Livets härlighet
Livets härlighet av Michael Kumpfmüller är romanen – inte biografin! – om Franz Kafka och hans sista kärlek, Dora Diamant. De fick inte lång tid tillsammans och ärligt talat så känns det som om det var tur för Franz att han mötte den femton år yngre Dora. Jag undrar hur hans döende hade sett ut om han inte hade haft henne vid sin sida. Han hade förvisso ett fint förhållande till systrarna men tycktes nästan rädd för sin mor och far.
Det finns ganska mycket biografiskt material om Kafka bevarat, men inte om just det där sista året. Doras och Franz korrespondens under de perioder då de var skilda åt togs efter hans död om hand av Dora (såklart, det var ju hennes kärlek, hennes korrespondens), anteckningarna och breven försvann sedan efter en Gestaporaid i början av trettiotalet. Både Franz och Dora var av judisk härkomst, det bar också stor tyngd i deras relation. Exakt hur vill jag inte skriva – det är på sitt vis en av bokens få cliffhangers.
Detta är en stillsam och lågmäld historia, men icke desto mindre är den omskakande och rörande. Det finns ingenting tråkigt i ”stillsam och lågmäld” i det här fallet. Sommaren 1923, Franz är vid havet i Müritz med sin syster för att vila upp sig, han lider av tuberkulos och har varit svag i många år. På samma badort har en judisk förening i Berlin ett sommarläger för judiska barn och där arbetar Dora. De möts och det är kärlek vid första ögonkastet. De börjar drömma om en framtid tillsammans – kanske i Berlin? – men vägen dit är inte spikrak.
Jo, de fick några månader i Berlin tillsammans, men det var en svår tid med galopperande inflation och en ständig kamp för att hitta ett boende de kan ha råd med. De tvingades byta lägenhet ganska ofta. Franz var begåvad men inte direkt intensiv i sitt skapande. Han fick ekonomisk hjälp från föräldrarna i Prag, men inflationen var så aggressiv att pengarna snudd på hann bli värdelösa innan han hann växla in dem. Kafkas hälsa blev allt sämre och cirkusen drog igång: vart ska de ta honom? Prag? Davos? Wien (skickliga läkare, fin luft)? På den här tiden fanns inga luftkonditionerade ambulanser, så en undrar i sitt stilla sinne hur flängandet i sig förkortade Franz liv.
För mig är Kumpfmüller bättre på att skriva döden än kärleken. Han lyckas aldrig riktigt få mig att förstå hur de älskar eller riktigt varför, åtminstone inte under tiden i Müritz och Berlin, men döendet: han är så spot on. DÄR kommer också kärleken och värmen. Underligt. Eller kanske inte. Allting ställs på sin spets.
Hon kommer att förlora allt när han är borta, hans händer och hans mun, det skydd han har skänkt henne, som vore kärleken ett hus som någon stod i begrepp att för alltid driva ut henne ifrån.
De sista tjugo sidorna fulgråter jag. Hulkgråter infernaliskt. Nog kan tårarna rinna tyst ibland när jag läser rörande texter, men hulkgråter gör jag sällan av läsning. Värsta hulkandet orsakas av efterordet, elva rader av verklighet: vad hände sedan. Den där jävla Hitler och den där jävla Stalin. Jag hade ingen aning om hur Kafkas hela syskonkull mördades i Chelmno och Auschwitz. Dora flydde och tvingades byta land gång efter annan. Hon levde fram till 1952. Jag undrar hur många tårar hon hann gråta i sitt liv.
Kvinnan Dora Diamant, eller egentligen Dworja Dymant (hon ändrade sitt namn när hon flyttade från Polen till Tyskland). Hennes liv är en historia i sig, värd ganska många böcker. Du kan läsa mer här, men det fina var att hon fann kärlek igen efter Franz, hon gifte sig och fick en dotter med tillnamnet Franziska, även om hennes liv sedan blev vare sig lugnt eller långt.
(inte så) Anonyma Biblioholister 