Arkiv för 20 oktober, 2013

är du för eller emot?

– – – Medan det förr var det vanligare att man använde pseudonym för att bli tagen på allvar, framstår det idag snarare som motsatsen: att man tar ett antaget namn för att slippa bli tagen på allvar.

Annina Rabe skriver om den svenska pseudonymhysterin och jag gapar ett ”YES!”. Det är inte coolt längre. Sluta, bara sluta med det där. Eller jo, använd gärna pseudonym men sluta försöka göra en GREJ av det.

Vi är tokless!
Åtminstone jag. Och Anina.
Hur känner du?


Kyss mig först

kyssmigforstLottie Moggach debuterar med romanen Kyss mig först och jag läser idel lovord – den ska vara här och nu och fånga den digitala erans fram- och baksidor. Ja. Tja. Nja. Låt oss kolla lite:

Leila är en ensamvarg med hög intelligens. Det skrivs inte rakt ut, men det är snudd på oundvikligt att tänka högpresterande autist. Efter moderns död är hon ensammare än någonsin – inte för att det gör henne något. Hon både arbetar och umgås på nätet. Det passar henne finfint! Hon snubblar över forumet Red Pill (yes, namnet travesterar the Matrix), ett high brow diskussionsforum om bl a etik och moraliska dilemman. Känslor göre sig icke besvär, här regerar intellektet och Leila blir stolt när hon fångar forumets grundare Adrians uppmärksamhet med sitt torra och analytiska sätt att betrakta omvärlden. Hon rankas snart som en av elittänkarna, de som får tillgång till egna låsta forum, och Adrian vill dessutom träffa henne. Han har ett alldeles särskilt uppdrag till Leila.

En central frågeställning i frihetens namn är nämligen den om våra egna liv. Om vi vill avsluta vårt liv, kan vi inte få hjälp att göra det lagligt? Ska någon lägga sig i det? Rådande normer förändras vare sig snabbt eller lätt, men säg att någon vill försvinna: är det moraliskt fel att hjälpa till att dölja spåren? Att lägga rökridåer för att inte göra anhöriga ledsna? Leila dras in i ”Projekt Tess” och det kommer att förändra henne för all framtid.

Kyss mig först är en roman om dupering och fixering och världens bästa stad London (Leila flyttar till Rotherhithe, en del av London som jag ännu inte kan) har en liten men viktig och trevlig biroll. Jag kan inte påstå att jag instämmer i de starka orden om Första Romanen Om Den Rådande Digitala Eran (testa Anna Starobinets Den levande, aningens mer hardcore – men i ärlighetens namn: hon skriver en helt annan genre också. Nan McCarthy var också väldigt tidigt ute. tja, det är meningslöst att rabbla namn och titlar, men jag studsade på de där onödigt stora orden… eller retar jag mig kanske på att Leila framställs som så udda [och så fet!] när hon och hennes liv [eller storlek på kläder] inte känns jätteJÄTTEudda i mina nätnördskretsar?), men det är spänning och det är stundtals riktigt välskrivet. Ändå är det något som skaver. Mina förväntningar var skyhöga, men Moggach landar någonstans på en trea. Godkänt. Jag ger henne gärna ännu en chans om/när hon skriver mer.

Efternamnet Moggach klingar välbekant säger du? Yes, Lottie är dotter till Deborah Moggach som slog igenom med buller och bång när hon släppte romanen Tulpanfeber för drygt tio år sedan.

PS ”en ska aldrig döma hunden efter håren, det kanske inte ens är en hund” – utseendet är inte allt, men Lars Sundh slår ännu en gång till med ett snyggt omslag som kopplar finfint till innehållet på sitt alldeles egna vis. Moggach borde låna designen när hon ger ut sin debut i pocket worldwide om några månader.