att återupptäcka

herrarneDet var Maggan som skrev ”vilken spökhistoria!” och inspirerade mig. Hurra för det! Och hurra för möjlighet till omedelbar behovsuppfyllnad via Storytel.

Jag har läst en del av Selmas spökhistorier förut och tyckte mycket om dem då, men jag fortsatte ändå inte med Lagerlöf den gången. Om jag inte minns fel så var det under en av mina mest intensiva zombie/PA-perioder och Selma var inte tillräckligt in your face för en som just hade upptäckt The Walking Dead i serieform.

Herr Arnes penningar. Selma utgick från en sägen om en herr Arne som mördades på Solberga prästgård 1586. Herr Arnes sades ha penningar trots att han utåt sett levde ganska enkelt. Penningar som kanske för otur med sig. Penningar som kan vara lockande att stjäla. I Selmas onda saga händer just det, pengarna stals, tjuvarna mördade alla som befann sig på platsen. Inga vittnen skulle lämnas. Men fick de alla? Och tänk om man kan hämnas även om man är död?

Skummade goodreads och såg massor av låga betyg från gymnasielever som tvingats läsa den här boken. Synd! Så synd med alla dessa klassiker som vi inte alltid är redo att omfamna alldeles när vi ”förväntas” läsa dem. Jag känner litteraturvetare som fortfarande (av)skyr författare och böcker som vi andra älskar just på grund av tidigare tvångsläsning. Å andra sidan vet jag inte hur man ska lösa läroplanen för en viss kurs där läsning och analys av vissa alster ingår. Om man ska kalibrera sina analytiska ”glasögon” så är det ju så mycket lättare att göra det när alla som i stunden ska kalibrera sitt verktyg kalibrerar mot samma preparat (min kliniker kommer ut ur garderoben ;)) och en del av de saker som ska kalibreras kanske bara förekommer i sin renaste form i just vissa preparat. Även om man aldrig mer vill dissekera en viss sorts preparat så vill man ha sitt verktyg kalibrerat. Hum.

Ja, historien vankar fram ganska långsamt, språket är gammeldags sirligt. Det långsamma, stundtals omständliga och sirliga bygger sin sorts stämning. Den sortens stämning är jag sugen på ibland. Ibland inte. Nu är jag det. Nu går jag vidare med Körkarlen.

 

2 svar

  1. Detta låter precis som något vilket du behöver just nu; historien vankar fram ganska långsamt, språket är gammeldags sirligt. Det långsamma, stundtals omständliga och sirliga bygger sin sorts stämning. Den sortens stämning är jag sugen på ibland. Ibland inte. Nu är jag det. Nu går jag vidare med Körkarlen.

    Älskar dina mer frekventa uppdateringar och listan på att läsa böcker blir plågsamt lång men du är en klippa gällande bra boktips.

    23 augusti, 2016 kl. 08:43

  2. Tack! En av anledningarna till att jag har så svårt att sova är ju att min överaktiva hjärna orsakar en veritabel trafikstockning av ord. Jag försöker vräka ut orden och minska trafikstockningen. Och jag vet ju att kreativitet och tid måste ägnas åt annat än pur lustläsning snart igen, det gäller att passa på! 😉

    23 augusti, 2016 kl. 08:49

Lämna en kommentar