En onödig kvinna? The Hedonist Club For Love Of Books, Wine And A Nice Meal läser andra boken
Ni minns mina stapplande steg att starta upp en bokklubb här i Berlin va? Vi har haft möte nummer två (nej, egentligen möte nummer tre om vi räknar förmötet i december). Tre medlemmar av dåvarande fem (yay, jag hittade nämligen ännu en rolig medlem på en fonduemiddag, hon har ungerska rötter men har bott läääänge i Tyskland, så nu fick vi ännu en kartnål att lägga till gängets fiktiva boddaländerkarta) dök upp för att diskutera boken och äta god (men med Berlinmått mätt relativt dyr) mat på snygga snygga Akemi på Rykestrasse i Prenzlberg.
Jag älskade boken. Eller snarare: jag älskade den introverta egensinniga huvudpersonen Aaliya Sohbi som lever ensam och barnlös (vilken onödig kvinna!) tillsammans med högar och HÖGAR av böcker i en stor lägenhet i Beirut. Hon är pensionär nu, efter många år i en liten bokhandel. Det är lite oklart hur hon har råd att leva ensam (en kommentar från vår brittiska deltagare som har bott i Beirut några år, hon ogillade boken för att det var så otroligt att en kvinna skulle kunna leva ensam så) men jag tänker att en av hennes kontakter ur det förflutna (inga mer spoilers än så) kan ha något med saken att göra. Det hålls öppet – men strunt samma! Bygones!
Aaliya lever för litteratur och konst och skiter i stort sett i andra människor. Hon har älskat några få, men de är borta nu. Vad gör hon hela dagarna? Jo, varje år väljer hon ut en västerländsk bok som hon sedan översätter till arabiska. För hand. När hon är färdig lägger hon resultatet i en låda som hon sedan stoppar undan. Så bara!
Så ja, beroende på vem du frågar så kanske hon är en onödig kvinna. Hon tillför inget (synbart) längre. Hon vill inte socialisera, speciellt inte med de andra kvinnorna i huset. Häxorna. Hon gillar inte att laga mat. Vill inte ta hand om sin sjuka gamla mamma som resten av familjen vill lämpa över på henne. Har hon ens något existensberättigande? Ibland undrar hon nog själv.
Jag älskar Aaliyah. Hennes kolsvarta humor. Tänker att om jag blir över 70 så kan jag mycket väl vara lite som hon. Tänker att det rör mig inte i ryggen. Tänker att en kvinna som överlevde kriget i Libanon (”Someone shat on my floor. I procured a Kalashnikov.”) – vi får ta del av det i tillbakablickar – har överlevnadsskills som vore avundsvärda att ha.
Boken börjar med att hon råkar färga håret liiiiite för blått (hon lät sig påverkas ändå, lite, när hon hörde häxorna i trappen diskutera hennes fula vita hår) eftersom hon drack två glas vin medan hon färgade. ”You had me at hello”, herr Alameddine. Vi hade väldigt spridda åsikter, vi tre som dök upp (träffade en fjärde i söndags, hon älskade boken på samma sätt och av samma anledningar som jag, jag hade behövt henne i diskussionen, men hon var sjuk). V hatade Aaliyah och tyckte inte att boken var något vidare. C var småförtjust, men ändå ganska neutral. Och jag älskade.
En del böcker får mig att vilja göra en litteraturlista – detta är en av dem! Aaliyha är lite mer high-brow än jag i sitt urval, men hon gör mig sugen på att dyka ner i hennes boksmak. Nummer ett blir nog Marguerite Yourcenar. Hon kan bli en ”enkel” inkörsport (enkel och enkel, men inte så tung som en del andra verk i Aaliyahs bibliotek) och är en riktig citatmaskin de luxe. Jag var bara tonåring när jag skrev ner ett av hennes mest kända citat
Alkohol får mig att nyktra till
Redan efter några klunkar konjak slutar jag att tänka på dig
Nedan ser ni vår nästa bok – nu ger vi oss på Claire Messud! OCH vi (jaja, jag) har hittat ännu en medlem, vår första ”riktiga” snubbe (vi hade en som dök upp på förträffen, men han kom aldrig mer tillbaka :-O :-D).
M2 är tysk precis som M1 (jaja, jag är fånig med mina förkortningar, men de har ju inte bett att få blir omskrivna, mina medlemmar, men jag kan ändå inte låta bli att skriva för det är så häftigt för mig detta med bokklubben.), de är kompisar sen universitetet och vi är alla med i samma expatförening. Ja, vare sig M1 eller M2 är expats (just nu, M1 har bott i andra länder innan hon återvände till Tyskland), men föreningen är öppen för tyskar som står ut – rent av VILL hänga – med oss utlänningar också.
Nu är vi alltså sex medlemmar! Jag vet inte hur många vi ska bli. Jag är ganska kräsen och selektiv med mina inviter, och tänker att det är skönt att inte vara för många. Samtidigt är det skönt att vara NÅGRA fler än nu, så att vi har lite marginal när folk måste droppa ur sammankomsterna med kort varsel. Vi får se. Nästa träff blir inte förrän första maj eftersom vi hade svårt att hitta nån söndag i april när alla är i stan. Jag kommer vara den som flänger värst av alla. Så kan det vara.
(inte så) Anonyma Biblioholister 