Arkiv för februari, 2016

confessions, confessions


Ibland blir jag så underväldigad av min egen förmåga att lyda mina egna beslut. Eller så borde jag vara positiv och uppskatta min förmåga att, eeeeeh, vara flexibel.

Jag var ute på tur igår och upptäckte av en reeeeen slump (jo, faktiskt!) att Dussmann hade söndagsöppet. Den som kan sitt Berlin (eller snarare sitt Tyskland) vet att det är ovanligt att butiker har öppet på söndagar. Jag hade varit ute och traskat i fuktig kyla och ville bara värma mig lite. Och kanske titta på Jenny Offill-boken som jag skrev om igår. Den som jag INTE skulle köpa. Bara titta. Ja, kanske se och röra, men inte köpa.

Bra nyhet: jag såg, jag rörde, jag bläddrade. Jag köpte inte. Den.

Jag blev däremot ett lätt offer för en ANNAN bok, jag hade varit på Internationsbrunch och en trevlig ny bekantskap från tyska UD (jag ä l s k a r det där med vilka intressanta människor jag lär känna via Internations) hade pratat om den där otroligt roliga boken hon läst om hur man blir tysk och hur hon fnissat åt sin egen tyskhet och och och och jag behöver ju läsa roliga saker på tyska. Ju.

Ja, och när jag nu bestämt mig för att köpa den så hade jag ju redan frångått mitt bokinköpsstopp så jag kunde lika gärna ta en till. Men Offill köpte jag inte. Minsann.

(den här gången)

Annonser

Lösenordsskyddad: surströmming

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Avd. för grubblerier

Ni vet, jag är fortfarande så fascinerad och fixerad vid att jag plötsligt LYSSNAR på så många böcker. Jag har fortfarande inte lyckats börja tycka om e-böcker, så jag trodde jag var för evigt förlorad till pappersdito. Det är ju lite orättvist mot själva HISTORIEN detta, men livet är inte rättvist. ”Bang bang!” som Rammstein så poetiskt och finstämt uttrycker livets mystik i Feuer Frei.

(nej, låten har ingenting med boken att göra, jag bara kände att det var alldeles för länge sen jag promotade Rammstein och alla kan behöva tömma skallen ibland – Feuer Frei är bra på att blåsa ut det mesta)

När det gäller Avd. för grubblerier av Jenny Offill så var den fin och tänkvärd att lyssna på, men den var för avancerad (för mig!) att ha som pendlarbok. Så många fina detaljer, så många briljanta formuleringar att förmodat läsa igen och igen (och stryka under), så lätt att missa något och tappa bort sig. Grubblerier var ordet, sa Bull. Det är som att få traska runt inne i någons hjärna. Och hjärta.

(apropå hjärta – omslagsbilden! så fin!)

Om ett äktenskap som inte blev som tänkt, varvat med tankar om filosofi, om rymden, om astronauter och kosmonauter, om Voyager (min barndoms FASCINATION! G-u-l-d-s-k-i-v-a-n!), ja om så många ultranördiga ting som jag gillar! Det är på något vis en lärd bok, det är lite av samma beståndsdelar som gjorde att jag älskade Bodil Malmstens loggböcker så mycket. Funderingar, fakta och allt så fint så fint. Ibland förstår jag inte alls i vilken riktning den tar vägen, men jag följer villigt med.

Detta är verrrrrrkligen den sorts bok som tvingar mig att vara sträng mot mig själv med mina fulla bokhyllor i åtanke. Detta är en bok att äga, att som jag skrev ovan stryka under i. Jag har hittills lyckats undvika att springa till Dussmann och köpa den. Jag vill försöka fortsätta att låta bli att göra det. Men det blir svårt. Mycket svårt.

 


Den, den eller den?


Helgstudie av det lilla livet:

Två katter glada att matte är hemma. De vill inte koppla det där med ”matte är borta från 8-20 må-fre p g a bl a pengar till kattmat och vårt dyra men ekologiska, minst ohälsosamma och välfungerande kattströ” så de tar varje jobbdag som lite av en personlig förolämpning.

Nå, det är lördag och jämfört med förra helgen har jag snudd på ingenting bokat (puh, det var roligt men jag orkar inte full fart två helger på raken) så jag äntrade läshörnan beväpnad med tre böcker. Arbetsuniform: pyjamas. Snabbt fick jag tantkatten i knäet. Spockissen snurrade surt runt. Tantkatten är förvisso frisk nu, börjar äta till sig gammal knubbighet igen, men mest av allt är det ännu gammalt lösskinn som flödar ut över hela mig så knät var ganska fullt 😉 Liten katt allt surare. Lägger sig till slut vid fötterna. Fine.

Tantkatt bestämmer sig för att ”detta är för varmt”, reser sig och går. Liten katt tittar upp. Jag lockar på liten katt som reser sig. Tittar på mitt nu tomma knä. ”Jamen kom då?”. Lyfter upp liten katt, lägger honom i knä. Liten katt ligger kvar i strax under en minut, reser sig sedan och går två dm bort med surt knyckande svans. Fine. Då kan jag skriva. Behöver bl a skriva gästinlägg till annan blogg.

dator i knä

startar dator

börjar skriva

Liten katt TVÄRRESER sig. Va? JAG vill ju ligga i ditt knä. Matte? Hallå? Va? VavavaVA?

Nu försöker jag skriva så gott det går med en katt som prompt ska ligga på min ena arm. ”Ta bort honom?” säger ni. Ja, om jag vill ha en soffkudde nerkissad. Tro INTE att jag bestämmer bara för att jag betalar kattmaten. Den enda som dresseras i detta hus är JAG.

Fast liten katt dresserar mig på roliga vis. På morgonen och när jag kommer hem från jobbet får han godis om han hoppar upp i min famn från hallbänken. Imorse var han otålig, sket i den ”lata” varianten med att hoppa från bänken och hoppade upp i min famn från golvet istället. Världens piggaste lilla hjärtpatient.

Allt fler stadsdelar i Berlin förbjuder cirkus med vilda djur. Frågan är om jag räknas som vilt djur eller om jag anses till fullo domesticerad. Det får vi fundera på en annan dag, så vänta med att anmäla lillskiten till myndigheterna är ni snälla.

Hej lördag! Jag tänker böcker, böcker och böcker. Om jag ORKAR tar jag med en bok till café. Annars duger läshörnan fint 😉


Att få vara besvärlig 

Jag är mitt i en gigantisk lojalitetskonflikt. Jag har läst och älskat Kerstin Thorvall i många år. Det är en fantastisk blast from the past att kunna höra henne själv läsa upp Det mest förbjudna från 1976, men saken är den att uppläsningen stundtals får mig att avsky henne. Jag vill inte avsky henne.

Hon är en hjälte på så många vis.

När hon är briljant är hon B R I L J A N T. Och vass. Och så jäkla rolig.

Denna inläsning gjordes långt innan ljudböcker började booma (1987), så för oss lite bortskämda nytillkomna ljudboksläsa…lyssnare störs upplevelsen en smula av prasslande papper, stakande, underliga pauser, stundtals snabbt snabbt snabbt tal. Thorvall är ofta forcerad, gränsande till MANISK. Hon ropar och skriker så att jag hoppar till ibland, så att folk runt mig på tåget (detta var en av alla mina kära pendlarböcker) tittar till på mig för att de plötsliga ropen läcker ut ur hörlurarna. Jag tror att en nutida producent skulle se till att jämna ut ljudnivån lite.

Men Kerstin kan ju sin text, ÄR sin text. Historien om Anna är självbiografisk. Ibland undrar jag varför hon ens bryr sig om att kalla huvudpersonen Anna. Jag kanske får lära mig mer om det om jag äntligen läser Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart som står i en av mina väntehyllor. Mina väntehyllor som är GULD värda.

Thorvall är not for the fainthearted. Anna knullar, skriker, bråkar, är otrogen, hatar, gör fel, VILL göra fel, vill göra rätt.

Repeat.

Kvinnlig bekännelselitteratur var så nytt, detta chockade människor när boken kom 1976. Folk rasade, men köpte och läste boken. Bekännelselitteratur i allmänhet är mer normalt idag, men ni minns väl Carina Rydberg och hur folk skällde ut några av hennes böcker på nittiotalet? Det är oundvikligt, fortfarande år 2016, att inte fundera över spelreglerna mellan kvinnor och män. Män hyllas, gullas med (jag blir alldeles paff när jag ser normalt vettiga kvinnor runt mig få något mjukt och hungrigt i blicken när de t ex talar t om en person som Persbrandt. och Knausgård, nån? Ulf Lundell?), för samma saker som fortfarande i viss mån skandaliserar kvinnor. Det är inte rättvist. Världen är inte rättvis.

Kerstin var nog inte heller rättvis. Hennes mamma får stryk. MYCKET stryk. Pappan dog när Kerstin var elva. Han var psykiskt sjuk (bipolär?) och det är lätt att tänka sig hur ”enkelt” det var för Kerstins mamma att vara den tråkiga som försökte hålla allt samman.

Jag relaterar till min egen mamma. Pappa var kul ibland när han var full (men oftast var han INTE kul när han var full), lovade saker vitt och brett (klart jag skulle få börja spela piano! klart jag skulle FÅ ett piano! klart vi skulle skaffa det, det och det.) och så blev mamma den tråkiga som var tvungen att säga nej, den som tvingades hålla fast vid nån sorts reality check. Min pappa dog när jag var tolv. Då var jag stor nog att redan ha börjat genomskåda pappa, att börja förstå min mamma.

Kerstin kritiserar sin mamma, men svär sig samtidigt fri från den kritik hon får av sin egen familj när hon behandlar DEM som skit. Självinsikt – not always so much. Hon gör bara det hon måste för att överleva.

(Det gjorde väl hennes mamma också)

Men människa. Kerstin var människa. Må den som är fri från skuld kasta första stenen. Det lär bli tyst om folk lever upp till det. Inte ett ljud torde höras av stenar som slår i marken…

Jag har själv, precis som Kerstin, hamnat i en försenad pubertet (se ovan, jag blev vuxen snabbt när jag var tolv, jag förvandlades till en liten tant i den stund vi fick veta att pappa skulle dö) – aningens komiskt att den senkomna puberteten inträdde ihop med klimakteriet, men det är nog inte helt ovanligt – och även om jag inte lever lika vilt som Kerstin så gör jag också saker som jag inte borde (om du hade frågat min mamma medan hon levde ;)). Jag kallar mig Schlampe mit Moral (jag måste nog snart läsa den boken) och har mycket mycket kul.

Jag tackar Kerstin för all igenkänningsfaktor hon OCKSÅ serverar. För ett brett, häftigt och aldrig aldrig tråkigt konstnärsskap.

KUL bonus: TV-serien Det mest förbjudna har premiär till påsk. HOPPAS att den går att se även från Tyskland!

hur piffigt det blev med bok, svart katt och hans skära bästis på deras favoritfilt i läshörnet – ja, ni ser ju


You say bokrea?

i say ”hittade iallafall en Sveland på rea!”, men jag köpte inte (velar fortfarande om huruvida det var dumt eller inte). Jag har 1) läst den 2) ont om plats 3) massor av andra böcker att läsa.

Meeeeen. Jag behöver ju läsa tyska också. Damn! Livet, choices choices! (Måste jag infoga ironilampa här? nej va?)

  


Fem sidor in…

  
…och jag tänker redan i termer som ”oh, nödvändigheten i att läsa den här!”