Arkiv för februari, 2016

confessions, confessions


Ibland blir jag så underväldigad av min egen förmåga att lyda mina egna beslut. Eller så borde jag vara positiv och uppskatta min förmåga att, eeeeeh, vara flexibel.

Jag var ute på tur igår och upptäckte av en reeeeen slump (jo, faktiskt!) att Dussmann hade söndagsöppet. Den som kan sitt Berlin (eller snarare sitt Tyskland) vet att det är ovanligt att butiker har öppet på söndagar. Jag hade varit ute och traskat i fuktig kyla och ville bara värma mig lite. Och kanske titta på Jenny Offill-boken som jag skrev om igår. Den som jag INTE skulle köpa. Bara titta. Ja, kanske se och röra, men inte köpa.

Bra nyhet: jag såg, jag rörde, jag bläddrade. Jag köpte inte. Den.

Jag blev däremot ett lätt offer för en ANNAN bok, jag hade varit på Internationsbrunch och en trevlig ny bekantskap från tyska UD (jag ä l s k a r det där med vilka intressanta människor jag lär känna via Internations) hade pratat om den där otroligt roliga boken hon läst om hur man blir tysk och hur hon fnissat åt sin egen tyskhet och och och och jag behöver ju läsa roliga saker på tyska. Ju.

Ja, och när jag nu bestämt mig för att köpa den så hade jag ju redan frångått mitt bokinköpsstopp så jag kunde lika gärna ta en till. Men Offill köpte jag inte. Minsann.

(den här gången)


Lösenordsskyddad: surströmming

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Avd. för grubblerier

Ni vet, jag är fortfarande så fascinerad och fixerad vid att jag plötsligt LYSSNAR på så många böcker. Jag har fortfarande inte lyckats börja tycka om e-böcker, så jag trodde jag var för evigt förlorad till pappersdito. Det är ju lite orättvist mot själva HISTORIEN detta, men livet är inte rättvist. ”Bang bang!” som Rammstein så poetiskt och finstämt uttrycker livets mystik i Feuer Frei.

(nej, låten har ingenting med boken att göra, jag bara kände att det var alldeles för länge sen jag promotade Rammstein och alla kan behöva tömma skallen ibland – Feuer Frei är bra på att blåsa ut det mesta)

När det gäller Avd. för grubblerier av Jenny Offill så var den fin och tänkvärd att lyssna på, men den var för avancerad (för mig!) att ha som pendlarbok. Så många fina detaljer, så många briljanta formuleringar att förmodat läsa igen och igen (och stryka under), så lätt att missa något och tappa bort sig. Grubblerier var ordet, sa Bull. Det är som att få traska runt inne i någons hjärna. Och hjärta.

(apropå hjärta – omslagsbilden! så fin!)

Om ett äktenskap som inte blev som tänkt, varvat med tankar om filosofi, om rymden, om astronauter och kosmonauter, om Voyager (min barndoms FASCINATION! G-u-l-d-s-k-i-v-a-n!), ja om så många ultranördiga ting som jag gillar! Det är på något vis en lärd bok, det är lite av samma beståndsdelar som gjorde att jag älskade Bodil Malmstens loggböcker så mycket. Funderingar, fakta och allt så fint så fint. Ibland förstår jag inte alls i vilken riktning den tar vägen, men jag följer villigt med.

Detta är verrrrrrkligen den sorts bok som tvingar mig att vara sträng mot mig själv med mina fulla bokhyllor i åtanke. Detta är en bok att äga, att som jag skrev ovan stryka under i. Jag har hittills lyckats undvika att springa till Dussmann och köpa den. Jag vill försöka fortsätta att låta bli att göra det. Men det blir svårt. Mycket svårt.

 


Den, den eller den?


Helgstudie av det lilla livet:

Två katter glada att matte är hemma. De vill inte koppla det där med ”matte är borta från 8-20 må-fre p g a bl a pengar till kattmat och vårt dyra men ekologiska, minst ohälsosamma och välfungerande kattströ” så de tar varje jobbdag som lite av en personlig förolämpning.

Nå, det är lördag och jämfört med förra helgen har jag snudd på ingenting bokat (puh, det var roligt men jag orkar inte full fart två helger på raken) så jag äntrade läshörnan beväpnad med tre böcker. Arbetsuniform: pyjamas. Snabbt fick jag tantkatten i knäet. Spockissen snurrade surt runt. Tantkatten är förvisso frisk nu, börjar äta till sig gammal knubbighet igen, men mest av allt är det ännu gammalt lösskinn som flödar ut över hela mig så knät var ganska fullt 😉 Liten katt allt surare. Lägger sig till slut vid fötterna. Fine.

Tantkatt bestämmer sig för att ”detta är för varmt”, reser sig och går. Liten katt tittar upp. Jag lockar på liten katt som reser sig. Tittar på mitt nu tomma knä. ”Jamen kom då?”. Lyfter upp liten katt, lägger honom i knä. Liten katt ligger kvar i strax under en minut, reser sig sedan och går två dm bort med surt knyckande svans. Fine. Då kan jag skriva. Behöver bl a skriva gästinlägg till annan blogg.

dator i knä

startar dator

börjar skriva

Liten katt TVÄRRESER sig. Va? JAG vill ju ligga i ditt knä. Matte? Hallå? Va? VavavaVA?

Nu försöker jag skriva så gott det går med en katt som prompt ska ligga på min ena arm. ”Ta bort honom?” säger ni. Ja, om jag vill ha en soffkudde nerkissad. Tro INTE att jag bestämmer bara för att jag betalar kattmaten. Den enda som dresseras i detta hus är JAG.

Fast liten katt dresserar mig på roliga vis. På morgonen och när jag kommer hem från jobbet får han godis om han hoppar upp i min famn från hallbänken. Imorse var han otålig, sket i den ”lata” varianten med att hoppa från bänken och hoppade upp i min famn från golvet istället. Världens piggaste lilla hjärtpatient.

Allt fler stadsdelar i Berlin förbjuder cirkus med vilda djur. Frågan är om jag räknas som vilt djur eller om jag anses till fullo domesticerad. Det får vi fundera på en annan dag, så vänta med att anmäla lillskiten till myndigheterna är ni snälla.

Hej lördag! Jag tänker böcker, böcker och böcker. Om jag ORKAR tar jag med en bok till café. Annars duger läshörnan fint 😉


Att få vara besvärlig 

Jag är mitt i en gigantisk lojalitetskonflikt. Jag har läst och älskat Kerstin Thorvall i många år. Det är en fantastisk blast from the past att kunna höra henne själv läsa upp Det mest förbjudna från 1976, men saken är den att uppläsningen stundtals får mig att avsky henne. Jag vill inte avsky henne.

Hon är en hjälte på så många vis.

När hon är briljant är hon B R I L J A N T. Och vass. Och så jäkla rolig.

Denna inläsning gjordes långt innan ljudböcker började booma (1987), så för oss lite bortskämda nytillkomna ljudboksläsa…lyssnare störs upplevelsen en smula av prasslande papper, stakande, underliga pauser, stundtals snabbt snabbt snabbt tal. Thorvall är ofta forcerad, gränsande till MANISK. Hon ropar och skriker så att jag hoppar till ibland, så att folk runt mig på tåget (detta var en av alla mina kära pendlarböcker) tittar till på mig för att de plötsliga ropen läcker ut ur hörlurarna. Jag tror att en nutida producent skulle se till att jämna ut ljudnivån lite.

Men Kerstin kan ju sin text, ÄR sin text. Historien om Anna är självbiografisk. Ibland undrar jag varför hon ens bryr sig om att kalla huvudpersonen Anna. Jag kanske får lära mig mer om det om jag äntligen läser Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart som står i en av mina väntehyllor. Mina väntehyllor som är GULD värda.

Thorvall är not for the fainthearted. Anna knullar, skriker, bråkar, är otrogen, hatar, gör fel, VILL göra fel, vill göra rätt.

Repeat.

Kvinnlig bekännelselitteratur var så nytt, detta chockade människor när boken kom 1976. Folk rasade, men köpte och läste boken. Bekännelselitteratur i allmänhet är mer normalt idag, men ni minns väl Carina Rydberg och hur folk skällde ut några av hennes böcker på nittiotalet? Det är oundvikligt, fortfarande år 2016, att inte fundera över spelreglerna mellan kvinnor och män. Män hyllas, gullas med (jag blir alldeles paff när jag ser normalt vettiga kvinnor runt mig få något mjukt och hungrigt i blicken när de t ex talar t om en person som Persbrandt. och Knausgård, nån? Ulf Lundell?), för samma saker som fortfarande i viss mån skandaliserar kvinnor. Det är inte rättvist. Världen är inte rättvis.

Kerstin var nog inte heller rättvis. Hennes mamma får stryk. MYCKET stryk. Pappan dog när Kerstin var elva. Han var psykiskt sjuk (bipolär?) och det är lätt att tänka sig hur ”enkelt” det var för Kerstins mamma att vara den tråkiga som försökte hålla allt samman.

Jag relaterar till min egen mamma. Pappa var kul ibland när han var full (men oftast var han INTE kul när han var full), lovade saker vitt och brett (klart jag skulle få börja spela piano! klart jag skulle FÅ ett piano! klart vi skulle skaffa det, det och det.) och så blev mamma den tråkiga som var tvungen att säga nej, den som tvingades hålla fast vid nån sorts reality check. Min pappa dog när jag var tolv. Då var jag stor nog att redan ha börjat genomskåda pappa, att börja förstå min mamma.

Kerstin kritiserar sin mamma, men svär sig samtidigt fri från den kritik hon får av sin egen familj när hon behandlar DEM som skit. Självinsikt – not always so much. Hon gör bara det hon måste för att överleva.

(Det gjorde väl hennes mamma också)

Men människa. Kerstin var människa. Må den som är fri från skuld kasta första stenen. Det lär bli tyst om folk lever upp till det. Inte ett ljud torde höras av stenar som slår i marken…

Jag har själv, precis som Kerstin, hamnat i en försenad pubertet (se ovan, jag blev vuxen snabbt när jag var tolv, jag förvandlades till en liten tant i den stund vi fick veta att pappa skulle dö) – aningens komiskt att den senkomna puberteten inträdde ihop med klimakteriet, men det är nog inte helt ovanligt – och även om jag inte lever lika vilt som Kerstin så gör jag också saker som jag inte borde (om du hade frågat min mamma medan hon levde ;)). Jag kallar mig Schlampe mit Moral (jag måste nog snart läsa den boken) och har mycket mycket kul.

Jag tackar Kerstin för all igenkänningsfaktor hon OCKSÅ serverar. För ett brett, häftigt och aldrig aldrig tråkigt konstnärsskap.

KUL bonus: TV-serien Det mest förbjudna har premiär till påsk. HOPPAS att den går att se även från Tyskland!

hur piffigt det blev med bok, svart katt och hans skära bästis på deras favoritfilt i läshörnet – ja, ni ser ju


You say bokrea?

i say ”hittade iallafall en Sveland på rea!”, men jag köpte inte (velar fortfarande om huruvida det var dumt eller inte). Jag har 1) läst den 2) ont om plats 3) massor av andra böcker att läsa.

Meeeeen. Jag behöver ju läsa tyska också. Damn! Livet, choices choices! (Måste jag infoga ironilampa här? nej va?)

  


Fem sidor in…

  
…och jag tänker redan i termer som ”oh, nödvändigheten i att läsa den här!”


Hoffmanns äventyr, den ljudliga stumfilmsversionen

Jag är ju sannerligen ingen kulturell finsmakare (RAMMSTEIN FTW!), men jag kan njuta det mesta om det paketeras i en för mig attraktiv variant. Enter Opera on Tap! Jag var på en vinprovning i höstas och började prata med en snubbe som visade sig vara operadirigent och röstcoach. Han bjöd in mig att komma och kolla på ett event – öl och opera, alldeles gratis (jaja, ölen kostar), på en snygg bar i Neukölln. Öl och opera? Jag var nyfiken och drog med mig två svenska operaälskande vänner som var i stan av en slump just den tisdagen. The rest is history.

Där satt vi, tre medelålders tanter (vi höjde medelåldern radikalt), med tappade hakor. Det var ungt och opretentiöst. Sångarna är ännu icke superetablerade, men skolade, och har en passion och en energi som kan frälsa de flesta. Jag skojar inte. Jag har sett dem några gånger till sedan dess och när de drog igång en kickstarter-kampanj för att sponsra rep och lokal för en alldeles speciell uppsättning fanns ingen tvekan. Take my money!

Hoffmanns äventyr är erotisk fantastik, rätt och slätt. Offenbach, Barbier och Carré baserade historien på den gotiska skräckförfattarens E T A Hoffmanns liv (han var både tonsättare och författare, men det skrivna är det mest berömda). Hoffmann dog i Berlin 1822 bara 46 år gammal, aningens försupen.

OOT-gänget hade hittat den perfekta skådeplatsen för helgens spektakel (ja, tyvärr, de har ännu bara råd att leverera två uppsättningar – det är tragiskt för detta förtjänas att ses av MÅNGA): Ehemaliges Stummfilmkino Delphi i Weissensee. Vilka lokaler!  Stumfilmsbiografen Delphi hade sin storhetstid på 1920-talet, stängdes och glömdes bort. Den undgick att bombas under kriget, men förblev stängd under hela DDR-eran. Det finns ingenting som antyder lokalens skönhet från utsidan så den fick relativt sett vara ifred i en stad som på den tiden hade GOTT om stängda och glömda hus i denna då sunkiga del av stan.


  
Tur för oss, och tur att den som till slut öppnade upp hade vett att inte renovera sönder det hela (Weissensee gränsar till det vrålgentrifierade Prenzlberg – ja, mina hoods, så varenda hus kan teoretiskt sett bli värt en mindre förmögenhet. Priserna har rusat här i många år nu.) Lokalerna är PERFEKTA för uppsättningar av lite ovanligare slag i nuvarande skick. Renovera och det blir bara en lokal i mängden.

Opera, säger ni. Är inte det torrt?

Nej. Det har varit utmanande och könsöverskridande sedan långt innan Christer Lindarw rakade benen för första gången. Unga män spelas ofta av kvinnor, många roller är flytande – är det en kvinna, är det en man? Whoooo caaaares! Gidon Saks och Caroline Staunton har dragit det könsöverskridande ett varv till. Min vän dirigenten – som för kvällen satt vid flygeln i bästa stumfilmsstil – spelade iklädd glittrig topp, vadlång tantkjol och stilettklackar. Det var rätt jobbigt att hantera pedaler i stilettklackar misstänker jag, men Tim gjorde det med den äran. Ensemblen har en ljuvlig sopran som dessutom är make up-artist, så hon såg till att leverera en extra twist: alla var sminkade till gråskala för att hylla stumfilmstemat. Mycket snyggt, även om mejken suddades ut under kvällen, det är en väldigt fysisk föreställning.

Historien i korthet: Hoffmann sitter på en bar med två studenter. Han är rätt full och minns tillbaka – han berättar om de tre största kärlekarna: Olympia, Antonia och Giulietta. Nu är han lite sugen på Stella. Hela tiden finns hans musa och bästa vän där för honom: Nicklaus/Nicklausse. Igår gjordes karaktären av Anne Byrne i korsett och tunn mustasch (nej, den syns inte på bilden nedan). När ska Hoffmann förstå vem han VERKLIGEN borde välja som sin partner?


  

Lindorf kommer till baren där Hoffmann orerar om sitt liv. Han vill också ha Stella. Han är rätt tydlig med det och tänker att Hoffmann ska bli så packad att Stella väljer rätt snubbe.

Men nu minns vi tillbaka: OLYMPIA. I de flesta uppsättningarna är Olympia en docka som ska förvrida huvudet på män. Igår var hon en looooove machine. Anne Sorbara hade korsett, strumpeband/strumpor, anständiga (storleksmässigt) men sexiga trosor. Bara. Utan att bli explicita kan vi säga att fröken Sorbara kan förvrida huvudet på vem som helst – mig vann hon redan i november.

OOT-gänget nyttjar hela lokalen. Vi sitter alla på ett golv vid vanliga bord och stolar, plötsligt dyker någon upp i mörkret bakom oss och sjunger. Olympia själv hade smugit upp på en stol på ett bord medan vi andra var upptagna med vad som hände i andra änden av lokalen. Plötsligt en spot på Olympia. Hon åmar sig på stolen och det råder inga tvivel om vilken stämning hon är i. Hoffmann dras till henne och det tar ingen lång stund förrän han bär henne runt sittande på axlarna. Han har ansiktet begravt i hennes skrev och plötsligt förstår vi verrrrrkligen varför hon tar de allra högsta tonerna i sin aria (länken leder till en mer traditionell och betydligt tristare uppsättning). Sorbara levererar felfri koloratur med en dansande karl i skrevet. KUDOS till Sorbara! Efteråt halvligger hon på stolen, blossande på en cig. Det tar dock inte lång stund innan hon studsar vidare till nästa karl. Loooove machine, sa jag.

Trist nog så befann sig Olympia för långt bort  för att jag skulle få nån riktigt bra bild. Telefonen hade immat igen vart fall om jag hade suttit närmare. Ni ser ju flinet. Hon är nöjd.

Jag har inte många riktigt bra bilder från akterna om Antonia och Giulietta (de utspelades mestadels på den faktiska scenen en bit bort), men la voix de mère uppe på balkongen var fin.

Antonia? Fantastisk sångerska. Hoffmann och hon var förlovade, men hon försvann plötsligt. Hon är inspärrad hemma, hennes far vill gömma henne. Modern hade förtrollats av den onde Dr Miracle, varje ton hon tog gjorde henne allt sjukare och hon sjöng sig till döds. Antonia hotas av samma öde och förses bokstavligen med munkavle. Hoffmann hittar henne, lockar henne att sjunga men förstår snart varför hon inte kan göra det. Den onde doktorn hittar dem, trollar fram en skenbild av Antonias mamma (sjung min dotter sjung!) och lurar Antonia att sjunga sig till döds.

IMG_7784

Elak doktor, förtvivlad Hoffmann, döende Antonia och sörjande far.

IMG_7783

Giulietta, den fagra kurtisanen i Venedig. Ni ser ju det där med att nyttja hela lokalen. Medan Giulietta berättar sin historia sitter de tre varianterna Hoffmann – ung, mindre ung, inte alls ung – alldeles bredvid oss nere på golvet. Akten om henne är ganska rörig – här mördas det i parti och minut. Giulietta snor själar (”spegelbilder”) åt den onde Dapertutto. Hon betalar såklart med tjäääärlek och snärjer sudd på Hoffmann också – men han klarar sig på håret. Tyvärr är han dubbelmördare innan den kvällen är över. Det var inte direkt vad hans trasiga själ behövde.

Wrap up nedan. Nicklausse hälper till att summera. Nå, hur går det nu då – fattar Hoffmann att Nicklauss/Nilausse är the one?

DET berättar jag inte.



uppsamlingsheat

Jag ligger så GRYMT efter med att skriva om kulturliv och böcker – det finns och har funnits annat som krävt det mesta av min energi den senaste tiden. Men läser – eller allra mest LYSSNAR – gör jag, även om mitt fokus stundtals är aningens grumlat.

YukoJenny Milewskis Yuko erbjuder den svåremotståndliga kombon aka-porr (studentkorridor i Linköping) och skräck (japansk tradition, mycket känns igen av oss som konsumerat japanska och koreanska skräckfimer). M y c k e t bra, smart snygg skräck, den här boken hade verkligen förtjänat ett eget långt inlägg men eftersom jag inte skrev det genast-nu-med-en-gång när jag hade lyssnat på boken så är det kört.

Aka-porren i Yuko är inte av den mysiga sorten och kanske därför inte kvalar in som klassisk aka-porr, men det där elementet att hitta sin plats i något helt nytt och försöka bolla det med nya krav i studentliv finns där och sånt tycker jag mycket om att läsa.

Malin ska plugga ekonomi i Linköping och blir erbjuden ett rum i studentkorridor med mycket kort varsel. Hennes bästis blir avundsjukt sur över att Malin har badkar i sitt rum, men det visar sig ganska snart att det där badkaret, tja det är inte direkt något att avundas om vi ska uttrycka det milt. Korridorskamraterna är alla lite eljest på olika vis. De beter sig rätt konstigt mot Malin. Alla utom Pelle. Goa Pelle.

Sensmoral: Ibland är Poltergeist att föredra. Det trodde ni inte va?

ensekunditagetNästa storfynd på Storytel var Sofia Nordins En sekund i taget. Här vill jag så snart som möjligt lyfta uppläsaren Disa Östrand. Hurraaaa så bra hon gör det här.

(Det är alltid svårt när vuxna ska läsa in texter som handlar om unga – någon gång strimlades en vacker text sönder för mig bara för att uppläsaren lät så uppenbart medelålders skolad i kontrast till orden som ”skulle” komma ur en ung kvinna med en helt annan bakgrund)

Sidetrack, min svaghet.

Sofia Nordin. Sofia har skrivit en mycket bra men ganska snäll (för en PA-cyniker som mig, men det ÄR en ungdomsbok! rek ålder 12-15.) bok om trettonåriga Hedvig som befinner sig mitt i en mardröm. PA kan som bekant delas in i kategorier: klimatkatastrof, världskrig, virus (…et cetera pp som vi säger här)… detta är virus.

”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.”

Hedvig är så rådig, så mogen. Hon tar sig an allt så sakligt. Jag älskar att läsa om hur hon skapar sig ett liv, hur hon tänker. Hon är urstark. Men en del av styrkan kan bli till svaghet. Får man minnas och älta? Är det en svaghet att inte låta sig göra det IBLAND? Och vilken tonåring har inte undrat när den första kyssen kommer, vem man ska komma att ha sex med första gången, kommer nååååågon kunna älska mig som jag ser ut? Tja, vi kan väl säga att den typen av tankar tar en ny twist i en ny värld där man inte ens vet om man kommer att träffa en levande människa. Alls. Igen.

Detta är den första boken i en trilogi. De andra finns tillgängliga som e-böcker (inte alls lika praktiskt som pendlardistraktion), men ännu inte inlästa som ljudböcker. HOPPAS att de kommer snart! Och HOPPAS det isåfall blir Disa som får ta sig an jobbet igen.


Han den där Fager. Och den där Thollin. Och en smutsig kolsvart sommar utanför Borås.

  fryslortssöndag i pyjamas troooooots dagsljus – so sue me

Ibland undrar jag vad han går på, den där karln. Noveller, romaner, spel, drama, skitrolig barnbok på vers – och nu ett snyggt snyggt SNYGGT vuxensamarbete med Daniel Thollin. Fager skriver, Thollin bildsätter. Smutsig svart sommar.

gå med i en kult, sa de

det blir kul, sa de

Den smutsiga svarta sommaren baseras på historier ur Samlade svenska kulter, med den för mig oemotståndliga faktorn ”oooooh, du anar inte vad som döljer sig under ytan i den sömniga småstaden” (just här bl a Borås och Lund) och en skruvad sorts girlpower. Vi har sett det förut: riter som går fel och följderna det får. Det går snett för Kari när det äntligen är hennes tur att stå i centrum och dansa med den svarta getens budbärare. De andra vill inte riktigt se vad som händer. Det är nog ingen fara. Det ordnar sig nog. Det gör det såklart inte.

En dansbana ute i skogen mitt mellan tre småstäder. Thollins bilder låter ana den stickande doften av volymgivande hårspray, svettdoft hjälpligt (eller tveksamt) maskerad med Axe och höga halter av könshormoner. En bit bort, där träden står ännu tätare (griper de rent av efter dig…? lite…?), doftar det köttigare. DEFINITIVT köttigare.
Meta-Fager – för den som läser noggrant finns många roliga detaljer att hitta, längre ut på sidan finns ännu en blinkning i form av CeO Molin som föreslagen ”person du kanske känner baserat på dina nuvarande kontakter”

Thollin och Fager kompletterar varandra perfekt och jag har en svag aning om hur kul de måste ha haft när de jobbade med det här. Jag hade gärna tjuvlyssnat.

Det enda jag har att invända LITE mot är textstorleken. Jag var tvungen att använda läsglasögon för att kunna läsa texten i sängen (i dagsljus gick det fortfarande bra utan läsglasögon). Jag känner mig kränkt 😉 Här läser jag en smart, sexig och spännande bok för att få känna mig smart, sexig och spännande (nåja) – men läsglasögonen längst ner på näsan förtog lite av känslan (speciellt när de immade igen).

Sensmoral: Bråka aldrig med småstadstjejer

/köttigt varma hälsningar från småstadstjejen (ursprung Karlstad, och nej – det är inte jag som är ”sola” även om solen skiner i Berlin idag)

Detta är bra skit. Väl värt läsglasögon i sängen. LÄS!


Sophie, Sophie

Kalla mig ytlig, men jag stod i en trappa och föll för hennes profil.

Sophie Scholl. Det var den tjugonde februari förra året – en söndag lika grå som söndagen idag – och jag besökte muséet över den tyska motståndsrörelsen. Jag hade aldrig hött talas om henne förut, men något i hennes profil fångade mig. Slängluggen. Nacken. När jag jagade barn-och ungdomsböcker på tyska fann jag Hermann Vinkes biografi. Fem ynka euro. Taget.

Det är en riktigt fin liten bok, den funkar både för ungdomar och vuxna (och den tron har ingenting med min fortfarande aningens infantila tyska att göra), det finns något för alla här. Det är snyggt samlat och intressant upplagt. Vinke har fått tillgång till brev, foton, teckningar – Scholl var en skicklig konstnär. Men hon var inte den jag trodde. Nej, varför skulle hon vara det? Jag visste ju nästan ingenting.

Sophie och hennes syskon var ganska vanliga tyska barn, deras far var möjligen ovanligt fritänkande och hamnade stundtals i trubbel för det, men pojkarna var med i Hitlerjugend och Sophie var med i Bund Deutscher Mädel. De var tvungna, men de älskade också sitt Tyskland och tyckte inte att allt var fel –  så småningom började dock Sophies storebror Hans (tre år äldre) att ifrågasätta vad som EGENTLIGEN var bra för Tyskland. Delar av syskonskaran, och deras vänner (bl a Sophies pojkvän), skickades till fronten och det blev så påtagligt vilket tröstlöst krig det var. Sophies tankar om motstånd växte också och hon gick upp i föreningen Vita Rosen. Lärare och studenter gick samman.

Det var ganska harmlöst. Flygblad. Vita Rosen skrev, tryckte och spred flygblad om hur Hitler och hans regering förstörde Tyskland, om att regimen måste stoppas. Det räknades som högförräderi.

”On 18 February 1943, coincidentally the same day that Nazi propaganda minister Joseph Goebbels called on the German people to embrace total war in his Sportpalast speech, the Scholls brought a suitcase full of leaflets to the university. They hurriedly dropped stacks of copies in the empty corridors for students to find when they flooded out of lecture rooms. Leaving before the class break, the Scholls noticed that some copies remained in the suitcase and decided it would be a pity not to distribute them. They returned to the atrium and climbed the staircase to the top floor, and Sophie flung the last remaining leaflets into the air. ”

Hans Scholl, storebror, var 24 år. Sophie var 21. Den där dagen när de spred flygblad igen och skolans vaktis ertappade dem…  Sophie hade inte ens varit aktiv speciellt länge.

Vaktis larmade polis. Gestapo kom. Syskonen Scholl dömdes. Senare hävdade vaktisen, Jakub Schmied, att det var nerskräpningen i sig han upprördes över. Inte nödvändigtvis budskapet. Han gjorde bara sitt jobb.

På eftermiddagen måndagen den 22 februari 1943 halshöggs Hans, Sophie och deras vän Christoph Probst i ett fängelse i München. På. Grund. Av. FLYGBLAD. Tänk tillbaka på det nästa måndag. Det ska åtminstone jag göra.

Föräldrarna Scholl, så det blev för dem. Två barn mördade av nazisterna. Nej, tre indirekt. Brodern Werner dog i kriget.

Systern Elisabeth lever än. Hon kan berätta.

 

 

 


One week to go!

oothoffmann.jpg

Det är bara en vecka kvar nu! Heike och jag ska gå på den gamla stumfilmsbiografen Delphi och se vad som verkar bli en alldeles magisk uppsättning av Hoffmanns äventyr. Hoffmann ligger egentligen LITE för nära operett för att jag ska ha varit riktigt intresserad av den förut, men är det några som kan göra den så är det unga och opretentiösa Opera on Tap. Att dyka ner i Offenbach är väl dessutom ännu en del i att tyskifiera mig 😉

Holden Madagame har gjort en fin intervju med regissören Gidon Saks om gender bender, hur man inte sällan flyter genusmässigt i opera. Befriande! Det inte alls ovanligt att kvinnor spelar unga män i opera (och jag själv skulle väl snudd på kunna gå in och göra en krallig baryton ;)), vi såg en fantastisk uppvisning på Prachtwerk i november då en cis-kvinna utan att ta till andra yttre attribut än att leka med röst och kroppspråk (hur hon använde HÄNDERNA…! och steg!) sjöng en ung vredgad man som fick alla oss tre medelålders kvinnor att halvt trilla av stolen. No lösmustasch needed. Det fanns inget som andades pastisch eller komik i det hela (det gör mig annars lite ledsen att många av oss omfamnat cis-män i drag som leker med kvinnliga stereotyper [både när det görs med glimten i ögatoch mer seriöst], men cis-kvinnor i drag ses sällan som en lika ädel konst.).

Throughout the production, Gidon has made it clear that almost every character is playing with gender, whether it’s obvious or not. Nicklausse is decidedly gender fluid, Giulietta controls every man on stage, Schlemil walks confidently on stage in a silvery skirt, male corset, and leather bolero, etc. None of the characters are apologizing or capitalizing on their gender variance, and it’s not for shock effect. The opera seems to celebrate gender in all its subtle and complex forms.

Holden själv är transaktivist och i en FTM-process. En av mina vänner hemma i Sverige är mitt i samma resa. Jag kommer att fortsätta följa Holdens blogg.

Nästa lördag alltså! GALA! Jag är så exalterad. Jag brukar inte vara paljettig, men jag är RIKTIGT sugen på att leta upp något billigt hardcoreglitter att dra över min normalt ganska svartklädda festlekamen. Eller så gör jag som vanligt, svart svart svart och ett VÄLDIGT glittrigt halsband.

(ja, spänningen är olidlig. oder nicht.)

——-

Oooooch – tadaaaaa! – nu har mina första Queerlequin landat här! Min dandykatt ville såklart vara med på bild. Rolig slump att mina två första kickstarterkampanjer någonsin (Hoffmann-föreställningen finansieras också delvis på det viset- eller rättare sagt repetitioner och förberedelser finansierades med hjälp av kickstarter). Det ger en välsmakande air av att få vara en liten skvätt Madame Mecenat, Kulturtant de Luxe. I love it!

Böckerna är dessutom i perfekt format för att bli handväskböcker. Jag tror att de kommer att trivas finfint tillsammans med mig på några av Berlins alla mysiga caféer!


Hamburger Bahnhof

Nu tågnördar hon igen, säger ni. Nope. Konstnördar! En fin vän besökte Berlin helgen som gick och eftersom vi båda gillar konst så passade vi på att besöka Hambuger Bahnhof.

The museum’s name refers to the building’s original function as one of the first terminal stations of the rail system in Germany. It opened as the terminus of the railway line between Hamburg and Berlin in December 1846. The building’s late Neoclassical style was conceived by the architect and railway pioneer Friedrich Neuhaus. It set an architectural precedent for the subsequent designs of Berlin’s train stations through the second half of the 19th century. Today it is preserved as the city’s only train station remaining from that time.

Detta museum stoltserar inte bara med snygga lokaler och häftiga samlingar – det finns en alldeles utmärkt museishop också! jag har ofta gått till shopen när jag känt sug efter att tröstköpa en inspirerande bok eller en bunt knasiga vykort.

Inträdet, 14 EUR, är ganska saftigt. Jag har nog redan blivit bortskämd med att ”allt” är billigt i Berlin. Är du här med en begränsad budget kan jag rekommendera dig att leta runt lite bland muséernas hemsidor, många muséer har gratis inträde vissa dagar.

Inte mitt bästa museum för modern konst, men vi hann å andra sidan inte se allt, så jag behöver nog gå tillbaka fler gånger.

 C gillar att hitta roliga fotovinklar 🙂
  
School of velocity, R Graham. Jag höll på att hoppa ur skorna när tangenten ni ser plötsligt trycktes ner. De röda pluttarna på notbladen markerar de enda noter som spelas ur verket som klär väggarna. Resten är tyssssstnaaaaaad.


Lösenordsskyddad: Frulle

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Gråt i Gorkiparken

Solen sken nästan igår (vi är inte bortskämda med sol i Berlin på vintern) och jag hade slut på kaffe, så jag bestämde mig för att INTE ligga kvar och dra mig. Ut och traska! Jag vänjer mig aldrig vid att jag ”går ner på stan” och köper kaffe och att det där ”ner på stan” innebär – som idag – en butik i TV-tornets skugga.

Jag packade två böcker och en penna i väskan. Jag tänkte att en brunch på ett populärt men för mig nytt café kunde vara en bra ide. Jag stannade till på Café Gorki Park nära Rosenthaler Platz. Mysiga lokaler i den där stilen som många nog tänker när de tänker Berlin (gamla möbler, lite slitet, labyrintlika lokaler), rysk meny. Jag åt en fiskbrunch (!) – det var fisk på längden och bredden (rökt lax, tonfisk etc) – men det blev onekligen lite mycket till slut. Gott men inte fantastiskt. Återvänder jag hit blir det mer för stämningen och läget än för maten i sig.
  …och just som jag plockade upp telefonen så insåg jag att Bodil Malmsten hade dött. För mig var hon en husgudinna, hon fick mig att läsa Montaigne, hennes texter är BILDANDE utan att skriva på näsan. Ingen kunde som hon skildra det vardagliga, det absurda, det ilskna, det reflekterande, det roliga… ja, husgudinna sa jag.

Modernista planerar ett praktverk (de beskriver det inte som ett praktverk, det är JAG som lägger in den betydelsen i det hela): en 988 sidors utgåva av Loggböckerna: 2006–2014 släpps i augusti. Jag gav bort mina loggböcker (men behöll en fin diktsamling) när 14 Billyhyllor måste bli ynka 5,5 för några år sen, så jag kommer nog att köpa den för jag ångrade mig bittert redan innan Bodil dog.

Nåväl, jag satt där på caféet och kunde inte låta bli att gråta en skvätt. Det kändes knasigt, men OK då. Jag gråter normalt INTE när mina idoler dör, men jag hade fått på tok för lite sömn och just cancer har haft en lite för stor del i mitt liv, så det var nog den samlade tanken på Bodil och många andra döda som rann ur tårkanalerna där och då.

Fiskbrunch
Rara lokaler!

Ni ser ju Martina Montelius? Jag lyssnade på boken – fantastiskt roligt uppläst av Martina själv! – som pendlarbok, men jag insåg snabbt att jag ville ÄGA den också. Äga, stryka för särdeles intressanta, roliga och snygga passager. Min bokliga partner i crime, Suzann, kände samma sak. Sagt och gjort. Fixat! Suzann har också skrivit om boken och citerar många passager som fick mig att skratta högt när jag lyssnade!

Montelius blandar snyggsvenska med brutala satser (pun intended) sprängfyllda med s k fula ord. Den kontrasten parad med Montelius svarta humor gjorde detta till något av det roligaste – igen: trots mycken svärta – jag läst/lyssnat på  på LÄNGE.

Hennes hjältinna, kulturtanten Boel, är trött på att just vi kulturtanter ska förväntas vara fogliga och asexuella kulturbärare efter ett liv då vi sannerligen skaffat oss både kunskaper och goda grunder till passion också för annat än tygkassar, poeter och färgglada halsdukar. Kulturtanter borde supa, knulla och knarka! Boel skulle kanske veta att det kanske de redan gör, åtminstone såna i Berlin- lol!

Boel åker inte till Berlin, men hon åker på litteraturkryssning för att fixa till allt det där. Några dagar efter att jag hade läst ut boken så skrattade jag rakt ut igen. En kompis i Sverige hade skickat ner en Vi läser till mig och vaaaaaad tronar väl inte där, på en helsida? Jo, reklam för en *tadaaaa* litteraturkryssning!

(nja, jag stannar nog här ändå ;))

Nu hoppas jag att jag snart kan få lyssna på Främlingsleguanen också, uppläst av Martina själv. Jag har inte hittat den på Storytel än, men en (måttligt) stillsam kulturtant i Berlin kan väl ändå få ÖNSKA?

Sol och spår. En sorts porr i sig. Tågnördskulturtantsporr. Bästa sorten.


Fly on the wall

Vi har ett lite upp-och-ner-och-upp-förhållande, pseudonymen e. lockhart och jag.

Jag älskade We were liars, var svalare till How to be bad (den är förvisso ett grupp-projekt) och har ännu inte tagit mig igenom  The Disreputable History of Frankie Landau-Banks trots att jag egentligen inte riktigt kan sätta fingret på varför den inte roar mig. Ändå plockade jag upp Fly on the wall och BANG! – där kom kärleken tillbaka! NYC, akaporr, oooooh!

Gretchen Kaufman Yee är begåvad, men inte lika quirky som de andra på sin coooola konstskola i New York. Hon är ganska mainstream i en miljö där många är Unika. Jo, man kan känna sig utanför om man inte är nog unik. Om man är vanlig.

Gretchen älskar superhjältar i allmänhet och Spindelmannen i synnerhet, hennes lärare vill dock inte förstå hennes stil och lyssnar aldrig på förklaringarna hon vill ge om varför hennes hemläxor faktiskt fyller uppgiften. Hennes lärare tittar inte noggrannare än att de utgår från att hon ritar samma grej igen och igen. Det gör hon inte. Till råga på allt så ska hennes mamma och pappa separera. Och Gretchen är kär. Kär i en av de sköna snubbarna. Okysst mainstream blir kär i Cool, det kan ju aldrig funka.

Gretchen wishes she could be a fly on the wall of the boys’ locker room, just to see what these guys are like when they think no one’s watching.
And then… there she is.

A fly.
 On the wall of the locker room.

She sees…EVERYTHING.
And nothing is what she thought.

Och ni kan aldrig ana vad som händer sen…! (oh, dessa klickmonsterteser! jag avskyr dem!).

Lär hon sig nåt? Kan hon återfå sin människokropp igen? Ja, det kan du fundera på.

Fint fint fint! Inte lika annorlunda och fantastiskt uppbyggt som We were liars, men den är å andra sidan svårslagen.

Och nu måste jag nog försöka mig på Frankie Landau Banks igen.


Lösenordsskyddad: potatissoppa (uppd, uppd)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: