Ett besök hos Wolfgang Herrndorf

Detta med mitt påsklov, min HEMESTER, blev lite fiasko. Jag hade visualiserat en påsk som den jag njöt förra året, med massor massor av vårsol och utflykter. Jag skulle ta tåget ut i förorterna! UPPTÄCKA! Prognosen såg lysande ut. Först. Massor av sol och runt 18 C dag efter dag efter dag efter da… men så tog jag fram min jeansjacka från dess vinterförvaring och då jinxade jag naturligtvis allt. Då blev det grått, kallt och REGNIGT.

Ö S R E G N I G T

Den som uppfann uttrycket ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” kan dra nåt gammalt över sig. Men OK, jag har fått mycket gjort hemma och en bok är en bok är en bok.

Idag på eftermiddagen upphörde så regnet (tillfälligt, det ska regna igen imorgon) och det var ju alldeles lysande, för jag ville ge mig ut på tur! Inte jättelångt, jag ville bege mig till min favoritkyrkogård en liten bit bort, för nu skulle jag hälsa på Wolfgang! Dorotheenstädtischer Friedhof är mycket vacker och har många vackra, underliga och  intressanta gravvårdar. Gammalt och nytt, vilt blandat. Den togs i bruk redan 1762.

Den lilla kyrkogården i stadsdelen Mitte huserar dessutom många kulturpersonligheter – RIKTIGT många för den som är mer bevandrad i det tyska än jag är, men till och med jag känner ju till Brecht, Hegel och Christa Wolf. Jag är utomordentligt förtjust i kyrkogårdar och har strövat runt där många gånger innan jag ens visste vilka som vilar där. Jag har gått in ibland på väg hem från jobbet, den är så otroligt vacker i eftermiddags-/kvällsljus.


  
Hej Luther!  …och mitt i allt hade nån kattnappat en övergiven, överväxt grav och ställt dit några små katthus med foliefiltar, vattenskålar och lite mat. Alla katter som vaktar denna kyrkogård – ja, de jag såg – var passande nog vackert svarta. Nästa gång jag går dit tar jag med kattgodis.
Hos Christa ska man lämna pennor.

Så hittade jag äntligen Wolfgangs grav. Någon hade lämnat flaskpost i en champagneflaska. Av mig fick han bara en tulpan. Graven var INTE lätt att hitta, jag var faktiskt på väg att ge upp efter en timmes letande (men OK, det är så vackert så hade det inte varit så kallt kunde jag ha strosat hur länge som helst) men fick plötsligt en ingivelse som visade sig vara korrekt. CU7-2-7 är hans gravnummer, men för att hitta den graven måste man förstå det nååååågot ologiska numreringssystemet. Det finns en infokarta där några av de mest kända gravarna är utmärkta (dock INTE med gravnummer…!) men den är såpass gammal att Herrndorfs grav inte finns med.

Vem är Wolfgang Herrndorf? Jo, han är kultförfattaren som skrivit boken Tschick (finns på svenska under samma namn, på engelska heter den fånigt nog Why We Took The Car). Är och är. VAR. Den döde kultförfattaren. Han drabbades av hjärntumör, levde med den i några år men tog sedan sitt liv 2013, medan han ännu var frisk nog att klara av det. Han sköt sig. En tysk vän (en av medlemmarna i min bokklubb) berättade att han var fullständigt öppen med att han tänkte göra det redan innan det var dags. Han startade en blogg 2011, jag läser den nu, jag vet inte om han skriver om sina planer på att ta sitt liv i bloggen – jag har inte hunnit så långt än.

Wolfgang var en vacker man. Han blev bara 48 år. Hans blogg – så långt jag har hunnit – avslöjar en smart människa med svart svart SVART humor. Det känns märkligt att sitta och garva åt hans ord när man vet hur det blev sen. När han startar bloggen är han inlagd på neuropsyk på Charité (bara två km från mig), i en av de gamla vackra tegelbyggnaderna som jag OCKSÅ går förbi en del kvällar på väg hem från jobbet. Jag har ännu inte förstått om han hamnade där som en följd av tumören, eller om han hade bekymmer redan innan han fick cancerdiagnosen.

Eine einzige Patientin entspricht dem Hollywood-Klischee der Irren: Nachlässige Kleidung, schlappe Haltung, wirre Haare. Nun sitzt sie zusammengesunken auf dem Sofa und starrt auf den nicht eingeschalteten Fernseher, während vor dem Fenster große Flocken fallen.

Jack-Nicholson-Momente:

– der Bällekorb in der Psychiatrie, insbesondere der fast braune, abgegriffene Basketball
– die Diskussion des Fernsehprogramms
– der Duschraum
– Einladung zum Gesprächskreis
– Einladung zum Töpfern und Basteln
– Einladung, am Ausflug in die Stadt teilzunehmen (sehe mich schon den Bus zum Hafen steuern, wo Max’ Boot liegt)

Was fehlt: Mildred Ratched.

Ann-Sofie på BBC berättar att bloggen ges ut i bokform på svenska till hösten. Den finns redan i bokform på tyska, enligt Wolfgangs egen önskan. Från början var bloggen inte offentlig, den nu publicerade versionen är något nerkortad, namn är strukna/ändrade.

Jag vet inte varför den här mannen rör mig så. Jag har svårt att förstå, acceptera, att han är död. Han är en sån som man (jaja, JAG) nästan kan bli lite avståndsförälskad i.

Jag har en inte så svag aning om att jag kommer att gå och hälsa på honom ofta.


   Ja, men ni ser ju: eftermiddagsljuset på denna plats.

Annonser

3 svar

  1. Ping: Vallgren i repris | (inte så) Anonyma Biblioholister

  2. Jag känner igen mig i din känsla inför Herrndorf. Jag nyss sett och läst Tschick och hamnade här på din blogg just i jakten på mer info om fler av hans böcker kommer att komma ut på något språk jag kan. Men nu beställer jag Bilder deiner großen Liebe på tyska och liksom med bloggen så lär jag mig tyska utmed vägen

    7 mars, 2017 kl. 18:59

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s