Arkiv för november, 2010

Aase om Bluffen

Dra genast iväg och läs Pösmunkarna – en otroligt kul, smart och snygg text, signerad Aase Berg, om Unni Drougges ”Bluffen”.

Sågningen av det som ofta ses som coola kvinnliga hjältinnor (Modesty Blaise, Lara Croft och för all del vår egen äktsvenska frk Salander) är alldeles underbar:

Måste den kvinnliga rebellen banta, ta på sig latex och bli sadistisk, hämndlysten och fallisk? Finns det verkligen inget annat sätt för kvinnor att utöva aktiv samhällskritik? Det är inte världens bästa idé att spela med i en mansroll som inte ens männen känner sig bekväma i.
Samtidigt är den ”starka” kvinnan en patriarkal önskefantasi. En tuff brud i lyxförpackning, för att använda ett av många visdomsord från Lill-Babs repertoar. En kvinna utan kvinnorollens jobbiga krav, tårar och relationssvammel. Som finns till av samma anledning som män nyttjar prostituerade: man slipper kringtjafset.
Hur skulle i så fall en självständig, icke objektifierad kvinnlig rebell se ut? Visa mig en feg brud i trashförpackning! Var är den osexiga, icke homosociala upprorsmakerskan? Den till åren komna, sladdriga, obotoxade, den som män rynkar på näsan i ointresserat halväckel åt, i motsats till det glosögt fascinerade bemötande de ger superhjältinnan i läderkattkroppsstrumpa.

Annonser

enkelspårig?


Nä, nu tycker jag att ni är LITE elaka… (avdelningen ”böcker som K och jag kommer att nörda loss på och diskutera i december”)

Mind the gap – och glöm för all del inte att lyssna på de fejkade men roliga utropen, inspelade av den ”officiella” London Underground-rösten Emma Clarke


Bokprat på Lady Hamilton?

Jag har hört SÅ mycket gott om Lady Hamiltons Afternoon Tea – och så ser jag att det ska anordnas enbokcirkelföralla-bokprat där (tema spänningslitteratur) söndagen den 30/1, oiiiii. Har någon av er varit på något av deras event? (ja, jag vet att minst en av er har varit på Lady Hamilton, men nu tänkte jag på något av ”En bokcirkel för allas” bokprat)
Ska någon av er rent av dit den här gången?

Jag är lite sugen, måste jag säga.

Nörden informerar: jag tittade på Lord Nelsons sönderskjutna uniformsrock i Greenwich i oktober. Ja, vi såg hans avklippta hästsvans också, aningens… groteskt, men OK då.

Nelson’s pigtail (or queue) cut off after his death. The sandy-grey coloured hair is bound with black ribbon tied in a bow. William Beatty, ‘Victory’s’ surgeon, recorded Nelson’s last words as he lay dying, including his request to Captain Hardy, ‘Pray let my dear Lady Hamilton have my hair, and all other things belonging to me.’

Till Greenwich kan man åka båt för en relativt billig peng, har man London Transports Travel Card så får man några tior i rabatt dessutom. Greenwich är mycket vackert, där finns slott, det berömda observatoriet (nollmeridianen, ni vet), ett förträffligt trevligt litet stadscentrum och sist men inte minst – National Maritime Museum. Väldigt sevärt, och alldeles gratis. Ja, det är där du kan se uniformsjackan som satt på Lady Hamiltons älskade Lord Nelson när han träffades av de dödsbringande skotten.

Tillbaka till stan tar man sig sedan genom att gå under Themsen (tunneln är över hundra år gammal, det är cooooooolt) till Docklands, där man tar DLR (spårvagn, över jord) genom tjusiga Docklands tillbaka in till ”stan” igen. Där har ni en mysig och omväxlande dag i London som passar även en tunn plånbok!


inte för en varhjärna

Nya författare är alltid skoj, och Stefan Tegenfalk rusade in i den svenska kriminal-manegen med ett fyrverkeri av förfärliga dödsfall i sin första bok ”Vredens tid”. Historien var verkligen något extra, t o m snudd på fööööör avancerat fantastisk – men så mumlade jag ”underhållning, underhållning” för mig själv och lät mig åka med:

”En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken.

Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord – en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av fler, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga.

Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats.”

Nirvanaprojektet” är del två i trilogin om Jonna de Brugge och Walter Gröhn. Ung skarp kvinna + gammal trött men tjurigt kompetent man = ganska vanlig litterär konstellation numera, men OK då.

Om historien i ”Vredens tid” var komplicerad så är det ingenting mot vad ”Nirvanaprojektet” är. När författare skriver trilogier brukar det ändå på något vis vara så att man KAN läsa böckerna fristående, även om det naturligtvis alltid ger allra mest att läsa dem i ordning. ”Nirvanaprojektet” drar igång med en rivstart, rätt in i handlingen utan någon form av resumé. Trots att det inte var alltför länge sedan jag läste första boken så blir jag rejält förvirrad – det är många namn, många vändningar, många detaljer – och det är nog för mycket för min stackars infekterade varklatt till hjärna just nu. Det är egentligen svårt att skriva en kort beskrivning utan att avslöja saker från första boken också, och det är ju synd om någon vill dra igenom allt från början.

Säg så här: spektakulära mord, tortyr, fantastiska medicinska upptäckter, bra snutar, korrumperade snutar, säpo, islamofoba konspirationer…

Läs INTE om du gillar jordade och logiska kriminalromaner och är trött på gamla polisklyschor.
Läs om du kan tänka dig att dras med i något kanske-lite-för-fantastiskt, men fantasieggande, trots en del trista schabloner mitt i allt.

Stefan skriver på den tredje och sista boken i trilogin nu, ”Den felande länken, och den kommer ut nästa år. Kommer jag att läsa den? Förmodligen, ja till och med högst sannolikt. Bok nummer två dippade lite jämfört med ettan, men det känns som en ganska vanlig utveckling när det gäller trilogier. Det blir spännande att se hur säcken knyts ihop.

Stefans böcker ges ut av Massolit Förlag – ännu ett nytt förlag som jag inte hade hört talas om förut. Skoj! Uppstickare är bra. Jag hittar fyra författare hos dem än så länge – Fay Weldon är onekligen ett riktigt tungt namn. Johannes Källström låter också riktigt intressant, jag ska försöka få tag i någon av hans böcker på biblioteket.


lovebombing: signerat.se och Majali

Jag har fått min egen Bokmal nu – det fungerade ju jättebra att handla på signerat.se! Snabb leverans direkt från konstnären (med ett trevligt kort bifogat) och faktura skickad via e-mail – bara att pytsa in. Bilden är tryckt på jättefint papper, jag hade höga förväntningar och blev ändå glatt överraskad.

Kruxet är att det är beroendeframkallande – eller rättare sagt, konstnären Maja Lindberg, Majali – är det. Jag besöker hennes blogg och vill ha ALLT. Ljuvliga människa till att göra stämningsfulla bilder av alla de slag.

Min egen Bokmal ska få en snygg ram, sedan åker den SJÄLVKLART upp på väggen inne i biblioteket.


hej Tomten

Jag är KÄR. Jag vill ha en drake i julklapp. DEN draken. Pretty Please?

Jag är säkert sist i hela Sverige med att se den, men ”How to Train Your Dragon” är UNDERBAR. Och Tooothless är sååååå lik lillkissen, Mr Spock. Gosis! Så – vad säjer’u Tomtis, we have a deal, yes?


kudos till lokala biblioteket

I dag fick vi ett sånt där tjockt ”välkommen-till-kommunen”-kuvert. Biblioteket i Brukshåla låter oss välja en varsin gratis pocketbok om vi bara tittar in och säger hej. Så rart! Har vi redan allt de erbjuder så kan vi ju alltid plocka julklappar.