Karlstad 2033?
Loppisfynd på riktigt eller PR-grej? Oavsett vilket så blir jag otroligt förtjust i bilderna i artikeln om Christian Gabel. Min barndomsstad i postapokalyptiska ruiner.
De dystopiska konstverken föreställer välkända platser i den värmländska residensstaden: Pappersmassefabriken i Skoghall. Det vidsträckta Stora torget med dess fredsmonument. Järnvägsstationen som ritades av Hjalmar Kumlien och stod färdig för Nordvästra stambanan 1869. Och Sandgrund, det modernistiska nöjesetablissemanget intill Klarälvens flöde där både lokalbor och långväga dansare roat sig sedan 1960. Dessutom stadsparken Mariebergsskogen i vars spelhall Gabel flipprade som liten.
Mycket vackert. Och väldigt creepy. En skön kombination.
tji Mästaren och Margarita, förresten
Jag var inne i fyra stora bokbutiker i Moskva, men det var inte helt lätt att hitta ryska böcker översatta till engelska, tråkigt nog. J K Rowling, jaaaadå, Fifty Shades of Grey, jajamensan, men Bulgakov i engelsk översättning? Njet!
(överhuvudtaget fascinerades vi av att man inte uppgraderar det där med engelskan rent generellt i en stad där pengar står så otroooligt högt i kurs – ibland undrade vi om de ville ha turister där. alls.)
Hittade däremot både Tranströmer och Beskow i rysk översättning!
Passerade många många fina bokstånd ute på gatan (Arbat är en höjdare för den som är sugen, det fanns också en del små bokstånd utanför stora bibblan). Det lockade att köpa bara för att… ja, böckerna var så fina, men t o m jag kände att jag kanske inte måste dra hem en massa som jag ändå inte kan läsa.
Hittade en riktigt fin doldis, mitt emot ”vår” metrostation Polyanka fanns en STOR fin bokhandel. Har inte sett den nämnas bland ”dinosaurierna”, men jag tyckte att den var riktigt trevlig.
På Tverskaya Ulitsa nr 8 finner man Mockba. Den är OK om man har en stund på sig, men vill man hitta något snabbt ska man nog välja ett annat ställe än denna aningens röriga labyrint. I närheten av samma gata sägs man hitta Anglia – som förmodligen hade varit ett bättre val – men den kände jag inte ens till. Missade Dom Knigi, som tydligen ska vara riktigt riktigt cool, också. Jag är en kalenderbitare som läser på mycket i förhand innan jag reser, men att lära sig ”allt” om Moskva kräver lite mer CPU-kraft än min gamla hjärna kan uppamma.
The (Im)Perfect Girlfriend
…så var det där där med andra boken. Igen. Jag blev mycket glatt överraskad av 50 sätt att träffa den rätte (trots att jag inte gillade titeln), så jag hade riktigt höga förväntningar på uppföljaren också.
”We kissed until it became necessary to stop so that we could breathe, by which time my lips were so swollen it looked like I’d been pleasuring a brillo pad. We grinned at each other again and I felt the urge to utter something brilliantly intellectual. ‘Have I mentioned that I’m hopelessly in love with you?’.
Actress Sarah Sargeant has finally landed the perfect boyfriend. But as she leaves London for LA, Sarah finds herself morphing from the perfect girlfriend, baby voicing ‘i love you’s, into a nutty one who throws phones and screams a lot. Where did it all go wrong? Was it the photo of a semi-naked ex-girlfriend doing a downward dog she found in her boyfriend’s filofax? Or maybe it’s the steamy sex scene she films with the handsomest man in the world, ever.”
Första boken om Sarah fick mig att skratta rakt ut, den var så sjuk. Andra boken? Njäääääe. Väldigt glest mellan gapskratten. På något vis kändes det som om Holmes halkade ner till alla-andra-chicklittare-nivån med uppföljaren. Det kanske är självmål att tala om klyschor i denna genre, men det är lite vääääl fantastiska saker som först går i lås, sen går åt helvete. Och så blir det rätt bra igen. Ja, ni vet.
Holmes är ändå bra nog att få en chans till. Jag behöver tydligen några doser brittisk brutta, och har hennes tredje bok i min ägo också. Den handlar dock inte om Sarah, men det kanske bara är bra – hon är eventuellt ”urmjölkad” nu ändå.
The (Im)Perfect Girlfriend är en bok som går till byteshyllan – Karin får första tjing om hon vill ha den.
Nu tvättar jag hjärnan med Kallocain. Den känns helt rätt att läsa efter Moskva…!
De sju systrarna
…Stalins kommunistgotiska skyskrapor. Skulle ha varit åtta, men den sista blev inte av.
I Metro2033 är de kusliga. Det är de nu med. Kusliga och härliga på en och samma gång. Postapokalyptiska drömscenarier waiting to happen. Eller mardrömsscenarier då. Kanske.
Nederlag
Man kommer inte in på Leninbiblioteket om man har böcker, tidningar eller anteckningsblock i väskan (!).
Pilutta mig!
Kyrkogårdarna och jag
<— vi gillar flygplan också 🙂 – HEJ Tupolev!
Att Kristoffer och jag gillar kyrkogårdar har förmodligen framgått ganska tydligt för den som har följt bloggen ett tag. Moskva blir naturligtvis inget undantag.
SJÄLVKLART måste vi försöka leta upp Novodevichye kladbishche för att hälsa på Bulgakov, Gogol, Mayakovski och Chekhov. En hel massa andra kändisar får man på köpet, bl a Tupolev.
Lika självklart kommer vi att nyttja metron mycket, hårt och länge. Det är inte utan att jag funderar på att köpa med mig Metro 2033 (jag lånade den tyvärr bara på bibblan när det begav sig), bara för att ännu en gång kunna läsa om stationerna och tänka dit Artiom i en framtid inte alltför långt från oss…
En stad som Moskva går inte att riktigt klara av på bara några dagar, men vi ska göra vårt bästa. I en av guideböckerna finns en föreslagen ”författarpromenad” på några kilometer som går genom ett av områdena som vi ändå vill besöka, så den borde vi klara av.
Nä. Strand slår klubbarna för mig, trots allt.
I april läste jag min första Cohn/Levithan i form av Dash & Lily’s book of Dares – nu var det dags för nästa alster: Nick & Norahs oändliga låtlista. Den har fått massor av beröm, men för mig hamnar den på en klar andraplats efter Dash & Lily.
Kanske för att böcker trumfar musik i min värld (även om jag älskar musik också).
Kanske för att jag läste den här i svensk översättning. Jag reagerade inte över att översättningen var dålig, men Rachel och David skriver så finfint att de helst ska läsas i original ändå (varför jag köpte den på svenska? låg i halva reapriset-korg, jag tänkte att ‘det är bättre att ta den på svenska och få tummen ur än att den ska drunkna bland alla andra ”bordeletauppochläsaböcker” som snurrar i skallen’).
Konceptet är detsamma som i Dash & Lily (och som i ett antal andra böcker som de har skrivit): författarna skriver varannat kapitel, ibland överlappar de varandra, ibland inte. Jag gillar det konceptet väldigt mycket!
Nick: Jag vet precis vad som kommer att hända och jag vet att jag måste göra någonting – vad som helst – för att förhindra det. Så jag, den halvtrista basisten i det halvdåliga queercorebandet, vänder mig till tjejen i flanell som jag inte ens känner och säger:
”Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?”
Norah: Hon kommer rakt emot mig. Nej nej NEEEEEEEEEEEJ. Herregud, jag gör vad som helst för att hon inte ska känna igen mig och börja prata med mig. Pojkvän till undsättning!
Jag besvarar icke-bögens fråga genom att lägga handen om hans nacke och trycka hans ansikte mot mitt.
En natt i New York. Nick och Norah möts vid midnatt och sedan korsas deras vägar igen och igen. Musik, dans och hångel på de mest besynnerliga ställen gör natten näst intill oändlig.
Ännu en ungdomsbok om två lite kantstötta ungdomar som vinner både insikter och varandra. Ännu en ungdomsbok som hade fått mitt 16-åriga jag att tänka ”ja, stackars dig, du har det jättetufft med din snälla och rika skivbolagspappa som låter dig gå på coola klubbar i New York”. Fast det är å andra sidan en rätt meningslös invändning. Jag tror ändå att jag föredrar Jonas Gardell och Johanna Nilsson när det gäller att känna med och för utstötta fjortisar, men vill man läsa om en galen natt i NYC, massor av musik och en och annan smarrig kyss (killetjej, tjejtjej, killekille), ja, då är detta den rätta boken. Ska skicka den till ung punk/popprinsessa i min närhet och se vad hon tycker.
PS Bonuspoäng för mycket tunnelbana. DS
PPS Norah: jag hade valt Dinah. Definitivt. DS
bye bye Sartorialist – helloooooo Horst A Friedrichs
Alltså, det är ju det där med det dåliga samvetet och lite lätt skam över boknarkomani och nästan snudd på SMYGA hem nya böcker och… ja, ni vet. Så ibland skaffar jag alibi.
Jag erkänner. Jag hittar nån bok på amazon som jag vill att Kristoffer ska få (det är självklart ALLTID i den ordningen saker sker!) och sen måste jag klicka dit nån bok till mig själv också för att komma upp i £25 och få fri frakt (alla som vet vad frakt kostar inser att det snudd på lönar sig så, ju).
Den här gången hittade jag Horst A Friedrichs Cycle Style. Den ploppade upp när jag kollade efter bok nummer två av Sartorialisten, och jag högg som en kobra. Snyggsnyggsnygg.
(Sartorialisten nummer två köpte jag däremot INTE)
Nu är det så att jag är alldeles såld. F*ck den där NY-mannen, in med dessa Londonbilder signerade Friedrichs. ÄNNU snyggare bilder, ännu roligare motiv, kul folk och underbara cyklar (ja, du såg det. jag skrev det. underbara cyklar. jag är skadad.). Man märker att Horst, liksom jag, föredrar lite old school fixies och single speeds. Addera ett par ton tweed (!). En och annan riktigt skön hund. Det är en sån bok som man skulle kunna slakta och göra en tavla en massa tavlor av. VARENDA BILD kvalar in som snygg tavla.
Kristoffer får eventuellt titta i sin nya bok. En liten LITEN stund. Sen ska jag titta i den igen.
——————————————-
utfyllnad för att komma upp i de där tjugofem fraktfria punden
sommarlat
Sommar men ännu inte semester. Jag är lika lat som Astor (hårbollen på bilden, om det inte framgår klart nog ändå :)), och läser massor men skriver desto mindre. Nöjer mig med att konstatera att Anders de la Mottes andra bok, Buzz, är alldeles OK underhållning och att jag absolut kommer att hålla ögonen öppna efter bok nummer tre också.
ett steg närmare bokmässan
Wohoooo – jag fick inte fatt på den BILLIGASTE biljetten, men 340 spänn för en ombokningsbar biljett med sittplats, från Västerås till Göteborg, är ju inte jättedyrt.
Tåg 197 den 26/9 – leta upp mig om du är på samma tåg vet ja’ 😉
den första gången…!
Min första ljudbok! Tomas Bolme får äran att läsa Mästaren och Margarita för mig. Så kan det gå när tålamodet inte räcker för att leta rätt på den gamla pocketbok som jag ska ha, någonstans.
Västerås Stadsbibliotek – my loooove.
(avdelningen bokomslag man kan tänka sig att rama in och sätta upp på väggen…! gissar att det finns en hel del behemoth-memorabilia att köpa i Moskva, så det ska nog ordna sig!)
NACKDELEN med att närma sig den ryska litteraturen medelst ljudbok är det där med alla dessa (för min hjärna ovana) namn. Det HADE varit skönt att kunna bläddra fram och tillbaka vid behov.
annorlunda sommarläs… tittning
”Den här ska du låna!” sa Karin, och jag blev jätteglad. The Sartorialist, Scott Schuman, mannen som tar fantastiska gatuporträtt av folk med skön stil. Många många vackra bilder, men något skaver: det fanns en och annan kraftig karl, men antalet kvinnor med BMI överstigande 19,5 kan man räkna på ena handen. Kvinnorna får gärna vara gamla, vithåriga, men sällan annat än elegant magra.
Han skriver en kort text om en av de ickesmala, att hon är en av få som klär sig kul ”despite being large”. Så stor är hon inte, men visst klädde hon sig kul-galet. Tråkigt och märkligt bara att det inte verkar finnas fler stora eller ens normalstora kvinnor med bra streetstyle. Fashion, runway, javisst – provkollektionerna sägs vara uppsydda i storlek 32 numera, men nu var det ju just STREETSTYLE.
Roligt är att några av de finaste bilderna, som han också kommenterar, är tagna i Stockholm (majoriteten av bilderna är annars New York).
fläng fläng fläng Sthlm Berlin och sen Moskva?
Uhuuuu, jag borde sova – men vad gör man när man är klarvaken mitt i natten? När man elvispar så angstande rastlöst att man lika gärna kan gå upp? Jo, då lyssnar man på arkiverat Sommarprat signerat P O Enquist 2009 samtidigt som man försöker minnas vars veckan for (dialektalt på min ära).
Jaha. Först oplanerat men underbart trevligt Skarpnäcksbesök förra helgen. En av favoritflickorna var nyopererad, en operation jag kunde relatera till vääääldigt mycket (”samma grej, bara olika kroppsdelar”), så jag ville pyssla om henne lite (att hennes fästmö piffade upp havregrynsgröten med en kvist basilika tyckte vare sig hon eller jag var riktig nog).
Snabbt som attan styrde vi upp en härlig kväll hos A och M, med gemensam matlagning och en massa skönt zonkade samtal ute i sommarkvällen. Lovely. Jag hade svårt att sova då också, hade tråkigt nog bara Rudberg med som nattsällskap och jag fattar som vanligt inte varför jag inte bara ger upp och inser att jag GILLAR INTE DETTA, nya pocketvarianten inget undantag (”hej då” – den gick raka vägen till byteshyllan på jobbet, nån annan kanske gillar den bättre). Det blev bara nån ynka timmes sömn natten mellan lördagen och söndagen…
(lustigt – nu pratar PO om Berlin, han levde där 1970 och återvänder gärna: ”Det är i BERLIN den händer nu”)
…och sen när vi åkte hem skulle jag ju packa väskan för en Berlinresa. Ingen skojig. Man kan inte kräva att jobbresor ska vara skojiga, men den här var läskigare än vanligt (utbildning med höga herrar som jag inte kände mig bekväm med, halvårsutvädering av det jobb jag gjort, strategisamtal etc etc).
Fikarelaterad chokladtröst/pepp kvällen innan värsta dagen. boken fick jag av Suzann, det är var alldeles alldeles galen och helt underbar. Sällan skrattar man så åt en seriemördarskröna, kan jag säga. Galen. Knäpp. Läs! Mitt ex får nog flytta vidare till Gävle, tror jag..
”-Jag hatar Hello Kitty.Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete ..
28-åriga Fiona Yu verkar vara en vanlig Hello Kitty – en välutbildad, väluppfostrad asiatisk-amerikansk kvinna men under ytan revolterar hon mot de traditionella kinesiska värderingarna.
För att slippa ansvara för familjens heder beslutar sig Fiona för att ta sin egen oskuld. Det leder till att hon återförenas med sin barndomsvän Sean Killroy, numera plastikkirurg med mödomshinnor som specialområde. Sean är snygg och rolig och utmanar hennes uppfattning om vad man kan och får göra. Men hans erbjudande att ta hand om de oönskade, lämpliga äktenskapskandidater hennes far kommer släpandes med resulterar i en rad konstiga ”olyckor”.”
Det blev den där fikastunden och en varm om än mulen kvällspromenad på Ku’damm som blev räddningen. Resten av resan var ganska angstig (så kan det ju också vara) och att prestera i ett s k Viktigt Möte kl 8.30-19.00 efter en nackspärrsnatt med två timmars sömn och så mycket smärta att jag ville kräkas var väl ingen höjdare, men det gick. Det är det sköna, när man gör det man inte tror att man ska orka, och så går det. En dag i taget. Man är så trött att man vill gråta (haha, det skulle sätta färg på mina gubbhyllemöten ska ni tro) men lyckas låta bli, och kan stoppa in det i minnesryggsäcken till NÄSTA gång det blir lika jävligt. ”Det funkar ju”.
Några fler tyska böcker blev det inte, min favvoHugendubel är ju stängd och för den delen så har jag tre-fyra bra böcker att beta av i tyska läshögen. Fortsatte däremot med Tyska Talprojektet – ”English or German?” frågade tjejen på hotellet när jag checkade in, ”Deutsch bitte, aber langsaaaam” flinade jag som svar.
Ja noooog taaaaladeeee hooon låååångsamt till miiiig. Och högt. (Suzann. Du kan nog tänka dig EXAKT hur det lät. Du skulle känna igen fenomenet). Kollegan stod brevid och garvade halvt läppen av sig, men vad gjorde det, vi förde en konversation på alldeles OK tyska och det är faktiskt inte så tokigt att åtminstone våga försöka.
Pratade tyska på fiket. På gatan (lustigt nog frågar folk mig alltid om vägen var jag än är, jag måste se ut som en harmlös men geografiskt begåvad informationskälla). I Repan på jobbet. I kiosken. Med kolleger som jag träffar alldeles för sällan. Jag såg ett extrainsatt program om blixtar på tyska och förstod nästan allt. Ja, ni hajar. Att långsamt återta ett språk man kunde förr är som snälljogging för hjärnan. Det är jag säker på.
…fast nu borde jag börja plugga kyrilliska bokstäver. Moskvametron blir så mycket mer lätthanterlig då. Men det är så mycket man borde.
(visumansökan inlämnad. hon på visumcentralen tror att vi ska lyckas få det. bra det. blir krångligt annars. observera handskrivet intyg på reseförsäkring – det var en av alla de saker som krävdes)
…men den här köpte jag kanske i onödan. Argenturen som fixar in folk på Star City ville claima oss på runt tretusen spänn per skalle för 2,5 timmes besök. Njäe va. Det hindrar ju INTE att jag läser boken, men jag gör det inte innan resan, jag vill inte gå och fundera på vad jag missar. Finns finfint rymdmuseum inne i Moskva, det får räcka.
Jag letar förtvivlat efter min Mästaren och Margarita. Jag tror att jag köpte den i mitten av åttiotalet, så frågan är om den ens håller ihop längre. Det kanske ändå är värt pengarna att köpa en ny. ”Den är SÅ Moskva” sa ryska kollegan Tatiana.
Det finns ett museum att gå till också, i trapphuset har någon målat den svarta katten. Det är bara det att det är fel trapp. Inte Bulgakovs lägenhet. Egentligen. Men man kan inte få allt.
Gogol? (jag hittade en nyutgåva av Döda själar) Nej, spara honom tills efter resan. Han är jobbig, omständlig men förvisso rolig, och kräver mer än svampig semesterhjärna.
Det finns en jättefin litteraturrelaterad rutt man kan gå, cirka 1,5 timme. Det blir perfekt.
(inte så) Anonyma Biblioholister 