stackars Mila

Det händer då och då att svenska halvkändisar ger ut böcker. Jag blir alltid lika kluven. Nyfiken, men kan jag läsa/lyssna utan att färgas av mina gamla åsikter om personen ifråga?

Nej, det kan jag såklart inte (kan någon det, till fullo?), men det går ju att försöka.

Sålunda lyssnade jag på Bucketlist (sic!). Trots dubier. Detta skulle ju vara något nytt, enligt Zytomierska aldrig tidigare skådat på den svenska marknaden (*.

Nåt STEKHETT! S e x i g t !

Nyseparerad medelålders kvinna ger sig ut för att dejta. Hon vill ha sex! Hon skapar en bucket list med saker hon ska göra (eller inte göra – bli kär snabbt t ex) och betar sedan av den, alltmedan hon försöker marknadsföra sin succéprodukt (självklart inriktad på viktminskning) i USA.

Redan när jag hör listan känner jag ett ”aaaahahaha, oj då” (ligga med en kändis? vill man det efter att man fyllt 22? really?) men jag lyssnar vidare.

Ja. Nej. Ledsen.

Huvudpersonen Mila (som inte ska vara en replica av författaren enligt densamma – men många av oss som läser anar kanske en idealiserad självbild ändå) är inbiten Östermalmsbo. Hennes föräldrar är invandrare, de har slitit hårt och med pengarna de tjänade på sina restauranger byggde de ett liv på Östermalm. Där har Mila sedan fortsatt sitt liv också. Men Mila hatar snobbar! HATAR! Ja, det kan man göra. Men då blir det ännu fjantigare att Milas handväskor (inga superspännande märken, om du frågar min inre snobb – lol! ;)), Rolex, ”dyraste modellen av Canada Goose” etc så ofta nämns i texten. Oh well.

SEXET då?

Jag asgarvade när jag läste Tramsfrans blogginlägg om boken. JA. Han har rätt. De där femtio nyanserna doftar rätt 2013.

Hur ska jag börja? Som bloggtexten ovan säger – finns det ingen sån här litteratur på svenska? Eskapism med försök till sexig ton? Hm… Hört talas om Denise Rudberg?

Och så till mina nördiga kommentarer (jaja, en av mina närmaste vänner är sexolog, man färgas av det):

Jag tycker lite synd om Mila som inte verkar ha utforskat sin kropp på egen hand trots att det verkar ha funnits en längtan hos henne efter mer kunskap och hetare orgasmer. Men historien är kanske inte helt stringent. Ena stunden är kille X den enda som nånsin lyckats tillfredsställa Mila superbra, nästa stund talas det om Y, som också är ett fantastiskt ligg, sen är det bara X som lyckats igen. Hm. Lite tragikomisk var också historien om när X ger henne en s k G-punktorgasm och hon tänker att hon nu har fått orgasm på ”riktigt” (wtf??) för första gången. 1) PÅ RIKTIGT? Har vi inte slutat gradera vilka orgasmer som är ”riktiga”? är en orgasm som man får av klitoris-stimulans mindre riktig? 2) men kraken, Mila då – vänta på att en MAN ska ge den till en? Vad hände med att utforska sig själv? Eller räknas inte såna orgasmer heller? Att komma samtidigt verkar också vara höjden av lycka i Milas värld. Lite omodernt.

Nä, OK, nu är jag hård, men om en författare säger sig vilja ge den svenska marknaden något nytt och sexigt – ”som är roligare än chicklit” – så får man leverera.

Annat som får mig att känna mig uråldrig är när Mila önskar att hon vore mer som sina tokiga, roliga och porriga kompisar. Hon tänker så efter att en av dessa roliga porriga kompisar spottat ut bacon och ägg på Milas mage. Ja, det låter ju sannerligen som något tokroligt att sträva efter! Nån av de här vännerna har dessutom ”lärt sig att öppna upp halsmandlarna” (sov alla på biologin?) för att kunna ta penis längre ner i halsen. Att porrdansa på bord – tja, det kan man väl tycka är ballt om man vill (jag orkar inte bry mig om vad som är ballt och hinner knappt med i svängarna när det kommer till vad som är ballt för att det är ballt och vad som är ballt för att det är så fel att det är sarkastiskt ballt) – men kalla mig lantis: jag tycker mest att det låter jobbigt.

Men jag försökte! Jag lyssnade på hela. Det kommer garanterat att finnas en publik för det här, men jag blev inte direkt imponerad. Å andra sidan, Katrin har alltid levt på att vara en snackis/rå citatmaskin snarare än på att leverera kvalitet (antingen hade förlaget för ont om pengar för att anlita en tuff redaktör, eller så var redaktören rädd för Katrin). Nu bidrog jag till det snackisbruset. Det är mig veterligen första gången någonsin. Jag bjuder på det!

*) well, sen läser jag att hon aldrig läser något själv. aldrig. inte ens tidningen. case closed.

Annonser

4 svar

  1. Jag kommer inte att kunna motstå att läsa den. Jag visste det i samma stund som jag läste att den skulle komma. Dock har jag ungefär exakt precis de förväntningar på den som du skriver om här – förutom bacon och ägg, då, det hade jag kanske inte haft i tankarna sådär spontant – så jag lär väl inte bli besviken direkt. Jag undrar om jag ska lyssna på den eller bara läsa e-boken som jag upptäckte finns i en av mina appar och det lutar nog åt det senare – då kan jag skumma…

    3 juni, 2016 kl. 07:41

  2. ewelene

    Bra! Då vet jag att det är lika illa som jag misstänkte. Tänker inte ta i den med tång 😊
    Trevlig helg!

    3 juni, 2016 kl. 16:59

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s