Arkiv för september, 2016

Sopskyffel, bokhandelsfynd och Lotta Lundberg

 

  Sopskyffel i motljus
Ni h a j a r inte hur kört det är att hitta sopset med skaft här. Blev överlycklig när jag passerade en liten designbutik på Auguststraße och såg ett svenskt (designat, i oljad bok :-0 :-D) sopset i skyltfönstret. Det var sent och butiken var stängd då. Återvände ikväll och köpte.

”Ett sånt här set har jag aldrig sett i Tyskland förut”

”Nä, vi importerar dem från Sverige”

”Mmmm, jag är svensk. Har saknat.”

”Men du bor här?”

”Jäpp”

”Det hörs inte att du är svensk”

(Hurraaaaa, min sopskyffeltyska är perfekt!)

/lycklig Pollyanna Andersson

 
Jag blev så lycklig av inköpet att jag drog på en författaruppläsning som jag egentligen tänkt att jag var för trött för.

  
 ”Jag har hittat en sooooooopskyffel!”

Lotta Lundberg måste tro att jag är galen, för det var vad jag kom in och hojtade med mitt stora paket i högsta hugg. Men hon förstod storheten och frågade ”vaaaar hittade du den?” Tyskarna blev nyfikna och bad att få kolla. ”Men åh, det är ju skitsmart, man slipper ju böja sig ner hela tiden!”

Just det.

Lotta var såklart skitbra och den lilla bokhandeln var jättemysig. Jag har hittat tyska kultuuuurtanter! Som STICKAR medan de pratar böcker! Dit kommer jag återvända. Independent-bokhandel med lite extra nordiskt fokus. Böcker översatta till tyska, men också en och annan på originalspråk.

  
Det är fint uppe i Pankow

 Så insåg jag att de hade Kjell Westö också, så jag köpte en översatt Hägring 38 till favoritkollegan. Kände mig ännu knäppare när en av mina idoler satt bredvid (det var under minglet efter framträdandet) och jag började prata om Westö och finska inbördeskriget med en nyfiken kvinna. Vi pratade kollektiv skam, förträngning och hur man börjar glänta på locket till sin egen (som land) svarta historia. 

Lottas bok (Sternstunde/Skynda kom och se) kopplar ju i viss mån till icke-pk saker i svensk historia. 

Hon berättade också om hur tyska tidningar och magasin ALDRIG vill att hon skriver negativt om Sverige (om rasbiologiska institutet då och om passkontroller på Öresundsbron nu). Tyska medier betalar bara för Bullerbyversionen av Sverige. Jäkligt intressant! 

Annonser

Bokcirkel med Kim Thuy

   
Kim tyckte att vi kulturtanter hade så tjusig stil. Jag påpekade att hon minsann matchar skor med läppfärg och var minst lika stilig själv. ”Det tänkte jag inte ens på själv! Ta en bild!”

Jag är lydig.

 Internskämt. Kim skriver om medicinstudenter. Alla vietnamesiska invandrare vill bli läkare, de vill inte bli nåt slappt som typ ingenjör. Påpekade att jag inser min miss då jag övergivit medicinstudier för att återvända till ingenjörande, på Bombardier dessutom (min lilla firma startades i hennes nuvarande hemstad och är minst sagt känd där). Gapskratt.

Så kom äntligen grejen som fick mig att åka till Göteborg, bokcirkel med husgudinnan Kim Thuy. Alla hennes böcker är… gudomliga. Extra bonus var att hennes svenska översättare Ulla Linton deltog också. Kul!

Kim sa precis som Abdalleh: franska är mitt andraspråk. Jag måste väga varje ord på guldvåg. Jag KAN inte alla ord. Därför skriver jag kort. Korta meningar. Ibland är jag kreativ, ibland använder jag mitt nya språk på oheliga men egentligen inte inkorrekta vis. 

Jag skulle säga att det är det som är deras super-power. Det som ger det lilla extra. 

Thuys böcker är skenbart tunna, men ibland är det orden som INTE skrivs ut som ger tyngden. Få kan (be-)skriva så mycket med så få ord. 

Kim Thuy framstår som exakt och lite reserverad när man läser henne. Live är hon ett energiknippe. Vi blev KÄRA i henne. Allihop! Öppen, snabb i tanken, snabb i repliken och mycket mycket rolig. Jag kunde ha lyssnat på henne i flera dagar.

Idoler som håller måttet. Som t o m överträffar ens förväntningar. Uuuuhuhu. Jag fick tårar i ögonen.


Fler Siv-å-författare

  
Nej, detta ska inte bli nån ny kategori, och jag avskyr egentligen min uppsyn på denna bild (vilket låter taskigt eftersom jag ser ut som min mamma, men jag vill inte se ut som min mamma, jag vill fortsätta se ut som mig själv ett tag till) men Mhairi McFarlane ser lika rar ut som hon är på den här bilden. Och nu vet jag vem skådisen i senaste boken är 😉

  
Lisa Jewell (i den grå koftan) kom också, men henne pratade jag inte med. 

Jewell och McFarlane var väl storstjärnorna, men ett stort antal svenska författare dök generöst nog upp också, bl a Christoffer Holst. Hans nya bok låg i goodiebagen. Bättre än vilket lösgodis som helst!

(Jag har gjort slut med grej efter grej denna helg. Ostbågar var inte så gott som jag hade för mig. Inte lösgodis heller. Så! Nu slipper jag längta!)

Tack till Kulturkollo (puh, jag klarade det – skrev vare sig Kulturkolli eller Kukturkollo!) som fixar allt så fint! 


Ett arabiskt vemod

  
Jag är på bokmässan i Göteborg och bor på hotellet vars bar befolkas av ”ALLA” på kvällarna. Vad gör partydjuret Andersson? Läser, såklart. I säng före 22.00. Det är vad en lååååång luftrörsinfektion och sömnstörningar gör med mig.

Abdellah Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare. Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman om det mest klassiska av alla teman. Längtan och sökande efter kärlek. En roadtrip kantad av brustna drömmar om relationer. Paris. Kairo. Marrakech. Städer där jag varit och en stad jag vill till. Igenkänning på flera plan.

”Du hade med tiden lyckats inpränta tanken hos mig att min kärlek var mindre värd än din. Du var ett mystiskt poem. Jag var bara en liten novell av Guy de Maupassant…”

(Själv kan jag tänka att en sån novell är väl inte det sämsta. Jag känner mig ofta som en taskigt skriven tragisk text ut random Mitt livs novell anno 1983)

En liten tunn bok. Fin!

  
Gissa vem jag träffade idag? 😀 

Jag stod och fingrade på ännu en av hans böcker i montern. Såg på mannen bredvid mig. Tittade igen. ”Det är ju DU”

”How IS your lovelife?” flög det ur mig. 

(It’s complicated. Vi bildade klubb :))


Same same but different

   
 
Tågmässa igår, nu drar jag till Göteborg, återfinns på mässgolvet lördag och söndag. Ska du dit?


Allvarligt talat

  
Åh Lena! Och Stina! 

Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.

Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.

Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?

Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”

Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.

JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.

Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.

Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.


Slakthus 5

   
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor. 

Får man skriva så om krig? 

Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.

So it goes.

– – –

Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…

Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer. 

Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima? 

(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.) 

Och att Dresden bombades ”bara för att?”

Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.

Mänskligheten. So it goes.
  Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)

  Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.

 Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.

Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel. 

             

Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då. 

Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.