En dag fylld av gråt

  Jag förstod att det skulle bli jobbigt att gå och se World Press Photo 2016, men jag var inte beredd på de andra utställningarna. Willy Brandt Haus är intressant.

Du behöver visa pass/id för att komma in, men de har ofta fina utställningar alldeles gratis. Konst och foto.

Det som mötte oss på nedre botten, innan vi ens kommit till det våningsplan dit vi skulle,  var dock helt oväntat och mycket drabbande. Bereaved. Rina Castelnuovo.

En serie fantastiska porträtt av möten mellan israeler och palestinier. Alla har de mist en närstående i konflikten. Alla bilder strålar av värme och förståelse. De sörjer tillsammans. Jag fick ta en snabbvända och titta lite ovanför många bilder, ni vet så där som man gör när man ser på film och inte riktigt vill SE vad som händer, för att det är läskigt eller äckligt eller… ja, man bara klarar det inte, men kan inte gå ut ur rummet heller. Jag kommer att gå tillbaka en annan dag när jag känner mig starkare. Detta vill jag se. En annan dag. Det är promenadavstånd från jobbet, så jag kan ta det på hemvägen.

Mary F Calvert har bl a gjort ett fotoreportage om offer för sexualbrott inom den amerikanska militären. Hennes bild på Debra Filter blev dagens upplevelse – det säger inte lite – för mig.

World Press Foto då? Ja, det var såklart fantastiskt. Kruxet är att det mest bara är bilder av katastrofer som premieras. Det gör mig kluven. JA, vi behöver se katastrofer, döda, brända, skjutna. Vi bortskämda västmänniskor behöver få det upptryckt i plytet. Ofta. Men är det bara det som ska premieras? Jag är ju nördig och vill se smarta kompositioner och bländande (pun intended) teknik också. Ibland kombineras det, men inte alltid. Jag blev lite kräknödig när jag såg en ”behind the scenes” från det som blev årets bild (kanske inte i denna tävling dock) för några år sen, där en hel BUNT fotografer står och fotograferar samma lilla döda flicka. Men så är det väl.

Jo, det finns kategorier för sport och natur också, men jag log ett snett leende över att förstapriset i sportklassen vanns av en snubbe som tog en häftig skidbild. Mitt i fallet. Ja, snubben på bilden fick skall- och ansiktsskador. Men visst, det blev en häftig bild.

Den GLADA överraskningen var att se en kille som gick i mitt plugg i Karlstad som andrapristagare i sportklassen. Jag visste att Jonas Lindkvist var bra, men inte SÅ bra.

Det var många svenskar representerade i år, jag köpte med mig utställningskatalogen hem. Jag är för vek för att kunna ta in allt detta på ett enda besök.

En våning ner väntade nästa överraskning, en utställning tyska bilder från det senaste århundradet.

F a n t a s t i s k t, och väldigt bra för min tyskifiering. Där fanns många bra bilder, men den som satte sig här var Herman Classens bild av en kvinna som promenerar i Köln 1947. Två år efter kriget, hör ni. Nassarna var grisar, men folket led. Alla var inte nassar. Det får man inte glömma.

-***-

Så, en fin början på denna dag. Omskakande.

Promenerade hem genom för mig nya kvarter i en del av Berlin som är oerhört ful och tråkig. Ändå finns där intressanta vinklar. Såklart. Åt en fantastisk ostbricka på en bar som jag ”alltid” velat prova nära mig sen. Gick hem en stund. Skulle ladda telefonen innan jag skulle ut igen för att njuta Tyskland – Slovakien i min tyska lagtröja.

Fast så blev det inte.

Det sista gången vi träffades pratade vi om vår stress. Han, jag och K. Vi är ett team sedan några månader tillbaka och vi blev tighta snabbt, bl a just på grund av stressen. Han ville ge mig numret till sin läkare. ”Så här kan du inte ha det”. Vi hade team-möte och han var den som införde att varje möte skulle börja med att vi gick bordet runt och berättade om dagens färg – grön, gul eller röd? Han var grön, han hade klarat av en jobbig deadline och skulle dessutom till grannlandet – sitt hemland – under helgen. Jag var röd efter ännu en ny stor uppgift som landat på bordet med kort varsel, utan att vi har de verktyg som krävs för att lösa den på ett vettigt vis. Det är mycket sånt nu. Han var den som öppnade dörren till mitt rum och frågade ”Kan jag göra något?” när jag grät av stress på kvällarna.

K var gul.

Vi pratade om hur glada vi är att vi har varandra och att vi vågar vara så öppna. Vi orkar gråta inför varandra.

Jag är glad att det sista vi pratade om var hur glada vi är att ha varandra, vi tre, men jag är ledsen att jag måste säga just det där ”det sista vi pratade om”. När jag går till jobbet imorgon är det inte vi tre längre. Han och en av hans tvillingsöner avled i en vansinnig väderrelaterad olycka på den där resan han såg fram emot så mycket den här helgen. En son överlevde men ligger på sjukhus.

När hela Berlin ekade av jubel över tre mål ikväll stirrade jag bara på väggen.

Livet är kort. Stanna och lukta på blommorna.

Det blir en helvetestid framöver igen. Det blir tomt utan J. Han blev 44 år.