Arkiv för mars, 2014

Inventering – #bokresan2014-loot nr 1

Det blev ont om uppdateringar från årets kulturtantskollo. Jag var helslut efter den senaste tidens tvära jobbkast, det var den värsta pollenhelgen hittills (jag råkade visst bomba några timmar under lördagseftermiddagen och missade därför en diskussion om feministisk litteratur) OCH jag var omgiven av en bunt favoritmänniskor som jag träffar alldeles för sällan. Jag pratade med andra ord mer än jag skrev och läste. Helt OK för mig! Böckerna finns ju kvar. Vi fick en fin godispåse med oss hem och jag bytte faktiskt bort min Safier(* mot Erlend Loes senaste. (tack Josefine!)

inventeringInventering är en absurd liten pärla, jag kan inte dölja att jag föll handlöst för den. Erlend Loe fyrar av en Helen Zahavi light, det är metaboktok, ilsken humor och en bunt formuleringar som får mig att skratta högt.

”Nina Faber har aldrig varit i takt med sin samtid. Trots att det fanns de som ansåg att hon borde fått Nordiska Rådets litteraturpris hade hennes sköra naturlyrik egentligen ingen chans mot 70-talets politiska diktning, 80-talets formexperiment eller 90-talets dubbla metadiktning. Härjad av motgångar och för mycket alkohol försvann hon från litteraturscenen.
Nu, efter tio år i Istanbul, är Nina Faber tillbaka med en ny diktsamling, Bosporen. Hon är känslig och nervös och när hon redan på första recensionsdag får ett antal sågningar, samtidigt som bokhandeln där hon skulle ha haft ett författarframträdande drar sig ur, har hon fått nog. Det är Pay Back Time.”

Jag SER egentligen – om jag kliver ur mig själv en stund – att den här blixtsnabbt serverade historien kanske inte är riktigt så fantastisk som jag tycker att den är (!), den kanske spårar en aning, men jag är så Loefierad, mina Erlend-glasögon har eventuellt vuxit fast lite på näsan. 136 inte-så-tättskrivna sidor om en poet som får nog satt som en smäck i mitt nuvarande rastlösa skick.

Nina Faber är ganska förfärlig. Tämligen bitter, hon har alltid varit i osynk med samtiden och det där lilla men naggande goda fönstret när den stora framgången kanske var möjlig öppnades – ja, hon hann inte låta kreativiteten flöda genom det då. Plötsligt är hon en alkad föredetting vars alster ska slaktas av folk som inte alls förstår sig på poesi. Som kanske inte ens är intresserade. Undra på att hon blir ilsk! Det är ju lite synd om henne också. Hon är en fantastisk och befriande romanfigur, men jag är glad att jag sluppit möta henne i verkliga livet. Aningens för mycket tid och möjlighet till navelskådande har gjort henne rejält egocentrerad. När hon av en slump möter sin son – som hon förutsatte var bög – tillsammans med en kvinna blir hon vrinsur och undrar vem som ska ringa till mormor och berätta det, för HON tänker då rakt inte göra det! Underbart.

Fyra boktoksflin av fem möjliga. Egentligen kanske bara tre och ett halvt, men några briljanta oneliners tippar trots allt upp det sista halvflinet till ett helt asgarv.

*) ja, det var ju elakt av mig att byta bort Safier när jag så sent som för en vecka sedan skrev om att jag ser fram emot att läsa honom, men jag läste trettio sidor i Min familj och andra monster och insåg att han faktiskt kan tänkas vara läsbar på tyska relativt snart. Det var inte direkt rocket science.

————————-

Det går snabbt att läsa den här boken och många hann läsa den innan vi lämnade Syninge. Jag var inte en av dem, men jag deltog ändå i en diskussion om huruvida vi skulle googla oss själva om vi vore författare och hur smart det egentligen är när författare ibland kontaktar recensenter och bokbloggare vars omdömen de inte uppskattat.

Jag fick en riktigt otrevlig kommentar för drygt tio år sedan när jag ifrågasatt en del gubbsjuka detaljer i en svensk kriminalroman som jag helt enkelt inte gillade. Döm om min förvåning när det nu visade sig att fler som ogillat samma kriminalroman fått lika otrevliga kommentarer – det var nästan en lättnad. Författare är bara människor, men ändå. Vi enades om att JA, det måste vara som att sträcka fram sitt hjärta på ett fat när en ger ut en bok som en slitit med under lång tid, men det hör tyvärr till businessen att inte alla kommer att älska resultatet. Nu kan någon tycka att ”detsamma gäller väl alla er som skriver OM böcker då, ni får väl skylla er själva om ni sprider er dynga på nätet” och… äh, jag tar inte ens den diskussionen nu.

————————-

Alla som har hängt i diskussionsforum/bloggvärlden (för att inte tala om PRE-bloggvärlden) vet hur det kan vara när en har kommunicerat med någon i många år, men det där öga-mot-öga-mötet har ännu aldrig skett. Nu skedde ett av dem för mig. Efter 17 års (minst, men vi är inte helt säkra) dyrkan av Bokmoster sågs vi äntligen i köttrymden. Mötet var fullständigt självklart, hon var Bokmoster all the way (naturligtvis) och det enda som var lite förvirrande de första minuterna var att jag hade bestämt mig för att hon var en kvinna i min höjd, men kvinnan som klev fram och kramade mig var ganska lång. Bokmoster erbjöd sig att hasa runt på knä resten av helgen, men det verkade bättre att jag helt enkelt tog och vande mig vid tanken på att jag hade haft fel. Hårt men hanterligt.

Bokmoster tog en bild av mig, ”jag måste få en bild av GUBBEN som jag kan skicka till barnen”.

Huh?

Jo, Bokmosters numera vuxna barn var naturligtvis smarta redan som små. När Bokmoster lotsade ut dem i cyberrymden förmanade hon dem att alltid vara försiktiga. Det går aldrig att RIKTIGT veta vem en skriver till. Den där som verkar så snäll och jämnårig kan faktiskt vara nån helt annan än hen utger sig för att vara.

”Ja men DU då, som alltid skriver till den där SIV. Det kan ju faktiskt vara en GUBBE.”

Point taken.

Annonser

Kulturtantskollo 2014 igång

image

Tänk att jag skrev om Safier här nedan – och så låg hans senaste på svenska i goodiebagen.

Det är alltså dags för årets resa till Syninge. Officiellt är det Bokresan, Breakfast Book Clubs årliga superresa för boknördar (tredje gången nu), men när jag avslöjade att jag ser det som ett kulturtantskollo så omfamnade större delen av skaran det uttrycket enligt principen ”det är lika bra att säga som det är”. En kursgård utanför Norrtälje där vi äter vällagad mat, dricker lite vin, läser och samtalar om böcker, livet, universum och allting – what’s not to love?


en liten liten pralin om dagen…

Nu börjar de hagla relativt tätt, de små pralinerna som avslöjar vilka författare vi får chansen att lyssna på under Bokmässan. Det kan låta lite hårt att det regnar praliner, men den här sortens praliner smeker silkeslent trots sin kompakta, högoktaniga tyngd. Inget paraply behövs.

Tom Rachman kommer – hans De imperfekta finns redan på vill-läsa-listan och nu släpper han nytt. Japp, det blir bra!

Favoriten John A L släpper också nytt – Himmelstrand – och dyker också upp. Tjohoooo!

davidsafier

David Safier är ändå den jag är allra mest nyfiken på just nu. Jag missade honom förra året, men det kommer inte att hända igen.

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer sex på listan över dygnets mest värdelösa ögonblick.”

Jag har fingrat på Dålig karma och hör bra saker om Min familj och andra monster också (bara omslaget är ju snudd på skäl nog att köpa boken). Safier ligger dessutom bakom den populära TV-serien Berlin, Berlin och jag antar att jag inte behöver förklara att jag är sugen på att se den.

Jag mumlar ofta om att jag ska våga (förlåt, det är ju bara att GÖRA, men…äh, ja, jo, jag fegar) börja läsa på tyska. Kanske kanske Safier nu…?


det gick ju att plocka ihop en fin tematrio

berboktok

Jo, det kan ju kännas lite knasigt att kryssa runt alla rangliga högar med olästa böcker som dräller överallt, men det är ju attans trivsamt att kunna spåna ihop en sån här hög, till exempel.


så lätt blev inte Berlin av med mig

vagab

När jag sa upp mig för att jaga nya utmaningar (och få mer tid och ork att göra egna och mer kreativa grejor vid sidan av) så molade det lite inuti också. Jag älskar ju tåg. Och Berlin. Uuuuh, jag kommer att sakna Berlin. Jag har ältat Berlin. Ä-l-t-a-t.

Det jag trodde att jag skulle göra härnäst kraschade för några veckor sedan. Jag har haft ganska ont i magen sedan dess (konstnärlig frihet i all ära, men jag är en trygghetsnarkoman som gärna vill ha fast mark under fötterna också för att palla) men skickat ut trådar lite hit och dit. I dag blev jag uppfiskad av en sån där människa som jag har sett upp till i några år. ”Synd för dig att alternativ 1 kraschade, men bra för oss. Komsi komsi!”.

Ja, fast på engelska då. Mitt första uppdrag blir i Berlin. Sex månader. Riktigt snajdig tajming att mitt allra första nummer av Vagabond, med ovanstående reportage, landade i brevlådan just i dag. Jag känner många fina flickor som kan tänkas vilja läsa det reportaget med mig!

Berlin är en fantastisk kulturstad. Jag kommer att få slita värre än nånsin förr, detta blir inte enkelt, men sales pitchen att få polera upp tyskan och att få leva en tid i en av Europas coolaste städer trumfar skräck och Jante. Det finns god chans till förlängning om ömsesidigt tycke uppstår. Kärestan har också efterfrågad kompetens så det kan finnas något för oss båda där. Men till att börja med blir vi weekendsambos under ett halvår. Sånt har vi klarat finfint förr och han är minst lika lycklig som jag över detta, det är skönt.

Innerst inne så hoppas jag nog att denna fantastiska stad ska göra något extra med min kreativitet ÄVEN om det blir mycket torrt ingenjörsjobb. Jag, böcker och anteckningsböcker på Berlins caféer. Lästid på S-Bahn ut till Henningsdorf. Oh YES! Bring it on!

—————————–

Jo, jag får ledigt för Bokmässan! Jag frågade 😀


Varför kom du hit?

Två veckor kvar av ända-in-i-kaklet-tok-jobb. Jag hoppas att bloggen piggnar till sen. Jag är så trött att det är ganska få böcker som blir annat än halvlästa just nu, men Julia Svanbergs Varför kom du hit? fungerade alldeles fantastiskt bra som sträckläsning i natt när jag hade svårt att sova.

varforkomduhitFör folk i min ålder är det omöjligt att inte tänka att nu har Alex Garlands The Beach fått en värdig efterföljare. En välskriven efterföljare, Latinamerika istället för Asien, mer bakgrundsfakta, mer påläst. Samma spänning dock. Samma grej att det är inte att leka med, det en del turister pysslar med. Att blanda sig i farliga affärer och tro att en går fri för att en är en viting med Rättigheter.

Vi har nittonåriga Ellen som kommer till Bogotá tillsammans med Henrik. De tar in på hostel Papegojan. Bogotá är bara en första knutpunkt, det där där de landar när de kommer från Europa, ingen vettig människa stannar där. Ett ställe att utgå från. Grejen är den att Ellen VILL stanna. På detta hostel träffar hon colombianskan Lila och det är en omedelbar systerskapsförälskele – inte av romantisk art, mer av den där arten ”vi har känt varandra hela livet men ändå inte”. Lite tvillingsjäl. Oh, been there. Ellen stannar kvar på Papegojan utan Henrik och blir en centralfigur i allt som sker där, och SOM det sker.

”Det här är en berättelse om ett mord. Om en främmande kontinent. Om människorna, erfarenheterna och minnena man vinner. Om liv, värdighet och pengar som andra förlorar. Om turism, fattigdom, knarkhandel, klasskillnader och människohandel. Samtidigt en kärleksförklaring till backpackerlivet, till Colombia och Sydamerika, till den romantiska drömmen om att ge sig av på Den Stora Resan.”

En historia som pendlar mellan nu och då, en parallellberättelse som aldrig tappar farten. Jag blir alldeles paff över hur en debutant bara ställer skåpet, knyter ihop säcken. Det är genomtänkt. Det blir ändå aldrig nattsvart, trots död, fattigdom och trafficking.

ÄNTLIGEN, om du frågar mig. Jag älskar den här sortens litteratur. Jag älskar att resa. Jag var aldrig nån ung backpacker, det fanns inte ens på kartan att kunna resa när jag var så ung som huvudpersonerna i den här historien, det är först som medelålders som jag tar mig iväg så det blir inte samma sak (ännu mer anledning att läsa om det då, fåtöljresa). Jag är ingen roughie, men ingen ”spelar roll att vi är i ett fantastiskt land på andra sidan jorden, det är bara öl och sol som lockar så jag vägrar lämna hotellområdet” heller. Jag läser på, vill veta mer, se lite till.

Julia ger på sitt vis en välriktad och elegant liten knäpp på näsan till alla typer av resenärer. Naiva do-gooders. Kokaintorsken (”lever gott i fattigt land på att hyra ut sin lägenhet i London – knarket är ju så billigt!”), kalenderbitarpetimätern (”va? blir det roligheter i kväll? näää, det går inte, enligt min resplan måste vi resa vidare NU om vi ska hinna allt under det här halvåret”) och de aningslösa bortskämda ungarna som försöker förklara för lokalbefolkningen att de minsann är ”fattiga” också (”jag reser lite i väntan på att komma på vad jag vill plugga på universitetet”), misärturismen som älskar exotism… Jag? Va, nä jag… Jo. Jag landar någonstans mellan kalenderbitarpetimätern och den där som tycker att en bild på färgglada grönsaker i en plastskål på en sliten bänk vid en flagad vägg i en liten gränd i Saigon är tjusigt att plåta. Lite exotism-varning också, alltså. Och så inbillar en sig att en är en lite mera do-gooder för att en hellre handlar hos lilla tanten i hålet i väggen än i den större och mer upplysta stället en bit bort, det där som ägs av ryssar.

Jag har en kollega som tar semester och volontärbygger brunnar och skolor i Colombia varje vinter. I två års tid har jag sagt ”nån gång ska jag med”. Det är en lyx att ha råd att göra såna saker. Det glömmer en del (dock inte hon).

———————-

Julia Svanberg bloggar (precis den sortens blogg som jag älskar, deluxe-fynd) på Mammas machete.

———————-

Mer fyndat i samma genre:
Simon Lewis Dra från 2000
Katy Gardners Losing Gemma från 2002


seriesöndag – nu testar jag Ransom Riggs, eller snarare Cassandra Jean

graphicransom

Den här boken är så vacker att jag helt sonika drar in omslaget i lite större storlek än vanligt.

Jag började läsa Hollow City för ett tag sedan, men det var besvärligt, jag hade glömt så mycket av den första boken om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn. Jag trillade ändå ner i total Ransom Riggs-fascination, så när jag såg att Yen Press hade gett ut en tecknad version av Miss Peregrine slog jag till. Cassandra Jean, minsann. Först blev jag lite fundersam – så liten boken är? Som en vanlig bok?

Vi är lätt bortskämda med att serier kommer i lite större format. Men boken är tung, vilar fint i handen. När jag slår upp den ler jag. Så in i minsta detalj välgjord.

Alla de fantastiska fotografierna är där, de är inlemmade i berättelsen på ett collage-vis som är svåremotståndligt. Somliga uppslag är i färg, andra är svartvita. Jeans stil är ren, snygg och effektiv. Historien är väldigt avskalad men jag saknar egentigen inte någonting, för mig är detta den perfekta preppen för att ännu en gång ge mig i kast med Hollow City.

(jag kände mig aningens tankspridd som hade glömt så mycket på så kort tid, men jag ser nu att det är mer än 1,5 år sedan jag låste den första boken – det är lååååååång tid i min bokvärld ;))

mipgr

———

Seriesöndag och Malin Rydén-söndag (del 3 av Stilla kött ligger ute nu!) – apropå samarbeten jag är MYCKET nyfiken på: Breaks.

Men först, del tre av Stilla kött:

”Någonting knäppte till i väggen, och han mindes vad hans farmor hade berättat om dödsuret som kröp närmare när någon låg för döden och räknade ner de sista andetagen med sitt taktfasta knäppande. Numera hade dödsurets taktfasta knäppande i väggarna förvandlats till klick från maskiner och surrande elektriska apparater. De anhörigas snyftande och suckande och prästens mumlade välsignelser hade bytt skepnad och moderniserats precis som allting annat. Där det tidigare hade krävts en hel ensemble av människor och insekter för att ledsaga en döende mot sitt oundvikliga öde krävdes nu bara en enda. Åtminstone om man skulle följa landstingets kvalitetsnormer om att ingen borde dö ensam även när inga anhöriga fanns tillgängliga. Som i det här fallet.

Istället för prästens böner för själens frälsning fanns nu bara ett morfindropp, den enda lindring som återstod nu när kroppen hade gett upp. Det tysta vinandet från luftkonditioneringen blandades med avlägset trafikbuller till en stilla storm i det lilla rummet. Men trots att ljuden förstorades upp av tystnaden, trots att han kunde höra radion ända borta från dagrummet, trots att prasslet när han vände sida var nästan öronbedövande, så hörde han inte hennes andetag.”

Malin alltså. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Damn.