Arkiv för november, 2010

Aase om Bluffen

Dra genast iväg och läs Pösmunkarna – en otroligt kul, smart och snygg text, signerad Aase Berg, om Unni Drougges ”Bluffen”.

Sågningen av det som ofta ses som coola kvinnliga hjältinnor (Modesty Blaise, Lara Croft och för all del vår egen äktsvenska frk Salander) är alldeles underbar:

Måste den kvinnliga rebellen banta, ta på sig latex och bli sadistisk, hämndlysten och fallisk? Finns det verkligen inget annat sätt för kvinnor att utöva aktiv samhällskritik? Det är inte världens bästa idé att spela med i en mansroll som inte ens männen känner sig bekväma i.
Samtidigt är den ”starka” kvinnan en patriarkal önskefantasi. En tuff brud i lyxförpackning, för att använda ett av många visdomsord från Lill-Babs repertoar. En kvinna utan kvinnorollens jobbiga krav, tårar och relationssvammel. Som finns till av samma anledning som män nyttjar prostituerade: man slipper kringtjafset.
Hur skulle i så fall en självständig, icke objektifierad kvinnlig rebell se ut? Visa mig en feg brud i trashförpackning! Var är den osexiga, icke homosociala upprorsmakerskan? Den till åren komna, sladdriga, obotoxade, den som män rynkar på näsan i ointresserat halväckel åt, i motsats till det glosögt fascinerade bemötande de ger superhjältinnan i läderkattkroppsstrumpa.


enkelspårig?


Nä, nu tycker jag att ni är LITE elaka… (avdelningen ”böcker som K och jag kommer att nörda loss på och diskutera i december”)

Mind the gap – och glöm för all del inte att lyssna på de fejkade men roliga utropen, inspelade av den ”officiella” London Underground-rösten Emma Clarke


Bokprat på Lady Hamilton?

Jag har hört SÅ mycket gott om Lady Hamiltons Afternoon Tea – och så ser jag att det ska anordnas enbokcirkelföralla-bokprat där (tema spänningslitteratur) söndagen den 30/1, oiiiii. Har någon av er varit på något av deras event? (ja, jag vet att minst en av er har varit på Lady Hamilton, men nu tänkte jag på något av ”En bokcirkel för allas” bokprat)
Ska någon av er rent av dit den här gången?

Jag är lite sugen, måste jag säga.

Nörden informerar: jag tittade på Lord Nelsons sönderskjutna uniformsrock i Greenwich i oktober. Ja, vi såg hans avklippta hästsvans också, aningens… groteskt, men OK då.

Nelson’s pigtail (or queue) cut off after his death. The sandy-grey coloured hair is bound with black ribbon tied in a bow. William Beatty, ‘Victory’s’ surgeon, recorded Nelson’s last words as he lay dying, including his request to Captain Hardy, ‘Pray let my dear Lady Hamilton have my hair, and all other things belonging to me.’

Till Greenwich kan man åka båt för en relativt billig peng, har man London Transports Travel Card så får man några tior i rabatt dessutom. Greenwich är mycket vackert, där finns slott, det berömda observatoriet (nollmeridianen, ni vet), ett förträffligt trevligt litet stadscentrum och sist men inte minst – National Maritime Museum. Väldigt sevärt, och alldeles gratis. Ja, det är där du kan se uniformsjackan som satt på Lady Hamiltons älskade Lord Nelson när han träffades av de dödsbringande skotten.

Tillbaka till stan tar man sig sedan genom att gå under Themsen (tunneln är över hundra år gammal, det är cooooooolt) till Docklands, där man tar DLR (spårvagn, över jord) genom tjusiga Docklands tillbaka in till ”stan” igen. Där har ni en mysig och omväxlande dag i London som passar även en tunn plånbok!


inte för en varhjärna

Nya författare är alltid skoj, och Stefan Tegenfalk rusade in i den svenska kriminal-manegen med ett fyrverkeri av förfärliga dödsfall i sin första bok ”Vredens tid”. Historien var verkligen något extra, t o m snudd på fööööör avancerat fantastisk – men så mumlade jag ”underhållning, underhållning” för mig själv och lät mig åka med:

”En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken.

Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord – en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av fler, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga.

Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats.”

Nirvanaprojektet” är del två i trilogin om Jonna de Brugge och Walter Gröhn. Ung skarp kvinna + gammal trött men tjurigt kompetent man = ganska vanlig litterär konstellation numera, men OK då.

Om historien i ”Vredens tid” var komplicerad så är det ingenting mot vad ”Nirvanaprojektet” är. När författare skriver trilogier brukar det ändå på något vis vara så att man KAN läsa böckerna fristående, även om det naturligtvis alltid ger allra mest att läsa dem i ordning. ”Nirvanaprojektet” drar igång med en rivstart, rätt in i handlingen utan någon form av resumé. Trots att det inte var alltför länge sedan jag läste första boken så blir jag rejält förvirrad – det är många namn, många vändningar, många detaljer – och det är nog för mycket för min stackars infekterade varklatt till hjärna just nu. Det är egentligen svårt att skriva en kort beskrivning utan att avslöja saker från första boken också, och det är ju synd om någon vill dra igenom allt från början.

Säg så här: spektakulära mord, tortyr, fantastiska medicinska upptäckter, bra snutar, korrumperade snutar, säpo, islamofoba konspirationer…

Läs INTE om du gillar jordade och logiska kriminalromaner och är trött på gamla polisklyschor.
Läs om du kan tänka dig att dras med i något kanske-lite-för-fantastiskt, men fantasieggande, trots en del trista schabloner mitt i allt.

Stefan skriver på den tredje och sista boken i trilogin nu, ”Den felande länken, och den kommer ut nästa år. Kommer jag att läsa den? Förmodligen, ja till och med högst sannolikt. Bok nummer två dippade lite jämfört med ettan, men det känns som en ganska vanlig utveckling när det gäller trilogier. Det blir spännande att se hur säcken knyts ihop.

Stefans böcker ges ut av Massolit Förlag – ännu ett nytt förlag som jag inte hade hört talas om förut. Skoj! Uppstickare är bra. Jag hittar fyra författare hos dem än så länge – Fay Weldon är onekligen ett riktigt tungt namn. Johannes Källström låter också riktigt intressant, jag ska försöka få tag i någon av hans böcker på biblioteket.


lovebombing: signerat.se och Majali

Jag har fått min egen Bokmal nu – det fungerade ju jättebra att handla på signerat.se! Snabb leverans direkt från konstnären (med ett trevligt kort bifogat) och faktura skickad via e-mail – bara att pytsa in. Bilden är tryckt på jättefint papper, jag hade höga förväntningar och blev ändå glatt överraskad.

Kruxet är att det är beroendeframkallande – eller rättare sagt, konstnären Maja Lindberg, Majali – är det. Jag besöker hennes blogg och vill ha ALLT. Ljuvliga människa till att göra stämningsfulla bilder av alla de slag.

Min egen Bokmal ska få en snygg ram, sedan åker den SJÄLVKLART upp på väggen inne i biblioteket.


hej Tomten

Jag är KÄR. Jag vill ha en drake i julklapp. DEN draken. Pretty Please?

Jag är säkert sist i hela Sverige med att se den, men ”How to Train Your Dragon” är UNDERBAR. Och Tooothless är sååååå lik lillkissen, Mr Spock. Gosis! Så – vad säjer’u Tomtis, we have a deal, yes?


kudos till lokala biblioteket

I dag fick vi ett sånt där tjockt ”välkommen-till-kommunen”-kuvert. Biblioteket i Brukshåla låter oss välja en varsin gratis pocketbok om vi bara tittar in och säger hej. Så rart! Har vi redan allt de erbjuder så kan vi ju alltid plocka julklappar.


man kanske borde hålla sig till böckerna…?

Vi litar på att Claude kommer att rädda upp ALLT. Claude Kent, kusin till Clark, ni vet.

Ja ni. Så här efter första strykningen känns det lite så där, men slutresultatet blir säkert bra *harkel*

Det kommer att BLI bra” försäkrar vi varandra, men vår lille kandelaberbög till hankatt ser lätt illamående ut och kvider ”Får ni kladda BAJS på väggarna? VERKLIGEN? Och får jag inte ens fransa till möblerna lite?”


Bittrare än döden

Systrarna Grebe och Träff – civilekonom och psykoterapeut – skriver något de kallar psykologiska spänningsromaner tillsammans. Benämningen låter kanske aningens skitnödig, men är inte helt fel ändå. Huvudpersonen Siri är psykoterapeut, hon driver en privat klinik med vännen Aina och ”nestorn” Sten, Ainas och Siris gamla kursare Vijay är professor i forensisk psykologi – jo, det blir en del beskrivna sessioner, teorier. Inte dumt alls.

Det jag emellertid hakar upp mig på i den här boken är Siris och Ainas naivitet och okunskap när det gäller våld mot kvinnor. Någon gång under utbildningen borde de ha stött på de ganska elementära teorier och fakta som Vijay nu får undervisa dem om istället. Jooooo, jag inser också att man på detta sätt på något vis vill ”förklara” något för bokläsaren, men det borde ha kunnat göras på ett snyggare sätt. Eller så är jag bara överkänslig för att jag jobbade mycket med våldsutsatta kvinnor och barn vid sidan av läkarutbildningen (det var i själva verket det arbetet som fick mig att inse att jag INTE skulle bli läkare, men det är en annan historia). Never mind.

En regnig höstkväll, någonstans i Stockholm, blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Gömd under köksbordet bevittnar flickan det brutala mordet. Samtidigt träffar terapeuten Siri och hennes kollega Aina en helt ny grupp med patienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer, och under ett antal mörka höstkvällar berättar kvinnorna i gruppen den ena grymma historien efter den andra om omöjlig kärlek, våld och förnedring.

Där finns Kattis, som blivit misshandlad av sin före detta pojkvän och som lever med en ständig hotbild, och Malin, den unga, lovande friidrotterskan som blev våldtagen efter att ha dejtat en kille hon träffat på internet. Där träffar vi också Sofie, tonårstjejen som blivit misshandlad av sin styvfar, och Sirkka, en äldre kvinna som först efter många års äktenskap förstått att hon blivit fysiskt, men kanske framför allt psykiskt, misshandlad under decennier.

En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram. Samtidigt finner sig Siri vid ett vägskäl i sitt eget liv – ska hon själv våga lita på kärleken, den som svikit henne och de andra kvinnorna tidigare?

Stegvis flätas lilla Tildes öde samman med Siris och kvinnornas i gruppen, och sökandet efter försoning och återupprättelse förvandlas till en mördarjakt.

Bittrare än döden är den andra psykologiska spänningsromanen om terapeuten Siri Bergman. Från mottagningen vid Medborgarplatsen, genom ett regnigt, höstkallt Stockholm och ut i skärgården, till Siris ensligt belägna stuga, får vi följa jakten på en mördare.

I den här boken möter vi kärlekens patologi. Huvudpersonerna utbrister vid ett antal tillfällen att allt är kärlekens fel (psykologerna på kliniken skämtar också om hur otroligt dysfunktionella de själva är, då kanske du kan ana), och det är i grunden också (felriktad, osund) kärlek som ligger bakom förskräckligheterna i den här historien. För förskräckligt blir det, även om inga katter kommer till skada denna gång (det var absurt nog det allra läskigaste i första boken om Siri… *harkel* …fast det kanske säger mer om mig än om boken).

Ah, jag gillar det här. Som sällskap en sömnlös natt (ja, i natt igen) fungerar det UTMÄRKT! Grebe och Träff är helt OK, jag kommer absolut att ligga på reservationsknappen i OPAC när deras nästa roman kommer ut. Man kan – som alltid – tycka att det är alldeles fantastiskt att stackars Siri så ofta lyckas råka illa ut trots sitt i grunden relativt stillsamma yrke, men sånt ska man bara strunta i när man läser sånt här.

Underhållning var ordet, sa Bull. Det är inte riktigt Val McDermid-klass (…någon mer än jag som har en crush på Tony Hill?) på det här, men nog är Grebe/Träff bland de bästa i Sverige i den här genren.

Bokbabbel har också läst ”Bittrare än döden” – och jag reagerade ganska mycket på samma saker som hon (yes, gräsmattor i november ÄR slaskigt kletiga ;))

Bittrare än döden? Ja, det är naturligtvis kvinnan själv, enligt en i boken citerad text ur Predikaren, 7.26. Oh, de små raringarna back in the days.


”regression i jagets… förlåt, matsalens tjänst”

Realtidsrenovering.

Hej då rödvita medaljongtapet – hej ”Claude” och espressofärgade sammetslena väggar.

När man slipar och slipar och slipar och slipar och sli… ja, ni fattar, är det skönt att regrediera till sina simplare jag (jag har flera stycken ;)), sålunda är det otrooooooligt passande att Rock-klassiker kör Kiss-weekend.

Bara Kiss, i 48 timmar. Testa att slipa till ”God of Thunder (and Rock’n’Roll)” så får du se själv.

”Alla” vill vara Paul Stanley.

Jag vill vara Gene.
Jag ÄR Gene.
…and I COMMAND you to kneel…

:-*


…och ända in i kaklet!

”Någon försöker döda Sveriges mest bästsäljande författare med en penna på bokmässan i Göteborg. Dekadenta, överviktiga skandaljournalisten Berit Hård råkar filma attentatet. Med rått sinne för underhållningsvärdet hos en mediebransch i kris inleder Unni Drougge en planerad spänningstrilogi med Berit Hård som centralfigur.”

Jag har ingen ANING om hur ”Bluffen” säljer, men efter den befarade sömnlösa natten – med utläst bok som följd – kan jag tycka att den om inte annat borde bli en veritabel pocketsuccé.

Jag vill läsa mer om Berit Hård. NU. Hon är en rappkäftad hedonist (hon beter sig som en hel… öh, KARL ;))* med hjärta och hjärna.

*) Nej, man ska inte säga skriva så, men efter en bok så fylld av sköna sarkasmer (åt ALLA håll, får jag väl påpeka – inte bara riktat mot det manliga könet) är det svårt att inte fortsätta i samma mode. I’m fluent in Sarcasm, som det heter.


delrapport, Bluffen

Jag kan inte sticka under stol med att jag älskar ”Bluffen”, den är snygg, smart och väldigt väldigt kul.

Berit Hård är en utomordentligt skön kvinna, men storfavoriten är ändå hennes husdjur Luficer.

Ormen Lucifer, han är ett statement i sig.

Följade scen utspelas hemma hos Berit. Polaren Teds silkonstinna och puckade exflickvän Angelica är där och ryar runt. I sällskap har hon naturligtvis en liten hårig acessoar – en chihuahua. PRINSEN. Vad ingen tänker på är att Lucifer själv kan pilla upp terrariet, han kommer och går (eh… jaja, märk inte ord nu!) som han själv vill. Lucifer är dessutom HUNGRIG. Det blir man om man äter en kanin i månaden, och inget dessemellan. Lucifer har inte fått sig nån kanin på sistone. ”Do the math”, som man säger. Um.

”- Prinsen kostade ARTON tusen! röt Angelica som nu rest sig och gått fram till den orörlige Ted för att slå honom hårt i bröstet med sin lilla knutna hand.

Berit erfor en viss lättnad över att förlusten av jycken främst verkade vara pekunjär.
– Ja då hoppas jag att Lucifer får njuta av delikatessen. Det var det högsta kilopris jag hört talas om, slapp det ur henne.

– Jag kan skaffa en ny åt dig, erbjöd Ted, hur det nu skulle gå till.

– Jävla cp! fräste Angelica. Du kan väl inte se skillnad mellan en chihuahua och en råtta.

– Lucifer kan det i alla fall inte, suckade Berit och hoppades att alla skulle gå och bara lämna henne ifred.”

Jag sover väldigt dåligt igen nu, jag vaknar mitt i natten nästan varenda natt, och kan sen inte somna om. I Unni Drougges sällskap GÖR inte det någonting. Jag ligger och skrattar, snörvlar och nyser omvartannat.

Folk snackar om att Unni ironiserar så elakt om Janne G och Leif GW i den här boken. Vad de glömmer är hur roligt hon ironiserar över UNNI DROUGGE, också. Ös på Unni, du är sååååå skön!


wohooo, BOKMOSTER då!

Ett vadderat kuvert i den snötyngda brevlådan, huh? Det kändes onekligen som ett sånt paket som vi biblioholister gillar (tänk ”platt, hårt, gärna rektangulärt”) och det VAR det – Bokmoster hade storfyndat (det visste jag redan, om än inte exakt vad) och ett av fynden dirigerade hon till mig! Yay!

En för mig helt ny författare som låter nördigt kulskön (OK, egentligen TVÅ nya författare – hennes katt Sneaky Pie står som medförfattare *harkel* …och så kallar folk MIG för Crazy Cat Lady?*). Ingen kan väl heller undgå att notera den svarta katten. Jag hjärta svarta katter. …quelle surprise…

”New York Times bestselling authors Rita Mae Brown and her feline partner, Sneaky Pie Brown, are back for the holidays in a new mystery featuring Mary Minor “Harry” Haristeen, the sleuthing cats Mrs. Murphy and Pewter, and corgi Tee Tucker. Can they save the season from a killjoy who’s decided to gift the festive little town…with murder?

As Harry well knows, there’s hardly a place on earth cozier than Crozet, Virginia, at Christmastime. The snowflakes drifting lazily down, the soft glow of the winter light, the sound of old carols in the streets…even cats Mrs. Murphy and Pewter get into the spirit batting ornaments and climbing the holiday tree.

In fact, it’s this year’s tree that Harry and her husband, Fair, have gone to fetch when they find the one they’ve chosen grimly decorated with a dead body. The tree farm is run by The Brothers of Love, a semimonastic organization that tends to AIDS patients.

The brothers live in a monastery atop the scenic Blue Ridge Mountains. Harry is surprised to find an old high-school friend associated with The Brothers of Love. Christopher Hewitt wasn’t a bad man, but good works weren’t exactly one of his priorities. But then, if even Scrooge could turn over a new leaf, certainly Chris could. And after the scandal that all but destroyed his life, there were probably few in Crozet who needed the gift of a second chance more.

Harry knows she shouldn’t take it personally, but it was her tree that someone left the corpse under. Now, as the season grows merrier, a murderer is growing bolder. One by one, prominent men of Crozet are being crossed off Christmas shopping lists and added to the morgue. And if Harry and her four-legged helpers aren’t very good—and very careful—this Christmas may be her last.”

Coooooolt! Vilken perfekt (eller purrrrrrfect som Izzy skulle ha sagt) bok att läsa på påsklovet! Äh, jag skulle bara se om ni var vakna. Det är jul snart, om nån har missat det.

Tack Bokmoster! Det där förgyllde en snuvig nysdag! Bokmärket med tåget var pricken över j! 😉

*) JA, mina katter har egna facebooksidor. Var det nåt mer ni ville påpeka? Hrmf!


jag synar Bluffen

Dagens biblokap – Unni Drougges ”Bluffen”. Yes, äntligen! Jag vet egentligen inte mer om boken än att jag alltid har gillat hennes snärt i pennan, och att hon försöker ta livet av Guillou på Bokmässan (ja, rent fiktivt då) i början av storyn. Vilken kombo, den kan jag INTE motstå.

Alla vi som har varit på bokmässan vet att Janne G är ÖVERALLT, det är alldeles fantastiskt märkligt hur en så liten människa kan vara överallt samtidigt – ”är han klonad?” undrar alla. Ingen vet. Men där står han och orerar, och viftar med sina små armar. Här. Och där. Och DÄR. Ja jäsiken.

Kristoffer fnissade på förhand innan han skulle med mig på mässan första gången, han misstänkte att jag kanske kanske möjligen ÖVERDREV lite, men det tog inte mer än en kvart innan han sa ”du hade rätt, han ÄR f*n överallt!”. Jodå. En sån sak skämtar man inte om!

(my claim to fame från ”gamla-bokskribentlivet-förr-i-tiden” är f ö att min recension på Bokringen citerades på pocketupplagan av ”Slyngstad Events”)

Vill du ÄGA boken, och inte bara som jag denna gång: låna den på biblioteket? Kolla här! När man är osäker på om tomten verkligen FINNS eller inte så kan man köpa julklappar till sig själv. För säkerhets skull.


skynda att fynda

Alltså, JAG ska inte titta in på den där sidan (jag skriver det här inlägget med kyskt slutna ögon ;)), men ni kanske kan göra fynd på Amazon – de har 50% rabatt på MASSOR av bra pocketböcker!

*gnager vitnad knoge*


dagens bästa

Missa för all del inte Feuerzeugs avhandling om Hur Man Överlever Vardagsapokalypsen (en riktig ”ja, jag har också varit en av dessa zombies”-upplevelse för min del ;)). Bäst i dag!

PS jag pendlar ju ett antal mil per dag nu också, men peppar peppar – hittills har vi tagit bilen varje dag, utan mankemang. Ta i trä. Kasta en svart katt under axeln. Allt det där.


välkommen till 2010, älskling

Trots att min käresta är nio år yngre än jag så låter han som en panschis ibland.
”Årets julklapp är surfplattan!” meddelade radion i morse. ”Jag tar hellre en bärbar till” muttrade jag och K satt tyst en stund, sen sa han ”Ahaaaa. Jag måste erkänna att jag kopplade inte riktigt det där med surfplatta först, jag tänkte nån väldigt väldigt liten surfbräda eller så…”

Försök att läsa böcker på surfbräda ni!

Alltså, i teorin är jag helt för elektroniska böcker. Kanske. Näää, egentligen inte. Men när man RESER, då vore det praktiskt att smälla in x antal e-böcker istället för att släpa tio tunga.

Men vänta nu. Läsplatta på stranden? Blöt, sandig, solsken?

Nä. Det får bli tio tunga, nu igen. Om vi nu får till nån semester. Ks projektledare kom och log i mjugg i går medan han sa ”nu har jag just ställt in er januarisemester” (nej, han är inte så rädd för mig som han borde, han vågar säga så).

Skit också. Ibland hatar jag vår bransch.


det enda som fattas är TUNNELBANA

Jaha ni. Nån mer än jag som gillar Malmö? Jag är halv skåning (…och halv lapp, som kompensation), så jag är kanske partisk – men jag är väldigt förtjust i Malmö. Havet, folklivet, bron, restaurangerna…

OK, Malmö + Urban Fantasy? Vad tror vi om det då? Jag trodde ingenting alls, men blev väldigt nyfiken.

”Udda vaknar upp från en dröm om en kvinna som flyr för sitt liv över järnvägsspåren utanför Malmö Central, och först vet hon inte vad som är verklighet och vad som är dröm.

Udda har alltid varit plågad av drömmar så levande att hon knappt får sova, men det här var värre än vanligt. Hennes bäste vän Daniel föreslår att de ska söka upp platsen där kvinnan inte längre kunde undkomma sina förföljare, och de hittar den: ett brunnslock inne på spårområdet. Det fläckigt av blod.

Udda vill inte acceptera att hennes märkliga, skrämmande drömmar kan vara sanna – och hon vill verkligen inte veta mer om vad som hände vid brunnen. Men det vill Daniel, för honom är det ett äventyr. Han ger sig av, ensam, ner under brunnen … och försvinner.

Men inte helt spårlöst. Udda drömmer om honom. Och hon drömmer om en annan man, som verkar vara inblandad i en annorlunda, sär värld där där det finns orakel, hamnskiftare och övernaturliga förmågor, där det finns andra dörrar genom tid och rum än vi är vana vid. En värld Udda nu måste ge sig in i för att hitta Daniel. En värld som skulle kunna vara riktigt intresserad av en som drömmer sanndrömmar.”

Facit: Malmö + Urban Fantasy = Vill Ha Mer.

”Udda verklighet” är en väldigt intressant debut av vråååålsnygga (jag vill se ut som hon! helt ovidkommande kommentar, men dock) och nästan plågsamt coola Nene Ormes, som till vardags jobbar på SF-bokhandeln i Malmö. Urban fantasy i Malmö fungerar helt klart för mig, det är lite Neverwherekänsla (minus tunnelbanan, då) över det hela. Ett gott betyg är när jag vill leta upp platser i en story – busken i parken, fiket, klubben… ja, jag ville ha en Malmökarta ur Udda-perspektiv i handen och ge mig ut på promenad efter att jag hade läst ut boken.

Det enda jag kan anmärka på är att historien känns lite ojämn, en del är väldigt utbroderat medan annat som jag ville veta mer om hastades förbi lite grand. Den hade vunnit på hårdare redigering. Å andra sidan så är det ett gott betyg att jag ville ha mer, alls.

Det skvallras om en uppföljare, ännu en bok om Udda, men releasedatum verkar inte vara satt än. Kommer jag att läsa den? OTVIVELAKTIGT.


vill-ha-listan, igen

Jaha, TACK ska ni ha (inga namn nämnda), nu har vill-ha-listan vuxit ännu lite TILL! Upp på listan åker Siri Hustvedts ”The Shaking Woman” samt Jerker Virdborgs ”Försvinnarna” och ”Kall feber”.

Mrrrrrf. Jag kommer inte att ha råd med kattmat snart… (”let them eat cake”?)


en vanlig kväll hos familjen Zombietok

”[på projjen: Resident Evil nummer 2958698576, eller nåt]
Han: Mäh, har zombiesarna utvecklat VINGAR nu?
Hon: Löjligt!
Han: Jaa, overkligt!

…och DÄR nånstans insåg vi vad vi egentligen satt och sa. ”Overkligt”? 😉


get down on it

Den överraskande upptäckten av en mumifierad arm som sticker ut från en betongstig intill presidentens nya residens har förståeligt nog orsakat viss pinsamhet. Doktor Siri Paiboun skickas att diskret gräva ut kroppen som armen sitter fast i, identifiera den och fastställa dödsorsaken.

Hans obduktion bjuder på hemska överraskningar, men det är hans talang som shaman som får den sjuttiotre-årige doktorn att komma mördaren på spåren. På väg mot lösningen måste Siri och hans team ta itu med ett frieri, en lång vandring hem och stå ansikte mot ansikte med en fruktansvärd offerritual.

Är det så konstigt att doktor Siri börjar med diskodans?

Vad det är för konstigt med att Siri dansar disko? Tja, njä. Herr Siri är kirurg – dessutom pensionär, egentligen – men den kommunistiska regimen i Vientiane (Laos) har bestämt att de behöver en rättsläkare så dr Siri tvingas omskola sig. Året är 1977, och Dr Siri är milt sagt avog till sin arbetssituation, men man inser att innerst inne har han ganska kul med kollegerna syster Dtui och Herr Geung. För att återgå till diskot så är det väl snarast de andra gästerna som är lite udda, men det får du läsa om själv. (på tal om soundtrack man skulle vilja höra…!)

Böckerna om Dr Siri låter sig inte beskrivas. De måste upplevas. De är så jä*** roliga, de är intressanta, Laos är COOLT och Colin Cotterill är milt politiskt på ett snyggt sätt. I LOVE it! Jag tvingade (nåja) Bokmoster att testa och minsann, när hon väl gjorde som jag sa så blev hon också kär i Dr Siri. Visstejagväl.

”Diskodans…” är den tredje boken om Dr Siri. Är man nyfiken så tycker jag absolut att man ska börja från början, med ”Den motvillige kommunisten” och ”Trettiotre tänder”.

Colin Cotterill har dessutom en attans skön hemsida. Jorå.


lovebombing: Midtown Comics, NYC

Del 2 i serien Butiker Jag Älskar – Midtown Comics i New York. Vi sprang på den av en slump (vilket är aningens skämmigt då vi BORDE känna till den som serieälskare…!), det ser inte mycket ut från utsidan men smiter man in genom den trånga dörren och skuttar uppför trappen så landar man i HIMLEN.

Trångt, fullsmäckat – allt i serieväg mellan himmel och jord (eller, med tanke på alla horrorserier, himmel och helvete, bwaaahaha)

Här finns det mesta och lite till, och personalen. PERSONALEN. Vet ni, som överviktig 42-årig halvtant förväntar man sig inte att bli konverserad av ung, cool dreadlock-kille som faktiskt på fullt allvar ville veta vilka serier JAG gillar. Jo, amerikaner är proffs på att småprata, men jag blir lika paff varje gång. Kassören stoppade ner ett butiksvisitkort i påsen (det var görsnyggt) och det bär jag med mig i plånboken än, som en… talisman. Ungefär.

(jorå, eder Biblioholista står där bland hyllorna och bläddrar)

Jag köpte en del Wonder Woman, ”Death – the Time of Your Life” och lite annat vilt blandat som jag aldrig sett förut. Är du i NYC, i närheten av Times Square – titta in! Man behöver inte ens vara serietokig för att ha en trevlig stund här.

What? SPRUTAR jag ur mig inlägg i dag? Jo, jag börjar bli pigg nog att orka känna mig uttråkad. I morgon blir det jobb igen = lugnare på bloggen 🙂


lunch på Medis i morgon?

Om du – till skillnad från mig (morr) – har möjlighet att spendera lunchen på Medborgarplatsens Bibliotek i morgon (101124) så tycker jag att du ska göra det. Åtminstone om du är intresserad av att träffa och lyssna på Aino Trosell och Maria Sveland. Jag tycker om dem båda, så jag hade mer än gärna deltagit – men nu ÄR jag ju inte i närheten av Medis i morgon. Bummer!


någon som längtar efter ännu fler snyggt tecknade odödingar…?


Det började med World War Z. Max Brooks, son till Mel – aha! Smart kille. KUL kille. Vad har han mer skrivit…?

Plötsligt (demonen, ni vet) hade jag dessutom ”The Zombie Survival Guide” i min ägo. OM någon mot förmodan tycker att det är tråkigt att ströva omkring i butiker som t ex Bauhaus så kan jag berätta att med den överlevnadsguiden i huvudet blir spackelshoppingen till ett roligt äventyr.

Kristoffers haka dröp allt närmare golvet när varje del av varuhuset sporrade en föreläsning om varför en yxa är bättre än en motorsåg när zombiesarna kommer, hur det kommer sig att en eldkastare är rätt meningslös samt hur många zombies man kan tänkas hejda med ett skarpslipat krattskaft innan det går av. Ja, ni hajar.

(…sen började han OCKSÅ läsa Brooks, och allt föll på plats ;))

I London började jag fingra på The Zombie Survival Guide – Recorded Attacks men jag KÖPTE DEN INTE. Då. Efter två dagar hemma ångrade jag mig bittert, men blev snart glad igen när det visade sig att det faktiskt LÖNADE sig att beställa både den och den grafiska varianten av Neverwhere från Amazon, jämfört med om jag hade köpt dem på plats på HMV. Yesssss!

Husets två stora zombielovers har båda läst den (jag menar inte katterna), den är kul, smart och snyggt tecknad. WYSIWYG. Innehållet är lika snyggt som omslaget (det är, som alla serieälskare vet, inte alltid fallet). Invändningen blir den gamla vanliga i såna här sammanhang: den är åt helsike för liten och tunn. Man slukar den snabbt och vill sedan bara ha meeeeeeer… (damn, det där ständiga begäret känns bekant. borde jag döpa om bloggen till (inte så) Anonyma Bokzombies?)