Aftonland

Vi börjar med två små detaljer. Eller ”små”. De kan tyckas försumbara för nån som inte är lika ISTJ som jag. Ha!

1. jag gillar fortfarande inte e-böcker. jag läser dem absolut inte på telefonen.
2. detta med #botns16 – vi är ju några stycken som kämpar med att få full bricka innan sommaren är över. jag gör det. den här boken gick inte in ens med vild fantasi och milt självbedrägeri att få in i någon av mina återstående rutor.

Så. Nu har vi satt nivån. Jag läser inte e-böcker på telefonen och jag prioriterar böcker som går att få in på min bokbingobricka.

Jag läste Therese Bohmans Aftonland på några timmar blankt. I telefonen. Jag somnade med telefonen i handen, plockade upp den igen imorse och fortsatte läsa medan kaffet blev klart. Therese Bohmans huvudperson Karolina sprang runt i mitt huvud. Hon kommer att fortsätta att springa runt där ett tag.

Karolina är professor vid Stockholms universitet. Hon är relativt nysepararerad. Medelålders, kanske runt tio år yngre än jag. Man anar att hon är vacker trots att hon själv ser sig som ful, hennes skönhet har falnat tänker hon. Hon har ju allt, rent teoretiskt, utom varaktig passionerad kärlek. När hon gjorde slut med sin sambo hade hon råd att skaffa sig en lägenhet på Söder, om än det lite bortglömda hörn av Söder som ligger en bit från tunnelbanan. Hon har en fin karriär, ett spännande jobb, hon skriver dessutom då och då artiklar för en av landets mest spännande kulturredaktioner. Ändå längtan, sökande. Efter något.

Karolina handleder en doktorand, Anton. Han har varit märkligt frånvarande, tycks ha levt loppan i Berlin istället för att göra det han ska. Karolina har aldrig mött honom öga mot öga men finner hans korrespondens med henne otroligt irriterande. Han är dryg. Har ett sånt fantastiskt självförtroende. Så står han där en dag, berättar äntligen vad han håller på med, och det han har hittat känns alldeles fantastiskt. Och han… han!

* * *

Jag läste i Vi läser att Therese från början hade tänkt sig Aftonland som pur underhållning, men att det sedan blev något annat. Jag tycker fortfarande att den är pur underhållning. Det är inget negativt. Det är pur underhållning, serverat i många lager. Om leda och svek. Och skönhet. Estetik. Oemotståndligt! Det finns så många oneliners och hela stycken som är så spot on att den här boken hade varit full av utropstecken och lyckligt (och ibland lite olyckligt, men igenkännande) kladd om jag hade ägt den på papper.

Therese har studerat både konst- och litteraturvetenskap. Det märks. Jag älskar’t. Ännu en bok som lyfter bihistorier som triggar fantasin, som får mig att vilja googla och veta mer. Och trots att jag fortfarande inte är nån fan av västra Berlin blir jag sugen på att strosa gatorna runt Fasanenstrasse. Igen. Tja, det är strålande sol och 26 grader varmt. Jag har semester. Jag kanske åker dit med en gång? Jag hade tänkt Treptow idag, men jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig.

(Alla böcker jag läser nu tycks ha någon liten tråd som landar i Berlin. Det är heeeelt OK.)