Arkiv för 2 februari, 2014

två vandringar i dödsskuggans dal

Gårdagsunderhållningen var ganska mörk, och då syftar jag inte ens på vad somliga tyckte om melodifestivalen. Det blev tema Dödsskuggans dal x 2.

shadowwalkFörst ut var Max Brooks (nåja, det är ett ganska stort gäng som ligger bakom Shadow Walk, men han lyfts fram mest). Hans zombieana har förlänat honom en lätt helgonstatus här hemma så instinkten att beställa allt han gör finns där än, trots att Closure Limited fick glorian att halka lite snett.

Marvel. Science fiction, pang-pang. Ett antal registrerade paranormala händelser kring en plats i Irak – en plats som inte borde kunna existera – väcker nyfikenhet hos underrättelsetjänster jorden runt. Flera länder är intresserade, men USA vill mest. Quelle surprise. Platsen tycks vara en källa till obegränsad energi, men frågan är om det är sunt att söka den energin ens i en värld där energigivande naturtillgångar håller på att ta slut.

En präst, några vetenskapsmän och en bunt veteraner tar sig dit för att undersöka saken. Kriget är det minsta problemet – det här gänget möter värre fasor än ”bara” krig. All in på monsterkontot!

Högt tempo, lite för högt för mig, jag hade hellre sett att boken varit lite längre och mindre komprimerad. Den är VÄLDIGT snyggt tecknad, men ibland blir layouten lite förvirrande. Det finns ett kvinnligt alibi (sorry, men det är så det känns) i form av en smart forskare, men VARFÖR måste just hennes rustning se ut som något strumpebandshållaraktigt i skrevhöjd? Ibland är denna genre så trött så trött.

På frågan om det kan/borde bli film av detta svarade Max Brooks själv att han ansåg att det vore svårt att göra film av det här på grund av det höga tempot och just det där med all in på monsterkontot. Jag, som bl a såg Pacific Rim på väg hem från Vietnam, förstår inte riktigt hur han tänker där, men OK.

apocalypsenow

Vietnamkriget var väl också en vandring i dödsskuggans dal för många. Förlorade de inte liv och/eller lem så förlorade de vettet. När vi kom hem köpte K Apocalypse now i nyutgåva, och igår såg vi den ”nya” (nåja, 2001) reduxen. Jag satt på mitt vanliga nördaktiga vis och följde tilläggen scen för scen, men jag kan inte påstå att det känns som om så hemskt många av de där tillagda minuterna bidrar med så speciellt värdefulla detaljer. Det är en mycket bra film, absurd, intressant, knäpp, otäck och galen – och anekdoterna om allt som hände runt filminspelningen känns precis lika absurda som filmen i sig.

Just nu förbannar jag min lättja igen, vi har bott här i tre år men jag har fortfarande inte bokstavssorterat skönlitteraturen. Jag är nämligen ganska säker på att vi ska ha Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1899 i gömmorna. Coppola flyttade historien i tid och rum, från ett kolonialiserat Kongo till ett Vietnam i brinnande inbördeskrig, det var väl ett tidens tecken så gott som något i slutet av 1970-talet. Det var ett elegant grepp, men originalhistorien i sig är minst lika intressant.

”Joseph Conrad has acknowledged that Heart of Darkness is in part based on his own experiences during his travels in Africa. At the age of 31, he was appointed by a Belgian trading company to serve as the captain of a steamer on the Congo River in 1890. Conrad, who was born in Poland and later settled in England, had eagerly anticipated the voyage, having decided to become a sailor at an early age. While sailing up the Congo river from one station to another, the captain became ill, and Conrad assumed command of the boat and guided the ship to the trading company’s innermost station. He reportedly became disillusioned with Imperialism after witnessing the cruelty and corruption perpetrated by the European companies in the area, and the novella’s main narrator, Charlie Marlow, is believed to have been based upon him.”

Boken har varit analyserad, kritiserad och diskuterad, och det med rätta. Det som skrevs med aldrig så goda avsikter för mer än 100 år sedan, i en annan kontext, framstår lätt som bigott och rasistiskt i dag. Det betyder inte att den inte ska läsas. Men diskussionen, den är ovärderlig.

Annonser

“Feet, what do I need them for, if I have wings to fly?”

Mexico City har inte bara ett spännande metrosystem, där finns dessutom La Casa Azul – Frida Kahlos forna hem, nu ett museum över henne och hennes konst.

Frida VAR konst. Hon levde konst. Hennes sätt att klä sig och smycka sig var ett uttryck i sig och nu ställs delar av hennes garderob ut efter många många undangömda år.

When she died, her husband Diego Rivera ordered her clothes be locked up for 15 years. When Diego passed three years later, a philanthropist, art collector and old friend of the couple, Dolores Olmedo became the manager of their houses. She kept all of Kahlo’s belongings secretly guarded under lock and key for decades until she too passed away in 2004 and the fashion time capsule of an icon; a treasure chest, was finally unlocked.



The intimate exhibition will feature 300 different items of clothing, headpieces, jewellery and corsetry. Many of the clothes which were locked up in trunks and wardrobes for so long still carry the scent of the late artist’s perfume and cigarette smoke or stains from painting. Entitled “Appearances can be Deceiving”, the exhibition importantly highlights the sadder, truer side to Kahlo’s flamboyant style.

Nu vet jag inte om så värst många kan ha missat ”the sadder, truer side” av alla vackra bilder. Det krävs inte att en ser så värst många Fridatavlor för att börja inse. Lägg därtill en smula kunskap om hennes liv, om all smärta.

En sak som ofta sägs om t ex Mona-Lisa på Louvren är att folk blir så förvånade över att tavlan är så liten. I Fridas fall finns inte mycket att förvånas över. En del av de mest kända verken målade hon liggande i sängen. Polio som barn och en svår trafikolycka som vuxen, hon var svårt handikappad och hade ofta mycket ont. Relationen till Diego Rivera, hennes man och livslånga kärlek, tycks inte heller ha varit någon lugn och fin promenad i parken. Nu vill ju inte alla ha lugna och fina promenader i sina liv, men jag tippar på att deras gemensamma liv – inklusive älskare och älskarinnor – serverade många toppar och dalar, där dalarna ibland var så djupa att topparna inte alltid räckte till för att kompensera. Hon blev 47 år.

Vi reste runt en del på norra Yucatán-halvön när vi var i Mexiko, men från Yucatán är det långt till Mexiko City. Mycket långt, det är ett enormt land trots att det kanske inte ser så ut när det hukar under USA på kartan.

Vi tyckte mycket om de delstater vi såg och kan mycket väl tänka oss att återvända för att se andra delar av landet någon gång, men det lär nog inte ske de närmaste åren. Att besöka Frida Kahlos hem får förbli en fin fin dröm i ett antal år till. Vackert så. I det fallet blir Fridacitatet i rubriken (yttrat när hennes ena ben måste amputeras) högaktuellt. Jag måste inte vara där. Med internäääätet behöver vi inte ens vingar för att se intressanta saker långt bort. Vi behöver bara wifi. Eller sladd.

Men det är klart. Den kvardröjande doften av henne, den går inte att surfa sig till.

vougefrida

—————————————————–

Och så var det det där med samband och slumpartade möten. För några dagar sedan postade Pål en bild av Evelyn McHale på facebook. Det är en bild som trollbinder i all sin förfärlighet, en ung kvinna ligger död men till synes oskadd – en närmare titt på biltaket som sluter sig tätt runt hennes kropp ger dock vid handen att fallet var högt. Hon hoppade från Empire State Building och det var en ödets ironi att en fotostudent tog den där berömda bilden, för Evelyn skrev i sitt avskedsbrev att hon inte ville att någon i hennes familj skulle behöva identifiera hennes döda kropp.

Först trodde jag att Fridas tavla The Suicide of Dorothy Hale också föreställde henne, att det var namnförvirring bara, men Dorothy Hale var en annan kvinna som också kastade sig från en hög byggnad i New York.

…och det kan tyckas smaklöst att skriva om dessa livsöden under en rubrik om vingar, att flyga. Jag menar inget illa. Jag lever bara en söndag med ett antal samlade intryck från veckan som gick och många av dem vill komma ut på en och samma gång.

—————————————————–

En lång rant från förr, inklusive några av mina finaste böcker om och av Frida.