motionslopp kanske har någon dröm om Blodomloppet, men hen kanske inte bestämmer att det är slutmålet under de allra första träningspassen (de där första tre passen när 900 m slätlöpning ger blossande kinder och blodsmak i munnen).

Att gå från noll till ett är svårare än att gå från ett till två, tre, fyra eller rent av fem. Det kanske låter konstigt att jag skulle vara rädd för att testa att skriva något från start till mål (och för att sedan få det kritiskt läst) när jag har vräkt ut åsikter på internet sedan 1996, men det är inte samma sak. Visst kan en bli sönderplockad på längden och tvären som bloggare också, men det är ändå annorlunda. Åtminstone för mig.

Vådan av att skriva splatter: Tänk om nån tar det fel? Tänk om nån tror att jag är som nån av de där jag skriver om? Att jag tänker så, tycker så?

Å andra sidan, de tankarna kommer vad en än skriver.

Nä, jag är inte nästa Selma Lagerlöf, men jag är en människa som behöver ny luft i lungorna och nya saker att tänka på. Min hjärna behöver träna. Detta är bra träning.

Och nu ska jag stretcha 😉

Annonser

Kvinnan i svart

kvinnanisvartSusan Hills Kvinnan i svart är en av de där klassiska spökhistorierna som bara behöver läsas. Den är skriven på ett sätt – ta det inte fel, det är positivt! – som gör att den känns hundra år gammal fastän den skrevs 1983. Den känns som en gyllene medelväg för den som tycker att The turn of the screw (som ju också finns översatt av Modernista, nu när jag tänker efter) är aningens för långsam men att modernt splatter är för kladdigt.

Den unge Londonadvokaten Arthur Kipps skickas ut på landet för att ta hand om ett dödsbo efter en avliden kvinna. Arvtagarna bor långt bort och är inte det minsta intresserade av att ta hand om begravning och testamente. Lite trist landsförvisning, långsamt standardarbete 1A? Njä. Väl framme blir han skydd som pesten så snart byborna inser varför han är där. Han undrar onekligen vad den avlidna, Mrs Drablow, egentligen GJORDE för att förtjäna att tigas ihjäl av en hel by.

Begravningen blir en utomordentligt sorglig historia, men inte på det vanliga näsduksvätande viset. Mrs Drablow följs till graven av dödsboets tidigare förvaltare, prästen och Kipps själv. Ingen är där för att sörja eller ta farväl på riktigt. Så ser Kipps en rörelse i ögonvrån. Det ÄR någon mer där, en blek och mager kvinna klädd i slitna svarta kläder.

Kipps chef sålde in uppdraget som ett sätt att komma undan den stinkande Londondimman, men tjockan som omger Mrs Drablows avlägset belägna gods Eel Marsch House visar sig vara sju resor värre. Det ståtliga huset ligger ute i sankmarkerna och det är halvknöligt att ta sig dit och hem varje dag, så Arthur bestämmer sig för att ta hand om pappersarbetet på plats och bo kvar i huset tills allt är färdigt. Du förstår ju också att det, det är ingen smart beslut. Eller hur?

Du kanske har sett filmen? Den tar lite andra vägar, både när det gäller historien i sig och rent tempomässigt. Jo, jag hoppade högt när jag såg den, MÅNGA gånger, det var snabba klipp och läskiga leksaker som plötsligt stirrade på mig. Jag tycker att det var synd att filmmakarna föll för frestelsen att göra så, de kanske borde ha litat mer på originalets förmåga. Den långsammare, mer krypande, obehagskänslan är så mycket värd när den är skickligt exekverad. Fast jag kanske bara inte förstår mig på film och nutidens tempo, helt enkelt.

Jag gillar satsningen på klassiska spökhistorier i form av en vackert inslagen pralin(* om året och jag är väldigt nyfiken på vilken bok som kan tänkas få äran nästa gång.

*) Omslagsbilden. OMSLAGSBILDEN!