åh åh åh tjeeeeejer…

Dagens bästa citat kommer från Mary Wollstonecraft:

Mary var inte tappad bakom en vagn, och det var inte hennes dotter heller. Vilka kvinnor! Mary d y är mest känd för att ha skrivit Frankenstein, en av mina bästa böcker någonsin. I mina bokhyllor bor både mor och dotter. Såklart.

Och till dem som undrar varför jag postar det här citatet idag, när vi västerländska kvinnor äääääär så jämställda, vill jag bara säga tack å hej å somna om, vakna igen imorgon med lite klarare ögon. Fantastiskt det där med hur vissa människors ”feministiska” uppvaknande kom samtidigt som (och enbart för att) de trodde att de kunde använda oss kvinnor för att piska upp hat mot islam. Igen. Trötta idioter.

—

Jag skulle ljuga om jag påstod att det var med kvinnodagen i åtanke – men de senaste dagarnas läsning och lyssning har handlat om kvinnor, kvinnor, kvinnor. Männen har haft viktiga biroller, stundtals förfärliga dito, men kvinnor. K-v-i-n-n-o-r.

Jag åkte till Estland, Sovjet och Berlin (!) med Sofi Oksanen när jag lyssnade på boken Utrensning. Det var sannerligen en berörande och omskakande resa. Början av nittiotalet, Berlinmuren föll ganska alldeles nyss och det förändrade Europa på många vis. På goda vis. På mindre goda vis (jo, faktiskt, det finns nog en del som ser det så).

Aliide lever ensam på sin gård, men plötsligt en dag finner hon en ung kvinna, Zara, avsvimmad utanför huset. Aliide är misstänksam (är flickan en tjuv? ett lockbete? vem är hon?) men tar in den unga kvinnan. Sakta men säkert tråcklas deras respektive liv upp. Båda har hemligheter. Båda har haft det svårt. Båda har tagit felaktiga beslut.

Droger, trafficking, svartsjuka, familjeförräderier… försoning? VILKEN resa. Jag har skyggat för den här boken, jag förstod att den var tung, jag var redo nu. Fantastisk.

Ännu en gång vill jag inte bara prisa en fantastisk författare (jag BUGAR! vilket språk! vilken… vilken fantastisk historielektion!), jag vill också skicka en uppskattande applåd till den utmärkta uppläsaren Gunilla Nyroos.

—

Jag återvände österut, Simone de Beauvoir tog mig också med på en resa: Misstag i Moskva.

Kortroman eller långnovell, välj själv, men det var en riktig liten pärla. Det är omöjligt för mig att inte lyssna in Simone och Paul i paret André och Nicole – ibland har jag undrat hur hon (Simone alltså men för den delen Nicole också) stod ut med denne självupptagne man (hon? HON? min IKON!) men OK, jag förstår, lite.

Misstag i Moskva utspelas i mitten av sextiotalet, ett gift par åker till Moskva och… ja, vad gör de? Samtalar för lite? Blir besvikna. Blir trötta. Känner ålderdomen krypa på.  Nicole betraktar ofta maken lite ömt och distanserat, tänker om och talar till honom som vore han ett litet barn. Blir trots detta besviken då han liksom ett barn småljuger för att slippa ta eventuella bråk när sanningen riskerar att bli obekväm.

Ljuvligt språk, en smart smart smart historia (frågar du mig så var inte Sartre den mest lysande filosofen i den familjen) som nog kan servera en igenkänningsfaktor för alla som någon gång haft en relation som blivit lite trött, finfin översättning – som sagt: en riktig pärla som inte bara påminde mig om MINA junikvällar i Moskva utan dessutom fick mig att längta tillbaka till Paris! Åh, vem följer med? Kaffe, vin, böcker, promenader och långa sessioner med penna och block vid små bord på trottoaren! Vill!

PS. Omslaget! Kärlek!

(jag hälsade f ö på bl a Simone sommaren 2014, Cimetière de Montparnasse är underskattad!)

—

Det är dessutom min namnsdag idag.

Emotser hyllningar i kommentarsfältet. Tack på förhand  :-*

8 mars, 2016 | Kategorier: feminism, politik | 7 kommentarer