att vara på väg till ett land och läsa om ett annat

Förra helgen åkte vi på en helgkryssning till Riga för att fira att vi fyllde 81 år sammanlagt. Det är något så vilsamt med att ha sin lilla egna hytt på en båt, att timme efter timme kunna sitta och glo ut i skärgården och peka ut fina/knäppa/konstiga saker för varandra. När mörkret föll (det gör det ju tyvärr ganska tidigt den här tiden på året) kröp jag upp med ryggen mot hyttväggen och läste Jenny Colgans The Loveliest Chocolate Shop in Paris – TROTS att jag muttrade surt att jag hade överdoserat just den typen av böcker efter att ha läst en annan Colgan för bara elva månader sedan.

I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?

VARFÖR, Siv?! Det verkar vara något med hösten och chick lit för mig. Mörker och kyla triggar min lust att tröstäta och eftersom jag bara får göra det fredag kväll till lördag kväll (ja, jag behandlar mig själv som ett barn, för att jag måste. frågor på det?) och när jag nu inte kan vräka i mig kakor, godis och snabbmat varje kväll i veckan så kan jag åtminstone läsa det som för mig är böckernas svar på kakor och lösgodis.

Paris då? Där måste jag skylla på tunnelbanan igen. Jag åkte ganska mycket tunnelbana när jag var där 1988, men då var jag ganska ointresserad av vagnarna och stationerna per se. Jag var där igen för… sju-åtta år sedan? Strunt samma, då gick vi. Gick, gick och gick. Är det någonstans (och någon gång) en kan tänka sig att promenera så är det i centrala Paris några ljuvliga dagar i början av juni. Nu var det en fotoserie i The Guardian som triggade mig. Paris. Paris Métro. Och Père Lachaise.

(de andra tunnelbanesystemen? jag är lycklig nog att ha besökt flera av dem, men ännu aldrig det i Buenos Aires. I den stan längtar jag dessutom efter att få besöka Recoleta – apropå Père Lachaise)

Boken. Du kanske inte kommer hit för att läsa om metrosystem och kyrkogårdar? Boken låg där i en av väntehyllorna bland alla de andra mer än ööööööh 600 olästa böckerna och ordet ”PARIS” studsade ut från bokryggen, in genom pupillen och FORSADE genom synnerven in i hjärnan (med en divergerande signal som tog avstickare ner i reptilhjärnan också för säkerhets skull, ett ”tjong” och en känsla som inte gick att styra).

(- – – jag känner emellertid några bloggpolare nog väl för att veta att de hundra gånger hellre läser om kyrkogårdar än om boken jag just har läst…!)

Jo. Ja. Jag visste ungefär vad jag skulle få, och jag fick det. Jenny kan sin sak när det gäller att förse mig med recept som får mig att dregla. Hon kan det där med att skriva om Paris på ett sätt som OCKSÅ får mig att dregla. Hon är inte otroooooligt insatt (eller jo, det kanske hon är, men hon säljer inte in jätteJÄTTEinsidertips om stan i sig i boken åtminstone), men jag har inte varit nog många gånger i Paris för att riktigt reta mig på eventuellt banala beskrivningar av Turistfällor Klass 1 A.

(Notre Dame har till exempel alltid lockat mig oavsett Turistfällestatus Med Stort T – jag älskar att gå upp på taket och klappa på gargoylerna, speciellt på en som äter en hund. då ska ni veta att jag gillar hundar. också.)

Anna råkar ut för en liten olycka på jobbet (trist engelsk chokladfabrik) och drabbas på sjukhuset av något som nästan bara måste vara MRSA (det skrivs aldrig rakt ut, tror jag) och mister två tår som en följd av detta. Dessa två amputerade tår får aningens stort utrymme i historien (eller så har jag bara blivit avtrubbad av alla sjukdomar i min familj, ty jag har svårt att se att två amputerade tår skulle behöva vara the end of the world as we know it), men dock: sjukdomen gör så att den unga kvinnan återfår kontakten med en av sina gamla lärare. Favoritläraren. Claire, som undervisade i franska.

Claire har cancer, och när de ligger där sida vid sida på sjukhuset börjar de prata franska för att ha något att göra. Anna var jättebegåvad i skolan (förstås!), men hon förstod det aldrig själv och gjorde aldrig något av sin begåvning (förstå… ja, ni fattar). Nu är hon trettio år, singel, arbetslös: Claire bestämmer sig för att Anna ska flytta till Paris. Claire har naturligtvis kontakter så att Anna kan få sommarjobb i stans mest exklusiva chocolaterie OCH rum i en liten charmig lägenhet som bebos av fantastisk partytransa de luxe och… Ja, men ESKAPISM. Don’t knock it. Just swallow. Jag säger som vanligt när det gäller chicklittare – kärlekshistorien är jag gärna utan (tror’u att Anna är singel när boken är slut?) men jag gillar det runtomkring. Ny stad, nyorientering, nytt liv, bitterljuv historia från förr berättad av äldre mentor etc etc etc i oändlighet. So sue me.

Ingen femma, ingen fyra, men med chicklittarmått mätt åtminstone en liten småskakig trea. Den går raka vägen till byteshyllan, men för de ynka pund jag betalade var den värd priset så läsningen var långt från helt bortkastad.

Spiken i kistan när det gäller Parislängt efter den där metrobildserien var för övrigt att det började komma statusuppdateringar, blogginlägg och instafrestelser från Dame Breakfast Book Club herself; fru Lindholm. När denna veritabla propaganda drabbade mig var jag dock redan en bra bit in i boken också, så ALLT är inte fru Lindholms fel.
Spik 1
Spik 2
Spik 3
PANG, kistan är igenspikad (trots att fru Lindholm alltså inte begriper sig på den finfina Code name Verity)

Just nu drömmer jag om Paris på Kristi Flygare. Vi får se. Drömma är halva nöjet.
Mina favvoställen i Paris, förutom Notre Dame? Katakomberna och Panthéon.

Riga: vackert men skrämmande och sorgligt. Det där med hur Lettland ska klara framtiden är ingen lätt (jag motstod frestelsen att göteborgsvitsa mig till ett ”lett”) nöt att knäcka. Ja, det är väl ingen av de baltiska staterna som har som det enkelt men nu var det just Lettland som vi fick höra mer om. Huvva.

MEN – redan när vi stävade in mot stan så såg vi en siluett som såg välbekant ut – jodå, även i Riga återfinns en av Stalins ”gåvor”. Jag har en inte så liten aning om att letterna helst hade sluppit både Stalin och gåvan, men nu står den där, läskig och vacker på en och samma gång. Alla som har läst Metro 2033 minns (förhoppningsvis) varför Stalins systrar känns så märkliga och skrämmande. Rigavarianten var förhållandevis liten och diskret men ändå fullständigt omisskännlig.