Arkiv för mars, 2014

Inventering – #bokresan2014-loot nr 1

Det blev ont om uppdateringar från årets kulturtantskollo. Jag var helslut efter den senaste tidens tvära jobbkast, det var den värsta pollenhelgen hittills (jag råkade visst bomba några timmar under lördagseftermiddagen och missade därför en diskussion om feministisk litteratur) OCH jag var omgiven av en bunt favoritmänniskor som jag träffar alldeles för sällan. Jag pratade med andra ord mer än jag skrev och läste. Helt OK för mig! Böckerna finns ju kvar. Vi fick en fin godispåse med oss hem och jag bytte faktiskt bort min Safier(* mot Erlend Loes senaste. (tack Josefine!)

inventeringInventering är en absurd liten pärla, jag kan inte dölja att jag föll handlöst för den. Erlend Loe fyrar av en Helen Zahavi light, det är metaboktok, ilsken humor och en bunt formuleringar som får mig att skratta högt.

”Nina Faber har aldrig varit i takt med sin samtid. Trots att det fanns de som ansåg att hon borde fått Nordiska Rådets litteraturpris hade hennes sköra naturlyrik egentligen ingen chans mot 70-talets politiska diktning, 80-talets formexperiment eller 90-talets dubbla metadiktning. Härjad av motgångar och för mycket alkohol försvann hon från litteraturscenen.
Nu, efter tio år i Istanbul, är Nina Faber tillbaka med en ny diktsamling, Bosporen. Hon är känslig och nervös och när hon redan på första recensionsdag får ett antal sågningar, samtidigt som bokhandeln där hon skulle ha haft ett författarframträdande drar sig ur, har hon fått nog. Det är Pay Back Time.”

Jag SER egentligen – om jag kliver ur mig själv en stund – att den här blixtsnabbt serverade historien kanske inte är riktigt så fantastisk som jag tycker att den är (!), den kanske spårar en aning, men jag är så Loefierad, mina Erlend-glasögon har eventuellt vuxit fast lite på näsan. 136 inte-så-tättskrivna sidor om en poet som får nog satt som en smäck i mitt nuvarande rastlösa skick.

Nina Faber är ganska förfärlig. Tämligen bitter, hon har alltid varit i osynk med samtiden och det där lilla men naggande goda fönstret när den stora framgången kanske var möjlig öppnades – ja, hon hann inte låta kreativiteten flöda genom det då. Plötsligt är hon en alkad föredetting vars alster ska slaktas av folk som inte alls förstår sig på poesi. Som kanske inte ens är intresserade. Undra på att hon blir ilsk! Det är ju lite synd om henne också. Hon är en fantastisk och befriande romanfigur, men jag är glad att jag sluppit möta henne i verkliga livet. Aningens för mycket tid och möjlighet till navelskådande har gjort henne rejält egocentrerad. När hon av en slump möter sin son – som hon förutsatte var bög – tillsammans med en kvinna blir hon vrinsur och undrar vem som ska ringa till mormor och berätta det, för HON tänker då rakt inte göra det! Underbart.

Fyra boktoksflin av fem möjliga. Egentligen kanske bara tre och ett halvt, men några briljanta oneliners tippar trots allt upp det sista halvflinet till ett helt asgarv.

*) ja, det var ju elakt av mig att byta bort Safier när jag så sent som för en vecka sedan skrev om att jag ser fram emot att läsa honom, men jag läste trettio sidor i Min familj och andra monster och insåg att han faktiskt kan tänkas vara läsbar på tyska relativt snart. Det var inte direkt rocket science.

————————-

Det går snabbt att läsa den här boken och många hann läsa den innan vi lämnade Syninge. Jag var inte en av dem, men jag deltog ändå i en diskussion om huruvida vi skulle googla oss själva om vi vore författare och hur smart det egentligen är när författare ibland kontaktar recensenter och bokbloggare vars omdömen de inte uppskattat.

Jag fick en riktigt otrevlig kommentar för drygt tio år sedan när jag ifrågasatt en del gubbsjuka detaljer i en svensk kriminalroman som jag helt enkelt inte gillade. Döm om min förvåning när det nu visade sig att fler som ogillat samma kriminalroman fått lika otrevliga kommentarer – det var nästan en lättnad. Författare är bara människor, men ändå. Vi enades om att JA, det måste vara som att sträcka fram sitt hjärta på ett fat när en ger ut en bok som en slitit med under lång tid, men det hör tyvärr till businessen att inte alla kommer att älska resultatet. Nu kan någon tycka att ”detsamma gäller väl alla er som skriver OM böcker då, ni får väl skylla er själva om ni sprider er dynga på nätet” och… äh, jag tar inte ens den diskussionen nu.

————————-

Alla som har hängt i diskussionsforum/bloggvärlden (för att inte tala om PRE-bloggvärlden) vet hur det kan vara när en har kommunicerat med någon i många år, men det där öga-mot-öga-mötet har ännu aldrig skett. Nu skedde ett av dem för mig. Efter 17 års (minst, men vi är inte helt säkra) dyrkan av Bokmoster sågs vi äntligen i köttrymden. Mötet var fullständigt självklart, hon var Bokmoster all the way (naturligtvis) och det enda som var lite förvirrande de första minuterna var att jag hade bestämt mig för att hon var en kvinna i min höjd, men kvinnan som klev fram och kramade mig var ganska lång. Bokmoster erbjöd sig att hasa runt på knä resten av helgen, men det verkade bättre att jag helt enkelt tog och vande mig vid tanken på att jag hade haft fel. Hårt men hanterligt.

Bokmoster tog en bild av mig, ”jag måste få en bild av GUBBEN som jag kan skicka till barnen”.

Huh?

Jo, Bokmosters numera vuxna barn var naturligtvis smarta redan som små. När Bokmoster lotsade ut dem i cyberrymden förmanade hon dem att alltid vara försiktiga. Det går aldrig att RIKTIGT veta vem en skriver till. Den där som verkar så snäll och jämnårig kan faktiskt vara nån helt annan än hen utger sig för att vara.

”Ja men DU då, som alltid skriver till den där SIV. Det kan ju faktiskt vara en GUBBE.”

Point taken.


Kulturtantskollo 2014 igång

image

Tänk att jag skrev om Safier här nedan – och så låg hans senaste på svenska i goodiebagen.

Det är alltså dags för årets resa till Syninge. Officiellt är det Bokresan, Breakfast Book Clubs årliga superresa för boknördar (tredje gången nu), men när jag avslöjade att jag ser det som ett kulturtantskollo så omfamnade större delen av skaran det uttrycket enligt principen ”det är lika bra att säga som det är”. En kursgård utanför Norrtälje där vi äter vällagad mat, dricker lite vin, läser och samtalar om böcker, livet, universum och allting – what’s not to love?


en liten liten pralin om dagen…

Nu börjar de hagla relativt tätt, de små pralinerna som avslöjar vilka författare vi får chansen att lyssna på under Bokmässan. Det kan låta lite hårt att det regnar praliner, men den här sortens praliner smeker silkeslent trots sin kompakta, högoktaniga tyngd. Inget paraply behövs.

Tom Rachman kommer – hans De imperfekta finns redan på vill-läsa-listan och nu släpper han nytt. Japp, det blir bra!

Favoriten John A L släpper också nytt – Himmelstrand – och dyker också upp. Tjohoooo!

davidsafier

David Safier är ändå den jag är allra mest nyfiken på just nu. Jag missade honom förra året, men det kommer inte att hända igen.

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer sex på listan över dygnets mest värdelösa ögonblick.”

Jag har fingrat på Dålig karma och hör bra saker om Min familj och andra monster också (bara omslaget är ju snudd på skäl nog att köpa boken). Safier ligger dessutom bakom den populära TV-serien Berlin, Berlin och jag antar att jag inte behöver förklara att jag är sugen på att se den.

Jag mumlar ofta om att jag ska våga (förlåt, det är ju bara att GÖRA, men…äh, ja, jo, jag fegar) börja läsa på tyska. Kanske kanske Safier nu…?


det gick ju att plocka ihop en fin tematrio

berboktok

Jo, det kan ju kännas lite knasigt att kryssa runt alla rangliga högar med olästa böcker som dräller överallt, men det är ju attans trivsamt att kunna spåna ihop en sån här hög, till exempel.


så lätt blev inte Berlin av med mig

vagab

När jag sa upp mig för att jaga nya utmaningar (och få mer tid och ork att göra egna och mer kreativa grejor vid sidan av) så molade det lite inuti också. Jag älskar ju tåg. Och Berlin. Uuuuh, jag kommer att sakna Berlin. Jag har ältat Berlin. Ä-l-t-a-t.

Det jag trodde att jag skulle göra härnäst kraschade för några veckor sedan. Jag har haft ganska ont i magen sedan dess (konstnärlig frihet i all ära, men jag är en trygghetsnarkoman som gärna vill ha fast mark under fötterna också för att palla) men skickat ut trådar lite hit och dit. I dag blev jag uppfiskad av en sån där människa som jag har sett upp till i några år. ”Synd för dig att alternativ 1 kraschade, men bra för oss. Komsi komsi!”.

Ja, fast på engelska då. Mitt första uppdrag blir i Berlin. Sex månader. Riktigt snajdig tajming att mitt allra första nummer av Vagabond, med ovanstående reportage, landade i brevlådan just i dag. Jag känner många fina flickor som kan tänkas vilja läsa det reportaget med mig!

Berlin är en fantastisk kulturstad. Jag kommer att få slita värre än nånsin förr, detta blir inte enkelt, men sales pitchen att få polera upp tyskan och att få leva en tid i en av Europas coolaste städer trumfar skräck och Jante. Det finns god chans till förlängning om ömsesidigt tycke uppstår. Kärestan har också efterfrågad kompetens så det kan finnas något för oss båda där. Men till att börja med blir vi weekendsambos under ett halvår. Sånt har vi klarat finfint förr och han är minst lika lycklig som jag över detta, det är skönt.

Innerst inne så hoppas jag nog att denna fantastiska stad ska göra något extra med min kreativitet ÄVEN om det blir mycket torrt ingenjörsjobb. Jag, böcker och anteckningsböcker på Berlins caféer. Lästid på S-Bahn ut till Henningsdorf. Oh YES! Bring it on!

—————————–

Jo, jag får ledigt för Bokmässan! Jag frågade 😀


Varför kom du hit?

Två veckor kvar av ända-in-i-kaklet-tok-jobb. Jag hoppas att bloggen piggnar till sen. Jag är så trött att det är ganska få böcker som blir annat än halvlästa just nu, men Julia Svanbergs Varför kom du hit? fungerade alldeles fantastiskt bra som sträckläsning i natt när jag hade svårt att sova.

varforkomduhitFör folk i min ålder är det omöjligt att inte tänka att nu har Alex Garlands The Beach fått en värdig efterföljare. En välskriven efterföljare, Latinamerika istället för Asien, mer bakgrundsfakta, mer påläst. Samma spänning dock. Samma grej att det är inte att leka med, det en del turister pysslar med. Att blanda sig i farliga affärer och tro att en går fri för att en är en viting med Rättigheter.

Vi har nittonåriga Ellen som kommer till Bogotá tillsammans med Henrik. De tar in på hostel Papegojan. Bogotá är bara en första knutpunkt, det där där de landar när de kommer från Europa, ingen vettig människa stannar där. Ett ställe att utgå från. Grejen är den att Ellen VILL stanna. På detta hostel träffar hon colombianskan Lila och det är en omedelbar systerskapsförälskele – inte av romantisk art, mer av den där arten ”vi har känt varandra hela livet men ändå inte”. Lite tvillingsjäl. Oh, been there. Ellen stannar kvar på Papegojan utan Henrik och blir en centralfigur i allt som sker där, och SOM det sker.

”Det här är en berättelse om ett mord. Om en främmande kontinent. Om människorna, erfarenheterna och minnena man vinner. Om liv, värdighet och pengar som andra förlorar. Om turism, fattigdom, knarkhandel, klasskillnader och människohandel. Samtidigt en kärleksförklaring till backpackerlivet, till Colombia och Sydamerika, till den romantiska drömmen om att ge sig av på Den Stora Resan.”

En historia som pendlar mellan nu och då, en parallellberättelse som aldrig tappar farten. Jag blir alldeles paff över hur en debutant bara ställer skåpet, knyter ihop säcken. Det är genomtänkt. Det blir ändå aldrig nattsvart, trots död, fattigdom och trafficking.

ÄNTLIGEN, om du frågar mig. Jag älskar den här sortens litteratur. Jag älskar att resa. Jag var aldrig nån ung backpacker, det fanns inte ens på kartan att kunna resa när jag var så ung som huvudpersonerna i den här historien, det är först som medelålders som jag tar mig iväg så det blir inte samma sak (ännu mer anledning att läsa om det då, fåtöljresa). Jag är ingen roughie, men ingen ”spelar roll att vi är i ett fantastiskt land på andra sidan jorden, det är bara öl och sol som lockar så jag vägrar lämna hotellområdet” heller. Jag läser på, vill veta mer, se lite till.

Julia ger på sitt vis en välriktad och elegant liten knäpp på näsan till alla typer av resenärer. Naiva do-gooders. Kokaintorsken (”lever gott i fattigt land på att hyra ut sin lägenhet i London – knarket är ju så billigt!”), kalenderbitarpetimätern (”va? blir det roligheter i kväll? näää, det går inte, enligt min resplan måste vi resa vidare NU om vi ska hinna allt under det här halvåret”) och de aningslösa bortskämda ungarna som försöker förklara för lokalbefolkningen att de minsann är ”fattiga” också (”jag reser lite i väntan på att komma på vad jag vill plugga på universitetet”), misärturismen som älskar exotism… Jag? Va, nä jag… Jo. Jag landar någonstans mellan kalenderbitarpetimätern och den där som tycker att en bild på färgglada grönsaker i en plastskål på en sliten bänk vid en flagad vägg i en liten gränd i Saigon är tjusigt att plåta. Lite exotism-varning också, alltså. Och så inbillar en sig att en är en lite mera do-gooder för att en hellre handlar hos lilla tanten i hålet i väggen än i den större och mer upplysta stället en bit bort, det där som ägs av ryssar.

Jag har en kollega som tar semester och volontärbygger brunnar och skolor i Colombia varje vinter. I två års tid har jag sagt ”nån gång ska jag med”. Det är en lyx att ha råd att göra såna saker. Det glömmer en del (dock inte hon).

———————-

Julia Svanberg bloggar (precis den sortens blogg som jag älskar, deluxe-fynd) på Mammas machete.

———————-

Mer fyndat i samma genre:
Simon Lewis Dra från 2000
Katy Gardners Losing Gemma från 2002


seriesöndag – nu testar jag Ransom Riggs, eller snarare Cassandra Jean

graphicransom

Den här boken är så vacker att jag helt sonika drar in omslaget i lite större storlek än vanligt.

Jag började läsa Hollow City för ett tag sedan, men det var besvärligt, jag hade glömt så mycket av den första boken om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn. Jag trillade ändå ner i total Ransom Riggs-fascination, så när jag såg att Yen Press hade gett ut en tecknad version av Miss Peregrine slog jag till. Cassandra Jean, minsann. Först blev jag lite fundersam – så liten boken är? Som en vanlig bok?

Vi är lätt bortskämda med att serier kommer i lite större format. Men boken är tung, vilar fint i handen. När jag slår upp den ler jag. Så in i minsta detalj välgjord.

Alla de fantastiska fotografierna är där, de är inlemmade i berättelsen på ett collage-vis som är svåremotståndligt. Somliga uppslag är i färg, andra är svartvita. Jeans stil är ren, snygg och effektiv. Historien är väldigt avskalad men jag saknar egentigen inte någonting, för mig är detta den perfekta preppen för att ännu en gång ge mig i kast med Hollow City.

(jag kände mig aningens tankspridd som hade glömt så mycket på så kort tid, men jag ser nu att det är mer än 1,5 år sedan jag låste den första boken – det är lååååååång tid i min bokvärld ;))

mipgr

———

Seriesöndag och Malin Rydén-söndag (del 3 av Stilla kött ligger ute nu!) – apropå samarbeten jag är MYCKET nyfiken på: Breaks.

Men först, del tre av Stilla kött:

”Någonting knäppte till i väggen, och han mindes vad hans farmor hade berättat om dödsuret som kröp närmare när någon låg för döden och räknade ner de sista andetagen med sitt taktfasta knäppande. Numera hade dödsurets taktfasta knäppande i väggarna förvandlats till klick från maskiner och surrande elektriska apparater. De anhörigas snyftande och suckande och prästens mumlade välsignelser hade bytt skepnad och moderniserats precis som allting annat. Där det tidigare hade krävts en hel ensemble av människor och insekter för att ledsaga en döende mot sitt oundvikliga öde krävdes nu bara en enda. Åtminstone om man skulle följa landstingets kvalitetsnormer om att ingen borde dö ensam även när inga anhöriga fanns tillgängliga. Som i det här fallet.

Istället för prästens böner för själens frälsning fanns nu bara ett morfindropp, den enda lindring som återstod nu när kroppen hade gett upp. Det tysta vinandet från luftkonditioneringen blandades med avlägset trafikbuller till en stilla storm i det lilla rummet. Men trots att ljuden förstorades upp av tystnaden, trots att han kunde höra radion ända borta från dagrummet, trots att prasslet när han vände sida var nästan öronbedövande, så hörde han inte hennes andetag.”

Malin alltså. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Damn.


lite lördagsangst i Sandhamn

sandhamnjensJag köpte en e-prenumeration hos Novellix i julklapp till mig själv, på ett vis var det nästan lite synd, för det betyder ju att jag aldrig mer behöver stå och plocka – och välja, oooooomsorgsfullt – bland dessa smågodisaktiga novellböcker. De är som Pixiböcker för vuxna.

Minns ni? Veckohandling, tindrande ögon och en förälder som till slut sa ”OK, du får välja en. En.” Väga för och emot. Den med den fina katten, eller den där? Den med alla fina träden?

Jag älskade Pixiböckerna. Jag hade inte så hiskeligt många, detta var innan mina bokhoardingtendenser slog till (ja, de slog till först när jag som 14-åring fick min första lön ;)), men de jag hade älskade jag mycket, hårt och länge. Men nu skulle jag inte vältra mig i nostalgi. Novellix var det, den allra första titeln: Jens Liljestrands Sandhamn. Vilken gräslig liten historia! Liljestrand skriver så bra så bra, men det är gräsligt. (har jag hakat upp mig på ”gräsligt”?)

Först tänker jag att förnedringsfaktorn i den stackars avdankade idrottshjälten är nog. Det sorgliga festandet. Semester med polarn, lämna ungarna med den utländska barnflickan varje kväll (och varje dag). Att frukta att bli igenkänd och att frukta att INTE bli det. Jag trodde att det var det som var det vidriga. Men det var det inte.

Den här går till lilla högen i gästrummet, högen med böcker som gäster antingen kan låna eller plocka med sig hem. Folk med mer normala sömnvanor kanske tycker att en trettiosidorsnovell är lagom att klämma innan ögonlocken faller ihop!

———————————–

Antihoarding: i dag fick jag äntligen tummen ur och slog in en bok som ska till Skarpnäck. Få se nu, hur många nya böcker är det en får köpa för varje en ger bort? 😉

izzydagen

…och så fyller Izzy år idag. Hennes järntass i sin tur vill visst peka ut nåt annat.


smärtlindring, opiater för själen

thelondonscene

/varning, läs inte om du ogillar tandläkar-relaterad skräck/
Eder boktok är just nu Brukshålas största ynklo. Jag var hängig förra helgen, kände av en begynnande smärta i en visdomstand som inte ens kommit upp än. Den började göra väsen av sig femton år efter att alla de andra visdomständerna både tittat upp och dragits ut. Den första visdomstanden som kom upp i nederkäken hade elakt långa och krokiga rötter, så den var svår att få ut. Mitt i allt insåg tandläkaren att ”ojsan, detta var svårare än jag trodde och du har visst en inflammation i hudfliken som är kvar över tanden, det är därför bedövningen inte tar”. Resten får ni räkna ut själva. Den episoden har satt sig i minnet.

Det var alltså inte med nån överväldigande glädje som jag insåg att andra tanden i nederkäken sent omsider var på väg upp och att den också hade ställt till med en inflammation trots att bara ett litet hörn av den ännu skådade världen utanför tandköttet. Fick mer och mer ont, addera feber och livet kändes rätt sunkigt. En gammal kursare från läkarlinjen erbjöd Potenta Medel men jag tackade nej, för måndag – torsdag denna vecka hade vi ett antal audits med farbröder från halva Europa, jag var tvungen att vara klar i huvudet. Hade fått tid hos tandis på onsdag em, ”det är bara att stå ut”. Kände mig lite vek, ”lite tandvärk har väl ingen dött av”, för ibland hade jag så ont att det svartnade för ögonen. Hade tidvisa känselbortfall i huden från hakan upp till ögat på tandsidan, och hörseln gick lite upp och ner. Jag kan en del anatomi men ville inte fundera vidare på varför.

Kom till tandis som röntgade och sen sa ”detta vill jag inte ta i, jag remitterar dig till käk-kirurgen.” Den var inte konstigt att jag hade ont, bakterierna hade gett sig ner på förgreningar till en av de stora kranialnerverna. Ena roten låg nära två av nerverna och hon ville inte skära där. Jag tycker att det var otroligt seriöst av henne att backa, jag vet dessutom att käk-kirurgen har helt andra förutsättningar än en vanlig tandläkare.

Åkte hem med en hästdos antibiotika och en låda Citodon i väntan på operationstid. Citodon är blaha blaha för en del, men jag blir en lite kul typ av det så jag kanske sa en del extra sanningar på gårdagens audit, men som tur var föll de i god jord 😉 Nu är jag smärtlindrad men fortfarande ganska sänkt av febern. Tog ut komp och har legat platt hela dagen i dag. Läste på lite om hur smärtor i trigeminus kan uppfattas och kände mig inte så vek längre. Kände mig snarare som Wonder Woman för att jag klarade våra audits med fina resultat.
/slut varning/

Jo, all smärtlindring måste ju inte komma ur en apotekspåse. Ovanstående pärla, Virginia Woolfs The London Scene, var föremål för BBC-diskussioner för en tid sedan och jag blev grööööööön av avund. Beställde den omedelbart, men den trillade inte in förrän i går. Den landande alltså perfekt som tröst och smärtlindring.

Jag surade lite över att en liten 74-sidig tunnis med sex essäer – förvisso av en briljant skribent, men dock – skulle gå loss på £10.99, men när jag fick den lilla pärlan i min hand förstod jag. Den är utsökt. Utsökt formgivning, väldigt art deco, och texten… texten. Ett London då (mellan världskrigen) som är både så skilt från OCH ändå så likt London nu. En del av orden om Oxford St kunde lika gärna uttalas av oss Londonsnobbar i dag.

Oxford Street, it goes without saying, is not London’s most distinguished thoroughfare. Moralists have been known to point the finger of scorn at those who buy there, and they have the support of dandies.

Dandies! Åh dandies, det är på tok för ont om såna numera!

In Oxford Street there are too many bargains, too many sales, too many goods marked down to one and eleven three that only last week cost two and six. The buying and selling is too blatant and raucous. But as one saunters towards the sunset – and what with artificial light and mounds of silk and gleaming omnibuses, a perpetual sunset seems to brood over the Marble Arch – the garishness and gaudiness of the great rolling ribbon of Oxford Street has its fascination.

Essäerna skrevs som ganska lättviktiga krönikor i Good Housekeeping (grundades 1885 och still going strong), men skulle Woolf göra något dåligt bara för det? Är det att exploatera ett fantastiskt författarskap att ge ut detta postumt, dessa texter som hon väl aldrig trodde skulle komma i bokform? Nej. Utsökt, sa jag ju. Utsökt, och kanske kanske kan det leda fler läsare fram till det Woolfska altaret. Boken har varit halvsvår att få tag på i perioder, men utgåvan jag köpte kom i november förra året, så den borde finnas ett tag till. Jag älskar hur det går i vågor, hur gamla klassiker spolas upp på den litterära popularitetsstranden med jämna mellanrum.

Det fanns mer papperslycka i gårdagens paket. Stay tuned.


Here’s looking at you

Jodå, en bok har jag lyckats läsa ut, trots min enoooorma trötthet. Here’s Looking at You av Mhairi McFarlane är ganska lagom läsning.

hereslooking

Anna Alessi, history expert, possessor of a lot of hair and an occasionally filthy mouth seeks nice man for intelligent conversation and Mills & Boon moments. Despite the oddballs that keep turning up on her dates, Anna couldn’t be happier. As a 30-something with a job she loves, life has turned out better than she dared dream.

However, things weren’t always this way, and her years spent as the Italian Galleon of an East London comprehensive are ones she’d rather forget. So when James Fraser, the architect of Anna s final humiliation at school, walks back into her life, her world is turned upside down.

James seems a changed man. Polite. Mature. Funny, even.

People can change, right? So why does Anna feel like she’s a fool to trust him?

Detta är inte direkt rocket science. Tag några nypor ”den fula ankungen”, lägg till några kilometer tvivel och förvecklingar. Mycket humor. Lite sentimentalitet. Addera en deciliter (mums) British Museum. Anna är en smart och rolig tjej som det är lätt att tycka om, men NÅGON gång skulle det vara roligt med en huvudperson som ”blir snygg”/börjar tycka att den duger/anses attraktiv UTAN att det involverar bantning. Jag saknar tilldragande klunsmullor, helt enkelt. Eller snarare historier där storleken inte berörs alls. Där den är den petitess den borde vara i en story om en snäll, smart och rolig människa.

Det är roligt att författarna börjar lita på att vi läsare klarar mer London än bara Notting Hill, Kensington och Primrose Hill via Camden. Hur det än är så är det stadsdelar som få har råd att bo i (men jag antar att det är lätt att ta till de mest populärkulturkända områdena om en vill fånga en stor publik snabbt), men vi som älskar London vill se mer än så.

Mhairi drar in lite Islington (nåja, det är inte direkt billigt det heller) och en smula Clerkenwell också, det är skoj. Upper Street har något för alla, men är ett sorgligt underskattat alternativ till Oxford St. Log lite åt att det dejtades på The Zetter, jag hade spanat in systerhotellet Zetter Townhouse som lämpligt drinkplejs i somras, men det blev en kaffe på närliggande cykelnördscaféet Look Mum No Hands istället.

(att jag dessutom ville spana in utbyggnaden av Farringdon station kan vi tala tyst om ;))


oj, är det söndag igen?

Ojvoj, veckorna rusar så snabbt nu, samtidigt som de masar sig fram. Gammalt välkänt motsatsförhållande som jag antar att jag inte behöver förklara närmare.

Jag läser, men det går långsamt – tankekraften är någon annanstans. Till att skriva räcker den visst inte alls. Det får vara så en stund!

Jag lobbar stundtals för Swedish Zombies noveller – nu gör jag det igen. Ja, fast nu blir det inte novell, nu blir det roman som söndagsföljetong. Malin Rydén serverar Stilla kött hos Swedish Zombie och det passar väl finfint – när jag var liten var söndagar lika med kött till middag. Alltid.

(själv ska jag göra fusk-Palak Paneer i dag, kött är rätt överskattat)

Men Malin var det. Jag har läst en del av hennes noveller genom åren och har alltid blivit förtjust, så jag ser verkligen fram emot hennes första fullängdare, om än serverad i retsamt små portioner. Hon bygger upp stämningar och hittar en illasmakande twist i det förment vardagliga.

Här hittar du följetongen:
Prolog
Världens ensammaste lasagne