Män kan inte våldtas
Män kan inte våldtas har 40 år på nacken nu, ändå känns den inte på minsta vis daterad eller omodern. Det är snudd på deprimerande att inse hur mycket som INTE har ändrats vad gäller attityder och könsroller – MEN, tack gode gud, numera inser även rättsväsendet att även män kan våldtas, även om de flesta förmodligen fortfarande tänker sig en man som förövare även i det fallet.
”Stå i bredd.
Tovas honnörsord som hon brukar ta till när hon ska förklara hur hon tycker mänskor ska ha det med varann.
Inte undertrycka och förneka hos varandra och sej själv. Aldrig foga sej och trivas i sin brunn med locket på. Veta vad man vill och göra det.
Vara rädd som fan och tala om det ändå.”
Tova Randers, bibliotekarie och tvåbarnsmamma, går av stundens ingivelse in på en dansrestaurang för att fira sin födelsedag. Hon äter grillbiff, hon dansar med en man, hon följer med honom hem.
Och blir våldtagen.
Tova Randers bestämmer sig för att hämnas. Hon ska våldta mannen, och sedan anmäla sig till polisen.
Tikkanens klassiker är lättläst trots det tunga ämnet, ändå kunde jag inte sträckläsa. Den fanns med i väskan, den låg vid huvudkudden – den lästes på restauranger och fik såväl som hemma i soffan iklädd pyjamas med en katt i knät. Den funkade överallt.
Extra bonus som jag inte ens tänkte på när jag började läsa: HELSINGFORS! Gatunamn och stadsdelar, jag njöt av att läsa om denna fina stad och ”såg” den igen med aprilresan i färskt minne. Jag är så glad att Suzann fyndade denna bok till mig, den var kurslitteratur på en högskolekurs som jag unnade mig för snart tio år sedan och när fjorton Billysar skulle reduceras till fem och en halv när ag flyttade till Berlin var den en SJÄLVKLAR keeper.
Visby eller inte Visby? Det är frågan.
Lycklig boktok tidigare idag:
Har just chockat mig själv genom att boka hotell i Visby under några dagar som av en sluuuuuump sammanfaller med Crimetime Gotland. Jag har aldrig varit på Gotland! Betalar man med euro där?
(Fritt tolkad Linda Rosing special)
Sååååå, ska ni dit?
Svettig boktok, för en stund sen:
Insåg just att jag aldrig fick nån bokningsbekräftelse 
Svettig väntan på att hotellet ska svara nu…
Skit också. Joooo, jag vet att det finns fler hotell i Visby men att hitta bra hotell till bra pris i augusti är ingen lek. Dessutom så vill jag ju inte göra en ny bokning förrän jag vet om den gamla funkar eller ej.
I-landsbekymmer. Men dock.
————-
Svar från hotellet- yes, jag har rum! OCH flygbiljetter. 1677:- Berlin – Visby t o r var inte dumt alls, förvisso med löjligt lång väntan i Sthlm, men i värsta fall kan jag alltid åka in till stan. Har sex timmars väntan på hemvägen, då åker jag definitivt in! Hurraaaaa!
Jag är ju ingen jättecrimekramare, men favoriter som Anna Lihammer, Elizabeth Hand, Johan Theorin, Håkan Nesser och Peter Robinson är redan bokade. What’s not to love?
…och hör sen!
När ork och koncentrationsförmåga fattas för läsning-läsning är det ändå bra att jag har mina ljudböcker i öronen på väg till och från jobbet. Storytel har ett bra – allt bättre – utbud på engelska också (undrar när det kommer tyska? :)), men nu är det ju svenskan jag vill åt. Mitt språk. Engelskspråkiga böcker kan jag enkelt köpa här. Nu är det så där igen jag har inte pratat svenska på flera veckor. Att lyssna på svenska är extra mysigt då.
Den gångna veckan har jag avverkat en debutant och en milt sagt etablerad författare. Häng med!
Vi börjar med debutanten: Christoffer Holst och hans Mitt hjärta går på. Ja titeln låter lite knasig, men den får sin förklaring.
Chavve och Pontus, Pontus och Chavve. Jag tänker på serien Skilda världar – för det är på vissa vis många mil mellan deras liv om än inte rent geografiskt. Chavve som är så ensam i livet. Han älskar bakverk och att baka. Begåvad. Han törs sin begåvning till trots inte riktigt drömma sina drömmar heeeela vägen ut.
Och Pontus som fortfarande bor med sin kärnfamilj på Östermalm. Han har levt ett liv som på vissa vis möjliggör drömmar av en kaliber som inte ens finns på Chavves karta, men Pontus har andra bekymmer och Pontus vågar kanske inte LIVET i alla avseenden.
De hittar varandra via en dejtingapp. Kan vi hoppas att de liksom nuddar vid varandra mer än bara fysiskt? Att den ene kan få den andre att våga drömma stort i utbyte mot att utmana rädslor och börja våga livet?
En fin bok som lovar mer. Skriv, Christoffer! Jag tycker om dialogen. Jag tycker om värmen. Det är en bok som får mig att vilja bli kär, trots att den är långt från genomgående rosenröd.
————————
Från ung kärlek till medelålders skilsmässa. OFFENTLIG skilsmässa.
Jag har sett rubriker som har kallat Martina Haags senaste bok Det är något som inte stämmer för ”bitter hämnd”. Njäe, va? Jo, sin vana trogen skiner mycket Martina igenom och historien känns igen – men det är ingen ensidig slakt. Huvudpersonen, den svikna, är ingen from ängel. Huvudpersonen får vara manisk och tänka knasiga tankar. För det gör man ju när man känner att något inte stämmer. När man undrar om man blivit knäpp. Och när man känner sig så dum så dum så DUM för att man litade på någon som man levt med i många år.
Det är en bok om att ta sig igenom ett sorgeår, om hur man hittar en annan nivå och om den där drömmen som så många av oss har (men inte alla av oss vågar): att ta några få utvalda grejor (och en katt :)) och dra ut i vildmarken några veckor. Ingen smartphone. Inget internet. Bara vara.
wish me luck
BBC har frullemöte i Sthlm nu. Själv har jag just startat brunch’n’books på Internations ;-O
– så det blev! Hittills är vi en britt, en tysk, en australiensare och jag (Bellman spelar däremot svår och har inte reggat sig. Än.) och då är gruppen inte ens officiellt annonserad på forumet än. Wish us luck!
Koncept: en söndagsbrunch med diskussion om nån form av Berliniana per månad.
In Transit
En av alla mina pågående handväskböcker just nu har några år på nacken – Märta Tikkanens Män kan inte våldtas. Det kan tyckas brutalt att njuta god mat med en så tung bok, men ibland är det alldeles så det ska och måste ske.
Jag testade Transit (krypavstånd från Rosenthaler Platz) förra helgen och blev inte besviken. Som nån sorts asiatiska fusion-tapas – du kan beställa många smårätter eller en stor – bra utbud vare sig du vill ha vego eller kött. Inte jättebilligt (med Berlinmått mätt) men gott. Lite rörig miljö, men snyggt ställe. Jag gillade det även om det nog inte kommer att bli något nytt stamställe.
livsleda
Ibland klumpar böckerna ihop sig, av en slump (nä, OK, inte 100% slump, tillgänglighet på Storytel hade en del med saken att göra också) lyssnade jag på Linna Johanssons Lollo, John ALs Rörelsen och i viss mån Jessica Schiefauers När hundarna kommer i ett svep.
Precis som Bokbabbel blir jag lite led på att läsa om ung livsleda (eller för den delen medelålders, eller gammal) som i viss mån genomsyrade samtliga dessa tre böcker på olika vis. Alla böckerna är välskrivna, det måste jag tillägga – och alla har de NÅGOT. John AL briljerar med skräckelement samt Tidsdokument Klass 1 A (Palme!), Linna Johansson med ett antal skarpa formuleringar (Bokbabbel inleder sin text med en av de bästa som träffade mig som en knytnäve i magen – det var min tonårskänsla den beskrev), men den bok som riktigt brann till hos mig var Schiefauers. Den sistnämnda lyssnade jag på som pendlarbok för att delta i Kulturkollos bokcirkel om den.
*Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.
Isak har en lillebror som heter Anton.
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek.
Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”
När Kulturkollo frågade efter tre ord för att beskriva den är boken var det tre enkla ord – ”ont i magen” – som var aktuella för mig. Jag fascinerades av hundarnas roll och hur kvinnorna kändes som birollsinnehavare, trots att de var viktiga och beskrevs fint. Mycket bra bok. Men ”ont i magen” blev det samlade intrycket. Gott så. Vissa saker behöver man få ont i magen av. LÄS! (eller lyssna). Strunta i epitetet ”ungdomsbok”.
Söndag och soooool, wohoooo
Söndag och solen skiner som besatt. Det är den gyllene hösten som är här, och vem vet hur länge den stannar? Bäst att fånga den! Jo, jag vet att bilden av discobollen ser mörk ut. Den har några timmar på nacken.
Det är helt absurt, jag tog en kvällspromenad igår och svettades. När jag gick och lade mig strax efter 23.00 var det fortfarande 16 grader varmt ute. Hemma i lägenheten fryser jag. Oh, the irony. Många lägenheter här är kalla på vintern, det är bara att tugga i sig. Jag har gott om svenska expatvänner som gjort samma upptäckt i sina respektive länder. Sverige bygger rent generellt rätt bra hus, inte bara ur vinterperspektiv. Hurra för svensk byggstandard! 🙂
Kände mig ledsen och ynklig i fredags, så jag shoppade två par varma sockor. Sockor, böcker, varma drycker, TV-serieboxar, stearinljus, sjalar, varma koftor, plädar – ah, så ska en Berlinvinter genomlevas! Jag får ofta frågor om var man ska shoppa i Berlin. Kedjan TK Maxx kan erbjuda både toppar och dalar – det är väl en av de kedjor som köper in konkurslager, förra årets/säsongens grejor etc och sen säljer det billigt. Ibland kan man tokfynda, ibland är det bara skit. Mina sockor tillhörde Jeeps kollektion (!) och det struntade jag rätt kraftigt i, men det är varma termosockor, de är färgglada och sköna och jag betalade under fem euro för två par. Taget! På TK Maxx kan du hitta allt från ”no name” till Missoni och Calvin Klein. Tålamod är guld värt där. Det finns flera butiker i stan, bl a en vid Alexanderplatz och en vid Potsdamer Platz. Kläder, inredning, sportprylar, väskor mm mm.
klassisk bok-i-knä-bild 😉
OCH jag läser (och lyssnar! storytel, tänk att jag äntligen upptäckte storytel, jobbpendlingen har fått ett lyft), om än långsamt.
Lucy Dillons senaste, One small act of kindness, utspelas ”som vanligt” i Longhampton, och vi möter ”som vanligt” några av huvudpersonerna från tidigare böcker i små biroller. Det gillar jag! Ännu en bok om vad som till synes är downsizing, att lämna ett – skenbart – tjusigt liv i tjusigt hus i London för att göra något heeeelt annat på landet. Libby och hennes man kommer till Longhampton för att hjälpa Libbys svärmor, nybliven änka, med hennes hotell.
Plötsligt en dag finner Libby en skadad kvinna vid vägkanten. Smitningsolycka. Kvinnan minns inte vem hon är eller vad hon gör där, men i fickan har hon en lapp med adressen till Libby/hotellet. Ingen i Libbys familj har nånsin sett henne förut. Säger de…
Klart godkänd, om än inte fantastisk. Dillon har en jämn nivå, jag vet vad jag får och jag gillar det. Principen i boken är ”pay it forward” och det gillar jag. Att man ibland gör nåt fint för nån utan baktanke och utan att egentligen veta varför. Hur en hel liten stad kommer samman och hjälper på de sätt de kan (kanske lite mer utopiskt än att ”pay it forward” kan funka ;)).
I december flyttar den här boken hem till Ulrica! Att byta grejor med varandra är också en sorts pay it forward som jag gillar! Det är bara några veckor kvar tills jag får hänga med bl a Ulrica och Hanna i London, det ser jag fram emot så otroligt mycket!
Länkstänk
Long time no see. Det är lite småkaos. Min kollega är sjuk och har varit borta i över två veckor nu, så jag har fått försöka agera 200%, parat med att ta hand om ett svårt sjukt djur.
Vad jag har lärt mig: i Tyskland har man förstärkt djurskydd jämfört med i Sverige. Det betyder att en veterinär kan vägra avlivning så länge hen anser att det finns något alls kvar att prova.
Min äldsta katt är (minst) tretton år gammal. Jag säger minst för hon är f d ”gatukatt” och kom till mig i risigt tillstånd, men vuxen, upphittad av en god vän som dock inte kunde behålla henne. Nu har hon åldershalvtaskiga njurar, ikterus (Gelbsucht! veckans tyskalektion) och levervärden som ständigt försämras trots behandling. De vet inte varför. Jag har varit på två olika kliniker, träffat tre olika veterinärer (högutbildade akademiker alltså, varav ingen talar engelska, trots att de är yngre än jag. I BERLIN? Really?) – alla säger ”men vi KAN testa detta och detta också”. Fem veterinärbesök inalles, hittills 400 euro spenderade: fyra infusioner, ett par injektioner (bl a B12), två omgångar omfattande blodtester, röntgen, ett ultraljud. En MYCKET trött, stressad och ledsen katt senare vet de fortfarande inte vad de ska göra. Men somna in får hon inte. Jag blir förtvivlad.
För att hinna göra fulla arbetsdagar (och lite till, som förväntas i ”mitt” hus samt behövs då kollegan är sjuk) har jag gått upp fem på morgonen den här veckan för att kunna smita från jobbet ”redan” 17.15 och hinna till veterinären. Jag vet att många går upp kl fem konstant till vardags, jag har gjort det själv förr (när jag jobbade på verkstad) men nu börjar jag med allt sammantaget OCKSÅ känna mig så trött, ledsen och stressad att jag snart ber nån att avliva MIG.
Gnäll gnäll. Man lär sig något nytt om Tyskland varje dag. Och jag har onekligen fått använda min tyska på nya och intressanta sätt.
Izzy joinar den berlinska tanken på dekadens och bjussar på lite naken hud och ben
—————
Jag kan åtminstone erbjuda lite länkstänk! Friskt blandat. Läs och förundras.
Nils-Erik Forsgård har skrivit en av mina favoritböcker om Berlin, nu är han tillbaka med Dagarnas skum:
”Det har gått tio år sedan Forsgård publicerade sin kritikerhyllade bok om Berlin. Nu återkommer han med en högaktuell bok där Berlin återigen spelar en viktig roll, men denna gång en biroll. I den långa skuggan av Europas ekonomiska kris reser Forsgård till många olika städer och platser, Han vistas i centrum, i Bryssel och Barcelona, men besöker också periferin, Reykjavik, Aten och Istanbul. Han möter människor och beskriver stämningar och analyserar tendenser. Bokens kärna bildas av flera längre essäistiska betraktelser kring Europa från igår och idag, det handlar om arvet efter Napoleon Bonaparte, murens fall 1989, yttrandefrihetens gränser, Auschwitz och första världskrigets långa efterspel. Boken präglas av stor formuleringsglädje och av observationer som numera bara kan kallas – forsgårdska.”
Den åker upp på listan med eventuella julklappar till mig själv.
—————
Det skönaste jag läst på länge: ett VLT-reportage om Anders Granberg som brevväxlade med sig själv i nästan tjugo år – resultatet blev en konstutställning.
”— nästan 20 år senare har Anders Granberg lyckats skicka vykort till sig själv och andra från samtliga jordens nationer. Nästan. Tchad, Mali, Centralafrikanska republiken och Östtimor gick han bet på.
– Sierra Leone var svårt också, där finns ingen ordentlig postgång på grund av oroligheter. Att man inte kan skicka post säger något om vilket tillstånd ett land befinner sig i, säger han.”
Du kan se utställningen Allt förlöper fint på Postmuseum Stockholm fram till 31/10 2016.
Felice
Lika underbar som den förra helgen var, lika förfärlig är denna. Mycket melankoli rent generellt (alla dessa döda…) och det spetsas till av att älskade gammelkatten är så sjuk så sjuk, det har rasat snabbt utför. Jag måste nog be om en akuttid hos vetten imorgon och även om förnuftet vet att det är så det är att ha fyrbenta vänner så är det förbaskat jobbigt.
—————–
Stress och ledsenkänslor gör att vare sig läsande eller skrivande är på topp, det är svårt med koncentrationen, men noveller kan man alltid försöka få i sig för att få lite känslomässig näring. Fick plötsligt längt efter Amanda Hellberg, hittade en ljudnovell på Storytel men insåg mitt i att den här ”kan” jag redan, jag läste den redan för två år sedan. Nu är Blå linjer förvisso värd en repris, men det var ändå finfin tajming att det dök upp en puff från Swedish Zombie förlag. Puffen? Felice av Lupina Ojala.
Längtan finns i en dröm.
Catrin får sällskap om nätterna. Någon eller någonting kommer på besök, smeker och lockar. Sömnen blir lustfylld, men kanske också farlig. Det som börjar som en lek i drömmen blir snart allvar och förändrar hennes liv.
Felice är en vacker vacker novell som inte alls tar vägen dit jag initialt tror att den ska ta vägen. Jag hoppades på att bli skrämd, jag blev mer berörd – jag antar att mitt för helgen melankoliska jag svarade lite extra känslosamt på det här.
Nu låter det kanske som om jag är besviken över att inte bli skrämd men så är det inte. Jag fick något annat som jag kanske inte hajade att jag längtade efter. Skrämsel finns det ännu tid att fixa innan dagen är slut.
Jag älskar det här med att det finns så många bra noveller, så lättillgängligt, nu. Jag har sagt det förut: det är som att plocka ihop en påse smågodis. Felice är en mörk pralin. Elegant bitter choklad (hög kakaohalt!) med varmt innehåll som smakar rött. Jag skulle kunna säga körsbär i likör (jag är en av få som ÄLSKAR körsbär i likör) men det skulle få alla oförstående människor (såna som INTE älskar körsbär i likör) att missuppfatta mig.
(inte så) Anonyma Biblioholister 