Att hata
har inte köpt dem. än. 😉
Jag visste att det var illa, men när det tyska rasistiska partiet AfD höstade in nära 25% i regionsvalet i en närliggande region i söndags blev jag ledsen och rädd för umpte gången sen jag flyttade hit. I den lilla staden Bitterfeld (ironiskt namn, huh?) röstade mer än 31% på AfD.
Allt detta hat. Jag började följa Berliner Morgenpost på fejjan för att få en anledning att läsa lite casual-tyska, men när jag ser kommentarerna ångrar jag mig snudd på. Just nu pågår en intensiv strid mellan ur-Berlinare och inflyttingar. Just nu och just nu, det striden är gammal. Inflyttingar? Ja, nu handlar det inte ”bara” om flyktingar, inte ”bara” om såna som jag (utlänning, men i vissa ögon ”rätt” sorts utlänning) utan om tyskar från andra städer också. Allra helst wessis. Nu hårddrar jag men i striden mellan ossis och wessis sparkas det OFTA fortfarande hejvilt i vissa kretsar. Ingen sida är snällare än den andra, men just i fallet Berlin känns det ofta som om gamla ur-Berlinar-ossis är arga över alla som flyttar in och orsakar lägenhetsbrist, höjda hyror och allt annat som man kan komma på är dåligt (vi är förmodligen orsaken till fotsvamp också).
Jag kan förstå på många vis. Lyxsaneringar och gentrifiering suger. När alla delar av Berlin öppnades för hela världen var det inte på alla vis enkelt att hänga med för den som pluggat ryska istället för engelska i skolan. Å andra sidan, titta upp ur ankdammen, är NÅGON storstad befriad från detta fenomen? I NÅGOT land?
När Hanna var här för nån vecka sen köpte hon en bok om ossi-wessi-konflikten, jag blev också sugen på den. ”Märker man detta även som utlänning alltså?” undrade Hanna. OM man gör, säger jag. Delvis kanske det beror på att ämnet intresserar mig och att jag ofta frågar folk om deras bakgrund, delvis på… ja, äsch, säg så här: man behöver inte leva och arbeta här någon längre tid för att börja märka av det. De flesta har inget emot mina frågor, men en presumtiv dejt blev så förbannad att han ställde in dejten på grund av frågan (som kom på tyska enhetsdagen efter en lång diskussion om allt möjligt som har med Tyskland att göra). Överkänslig much? Började asgarva när jag berättade om den snubben för en (tysk wessi) tjejkompis och hon blixtsnabbt sa ”han måste ha varit ossi, de är så bittra”. Ja, ni ser ju.
Mitt första halvår i Tyskland jobbade jag ute i grannregionen. Ossiland. Jag förstod efter ett tag att jag ansågs lite oartig eftersom jag hade missat att man 1) går runt och tar alla i hand på morgonen 2) återigen tar alla i hand och säger ”tack för idag” på kvällen. Ossi thing to do. Wessi-kollegorna avskydde det. Speciellt i flunsatider. Och på grund av tiden det tar. Liten detalj av måååånga. ”They are a totally different BREED” sa en av mina extremaste (ex-)kompisar föraktfullt om den andra sidan.
Så JA, det finns många spänningar kvar i detta land, trots att muren föll 1989. Muren inuti folks huvuden talas det ofta om. Det tar nog en generation till innan den försvinner. Till och med ännu mer? Jag har både ossi- och wessivänner, for the record. Jag ser poänger såväl som fördomar från båda håll.
Jag bor i forna öst-Berlin, de som bodde i min lägenhet blickade ner på muren och såg väst-Berlin varje dag, på lite avstånd. Jag undrar hur det kändes. En del av mina ossivänner hatade regimen och råkade illa ut på grund av den. Andra är mer neutrala. En vän (född i början av 60-talet) försvarar DDR med näbbar och klor, hen tillbakavisar en del av de upplevelser som den av mina vänner som råkade mest illa ut talar om (”det är inte möjligt, sånt hände inte”) – men OK, allt föll på plats när hen sedan berättade att fadern hade en högt uppsatt position i partiet way back then. Kanske lite bias där.
Övriga spänningar? Ja, det finns andra stora grupper (Berlin kallas ibland Turkiets tredje största stad) som har kommit hit de senaste årtiondena. Somligt funkar, annat inte. Flyktingarna är lök på laxen för somliga. Ibland känns det som att bo i en krutdurk och då är detta ändå en fridsam och traditionellt ganska ”mellow” stad.
Så, jag inledde med orden ”allt detta hat”. Det är lätt att tänka att det är de andra, DE DÄÄÄÄÄÄR, MEN så insåg jag vilka känslor som väcktes i mig när jag såg TV-serien Weissensee (jag är sist på bollen, jag vet) om forna Öst-Berlin. Jag såg att avsnitt i söndags som fick mig att vilja DÖDA figuren Falk. Jag hatade intensivt. En figur i en TV-serie. För att inte tala om hur jag känner när jag ser Pegida. Jag vill slå dem på käften. Sparka. Moget, Siv.
Mer sofistikerad än så är jag alltså inte. Nu var figuren Falks beteende i just det avsnittet designat för att väcka starka känslor, rent av hat, men ändå. Vi brusar nog alla upp ganska lätt ibland. Ibland kanske det bara är välutvecklad impulskontroll som stoppar slagsmål, men de där känslorna som äter i tysthet varje dag? Slentriantankarna?
Hur kommer vi ur detta? Denna undran sysselsätter mig hela tiden. Plågar mig. Jag är skiträdd. Inte för de nyanlända. Jag är mest rädd för de gamla ingrodda. Rasister, homofober, sexistiska och misogyna bakåtsträvare. DEN klicken, oavsett ursprung. Den klicken som numera är för stor för att kallas ”klick”.
(inte så) Anonyma Biblioholister 