en rolig repris om vådan av att läsa böcker (Tag Varning, Ungdomar)
Jag diskuterade just negativa citat om läsning på ett visst internääääät-forum, och hittade då följande, skrivet av mig själv om Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” den 27/1 2001:
Vilket kap de gjorde, Månpocket, när de fick rättigheterna att ge ut den här boken. En av höstens allra mest omtalade och till skyarna höjda böcker. En bok som sedermera fick Augustpriset som bästa svenska roman år 2000 – och den kommer ut i Månpocket redan nu. Suveränt.
Det här får mig mest av allt att tänka på Arto Paasilinna. Just den där brutala, nästan groteska humorn och skrönan som konstform. Allra mest skrattar jag nästan åt prologen, men sedan levereras kapitel på kapitel fyllda med ett gediget hantverk. Ibland läser jag samma meningar om igen för att han skriver så otroligt bra, men berättelserna i sig tycker jag inte alltid om. Det är för mycket dystert supande. Det som de flesta andra verkar tycka är härligt mustiga beskrivningar ger mig en lite deprimerande känsla – men jag är kanske alltför mycket vek sörlänning 😉
Jag har många bekanta som kommer att tycka mycket om den här boken (Kent – gå och köp den!!) men jag själv är en smula kluven. Språket får tio tummar upp och vissa kapitel är urbra, men ändå… nej, jag vet inte. Jag måste ha dålig smak, eller en dålig dag. ”Alla andra” älskar ju den här boken.
En episod som iallafall satte sig som fullständigt suverän i minnet är den då huvudpersonens pappa ska ta det första riktiga ”man-till-man-samtalet” i bastun. Sonen tror först att han ska undervisas i berättelsen om blommor och bin eller något åt det hållet, men sanningen är mer jordnära än så – det är Livet som ska avhandlas. Livet i Pajala (från okända släktingar – som Matti inte ska ge sig i lag med och idka inavel – till fiender från långvariga släktfejder och liknande) och livet i allmänhet.
Så till slut kommer ena riktiga varningens ord:
| ”Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt enkelt inte sluta. Det var värre än narkotika.” |
tiden flyger
(det som gör mest ont just efter operationen är ironiskt nog all luft som trängs med de sargade resterna i magen – ser ni hur min stackars kritvita halvmåne till mage står rakt upp som en gravidmage? de blåser upp magen för att kunna se, å andra sidan så gör de det för att komma undan med tre titthål, ett helt snitt hade gjort ÄNNU ondare – det inser jag. det gråaktiga vid doktorn ”nedanför” min mage ser kanske lite konstigt ut, men det är bara ett plastskynke)
Imorgon är det dags att återvända till jobbet igen, då har det gått en vecka sedan den här bilden togs. Det molar i magen och vissa rörelser gör jag helst inte alls, men det är ingenting som inte går att hantera. Jag blir uttråkad här hemma och det är väl ett friskhetstecken om något. Tiden går både snabbt och långsamt, det blir en rätt seg väntan på patologsvar – cellgifter eller ej – men jag vet att de har mycket att göra och det är bara att ha tålamod. Kompisens tjej (likadan operation) fick vänta i fem veckor men sen kom de iofs igång jättesnabbt med fortsatt behandling efter det.
Jag fortsätter helt kallt att utgå från att jag är frisk och färdigfixad nu, och har redan lite lätt börjat planera bokpackningen för vår Egyptenresa om ett antal (alldeles för många, om du frågar mig!) veckor!
Inte har jag läst ens hälften av vad jag trodde nu när jag fick lite ”ledigt”. Sjukhusböckerna har jag övergett helt för en stund (de har inga bra vibbar… men det kommer att gå över, det vet jag) så nu läser jag Joseph Wambaugh och det är alldeles perfekt. Känner du igen namnet? Jo, han sägs bl a vara Leif GW Perssons idol.
Wambaugh skriver om snutar i Hollywood, det är komiskt och sorgligt omvartannat. Ett antal personligheter utgör den enda egentliga ramhandlingen, boken i sig består av små korta… tja, situationer, kan man säga. Svårt att beskriva, men mycket trevligt, speciellt när man är trött och har ett attention-span (OK, skjut mig, jag kommer inte på det svenska ordet!) som en drogad guldfisk.
PS jag hoppas att inte bilden uppfattas som läskig, den är en sunnanbris jämfört med bilden på det de plockade ut, även om den bilden var tagen i taskig vinkel så att man inte ser allt, buhuuuu.
—
Uppdaterat: Jahaja, min kära sambo skickade just ett mail om att om jag nu är så uttråkad så kan jag ju alltid ta och tapetsera fondväggen i matsalen. Kul kille det där. Han borde ju veta att jag har en skalpell hemma också, tycker man.
håll tummarna för Ellen Elg nummer fem!
Glada nyheter (jag går så sakteliga igenom allt i nyhetsväg som jag har missat på sistone!) – Karin Alfredsson brottas med orden för att få till bok nummer fem i den utmärkta serien om gynekologen Ellen Elg. Boken kommer enligt Karin själv att utspelas i Pakistan och Dubai, det är smaskens tycker jag som fascineras av regionen ända sedan jag själv jobbade i Kuwait 1993-1994. Jag har ännu inte sett något planerat utgivningsdatum, men hoppas på fint vår/sommarsällskap…!
När jag läser om Ellen är det alltid Eva Nilsson Bågenholm (inte helt otippat kvinnan till vänster) som jag ser framför mig. Eva är undersköterskan (…men i en del artiklar står det sjuksköterskan? jag blir osäker) som pluggade vidare till läkare och sedermera blev ordförande i Läkarförbundet (nu avgår hon, tråkigt nog). Jag läste alltid hennes ledare med nöje under de där åren då jag som medicinstudent fick prenumerera på Läkartidningen till fantastiskt pris (jag älskar den tidningen och skulle egentligen gärna prenumerera på den än, den övergivna medicinarbanan till trots). Hon har så ofta framstått som så otroligt jordad och VETTIG i en värld där allt stundtals snurrar aningens för snabbt för såväl makthavare som vårdgivare.
dumma blogspot!
…eller dumma min dator, kanske jag ska säga. Jag får numera aldrig upp verifikationsordet, det blir bara ett illande rött och retfullt ”misslyckadbild-kryss”, så jag kan sällan kommentera annat än wordpress-bloggar. Jag kanske måste ansluta mig till eldrävsälskarna, trots allt.
(inte så) Anonyma Biblioholister 