ljudböckernas lov, del 38517106

Jag har mitt beting att jag ska gå minst 12000 steg per dag och det är oftast inte svårt att hålla om det inte alldeles är vråååålskräpväder (lite regn eller normalt regn räknas inte dit, men ösösregn och/eller halv storm gör – det kan dra till och blåsa VÄLDIGT hårt här tack vare slätterna runt stan). Min närmaste linje – U2 – är oftast så fullknökad på morgonen att jag undviker den. Jag tar S-Bahn istället, det betyder dessutom 2,5 m promenad redan innan jag kommit till jobbet och det är ett bra sätt att vakna till (nu lät jag just spyframkallande hurtig va?). Hem från jobbet promenerar jag, åtminstone ett par gånger i veckan (vår och sommar snudd på varje kväll).

Kvällar som den i onsdags (se ovan) är det ljuvligt att gå hem från jobbet. Det är runt 7 km närmaste vägen, men det var inte den jag valde då. Närmaste vägen tar mig bitvis genom väldigt mysiga kvarter, men efter ett år av promenader börjar jag t o m tröttna lite på dem 😉

I onsdags tog jag tåget en bit och klev av på fel station åt liiiite fel håll och gick därifrån. Bra grej! Rent tekniskt kunde man säga att tystnad eller fågelsång skulle vara bästa ”här och nu”-receptet för att göra en promenad optimal, men som ni kanske kan gissa är det ont om sån lyx både på tåg och trottoar i centrala Berlin, därav hörlurar på. Köpte ganska dyra lurar för två år sen och det är jag glad över nu. De är superbekväma och blockar omvärlden tämligen bra till och med när jag inte lyssnar på något!

Men nu ÄR det ju skönt att lyssna på något. Då var nästa upptäckt att det var svårare än jag trodde att hitta det optimala att lyssna på. För ett tag sedan började jag lyssna på Cilla Naumanns Bära barnet hem, jag hörde mycket snart att detta är en fantastisk bok MEN den fick mig att störtgråta på fem minuter blankt. Att gråta är nyttigt, men kanske inte vad jag vill göra på väg till och från jobbet. Det måste också vara något ”lagom komplicerat” (läs okomplicerat) eftersom pendlandet är extra fyllt av distraktioner. Hur drygt det än är måste jag ta hänsyn till omvärlden för att t ex inte bli överkörd.

(jag råkade bli lite tyskt arg igår morse, en gubbe vrålade på mig och då vrålade jag visst tillbaka. på TYSKA. tyska är ett brabraBRA språk att vråla på. ;))

Såååålunda har jag torskat på svensk chick lit, eller åtminstone lättvikt, de senaste veckorna.

Stockholm Confidential är en sån där bok där man kan gissa vem som är vem (den dynamiske flickfotografen t ex, inte så svårt att koppla vem som inspirerat honom, men vi får hoppas att originalet är lite oskyldigare). Mycket Stockholm, mycket mediavärld, många mord. Kul och fartfyllt. Funkade bra som pendlarlyssning.

Ett tunt blått streck är också mycket Stockholms mediavärld och uteliv, den erbjuder också chanser att gissa vem som inspirerat vad – men det är mer kärlek än thriller. Oväntad graviditet och osäker kärlek. Tankar om hur man vågar släppa in nån på riktigt när man är bortskämd med att leva ensam och bara ta sig tillfälliga älskare (oh, touche…!) när det passar in. I slutänden var den inte RIKTIGT lika ultralight som jag tänkte från början och jag blev glatt överraskad.

Bloggdrottningen 2 började och slutade och började jag igen på. Började igen? Jo, det talades om London och London vill jag alltid höra om. Mja. Nja. Författaren kan tänkas vara ute efter att tillhandahålla 100% underhållning och eskapism, men jag är nog helt fel målgrupp. Till och med eskapism ska vara mer ”lagom” för mig. Detta blev mest som en chicklittiga varianten av såna där slänga-i-dörren-farser som sätts upp på utescener på sommaren. Jag lyssnade till slutet för att se om jag skulle börja tycka bättre om den odrägliga huvudpersonen, men nej.

Den här veckan började jag lyssna på något HELT annat – den som har koll på mitt instagramkonto vet vad – men detta helt andra funkar också. Mer om det och varför en annan dag!