tiden flyger

(det som gör mest ont just efter operationen är ironiskt nog all luft som trängs med de sargade resterna i magen – ser ni hur min stackars kritvita halvmåne till mage står rakt upp som en gravidmage? de blåser upp magen för att kunna se, å andra sidan så gör de det för att komma undan med tre titthål, ett helt snitt hade gjort ÄNNU ondare – det inser jag. det gråaktiga vid doktorn ”nedanför” min mage ser kanske lite konstigt ut, men det är bara ett plastskynke)

Imorgon är det dags att återvända till jobbet igen, då har det gått en vecka sedan den här bilden togs. Det molar i magen och vissa rörelser gör jag helst inte alls, men det är ingenting som inte går att hantera. Jag blir uttråkad här hemma och det är väl ett friskhetstecken om något. Tiden går både snabbt och långsamt, det blir en rätt seg väntan på patologsvar – cellgifter eller ej – men jag vet att de har mycket att göra och det är bara att ha tålamod. Kompisens tjej (likadan operation) fick vänta i fem veckor men sen kom de iofs igång jättesnabbt med fortsatt behandling efter det.

Jag fortsätter helt kallt att utgå från att jag är frisk och färdigfixad nu, och har redan lite lätt börjat planera bokpackningen för vår Egyptenresa om ett antal (alldeles för många, om du frågar mig!) veckor!

Inte har jag läst ens hälften av vad jag trodde nu när jag fick lite ”ledigt”. Sjukhusböckerna har jag övergett helt för en stund (de har inga bra vibbar… men det kommer att gå över, det vet jag) så nu läser jag Joseph Wambaugh och det är alldeles perfekt. Känner du igen namnet? Jo, han sägs bl a vara Leif GW Perssons idol.

Wambaugh skriver om snutar i Hollywood, det är komiskt och sorgligt omvartannat. Ett antal personligheter utgör den enda egentliga ramhandlingen, boken i sig består av små korta… tja, situationer, kan man säga. Svårt att beskriva, men mycket trevligt, speciellt när man är trött och har ett attention-span (OK, skjut mig, jag kommer inte på det svenska ordet!) som en drogad guldfisk.

PS jag hoppas att inte bilden uppfattas som läskig, den är en sunnanbris jämfört med bilden på det de plockade ut, även om den bilden var tagen i taskig vinkel så att man inte ser allt, buhuuuu.

Uppdaterat: Jahaja, min kära sambo skickade just ett mail om att om jag nu är så uttråkad så kan jag ju alltid ta och tapetsera fondväggen i matsalen. Kul kille det där. Han borde ju veta att jag har en skalpell hemma också, tycker man.

4 svar

  1. Man ska alltså helst inte vistas i samma rum som du med tanke på… luften i magen? Skämt åsido, det var en jämrans tur att det inte syns nåt blod på bilden för då hade jag svimmat. Jag har blivit så känslig de senaste åren.

    Var nu rädd om dig och ta inte ut dig helt på jobbet!!

    Kram påse!

    15 december, 2010 kl. 21:21

    • Det var det som var så trist – det var ju bara just LUFT, så man kunde inte ens förgifta omgivningen 😦

      Det finns en del blod, men bara om man vet var man ska titta och tittar noga 😉 Men OK, då är du INTE en av de som vill ha mitt specialjulkort i år alltså? 😀

      HUR kan man motstå Tumörer I Tomeluvor?

      15 december, 2010 kl. 21:24

  2. Ewa

    Jag tycker det känns som en evighet att behöva vänta 2 veckor på svar. Att tvingas vänta 5 veckor skulle kännas outhärdligt.

    Men, å andra sidan, hade de sagt 5 veckor till mig så hade jag ju inte vetat om nåt annat. Så nu ställer jag in mig på att hitta ett brev i lådan på tisdag.

    16 december, 2010 kl. 13:34

    • Du också, alltså. Och nästan exakt lika gamla är vi. Är du rädd?

      Jag håller tumme, såklart!

      16 december, 2010 kl. 21:01

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s