Arkiv för 8 februari, 2014

och nu blir det musikalisk bonus

Annonser

fanfar med hackande tänder

Mitt livs första skräcknovell är skriven! Nån kanske minns att jag kastade ner femtio lösa teser i spridda mailskvättar till mig själv via knasig touchscreen på telefonen i en solstol i Vietnam, men sedan dess har jag segat. Fegat. Den som inte försöker misslyckas inte heller, så jag hade inte ens öppnat det där mailet från mig till mig förrän i dag.

En slumpartad diskussion runt en bild på fejjan slutade med att jag fick ett erbjudande om provläsning av Publicerad Novellförfattare (Samt Regissör) och det erbjudandet var ju så generöst att jag inte kunde skylla ifrån mig på någonting längre.

Två timmar senare har jag ett första utkast som kanske inte är jättebra (det vore ganska naivt att inbilla sig att en kläcker ur sig en första novell som är suverän på första försöket) men det är en start och det är en ram runt de där femtio lösryckta teserna.

Beautysplatter. Min första genre. Vi får se. Får jag ordning på den så går den in som bidrag i Haunted House-tävlingen hos Swedish Zombie.

Vad har Mauro Scocco och en dyr badrumsmatta i en skräcknovell att göra?
Den som lever kanske får se.

mattan


Underjordiska timmar

Jag och mina reserantar. Surr om Paris och metro och fantastiska platser på en lång lista av måste-grejor. ”Metro och Paris – du har väl läst Underjordiska timmar?” undrade Anna.

Va? Nä. Nääääe! Jag och fransk litteratur, vi är liksom bara i början av vår romans. (*

underjordiskatimmarDelphine de Vigan, det namnet ser jag nu och då, hon tycks vara älskad. Jag sökte och tog in spridda fraser och läste ihop något eget av det: ”En roman om tyst våld i en pulserande storstad där man riskerar att gå under utan att någon ens märker något”. Kastade mig över reservera-knappen på bibliotekets hemsida och inväntade resultatet.

Snabb behovsuppfyllnad, det gillas. Jag hämtade boken i torsdags och den har formligen runnit in i hjärnan sedan dess. Den är fint sällskap under sömnlösa nattimmar, men inte på det nallebjörnsgosiga sättet. Delphine serverar en historia om två vitt skilda människor som tar varsitt mycket viktigt beslut. Två människor som har skavts ner av lång tids oro. Utfryst på jobbet eller utfryst i en kärleksrelation – mitt hjärta brister kanske mest av allt för kvinnan som långsamt går från dynamisk och efterfrågad till utfrusen och placerad i en skrubb på jobbet.

Ett dygn. Ett omskakande dygn. Historien förs framåt på ett mycket elegant vis och slutet lämnar mig med ett ”aaaaaaargh!”. Mer än så säger jag inte.

Författaren lyckas få Paris att inta en ganska liten men viktig biroll; en kuliss, en organism i sig. Staden som kan få dig att känna dig älskad, viktig, som att du har koll – eller som kan tugga dig, mala ner dig och sedan spotta ut dig, där du ser dig fast i ännu en trafikstockning eller illrande i klaustrofobiska och kallt neonljusbelysta korridorer. Det är ingen ”Mmmm, PARIIIIIS”-[insert: drömmande suck]-bok.

Jisses, det här var bra. Delphine de Vigan måste undersökas mer.

*) Jag vet inte ens om det är romans än, men jag misstänker, motvilligt, ty det frankofila har sällan lockat mig förr. Är jag otrogen mot anglomanin om jag sniffar på La Fraaaaance också? Det blir svårt för mig, jag kan inte franska. Jag vill ofta originalspråk. Ibland när jag läser översatta romaner och något skaver så kan jag om originalspråket är engelska ganska snabbt genomskåda om det är tafflig översättning eller om boken är skriven på det viset. Tafflig översättning – ja, då drar jag av den på engelska istället. Så kan jag inte göra med franska böcker. Nu var det heller inte aktuellt i det här fallet, för språket lämnade inget övrigt att önska. Helén Enqvist har översatt och det fanns ingenting alls som skavde. Men annars. När det GÖR det. Jag läser en annan bok som är översatt från franska och de första kapitlen kändes så underliga att jag undrade om e-boken jag fått som recex hade missat en första genomläsning. DÅ hade jag velat läsa originalet.

Jag vet. Det är aldrig för sent att lära sig ett nytt språk och det är dessutom alldeles fantastisk hjärngympa att göra det i vuxen ålder. Men nu är det tyskan som står först i kön. Där har jag något att bygga på. Jag behöver uppamma flera TON av tålamod innan jag vågar ge mig i kast med något som fullständig nybörjare. Från de första stapplande Je m’apelle Siv till flytande läsning av Delphine de Vigan är steget för mig skrämmande långt.