skam den som ger sig
solen skiner alltid i Syninge – på NÅGOT vis
Jag är natuuuuurligtvis anmäld till den underbara Bokresan ver_2014 och kommer aldrig aldrig att ge upp hoppet om att få se Bokmoster där. Det är Så Värt Varenda Spänn.
Update: hon följer meeeeeeeeed! Alltså, det finns många färskingar som inte var med på Bokringentiden men Bokmoster, hon är da böööööömb. Och älskade Suzann följer med också förstås. Wooohoooo!
a walk down memory lane
En vän postade en recension av filmen Lånaren Arrietty på Facebook, och det klack till i mig.
Arrietty! Lånarna! Mary Norton! Hur har jag kunnat glömma hjältinnan från en (alldeles för kort) bokserie som jag älskade i så många år?
Jag formligen dyrkade böckerna om Lånarna och läste dem igen och igen och igen. Det gick så långt att jag medvetet råkade tappa, ”glömma” och gömma saker som de kunde tänkas ha nytta av. För de fanns, klart att de FANNS!
Åh, barndomen och dess starka tro på saker. Jag är nästan ännu mer nostalgisk över den känslan än över böckerna i sig… vad som var så fantastiskt med Lånarna? Jo, men det var väl uppfinningsrikedomen. De var små minihumanoider och de använde våra saker på helt nya sätt. En trådrulle blev ett fint bord (eller om en ska tro bilden: en pall). En tekanna blev en farkost.
Jag hade aldrig fina (eller snarare dyra) Lundbymöbler i mitt dockskåp, men de prylar jag hade (inklusive trådrullebord :)) ställde jag nogsamt i ordning med en gnagande längtan efter att en lånarfamilj skulle se potentialen och flytta in.
Jag älskar termen ”regression i jagets tjänst” och överväger faktiskt att köpa några av Nortons böcker till mig själv som hösttröst. Jag brukade samla på mig nyutgåvor av böcker från barndomen för att kunna ge till mina kommande barn – de där barnen som sedan aldrig kom – men det finns ju andra barn att vårda och skola in i kärleken till böcker. Gissa om min guddotter har en enorm boksamling redan som fyraåring?
Och det viktigaste barnet att vårda, vilket är det om inte barnet inuti en själv? En billig samlingsvolym om Lånarna är på väg hem till mig i detta nu. Det tog som vanligt ungefär fem minuter från tanke till handling i detta fallet.
Om jag mot förmodan skulle börja känna mig för vuxen/mogen för att njuta av boken så har jag en bunt tvåspråkiga barn i min närhet som kan tänkas få ta över den, men chansen är nog inte stor.
(inte så) Anonyma Biblioholister 