Bokmässan 2013, sammanfattning
Jag är så otroligt tacksam mot Carina som var den som en gång lärde mig att det är smart att ta semester måndagen EFTER bokmässan också. Ordet ”boksmälla” är inte bara ett skämt. Fyra dagar i värme, trängsel, med allt brus, alla ljud och alla intryck är… ja, en blir helt slut. Håll då i åtanke att fru Larsdotter och jag inte deltog i det glammiga suset och duset på kvällarna, vi satt och bloggade och sippade Loka iklädda nattlinne på hotellrummet före 22 varenda kväll.
Till de där onda människorna som gnäller på Sussigulls snarkande (hon påstår att jag är den enda människan i hela världen – förutom hustrun Lotta – som har delat rum med henne och är beredd att göra det igen) vill jag bara säga att det var lättare att sova vid hennes fotända (jag fick dock en extrasäng, jag slapp kattknorvla mig vid fötterna i samma säng) än att hantera tre ivriga katter som ville jäklas med matte heeeeela natten i natt bara för att matte haft den dåliga smaken att ha varit borta i fyra dagar. Basta.
Idag ska jag bara ta det lugnt, packa upp böcker och redigera bilder. Jag hade med (den lilla) vanliga kameran också, så med lite tur kan jag byta ut en del av mina kassa mobilbilder i de tidigare blogginläggen.
Jag är f ö otroligt imponerad av mig själv, jag hade bara en liten kabinväska med kläder, hygienartiklar och dylika ting för hela vistelsen och fick ÄNDÅ utan problem ner 23 böcker (sex av dem var förvisso tunnisar från Novellix, men jag vägde upp dem med några ganska stora seriealbum). Jag lärde mig en del under de där åren då jag jobbade utomlands några månader i taget och skulle få ner arbetskläder, privata kläder, böcker och andra förnödenheter (att hitta engelska böcker i en liten håla på randen till Gobiöknen 1998 var ingen lek, det var inte ens jättelätt i det med Kinamått mätt extremt västerländska Qingdao så sent som 2009) i en väska som fick väga högst 20 kg.
Årets tjejtjusare: jag skulle vilja påstå att det blev oavgjort mellan två långa män som syntes överallt (det underlättar att båda är en bit över 190 cm – en av dem är väl två meter jämnt?) – Ernst och Martin. Nu är jag inte helt säker på att Schibbye är så värst intresserad av att vara tjejtjusare (Ernst har nog förlikat sig med det efter alla dessa år, han är nog inte dummare än att han inser vilka som gör att han kan leva ett tämligen välbetalt liv), men östrogenhalten i luften steg märkbart varje gång han var i närheten. Om jag ska vara en tråkmåns så kan jag avslöja att ingen av dem fick mitt östrogen att koka. Jag blir sällan exalterad över någon annan än Jo Nesbö eller Neil Gaiman. Och K, men han är ju inte direkt någon författare.
Årets tjusare-oavsett-kön: Caitlin. Ohotat. De flesta runt mig, oavsett kön eller sexuell preferens, blev lite till sig. Jag ser henne INTE som någon feministikon (men jag kan tänka mig att hennes teser känns mer radikala i det fortfarande LITE mer konservativa UK) men det är svårt att värja sig mot denna energi. Hon är en naturkraft.
Årets skratt/gråt/skämt/allvar: Johanna Koljonen modererade ett viktigt (pun slightly intended) samtal om kroppspanik mellan Julia Skott och Nina Hemmingsson.
Koljonen, Skott och Hemmingsson
Årets ”jag ser och hör att ni älskar mig men jag kommer nog aldrig till fullo att kunna inse eller ta det till mig”: Nina Hemmingsson igen. En mässa full med pösmunkar (av alla de kön, mind you) som i många fall grovt överdriver sin egen betydelse och så denna fantastiska och begåvade människa som… ja, jag vet inte. Det är något djupt mänskligt och på något märkligt vis också tilltalande i att Nina – Drottning Nina för mig – twittrar om hur hon absolut inte vet hur en beter sig på torsdagsminglet. Somliga snudd på koketterar med sina sociala tillkortakommanden, men Nina känns inte sån.
Årets bästa (och mest underskattade?) gratisnöje: Svenska kyrkans scen ”Se människan” huserade MÅNGA intressanta samtal med populära författare (LGWP, Eva F Dahlgren, Julia Skott, Gardell m fl) och för att lyssna på dessa behövde en INTE ha något seminariekort. Kände mig dock lite svekfull som icke medlem i Svenska kyrkan. Jag bestämmer mig för att om Jesus är den Jesus som jag skulle vilja tro på om jag inte vore ateist (! ah, tocken ”logisk” meningsbyggnad) så förlåter han mig. Han ser till mina övriga humanitära hjälpinsatser, hoppas jag.
Årets mest saknade förlag: (alltid saknat, inte bara i år!) Modernista.
Årets ”jag är lite bekymrad”: Vad GÖR Kalla Kulor med sina medarbetare? Ben ser f*n inte frisk ut. Kan ingen mata kraken?
Årets bubblare: Boel Bermann. Öppen, glad och debattsugen. Skriver enligt utsago på en (något eller ännu – jag tyckte nämligen att Den nya människan var lite sunt och subtilt ilsken också) argare andra bok som jag verkligen ser fram emot att få läsa. Ös på, Boel!
Årets coolaste: Bengt G Dagrin. Vilken människa! Energisk, påläst och mycket inkluderande. Jag säger som Suzann, ”Egentligen skulle jag vilja sitta vid hans fötter och lyssna på hans mångaåriga arbete och njuta av hans underfundiga och charmerande sätt att resonera och berätta i timmar.” och det inte BARA för att han har kört fler tåg än jag (så fick jag in det lilla skrytet också). Som jag konstaterade hos Suz, jag inser att jag också behöver Stora fula ordboken (jag råkade skriva boLken först, det kallar jag finfin Freudian slip med tanke på att vi bl a diskuterade ordet ”bola”), kan inte begripa varför jag inte förstod det där och då om jag nu är så intellektuell som Suzann påstår.
Årets what happens in Bokmässan stays in Bokmässan: Ingenting. Jag är världens sämsta på att fånga upp eller registrera händelser som kan bli till smarrigt skvaller.
Årets lärdom: det är jobbigt att blogga från mobilen i fyra dagar. JätteJÄTTEjobbigt.
Årets missar: jag bommade bl a Amanda Hellberg, Caroline L Jensen, Nene Ormes, Frida Arwen Rosesund och Helena Dahlgren – men det tillhör också bokmässan: krockar och en känsla av att inte ens 48 h/dygn skulle räcka. Missade dessutom massor av kompisar/bloggare som jag alltid tror att jag ska lyckas springa på i vimlet av en slump, men icke. Å andra sidan så mötte jag Eva L förra året. Eva och jag har kommunicerat i mer än femton år, vi hade aldrig tidigare träffats men för all del sett varandra på bild och plötsligt så bara STOD hon där i en monter och vi kände omedelbart igen varandra. Serendipity!
Årets logikvurpa: Jag kom alltså hem med 23 böcker fastän jag inte skulle ha något alls? Hur går det då om jag bestämmer mig för att jag ska gå all in?
Årets folkbildare: jag själv. Jag blev ohemult stolt över att Maria sa att jag hade fått henne att börja lyssna på Rammstein.
Over and out från eder tröttlyckliga biblioholist, fångad i en vimmelpaus på bästa-lugna-gå-undan-stället-som-jag-aldrig-kommer-att-skriva-ut:
att modigt kasta sig ut
Jag pratar om det (sorgligt utdöda) tyska läsprojektet ibland. Det går ju väldigt vääääldigt trögt. Jag kan tänkas ha tagit mig vatten över huvudet nu, men den kostade bara tio kronor och det är väl värt ett försök. Wish me luck! (”Hals- und Beinbruch, Siv!”)
Så inträdde vilodagen..
…om nu någon dag på Bokmässan kan kallas vilsam. Njäe va? Jag sitter på tåget hem nu efter en lite turbulent förmiddag då Suzann miste plånboken. Skit också.
Update: världens bästa spårvagnsförare ringde, S får tillbaka sin plånbok med pengar och allt orört. GULD!
Hann med tre små spontaninköp och fick visst en novellsamling på köpet också. Började ändå undra vad jag gjort för fel då min lilla kabinväska gick igen utan några som helst problem.
Ber att få avsluta med en bild på en fantastisk gammal nostalgivagn. En robust skönhet, ”helt annat än det italienska skräpet” som en något överförfriskad göteborgare sa åt mig häromkvällen. Såna uttalanden gillar jag (fast denna vagn tror jag kommer från Hägglunds, så det är ingen av mina bebisar. jag gjorde inte tåg för sextio år sen trots att det känns så ibland).
Allt som allt en tokbra bokmässa. Otroligt fint väder, bra hotell, tre fantastiska middagar och massor av kul folk.
…och i Berlin sprang kärestan maran på 3:40 på förmiddagen. Hade velat vara där också. Ju.
Over and out. Nu ska jag ägna hemresan åt Grundläggande genetik.
ord, ord, ord…
En vet att en är trött när en råkar kalla Suzann för Durex-kanin framåt eftermiddagen. Jag menade naturligtvis Duracell-kanin, men med tanke på hennes jobb kring HIV-prevention så blev min Freudian slip inte helt fel ändå. Fast det tog mig en stund innan jag noterade att autocorrect istället hade fått mig att skriva HIV-RECENSION på fejjan. Vojne.
Ulrika på Västmanländskans bokblogg introducerade det fantastiska uttrycket ”boksmälla” för mig. Jag vet, jag var förmodligen sist på bollen som vanligt – men det gör ingenting. Det var i precis det tillståndet som jag befann mig när jag stöpte om min energiska vän till en liten figur i tunn tunn latex. Framåt em på lördagen ser en många med håret på ända och tom blick. De kan t o m ha blodiga armbågar och vara rivna i ansiktet, men en ska ändå inte ta för givet att de är reklamzombies från Apart Förlags monste… eh, förlåt, MONTER. De kan mycket väl tänkas vara fyradagarsbesökare med boksmälla, alternativt dagsbesökare som försökt ta sig nära Ernst.
Bokmässelördag hela vägen in i kaklet
Alla som har varit på Bokmässan en lördag vet hur galet mycket folk det är. Under flera år har jag valt att lämna mässan de värsta timmarna. Ut i friska luften, bort från trängsel. I år hittade vi en lugn hörna där det gick att stämma träff för en kopp kaffe och lite snack. En plats där en kan börja tjuvläsa en del av nyinköpen och få tips om saker som inte bör missas.
I år har vi varit på fler seminarier än vanligt. Vi brukar ha skyhöga ambitioner. I år hade jag knappt läst programmet på förhand. Resultatet blev två vändor med Julia Skott (i en av dem flankerades hon av Nina Hemmingsson och Johanna Koljonen), en skvätt David Wiberg och sist men inte minst så lyssnade vi på ett samtal mellan Caroline Krook och Eva F Dahlgren (se ovan) om undermåliga kvinnor. Jag biblioteksköar på Evas senaste bok Fallna kvinnor, men efter detta samtal är jag väldigt sugen på att KÖPA boken istället.
Finns det något coolare än människor som brinner för saker? Jag hade förmånen att få lyssna på (och för all del delta i) ett samtal mellan Suzann och Bengt Dagrin. Dagrin är kanske mest känd för Fula ordboken och det var just om fula ord som Suzann ville intervjua honom.
Jag lovar, ni hade velat höra det samtalet. Vi kom in på allt och intet, men en sak som fick mig att garva var att Bengt berättade om sitt förflutna som tunnelbaneförare. Ni vet hur det är när en tänker på vad en INTE ska säga? Mycket riktigt. Bengt råkade ropa ut ett Fitta i Fittja. Han blev anmäld.
Vi talade också mycket om både kontext och tidevarv, hur något är fult men sedan blir OK och vice versa och jag fick slå fru sexolog på fingrarna genom att vara den som visste vad bola betyder. Bengt var vänlig nog att kalla mig för allmänbildad ung dam. Som förtappad vulgärateistisk ingenjör tycker jag snarare att det är normalvokabulär. He.
Snabbhejade på Pål Eggert och Socialist-Simon mellan två seminarier, men vi hade alldeles för bråttom. Igen. En annan gång….1
Sist men inte minst – god och trevlig bokbloggarmiddag: tapas på Pinchos. Många drog vidare till Park, men vi for hem och hade som vanligt nattlinnet på före 22. Nästa år, då…!
så var det bokmässelördag
Det ickeregniga Göteborg fortsätter att överraska. Det var extra uppskattat imorse. Vi var ju duktiga och lämnade – likt Askungen – Formas trevliga fest innan vi förvandlades till pumpor igår, men det var ändå inte helt utan ett litet kvidande som jag klev upp 07.00 imorse.
Dagens första punkt på agendan var nämligen ett författarsamtal med Mikael Fant. Han visade sig vara väl värd ännu lite förlorad nattsömn (det gick åt en del när jag sträckläste Vattnet i mars också, kan jag säga).
Den här mannen älskar att skriva, han lever med sina karaktärer och gör research ner på en nivå som jag som halvautistisk universalnörd bara kan applådera. Han kommer inte att återvända till den släkt som fångade mig (jag är inte klar med dem), men det ligger något bitterljuvt elegant i att han motstår frestelsen att göra det FÖR enkelt för både sig själv och oss läsare. Nu hintar jag inte en tro att denna släkt låter sig beskrivas utan mycken möda, men det brukar ändå kunna finnas en förrädisk trygghet i lockelsen att övertydligt knyta ihop säcken så att inte en enda tråd kan slita sig. Han avstår chansen/risken att överförklara. Det är det där med att våga lita på att läsaren förstår det hen ska förstå och att ha modet att eventuellt våga lämna några läsare oförstående.
Utan att vilja låta alltför stjärnögd och lyrisk så vill jag sammanfatta författaren som smart, rapp och trevligt intresserad av att öppet och ärligt diskutera sina böcker och sitt författarskap.
Återigen: leta upp Vattnet i mars. Gör. Nu.
Bokmässefredag
Vi gör verkligen vår egen mässa, precis som vi vill. Vi vägrar stressa. Sovmorgon till åtta, lång pratig frulle och sen till mässan. Ett enda seminarium blev det idag, om naziförföljelserna av homosexuella, annars bara monterprat och ett väldigt trevligt bokbloggarmingel anordnat av bloggambassadörerna. Finfin dag igen.
Johan Hilton (undrar förresten när han ska skriva en bok igen? jag gillar honom!) modererande alltså ett samtal mellan Jonas Gardell och Christian Antoni Möllerop (vice förbundsordförande i RFSL) om männen med de rosa trianglarna, de män som spärrades in i koncentrationsläger på grund av sin homosexualitet. Jag hade vridit och vänt på Heinz Hegers bok Männen med rosa triangel redan innan seminariet, efter att ha hört främst Christians referat så gick jag raka vägen tillbaka till Atlas monter för att köpa den.
Alla är galna i Schibbye och Persson – de är överallt samtidigt.
Roliga lappar från väggen ”svenska hemligheter” – alla fick bidra. Kanske var det Montazami som skrev den nedersta?
En stor stund för min inre Bang-nörd. Beata Arnborg signerade sin senaste biografi (om Kerstin Thorvall) och jag fick lovebomba hennes bok om Bang. Jag nämnde att jag läste den i Berlin varpå Beata sa ”åh, var det du som tog bilden av boken på en uteservering?” och det var det ju. En stund senare passerade jag hennes hörn och hon hojtade ”hej Siv!”. Jag vet att författare ofta är superproffs som vet hur de ska göra fans glada, men det spelar ingen roll.
…rätt som det var så satt Caitlin Moran i lobbyn. Energisk tös. Vi var på bokbloggarmingel en våning upp. Trevligt, men nog undrade vi vad hon sa där nere.
Hur det går när jag inte ska köpa böcker. Fast mer än hälften var gåvor.
…så avslutade vi kvällen med trevlig förlagsmiddag med bl Ernst och Maria M. När Maria anlände promenerade vi dock hem, men det var inte Marias fel – vi var helt enkelt dödströtta. Vi satte oss på varsin säng, bloggade och drack Loka iklädda nattlinne. Paaaaarty.
Bokmässetorsdagskväll
Torsdagskvällen på bokmässan – efter stängning – betyder montermingel. Hos trevliga Kalla Kulor förlag fanns svinstark bål samt nybliven favoritförfattare som snällt svarade på tusen frågor. Boel Bermann är urtrevlig och smart. På bilden strålar hon och Suzann ikapp (som sagt, stark bål ;)).
Kvällens snyggaste muggar återfanns hos Aftonbladet. En sann kulturtant dricker bara sitt gratisrödvin ur en plastmugg som matchar klänningen. Vid 18.30 tröttnade vi på Guillou et al. Indiskt käk på Långgatorna smäller högre.
Bokmässetorsdag
Sitter på tåget till Göteborg – anländer förhoppningsvis lagom tills det är dags för mousserande vitt och montermingel 😉
Mitt boksällskap (jag är modig i år, litar på att jag ska kunna fynda på plats, så detta är den enda boken som jag packat med) blev Mikael Fants första roman. So far so good. Han är bra.
Vattnet i mars
Ibland blir en bara så paff. Ärligt talat så vet jag inte hur jag kan bli så paff när jag absolut inte väntade mig något alls (inte så att jag utgick från att boken var dålig, men titeln gav mig inga som helst ledtrådar), men Mikael Fants Vattnet i mars blev en så otroligt glad överraskning.
Jag hade redan en bok av Fant stående i väntehyllan, en pocketutgåva av hans första bok, Grundläggande genetik. Ännu en (för mig, vetenskapsnörden) fantasieggande titel. Nu funderar jag på om den ska få äran att bli årets bokmässesällskap, min handväskbok för tågresor och sömnlösa nätter (jag sover sällan bra på hotell).
Klassisk scen: en begravning. De efterlevande, deras konflikter, deras överlevande i sorg, saknad och nyorientering. Tre systrar i centrum, så olika som människor kan bli (fast kanske inte bara).
”Fem år efter debuten återkommer flerfaldigt prisade Mikael Fant med en storslaget anlagd roman om svek och lojalitet, sorg och omsorg, brott och uppbrott. I en ringlande rad färgstarka personporträtt skildras med ömhet och skärpa en egensinnig familj. Genom tre generationers ögon formar sig en berättelse om ett år där allt välts över ända.”
Det roliga är att just en sån beskrivning – ”Storslaget anlagd. Storslaget anlagda familje-epos” – brukar få mig att INTE läsa en bok. Jag tror fortfarande inte att jag gillar den typen av böcker. Jag är trög. Eller kräsen.Efter att ha läst två dylika (Förlåtelsen och så nu Vattnet i mars) OCH älskat dem på relativt kort tid så kanske det är dags att jag reviderar min uppfattning. Jag väljer att se det så här: jag gillar väldigt FÅ storslaget anlagda familje-epos, då.
För mig känns Fant just som en svensk Hanne Vibeke Holst, och det är ett väldigt gott betyg från en HVH-maniker som jag. Vi ska äta/prata bokfrulle med Mikael på Bokmässan – det ska bli jättekul. Jag hade inte läst boken annars. Det hade varit synd att missa den. Fant är en ordmagiker, han trollar med ord, men trillar på något vis alltd ner på rätt sida av gränsen till det som skulle kunna bli lite för mycket. Han har en fenomenal förmåga att ge varje person en egen röst, såväl i tal som i tanke.
Boken är fylld av snygga oneliners – jag strök inte under mina favoriter (jag ångrar mig) men satte ett hundöra (det känns farligt syndigt att erkänna; men nu kommer jag ut som Vikare, Hundörevikare, Boksabotör) på sidan 361. Tonår, skakiga tonår, Rebecka konfronterar Eva med frågan om Eva är lesbisk och så händer det:
”Tänk om… om jag också är det?” viskar Rebecka Kling, pastorns systerdotter, och ler skyggt, men med trotsigt framskjuten haka, och det ilar som små möss nerför ryggraden, med vassa klor klättrar de längs nervbanorna och de släpar havrevippor efter sig.
De där mössen! Och havrevipporna! Fantastiskt. Det skulle kunna bli OTT, men Mikael grejar det. Jag älskade liknelsen.
Fant och Lövestam. Jag brukar se Piratförlaget som ett ganska lättviktigt underhållningsförlag, men dessa pärlor borgar för en lite breddad profil.
In stillen Nächten
Det är knappast en hemlighet att jag är galen i Rammstein och det mesta som har med Rammstein att göra. Det är dessutom helt ickeironiskt. Jag vet att det finns folk i min ålder som gillar dem på ett liksom ironiskt, roat, titta-över-glasögonkanten-med-höjda-ögonbrynsätt, för att de är så… ja. Äh. Jag älskar det bombastiska, vulgära, taktfasta, groteska, allt det och det faktum att de när en ser och läser intervjuer med dem mitt i allt framstår som så lågmälda och smarta. (youtuba Anaconda im Netz om du vill)
Jag såg en gång en bild av Till Lindemann i ett av sina mer energiska element, ”This man is a poet” stod det lite sarkastiskt under bilden (ja, för det vet ju alla att en utlevande scenpersonlighet och poesi måste vara motsatsförhållanden – duh). Jag har redan hans poesisamling Messer från 2005 och nu är Amazon på mig igen, de lockar med hans nya diktsamling In stillen Nächten som släpps i dagarna. Kruxet är att min tyska inte rikigt är bra nog för att läsa poesi. Tror jag. Poesi rent generellt är inte min kopp te numera.
Messer? Där ägnade han sig åt bildkonst också. Fotografi. Det blir lättare att tillgodogöra sig kombinationen än bara text. Å andra sidan så tycker jag mig ju kunna tillgodogöra mig det han sjunger om. Jag får helt enkelt fundera lite till.
För visst tusan vill jag ha den.
———————
Update: oj. jag behövde visst bara skriva inlägget för att bestämma mig. några minuter senare beställde jag den.
Mitt enda liv – så kom vi fram till Döden
Så kom den dagen, oväntat, då den stod där och glänste i snabblånehyllan. Jonas Gardells sista bok i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar: boken om Döden.
(ja men ni hör ju – en hör Gardell när en läser, och en tänker och formulerar så som han också formulerar en lång stund efter att en slutat läsa. jag ska försöka sluta låta Gardell nu, och bara vara Siv, men den där Gardell har förmågan att väcka tankar om allt och intet – so brace yourselves, det blir ett sånt DÄR inlägg nu igen)
Reservationskön är så lång att det måste äta Guillou att han får konkurrens om tronen (det verkade nästan så när han skrev sin syrliga hyllning till Gardell för ett tag sedan) så jag hade gett upp hoppet, tänkte ”tålamod tålamod” men så stod den alltså där. Jag nöp den.
Det var ren tur att jag sparade den en dag, för nu kom det sig också så att jag kunde sträckläsa större delen av natten mellan fredag och lördag, och så vakna till strålande sol men ändå ligga kvar och läsa det sista idag på morgonen.
Det är DET jag talar om när jag talar helglyx numera. Det var länge sen helglyx innefattade drinkar och dansadansahelanatten, helglyx nu är att kunna ligga kvar och läsa så länge jag vill. Det och de enstaka helger då vi kommer på tanken att handla och tillaga en så-nära-hotell-frukost-en-kan-få-till-hemma.
Jag höll mig genom nästan hela boken, men när Kristoffer hade gått upp drog det ihop sig till Pauls begravning och där låg jag ensam kvar och släppte äntligen loss fulbölet. Astor smög sig upp intill mig – ty detta det var en stund som danad i snudd på Gardellsk dramaturgi (eller så är det som vanligt, att den katten kan känna flera våningsplan bort om någon gråter så att han behöver göra en insats, sån är han) – och när jag kysste honom på huvudet så var det katten Moppsan jag tröstade. Moppsan som stod ensam kvar i trappen och jamade när hans människa Bengt knuffade ut honom, häktade ner taklampan och hängde sig hellre än att tyna bort i sjukdomen. Bögpesten. AIDS. För ingen har väl vid det här laget missat att Gardells trilogi är ett stycke nutidshistoria som ska påminna oss om hur det kom sig att så många unga män började dö som flugor då på 80-talet.
Och så var det, i den delen av Familjen. Innan det fanns bromsmediciner, effektiva sådana, dog och dog och dog de där unga männen. Om de smittade inte dog i AIDS så tog de livet av sig, och kvar stod en sorgsen och förvirrad skara som kanske inte helt sällan snudd på hade dåligt samvete över att just de klarade det. Levde vidare. Gardell spar inte på krutet, det gör han väl aldrig, och stundtals i sina verk tassar han farligt nära gränsen till P-ordet(* – men i den här trilogin blir det alldeles alldeles rätt. Om detta må ni berätta. Också. Detta är också levande historia. Och död.
I en av de lugnare stunderna, när han nästan spar på krutet, så skriver han några meningar om sorg och sorgens likhet med tidvatten. Spot on. Där är han briljant. De raderna tar jag med mig. För så är det ju, alla drabbas vi av sorgen förr eller senare. AIDS, cancer, självmord, bilolyckor eller konstiga ovanliga syndrom. Det gör ont i alla oss som blev kvar också. Även när det inte är unga vackra män som dör.
Förut: Kärleken
——————–
*) PEKORAL
Den nya människan
Året är 2014 och Tellus har drabbats av ofrivillig barnlöshet. Det föds inga barn. Inte någonstans. Kiruna? Nope. Pakistan. Nono. Fidji? Njet.
Så blir någon gravid igen. Och en till.
”Jag har dödat ett barn.
Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.
Inombords skriker jag.
– Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?”
Det är bara det att de nya barnen känns lite underliga. Svala. Snudd på iskalla. Först är det bara några få som vill och kan se det, men snart sprider sig känslan. Den nya människan är född.
Rädslan över att ”ingen kommer att kunna ta hand om oss när vi blir gamla” förbyts i ett ”ska de DÄR ta hand om oss när vi…? Nääääe…?”
Det var Rakel som dödade det där barnet, som såg nödvändigheten i att skydda ett av de ”vanliga” barnen. Det är hennes livsresa vi får följa i ungefär femton år, vi hänger med henne jorden runt samtidigt som vi läser forskarrapporter och tidningsartiklar (varav jag får känslan av att de flesta är eller har varit publicerade på riktigt i nutid, men med enstaka ord tillagda – det är extra otäckt). Rakel känner kärlek och hat, rädsla och längtan och hon hamnar i en paradox som hon förmodligen aldrig kunde ha ana sig till 2014 när allt började hända.
Utan att drämma till med alltför många spoilers kan jag konstatera att det var intressant att läsa den här boken strax efter att jag läste Maus.
”Svensk fantastik är fantastisk” hojtar jag ibland, men det är verkligen så. Svensk fantasy, svensk skräck och svenska dystopier är så ”lagom” för mig. Nä, lagom är inget skällsord i det här fallet. De kan vara nattsvarta, vilda, spretiga, fantasieggande – men mitt i allt finns det ofta en kärna av jordbunden verklighet som gör att historien kryper så mycket närmare inpå mig än de alster som publiceras av många av de mer flashiga internationella storfräsarna. De svenska favoriterna är många: Tidbeck, Jensen, Ormes, Eggert, Ajvide, Fager – och nu Bermann. Boel har levererat en bra historia. Den kunde ha vunnit på lite tuffare redigering, men allt som allt: bra. Mycket bra.
Veckans helgkombo: Maus och Hannah Arendt
Art Spiegelmans Maus är något i hästväg. Eller musväg.
”The Pulitzer Prize-winning ”Maus” tells the story of Vladek Spiegelman, a Jewish survivor of Hitler’s Europe, and his son, a cartoonist coming to terms with his father’s story. ”Maus” approaches the unspeakable through the diminutive. Its form, the cartoon (the Nazis are cats, the Jews mice), shocks us out of any lingering sense of familiarity and succeeds in ”drawing us closer to the bleak heart of the Holocaust” (The New York Times)
Maus är alltså den tecknade historien om (främst) Spiegelmans far och dennes umbäranden före, under (Auschwitz) och efter andra världskriget, men det är också lika mycket en historia om Art själv. Hur han förhöll sig till sin far. Hur han ville förstå (Art föddes 1948 och slapp sålunda förintelsen, men han hade en storebror som försvann under kriget – en storebror som blir till ett spöke i sig, en helig bild av Den Gode Sonen som Art som levande och därmed besvärligt – säg den unge som aldrig är besvärlig? – barn aldrig kan leva upp till). Hur han problematiserar det faktum (han har kritiserats för detta) att hans egen bild av fadern ligger farligt nära nidbilden av den snåle juden. Till hans försvar kan en säga att den bild han presenterar av sig själv inte heller är speciellt smickrande.
Varför ska en läsa den här boken? Drunknar vi inte redan i filmer och böcker om förintelsen?
Njä, det gör vi väl inte, men för den som ändå känner så kan jag säga att Spiegelmans berättelse ger mer än bara det (”bara” förintelsen, det där gav en besk smak i munnen när jag skrev det, men iallafall): det är så djupt personligt, så otroligt mänskligt, så snyggt gjort rent tekniskt och så fint beskrivet hur en kan älska en förälder men ändå bli så less och ha så svårt att förstå ibland. Det är också metaboktok i den mening att Art beskriver sina våndor under berättandet/tecknandet. ”Detta kan jag inte teckna” tecknar han. Lite så.
Boken (egentligen böckerna, men K lade tassarna på en komboupplaga i London) har ett antal år på nacken, men den blir knappast inaktuell. Om jag jobbade som lärare så skulle jag rekommendera den till mina elever, just för att det ändå finns en del att problematisera och diskutera.
Som CCL kan jag känna en liten klump i halsen över att de tyska nazisterna är katter, men till och med som kattdyrkare kan jag se att det är perfekt i just det här sammanhanget. Polska ickejudar tecknas som grisar. Inte helt okontroversiellt. Svenskarna ser ut som någon sorts blandning mellan älgar och renar.
—————————————————————
Det var faktiskt en ren slump att jag kunde para läsningen av Maus med att se filmen om professor Hannah Arendt. Jag hade reserverat filmen på bibblan, den råkade trilla in nu. Med facit i hand så blev det en väldigt lyckad, om än tung, kombination. Filmen kretsar främst kring hur Hannah bevakar rättegången mot Eichmann i Jerusalem och hur många av hennes känslor i samband med det förvånade henne. Ondskans banalitet. Hur hennes artiklar om insikterna startade en orkan av protester. Rättegången skildras till stora delar med hjälp av dokumentära bilder från den riktiga rättegången.
Filmen berör också generationen som föddes efter kriget och deras fläckvisa tvekan inför de överlevande föräldrarna. Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad? Maus knyter också an en smula till de här tankarna. Smärtsamma frågor som inte har något svar annat än att det nog var blandad pott som alltid. Visst fanns profitörer, men väldigt ofta var det slump som staplades på slump som staplades på…
Barbara Sukowa (till vänster på bilden nedan) som spelar Hannah är otroligt karimatisk. En vill finnas i hennes (elles snarare hennes Hannahs) krets. Jag kan för lite om Hannah Arendt för att kunna bedöma om Sukowa gör ett bra jobb, men det går inte att släppa henne med blicken.
(”alla kan inte bara vilda berlinare som ni” fick mig att flina med tanke på den ofta omtalade berlinska dekadensen, en del av historien är den om Hannahs inte alltid helt enkla förhållande till Heinrich Blücher, Mary McCarthy ifrågasätter hur Hannah orkar och… ja)
Scenografin är dessutom underbar och Hannahs och Heinrichs lägenhet med utsikt över Hudsonfloden får mig att sukta…! Kläderna är vackra, alla kedjeröker och skildringen av diskussionerna på The New Yorker är som en intellektuell version av Mad Men. Filmen dräller av snygga och smarta oneliners. Ja, jag är lite salig.
Jag har minsann en ”best of Hannah Arendt” liggande (nåja, rent tekniskt så heter den inte så, men det är lite så jag betraktar den), det är ingen bok jag läser från pärm till pärm, jag använder den mer som uppslagsbok. ”Skrev hon verkligen så?”. Jag vet alldeles för lite om denna filosof och politiska teoretiker, men min ständigt lika vetgiriga hjärna har henne på listan över personer som bör utforskas. Filmen var ett fint tillskott till intrycksbanken.
Denken ist ein einsames Geschäft säger Heidegger (ännu ett av Arendts icke helt okomplicerade förhållanden) i filmen. Ja, kanske. Men att diskutera diskutera diskutera sina tankar, det är fina grejor det. Fast det föredrar jag egentligen att göra ansikte mot ansikte, inte skriftligt.
Arendt och Heidegger
rätt in på reservationslistan
Lena Einhorn har lätt gudinnestatus i min bok, och när jag läser om Blekingegatan 32 pendlar jag mellan driften att äga och förnuftigheten att (köa och) låna.
Jag stannar vid låna. Reservera.
”Vid 37 års ålder gick Garbo under jorden för alltid. På senare år återfunna testfilmningar visar en äldre skådespelare, en reslig ståtlig nordisk kvinna. På en dokumentärsnutt flyr hon från kamerorna med långa raka kliv. Inte längre en vän mö som niger spakt, utan en vuxen kvinna med redig blick och ett kroppsspråk som inte går av för hackor.”
Jag tänker ganska ofta på ikonerna som vandrade ut ur rampljuset – frivilligt eller ofrivilligt – innan de hann bli gamla. Garbo, Dean, Monroe et al. Hur hade det sett ut om inte…? Åldern far ju inte varligt fram med alla skådepelares karriärer, oavsett hur skickliga, vackra eller populära dessa människor en gång var.
Det är 17 personer före mig i reservationskön idag. Det blir en lämplig övning i tålamod.
Annat på reservationslistan (ja, den är ännu mycket blygsam, jag har ju alldeles nyss börjat bibliotekssäsongen):
Dahlgren, Eva F., Fallna kvinnor
Hellberg, Amanda, Snögloben
Nesser, Håkan, Levande och döda i Winsford
återupptagen fredagsvana
Dagens finfina biblioteksfångst: filmen om Hannah Arendt och Boel Bermanns bok Den nya människan (den senare införskaffad efter inköpsförslag från mig, trevligt!). Förra vintern blev det en bra vana att besöka biblioteket varje fredag. Det lutar åt samma vana ännu en säsong.
skynda att fynda
Klang och jubel! Bokmoster tipsar om att Marlen Haushofers fantastiska roman Väggen kommer ut i nyutgivning (ÄNTLIGEN!) i november. Det är väl första gången någonsin som november för något trevligt med sig. Jag läste den förra hösten och blev mycket begeistrad. TACK Thorén och Lindskog – hoppas att vi ses på Bokmässan!
med Karin i 1930-talets Berlin
Jodå, den finns där. I min bokhylla står en snudd på obligatorisk samling med Karin Boyes främsta dikter. Säg den tonåring som inte reciterat ett (förvisso oftast limiterat, men i stunden alltid välment) antal rader signerade Karin Boye någon gång. Jag försöker dessutom ofta intala mig att det är vägen som är mödan värd också som vuxen (om inte annat så för att insikten om att livet är kort blir starkare för var år som passerar och det är slöseri att bara betrakta alla sorters transportsträckor – fysiska såväl som psykiska – som bortkastade och trista), men vuxenjagets allra största favorit är ändå Kallocain.
Den bästa dagen är en dag av törst är numera inte bara en rad ur I rörelse, det är dessutom namnet på en litterär fantasi signerad Jessica Kolterjahn. Året är 1932 och Karin flyr från efterdyningarna av ännu en misslyckad kärlekshistoria. Hon har vänner i Berlin som berättar om en framstående terapeut som kanske kanske kan psykoanalysera Karin till en bättre hälsa. Hon tar skrivmaskinen under armen och drar.
Jag är dränerad på känslor och liv. I en tunn, skör tråd som sitter fast någonstans i mitt inre hänger Dödsmakterna och dinglar. Rädslan. Det är den som driver mig hit. Jag har tappat bort mig själv men jag har kommit hit för att kunna leva. Eller för att kunna dö.
Jag måste börja med att berätta att jag valde att läsa en historia om en Karin som drar till Berlin i en spännande tid. Jag hade för svårt att tänka just Boye. Det gjorde ingenting alls. Karin är en normbrytare av stora mått – absolut för sin tid, men hon skulle förmodligen inte ha det helt enkelt ens idag. Bisexuell och polyamorös, en queer sökare som inte alltid känner sig hemma i den gängse kvinnorollen. Jo, jag har en hel bunt dylika runt mig och det är väldigt mycket som är ickesjälvklart i deras liv år 2013 också.
Som lätt anal Berlinnörd rynkar jag pannan emellanåt när det gäller en och annan detalj (som Berlin- OCH tåg-nörd kanske jag kan avslöja att det har med typ av spårfordon att göra, men jag kan inte svära på att jag har på fötterna till 100% så jag försöker släppa det ;)), men Berlin som birollsinnehavare är en stor anledning för mig att älska den här boken. Tidsandan då? Ja, Berlin i början av 30-talet var onekligen speciellt. Fortfarande mycket dekadent (var det NÅNSTANS en kunde ha kul som poly-bi så var det nog där) men nazisterna började begränsa liv och kultur redan då. Den delen av berättelsen knyter så fintfint an till årets Open Air exhibition Diversity Destroyed som jag spanade in i början av augusti.
Det finns mycket att skriva om den här boken, vad jag gillar och inte gillar (”gillar” vinner dock stort, klar fyra!), men jag är trött och lat och konstaterar bara att jag är väldigt glad att jag lånade den. Det är en bok jag gärna skulle diskutera med några av de där polybina runt mig. Läs tjejer, läs 😉
Betraktaren
Belinda Bauer väcker alltid mitt habegär. Hon gick ut hårt med Mörk jord, stagnerade sedan (enligt många) en aning med följande två böcker i Shipcott-trilogin (om de böckerna ska kallas stagnation så har hon en hög ”lägstanivå” tänker jag som gillade dem mycket) och nu är hon tillbaka med Betraktaren. Rättsmedicin i studentmiljö. Ja: HABEGÄR.
Patrick Fort, arton år, sorterar in under det som stundtals kallas högpresterande autism. Han har Aspergers syndrom. En tragisk händelse i barndomen har gjort honom besatt av döden och hans trasiga mamma har förtvivlat i många år över sonen – som hon aldrig förstår sig på – och hans fäbless för att samla på sig döda djur. Förlupna ord om döden som en dörr som bara kan passeras åt ett håll har slagit rot i Patricks hjärna. Han vill förstå vad som händer. Kan man hitta ledtrådar i kroppen? Syns något i hjärnan? Vad ÄR det för dörr?
Som ung vuxen börjar han studera anatomi. Att flytta hemifrån, anpassa sig till hård studietakt och interagera med andra studenter är svårt för nästan alla, för Patrick blir det en än märkligare upplevelse. Han är fullständigt ointresserad av det sociala spelet, han vill bara hitta sina svar.
Mannen som Patricks grupp ska dissekera har beslagits med en skenbart harmlös dödsorsak, men den minutiöst noggranne Patrick inser att något är fel. Att gå emot handledare och professorer kan vara svårt nog för vilken nybörjarstudent som helst. För Patrick, som har ett minst sagt eljest kommunikationsgränssnitt, blir det extra motigt. Vill det sig illa kan han mycket väl hamna i en obduktionssal själv. Han har trampat på HELT fel tår.
Jag hoppas att kritikerna tystnar igen. I en genre där det mesta som är görligt redan har gjorts så lyckas Bauer ännu en gång förse sin historia med en twist som går lite utanpå gängse berättarstil. Mörk jord kändes ny, så ”ny” som en kriminalroman nu kan bli. Jag tycker att hon på många vis gör det igen med Betraktaren. Hennes sätt att låta flera röster komma till tals är inte unikt, men det blir bra, så attans bra.
Belinda skriver på bok nummer fem. Bra.
Belinda om Betraktaren/Rubbernecker
———————–
att ställa till det för sig – a k a trilogiangst
Jag gör det igen och igen. Jag borde ha lärt mig.
1) jag har inget tålamod. ”vänta på något gott?” uff!
2) jag hetsläser men har dåligt minne
3) se punkt 1
Nu sitter jag där i skiten – jag har avslutat Laini Taylors Days of Blood and Starlight och måste vänta ända till april 2014 på att få den sista delen. Den sista delen som bara just by the way råkade presenteras just idag, med omslag och allt.
På vissa vis känns det här som en typisk mellanbok, den var inte liiiiika underbar som första delen Daughter of Smoke and Bone (för lite Prag, för mycket krig), men den är ändå bra nog för att jag ska gräma mig över att behöva vänta på nästa del OCH att jag garanterat har glömt ganska många vitala detaljer innan jag kan slita upp den sista boken ur paketet.
Läsa om, säger ni? Njä. För många böcker, för lite tid. Jag borde snarare lära mig att vänta med att läsa trilogier till den dag då de är färdigskrivna och utgivna.
Once upon a time, an angel and a devil fell in love and dared to imagine a new way of living – one without massacres and torn throats and bonfires of the fallen, without revenants or bastard armies or children ripped from their mothers’ arms to take their turn in the killing and dying. Once, the lovers lay entwined in the moon’s secret temple and dreamed of a world that was a like a jewel-box without a jewel – a paradise waiting for them to find it and fill it with their happiness. This was not that world.
Fyra boktoksflin av fem möjliga. Jag vill ha sista delen NU. Give it to me baby.
en annan sorts skräck
Igår såg jag Brad Pitt rädda världen från elaka zombier. Idag grävde jag mig ner i schäslongens varma famn för en stunds söndagsmys äkta feel-bad.
Pija Lindenbamus Plats är en samling scener, situationer, där en kvinna i typ-min-ålder bryter ihop och drar från allt. Detta är skräck så gott som något. Kanske för att hennes uppjagade huvudperson ibland nästan snuddar vid den osunt uppflammande irritation som jag också kan känna över alldeles vanliga saker (någon tror sig äga trottoaren) de där dagarna när jag sovit åt helsike för lite samtidigt som alla kollegor (inklusive jag) är stressade och humöret är i botten. Kanske för att jag nästan inte fattar något alls av resten.
Lindenbaums förmåga att beskriva detaljer, bygga ångest, att sakta men säkert få mig att bli väldigt väldigt orolig för en hund, att bara servera spridda scener utan ett riktigt sammanhang – mycket av det skulle lätt kunna bli pretentiöst (detta är ännu en av de böcker som jag aldrig skulle bli sugen på att läsa efter att ha hört min egen beskrivning av den, så ironiskt) men för mig landar hon på rätt sida gränsen. Snyggt men hemskt.
Jag vet andra som tyckte alldeles tvärtom. Det är OK. Jag kan också se att detta är den umpte boken på samma tema (medelklass, medelålder, kvinna, sammanbrott, dra från allt, fragmentariskt, oskyldiga varelser får klä skott och lida trasig människas nycker) men det gjorde ingenting. I mina ögon var det utmärkt exekverat.
Pija vann helgens skräckmatch över de ursnabba och elaka zombierna. Ohotat.
till protokollet
Det är helt fantastiskt hur mycket katthår som kan få plats i ett tangentbord. Nu kan jag skriva ”n” obehindrat igen. Nnnnnnjutbart.
when hell freezes over
Titeln på det här blogginlägget kom till mig i samma stund som jag såg den: Martina Haags krönikesamling Heja heja, eller snarare när blicken föll på magasinet som boken följde med gratis (en av mina hattidningar som jag aldrig skulle köpa annars).
Jag kan däremot fortfarande inte bestämma mig för exakt vad jag syftar på med den klassiska referensen till en frusen Satans boning:
– att jag ska läsa tidningen också (det borde jag kanske, om inte annat så för att se om den fortfarande – med ny chefredaktör – är värd att ignorera)
– att jag ska börja springa
– att jag kanske skulle komma att roas väldigt mycket av ÄNNU en krönikesamling om löpning
Kenneth Gysing var den som fick mig fast allra först. För mig är det nämligen inte löpning per se (det hajade ni förmodligen redan), det är hur jag älskar att läsa om någon som har/skaffar sig ett intresse och faktiskt nördar loss. Nörda gillar vi.
Heja heja alltså. Var det värt pengarna att sponsra en tidning som jag inte gillar med 49:- för att ”få” boken?
(gah, jag såg inte ens förrän nu att tidningen kostade så mycket, det är definitivt dags att börja bli lite mer uppmärksam – boken kostar 44:- på adlibris så ”gratis” var ett stort fett feltänk i sammanhanget)
Svaret är JA, trots de där extra fem kronorna (jag ska sluta älta, jag är eventuellt liiiite ironisk också). Jag tillhör inte skaran som kapitulerar HELT inför Martinas alltid ganska drastiska humor och självironi, men jag tycker att hon är rolig. Inte fem-eller-ens-fyra-boktoksflin-rolig, men väl… tre-och-ett-halvt? Som jag skrev tidigare, att följa en människa som bestämmer sig för att göra något nytt och tar det hela vägen in i mål – ååååh, det gillar jag. Jag är inte förtjust i löpning men väl annan sorts träning, och Martinas våndor och strategier är lätta att översätta till egentligen vad som helst. 176 (inte speciellt tättskrivna) sidor var perfekt underhållning medan jag väntade på att mina smärtstillande skulle börja fungera. Natten mellan torsdag och fredag förstördes av en elak liten muskeljävel i bäckenet. Böcker och antiinflammatoriska är the shit och Martina Haag utgjorde sålunda min strategi för en något mindre vidrig natt fredag-lördag.
Jotackarsomfrågar – Piriformis är fortsatt snäll nu på morgoen och jag fortsätter att prisa NSAID. Nu lider jag av annat, nämligen en intermittent n-skada. Jag och jag, det är tangentbordet som felar men därmed lider faktiskt jag också. N-tangenten fungerar felfritt några minuter i taget, sedan fungerar den ungefär var femte tryck (insert [våld] på fjärde och femte försöket). Inte kul när en skriver recensioner (eller recesioer som mitt tangentbord föredrar att jag kallar det numera). Nu brukar våld sällan vara en bra permanentlösning så så snart mitt tålamod är lite bättre påfyllt ska jag se vad jag kan göra för att hjälpa min gamla laptop på traven.
PS Martinas mellankapitel om den ickestöttande familjen som vägrar att följa med henne för att peppa/heja/sträcka fram rosor på tävlingar fick mig att gnissla tänder en smula, speciellt med makarna Haags skilsmässa i åtanke. Jag följer sällan eller aldrig med Kristoffer numera, kanske för att jag ser det som att det kan vara kul för honom att göra något med sina kompisar UTAN att jag är med också. Vi får ofta kommentarer om att vi är lite väl som siamesiska tvillingar. Denna höst så drar jag på Bokmässa med Suzann samtidigt som K drar till Berlin och springer mara med sin kusin. Kanske borde jag göra en liten riskmitigering och följa med till Stockholm för att vråla extatiskt på DN halvmaraton nästa helg…
PPS i mina kretsar börjar maraton bli lite mainstream . Jag har ett helt gäng ultralöpare i bekantskapskretsen och Fredrika är den skönaste av dem alla. DÄR har vi en som borde få feta pengar för att skriva krönikor. Om du ändå – trots mitt heta stalltips om fru Gullfot – hellre fortsätter att läsa vad Martina Haag skriver så kan jag tipsa om att hon är krönikör i svenska Runner’s World.
PPPS och jag skojade lite när jag skrev att maraton är mainstream. Jag kan tycka att det är ännu coolare när min vän som tidigare aldrig sprungit mer än två kilometer i ett sträck i hela sitt liv (hon är 45 år precis som jag) för första gången tar sig runt femkilometersspåret utan att gå. Det hände för några veckor sedan och jag blev imponerad och inspirerad. Var och en efter förmåga, som alltid. THAT’S the shit. Däremot så är det lite kul att jag som är allt annat är intresserad av ultralopp har såpass många kompisar som är det.
PPPPS och visst är det fantastiskt att den längsta texten som jag skrivit på länge kommer ur tankar om löpning och därtill kopplat krönikeskrivande? jag, den maniska ickelöparen?
PPPPPS ja, jag har nu lärt mig att ett pass i roddmaskinen innebär att jag måste hålla koll på ovan nämnda piriformis, medelåldern är den ålder då saker en kunde komma undan med förr börjar flåsa en i nacken eller som i detta fallet: flåsa en i bäckenet (näe va)
PPPPPPS annars så är det senaste tillskottet till källargymmet ett par boxhandskar som ska få klappa lite på en boxsäck som vi fick för 1,5 år sedan (ja, den har legat i ett hörn sedan dess). Vi får se vilka krämpor DE kan komma att orsaka, och vilken bok som lämpar sig för påföljande rehab. Att jag lärt mig läxan om hur en tränar lagom är nämligen inte så troligt. Än.
…och hur går det med byteshyllan?
Mina dagar fylls numera med ett nytt, stooooort och spännande projekt på jobbet. Plötsligt är vi i blickfånget och vi är överösta med besökare från koncernens alla hörn världen över (ibland känns det ärligt talat lite som en gräshoppssvärm, men det borde jag kanske inte yttra offentligt. oj, nu gjorde jag det ändå!). Inte helt otippat har vi gott om tyska besökare, och någon av dem tycks ha fastnat för byteshyllan för plötsligt en dag så stod det första tyskspråkiga bidraget där. Roligt!
Jag stod och bläddrade i den några gånger, men ställde tillbaka den igen. Den är skriven med ett språk som jag kan tänkas klara av, men det är dags att sluta bunkra. Jag har så otroligt många bra olästa böcker nu. Jag behöver inte ännu ett dåligt samvete, det är bättre att någon annan får fynda.
Ett annat relativt nytt tillskott i sagda byteshylla är Lauren Weisbergers Revenge Wears Prada. Efter all uppmärksamhet som hon fick med The Devil Wears Prada så måste det kännas lite underligt att denna uppföljare gör så lite väsen av sig. Ingen av böckerna som släppts efter The Devil… har blivit någon jättesuccé, kanske hoppades hon på att denna uppföljare skulle få henne att studsa tillbaka upp på listorna, men icke.
Hur är den då? Tja, mitt mellanmjölkiga tråkjag förstod aldrig riktigt den första bokens/filmens storhet (OK, men inte sååå fantastisk? blev paff över en del normalt ganska kräsna konsumenter som gav höga betyg) och jag förstår heller inte riktigt varför uppföljaren blir så sågad som den har blivit (inte av alla, men av många – ja, de få som nu har läst den eller ens vet att den finns). Tvåan är nämligen också OK men inte fantastisk. ”Bruks-chicklit” helt enkelt.
Tio år har gått sedan stackars Andrea hunsades av Miranda Priestly på Det Magiska Glossiga Magasinet. Ny kärlek, nytt (framgångsrikt) jobb på ny egenstartad tidning. Delvis nya vänner men samma gamla New York (NYC är alltid ett plus). Allt tycks gå som på räls tills – tadaaaa – Miranda dyker upp igen. Passion och svek, intet nytt under solen. Lättsmält underhållning.
Jag ställde in boken i byteshyllan för några veckor sedan och är lite paff över att den står kvar än. Mina engelska chicklittare brukar försvinna relativt snabbt, men folk kanske bara ser ”Prada” och tror att det är den första boken, vad vet jag. Det är nog dags för en postitblurb. Alla böcker som jag har postitblurbat hittills har försvunnit inom några dagar. Hoppas alltid att fler ska börja blurba, men det är väl bara att envist fortsätta tills fler hakar på.
(inte så) Anonyma Biblioholister 