en rolig repris om vådan av att läsa böcker (Tag Varning, Ungdomar)

Jag diskuterade just negativa citat om läsning på ett visst internääääät-forum, och hittade då följande, skrivet av mig själv om Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” den 27/1 2001:

Vilket kap de gjorde, Månpocket, när de fick rättigheterna att ge ut den här boken. En av höstens allra mest omtalade och till skyarna höjda böcker. En bok som sedermera fick Augustpriset som bästa svenska roman år 2000 – och den kommer ut i Månpocket redan nu. Suveränt.

Det här får mig mest av allt att tänka på Arto Paasilinna. Just den där brutala, nästan groteska humorn och skrönan som konstform. Allra mest skrattar jag nästan åt prologen, men sedan levereras kapitel på kapitel fyllda med ett gediget hantverk. Ibland läser jag samma meningar om igen för att han skriver så otroligt bra, men berättelserna i sig tycker jag inte alltid om. Det är för mycket dystert supande. Det som de flesta andra verkar tycka är härligt mustiga beskrivningar ger mig en lite deprimerande känsla – men jag är kanske alltför mycket vek sörlänning 😉

Jag har många bekanta som kommer att tycka mycket om den här boken (Kent – gå och köp den!!) men jag själv är en smula kluven. Språket får tio tummar upp och vissa kapitel är urbra, men ändå… nej, jag vet inte. Jag måste ha dålig smak, eller en dålig dag. ”Alla andra” älskar ju den här boken.

En episod som iallafall satte sig som fullständigt suverän i minnet är den då huvudpersonens pappa ska ta det första riktiga ”man-till-man-samtalet” i bastun. Sonen tror först att han ska undervisas i berättelsen om blommor och bin eller något åt det hållet, men sanningen är mer jordnära än så – det är Livet som ska avhandlas. Livet i Pajala (från okända släktingar – som Matti inte ska ge sig i lag med och idka inavel – till fiender från långvariga släktfejder och liknande) och livet i allmänhet.

Så till slut kommer ena riktiga varningens ord:

”Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt enkelt inte sluta. Det var värre än narkotika.”

6 svar

  1. Kristin

    Jag avskydde Vittula-boken (och har därför aldrig heller läst Pasilinna, eftersom de hela tiden jämfördes).

    15 december, 2010 kl. 17:36

    • He – nu har fyra av de boktokar jag håller högst sagt samma sak!

      15 december, 2010 kl. 20:09

  2. Camilla

    blev väldigt besviken på den här boken med när jag läste den för massor av år sedan. förstod inte alls mediahetsen… 😀

    16 december, 2010 kl. 09:38

    • Har du läst någon av de andra Niemi-böckerna? Jag skrattade högt åt en del av berättelserna i ”Svålhålet”, men den innehöll också sjuk humor – om än inte lika nattsvart som (stundtals) i Vittula.

      16 december, 2010 kl. 21:03

  3. Du har en Cupcake award att hämta hos mig!!!

    16 december, 2010 kl. 18:35

    • TACK Tofflan! Ska klura tills i morgon!

      16 december, 2010 kl. 21:00

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s