Arkiv för 26 augusti, 2012

snacka om avslutarhelg

Jag har en tendens att börja på väldigt många böcker samtidigt, sedan kan de bli liggade ett bra tag och så tar jag ett riktigt avslutarrejs. Så har det blivit den här helgen.

Karin Boye tillhör på många vis tonåren. Visst gör det ont när knoppar brister?

Vi vårdade våra diktsamlingar ömt, lite Karin Boye greatest hits (men mest var det det där två – I rörelse och Ja visst gör det ont – som vi läste igen och igen). Det var Gigi som introducerade oss, legendariska svensklärar-Gigi som jag alltid kommer att minnas som bästa läraren någonsin.

(i början av åttiotalet när jag började högstadiet var det relativt OK att vara boknörd – Ola gav mig utrangerade historieböcker, Gigi såg till att plocka med mig i skolans bibliotekskommitté: jag kände mig så tagen på allvar! det var finfint.)

Så började vi avverka dystopier, Goldings Flugornas herre och Orwells 1984 såklart (det var ju snart! jag började sjuan 1981) och så småningom också Kallocain.

Boye gav ut Kallocain 1940, mitt i brinnande andra världskrig, och det var som hade hon en aning om vad som komma skulle. Nej. Vad som redan fanns. Det är lätt att tänka ”livet bakom järnridån”, STASI, KGB, you name it: angiveri, men det har väl funnits i alla tider. Det fanns ju t ex en period i den europeiska historien då det inte var lätt att veta från vecka till vecka om det var protestant eller katolik man skulle vara för att slippa bli avlivad. Karin bodde i Berlin på 30-talet, när nazismen fick fäste i landet.

”Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog [Kallocain] har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.”

Bonniers gav ut Kallocain i klassikerpocket för två år sedan, då slog jag till. Diktsamlingen har jag kvar, men den här boken hade jag inte – jag ville ha! Jag kunde kanske ha kostat på mig en finare upplaga, men nu fick det bli så här.

Jag var nog inte färdig för Kallocain när jag var 14, för den gav mig onekligen mer nu (det kanske inte var någon direkt överraskning). Eller så gav den annat, annorlunda. Det är väl det som är så fint med att läsa om sina klassiker med ett antal års mellanrum. Förförståelsen förändras, referensramarna vidgas, och samma bok (eller film för den delen) kan de helt olika upplevelser fastän den – bokstav för bokstav – är densamma som den var då. Jag tänkte t ex MYCKET på boken under sommarens kortresa till Moskva. Man kan också tänka lite Kallocain i samband med Echelon, alla korttransaktioner vi gör, hur enkelt man kan spåra oss med hjälp av mobilen etc. Sanningsserum finns än, men sällan har vi varit så lätta att övervaka som nu, helt utan injektioner.

—————————————-

…fast när det skulle till att skrivas på hattar – hade ni det så också? när vi gick ur nian hade vi hattar med långa band där alla skulle skriva hälsningar – så tog Gigi till Kirkegaard:

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv

Det var ett fint ord att skicka iväg oss med.

Annonser