Rikitikitavi

Jag gick ju och lyssnade på Sörberg, Gardell och Wolff på Pride. De hade ett samtal om ”Att skriva HIV”, och det var en fin stund. Rikard är ännu aktuell med självbiografin Rikitikitavi, nyutkommen i pocket. Jag hade nog inte tänkt köpa den så snabbt, men det där samtalet gjorde mig nyfiken.

Jo, Rikard är cool, en estradör, en riktig underhållare. Fascinerande röst, karismatisk. Och boken handlar ju om så mycket mer än HIV.

Karisman lyser igenom när han skriver. Det är drastiskt, dramatiskt, han gör inget för att dölja att han nog är, och var, ganska komplicerad att vara nära. Samtidigt serveras också små historier som talas i ganska tysta toner. Jag antar att det var dynamiken i det, det stora och lilla, som fick mig att svepläsa boken (för tonåren i Karlstad, som jag var nyfiken på, gick såklart ändå ganska spårlöst förbi).

bilden av Rikard är tagen av Joi Grinde

Jag blir förvånad över bristen på rubriker, eller har jag bara missat dem? Är det för att han är en man som älskar män som det där med att sinnet runnit över och han har gett sina älskare stryk då och då inte hamnat på Aftonbladets löp? Jag har svårt att tro att den heteroman som slagit sina kvinnor och skrivit om det så öppet hade kommit lika lindrigt undan. Nu framställs det ibland som något passionerat – ”vi slogs i Skara, vi slogs i Stockholm, vi slogs i Rom” (jag erkänner, jag minns inte städerna exakt, men andemeningen) – och vi slogs kanske låter ömsesidigt men han berättar också om hur han varit den som slagit. Gett rejält med stryk. Som skrämt nån halvt från vettet, på grund av svartsjuka. Som slagit sönder möbler. Det blev ju ett jäkla liv när han förlovade sig med en 30 år yngre man, men detta plockades alltså inte upp. Pressen. Man förstår sig aldrig på dem 😉

Nåväl, det handlar om kärlekar och familjen och drömmar och en inte helt spikrak väg till att bli stjärna. Om idoler och vänner, kollegor och teateruppsättningar. Om kärleken till dottern. Om hans farmors smärtsamma och fruktlösa kamp för att försöka rädda släktingarna från nazisterna i Tyskland (om detta må vi berätta – Sverige under kriget… INTE trevligt).

Saker jag trodde skulle vara ganska ointressanta blir spännande när Rikard skriver om dem. Jag tycker mycket om att läsa om hans pappa, ingenjören. Och hans mamma, vars insats Rikard inte till fullo förstod förrän det nästan var för sent (ja, det är väl storyline 1A för många av oss).

Och så HIV då. Och AIDS. Allt som hände. Ja, det är starkt.

Bonus: många många vackra bilder.

Rikitikitavi? Rikards mammas smeknamn på honom.
Den här boken åker hem till min halvsyster nu, hon tycker mycket om Rikard så det blir en mycket bra recycling!