Att skriva HIV

Pride än inte bara paljetter och fest, för den som vill finns det massor av debatter och föredrag att bevista också. Det ville jag. Vi är ju KULTURFLITOR (och -flator, i vissa fall) och vill inte bara ha rödvin och Loreen, vi vill ha andlig spis också. Vi gick och lyssnade på Suzann – såklart – men när sagda Suz äntligen blev LEDIG så gick vi och lyssnade på Anna-Maria Sörberg, Jonas Gardell och Rickard Wolff som samtalade om ”Att skriva HIV”.

Gardell och Wolff är kända för de flesta, men Sörberg är mer av en doldis svennebananiskt sett. Jag har följt henne relativt länge. Plötsligt (för snart tio år sen) insåg jag att Ronja-Rövardotter-tjejen som var elevrådsordförande på min högstadieskola hade vuxit upp (ja, hemskt vore det väl annars) och blivit en skicklig journalist. Det här var första gången jag lyssnade på henne live och hon är så bra så bra så bra.

Gardell och Wolff är mer ”lättköpta”, de är karismatiska (det är förvisso Sörberg också om du frågar mig) och rappa, man transporteras mellan tårar och skratt i en stundtals svindlande hastighet och det märks så tydligt att de är vana att domptera en publik. I ärlighetens namn: vid detta tillfälle var det knappt så att de ens behövde försöka domptera – de flesta av de som var där ville äta ur herrarna Gardell och Wolffs händer. FEEEEEED us! Give it to us! Blända oss!

Både Wolff och Sörberg växte upp i Karlstad, precis som jag (Wolff flyttade förvisso dit från Gubbängen, men tonårstiden, som rent kärleksmässigt sällan är enkel vare sig för hetero eller homo eller valfritt däremellan, spenderade han i Karlstad). Just därför ska det bli extra roligt att läsa Rikitikitavi. Wolff är tio år äldre än jag, men det Karlstad som var hans spelplan var ju också mitt. Jag skulle ljuga om jag säger att jag minns honom, men jag minns hans generation – de där som var nååååågra år äldre och så j*vla coola. Man såg dem på stan, de satt på Royal och rökte franska cig och såg lite lagomt depraverade och svåra ut. Vems tonår – oavsett hur de ser/såg ut – kan inte samlas i en säck klyscha de luxe?

Till samtalet, och böckerna! Sörbergs bok kom ut 2009, hon har mött en del av männen bakom rubrikerna (HIV-MÄNNEN) och arbetar för att vidga bilden. Vem, hur, varför. Inte lika lättillgängligt som Gardells och Wolffs självbiografiska/fiktiva/allt däremellan-historier om en tid som vi andra nästan hunnit glömma (eller: hur mycket jag hade glömt förstod jag inte förrän vi fick snabbrepriseringen nu, det var lite som att läsa ”Lasermannen” av Gellert Tamas, samma känsla – ”jag trodde att jag mindes, men det var så mycket ännu värre än jag kom ihåg”.)

Hur de kom ut, vågade älska män, strula runt och så PANG – chocken: folk började dö. Skräcken, förvirringen, okunskapen. Sighsten Herrgård blev ansiktet för HIV/AIDS i Sverige, men för den som simmade i gayankdammen Sthlm under denna tid blev det vardag att gå på begravning. Det var inte bara HIV/AIDS, det var multi multi självmord bland de som blivit sjuka, som var rädda för att bli sjuka eller som bara inte orkade leva med ångest och ickeacceptans. Det är lätt att glömma hur snabbt synen på homosexualitet har förändrats under de här åren. Att vara öppet homo/bi/trans är fortfarande inte helt okomplicerat, men som det var då. Jonas – främst – refererade till recensioner och rubriker i stora dagstidningar, formuleringar som skulle rendera böter i dag men som var alldeles alldeles accepterade då. Alla de föräldrar som tagit avstånd från sina homosexuella söner, men som tog hand om det som blev kvar när döden tagit sitt och begravde sönerna med [livs/döds]lögnen ”han fick cancer och dog mycket snabbt”.

Men också, det fina: hur bögar och flator, som ditintills snudd på levt separata liv, plötsligt förenades när flatorna slöt upp och stöttade (*. Hur det på sitt vis blev grunden till den politiska kamp som faktiskt resulterat i att svenskar får gifta sig med den man älskar oavsett vem man älskar, att en människas läggning inte ska påverka t ex anställning etc (men jag vet. bara för att det finns lagar betyder det inte att de följs). Den politiska kampen fanns redan, på många vis, men när man sluter upp och kämpar sida vid sida är det som bekant större chans att man når ett genomslag.

(* men jag är en smula ond, jag har alltid undrat om bögarna hade kämpat för flatorna på samma vis om sjukdomen hade slagit åt det omvända hållet)

Jag vill ge en ros – en till, hon hade redan en på klänningen – till Ulrika Dahl för hennes fantastiska modererande. Rosor också till teckentolkarna. De gör ett otroligt jobb, det är fascinerande att se dem – mycket går att förstå (trots att mina kunskaper om teckenspråket är så gamla att de är halvt bortglömda(** och med största sannolikhet också snudd på helt inaktuella) och jag baxnar över hur snabba de är.

Anna-Maria Sörberg – Det sjuka (2009)
Rickard Wolff – Rikitikitavi, (2011, nu i pocketutgåva)
Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar (första delen i en trilogi, 2012)

**) skolan där jag gick ettan till nian var Värmlands då enda skola med dövklasser, så vi fick lära oss teckenspråk – alla fick lära sig lite, de som ville fick lära sig mer

——————————

Annan litteraturrelaterad spaning: mötte Lena Einhorn ett otal gånger. Blev vederbörligen starstruck. Ville inte störa genom att stjärnögdt berätta hur bra jag tycker att hon är.

2 svar

  1. Ping: Rikitikitavi « (inte så) Anonyma Biblioholister

  2. Ping: jag står först i kön « (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s