Going down
Long time no U-Bahn! DET måste vi åtgärda! Jag fick lite hjälp på traven av en f d chef (född i Berlin, URBERLINARE [ja, med STORA BOKSTÄVER], inte lika galen i tåg som jag, men dock) som utmanade mig – ”hur nördig ÄR du egentligen?”
…och jag fick 21 av 25, det skulle en del tycka är JÄTTEBRA (och inte ens alla urberlinare skulle klara det, har ännu t ex inte hört Sebs egna score om han nu gjorde testet, men hans kommentar till mitt resultat var ”you will kick ass in this city”) men jag gnisslade tänder. Ja, seriöst. Det är en av mina fula sidor.
Samtidigt kunde jag konstatera att stationerna jag missade var stationer jag ännu inte passerat (vi har 173 st här, och ett gäng till är under uppbyggad), och ”det finns faktiskt ingen bok med alla”, för den bristen hade jag konstaterat för några år sen minsann. Grejen var att den bristen hade en annan inflytting också konstaterat så nu FINNS det en bok med alla stationer (och snygga renditions av de tre som byggs för att överbrygga luckan mellan U55 och U5). Den är INTE lika snygg som Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin, men den boken har lite andra ambitioner (och kostade definitivt mer att producera). Buschmann fokar djupt på 20 av stationerna, Robert Schwandl har verkligen text och bilder om alla – men inte alls samma fotokvalitet och detaljrikedom (såklart, hans bok kostar bara EUR 14.50!).
MEN, se där, inte ens Schwandl hade med full säkerhet kunnat hjälpa mig, för stationsskyltarna är inte alltid jättetydliga. I övrigt då? Ja, jag hade mycket kul med den här boken, han lyckas få in massor av information på 160 sidor (igen: 173 stationer på 160 sidor – ni hajar). Han pressar in förvånansvärt mycket fakta om varje linje: när varje station kom till, hur man tänkte, vilka stationer som avvecklats (många var tillfälligt förslutna under de delade åren) och vilka planer som fanns som aldrig blev. Bilderna är inte direkt av Berlinstagram-kvalitet men de är bra nog för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning om vilka stationer jag ska prioritera och vilka som kanske inte är lika roliga.
Vad? Varför? Jo ett av mina drömprojekt är att kunna göra Berlinversionen av Lotta Jernströms bok om Stockhoms tunnelbana. Jag snackade med ett svenskt förlag om andra grejor i höstas och till slut kom vi in på drömmar också projekt snubben som äger förlaget sa ”VÄLDIGT bra idé och det finns garanterat en köparkrets, men den skulle också bli VÄLDIGT dyr att producera”. Jo, så är det. Jag tänker alternativa sätt nu. Och drömma bör man!
Vi får se om jag går RIKTIGT djupt ner i nörderiet och köper de specialböcker som finns om fyra av linjerna. Ibland köper jag den här typen av bok som belöning till mig själv. Eller tröst. Det finns värre sätt att köpa tröst 😉
PS att jag är sugen på den här behöver jag inte gå närmare in på va? men den har ju inte HELLER alla :´-(
———–
Nu blir det annan sorts kultur! Jag ska trotsa ösregnet och ge mig iväg västerut, till Anton Corbijn . Retrospective. Vi är ett gäng som är ute lite i sista minuten, den stänger imorgon, men bättre sent än aldrig. Jag såg Inwards and Onwards på Fotografiska för fyra år sen, den var mycket bra!
The Ladybird Book of Dating
Pixiböcker, det var tider det. Man tindrade lite, fick lov att välja EN (om man hade tur) och åååååh vilken tid det valet tog.
Lite samma lika kände jag när jag hittade bokserien Ladybird book of … – för vuxna – i London strax före jul. Jag ville ha ALLA! Nu var jag av någon outgrundlig anledning så sjukt förnuftig (eller som det också heter: olidligt tråååååkig) och valde till slut en enda: den om att dejta.
Igår flyttade jag en bokhög (skulle jag ha bokhögar? va? nej, nu vet jag inte vad jag skrev) och då föll min blick på den här lilla pärlan igen. Jag är förkyld på det allra ynkligaste snörvelviset och BEHÖVDE nåt kul. Nåt kul fick jag sannerligen. Gamla fina vintagebilder med absurda, knäppa och roliga texter till. En liten kort historia per uppslag. Humorn doftar Jan Stenmark. Extra plus för att det inte är 100% heterofokus. I en perfekt värld ska man inte ens behöva uppmärksamma en sån sak men hur perfekt vår värld är vet ni redan. Inte värst.
Jag vill ha fler. Jag ska tjata hål i huvudet på Dussmann. Har faktiskt en ny bekant (från min bokklubb!) som jobbar för Dussmankoncernen, hon jobbar förvisso inte i butik eller med inköp men hon kan ju tänkas ha kontakter…!
Bjussar på en bild från gårdagen när vi ändå är igång. Hur sdubig (eller ”snuvig” som friska människor säger) man än är så är saker som mjölk och toapapper bra att ha, då är det skönt med en Kaisers bara 600 meter bort. Regn på slask (i DIMMA) är inte mitt favoritväder, men plötsligt höjde jag blicken och såg dropparna i träden. Vackert. Schwedter Str är sannerligen ingen speciellt mysig gata, men ibland glittrar den till.
Berlin i bok och film, del 46024962476
Jag har sett den några gånger nu, men glömt att tipsa om den: Berlin, Hauptstadt der DDR. Det är en propagandafilm de luxe, lika bleknad som idéerna. Palast der Republik revs efter murens fall, på dess plats återuppbygger man just nu det slott som man rev för att bygga folkpalatset. Snurrigt värre och helt absurt i en så fattig stad som denna.
Filmen är på tyska, men tämligen simpel och lättförståelig tyska för den som någonsin pluggat språket, låt inte det skrämma dig om du är nyfiken. Jag tror inte ens att man behöver lyssna för att ha nöje av bilderna om man gillar Berlin.
Otroligt coola vyer av platser jag passerar snudd på varje dag. Den ger dessutom en annan bild av de förfärliga Plattenbau vi numera rynkar på näsan åt: ”DDR-husen” (nåja, vi säger ju gärna så, men det finns gott om svenska miljonprogramshus som är ungefär lika tjusiga). För folk då var de en dröm. Toa inne! Modern uppvärmning. På min vackra vackra gata finns hus som hade kolkaminer inne i lägenheterna så sent som bara för några år sen. Att släpa kol uppför och aska nerför trappor är INTE romantiskt.
—
Jag har inte läst Stuart Brauns City of Exiles, Berlin from the outside in – än – men den rör en diger lista av människor som kommit hit för en kortare eller längre period.
”I like to walk around. When I first got here, I just walked and walked, not thinking about anything, just talking to myself.”
Iggy Pop, Berlin, 1977
Att bara gå och gå. Ja, det känns bekant. Det är nog en av mina bästa grejor här. Jag tänker förvisso bra när jag går här och jag talar inte med mig själv (åtminstone inte högt, men att tänka är väl att tala med sig själv?). Att hitta nya saker i ett gathörn eller att återse något välbekant. Alla som någon gång har brutit upp och flyttat till en annan stad långt bort kan nog relatera till den sköna känslan i att återse, att känna igen, att känna sig åtminstone nästan-hemma.
things that make me go ”mmmmmm…!”
Suzann får blogga igen! Tjohoooooo!
Innan jag glömmer…
Ja, nu var jag ju himla lustig när jag valde titel på blogginlägget. Nä, jag vet, inte speciellt, men det ligger en stor sanning i det: om jag inte skriver om mina böcker väldigt snabbt så glömmer jag allt. Eller det mesta. Det är synd. Jag vill inte konsumera böcker som jag kastar i mig en smaklös kopp automatkaffe på jobbet, men så blir det ibland.
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns gjorde Jonas till vinnare av Augustpriset 2015. Jag har många vänner som dyrkar hans författarskap, men jag har varit ganska sval hittills. Jag ser alltid att hans texter är utmärkta hantverk, jag har aldrig haft tråkigt tillsammans med den här författarens böcker, men jag har inte upplevt det faaaantaaaaaastiska. Jag kanske inte tänker ”FANTASTISKT” (ja, ni vet, MED VERSALER) nu heller, men det här blir min bästa Hassen Khemiri hittills.
Vad hände med Samuel? Varför? Hassen Khemiri låter rösterna lägga ett pussel, rösterna, vännerna, folk runtomkring. Människor som har läst boken säger att de fick kämpa lite först att det är svårt att förstå vems röst vi hör [läser]. Jag kan väl säga att det var inte direkt enklare att LYSSNA på boken. Rösterna kommer i ett flöde och ibland vet jag inte när en röst slutar och en annan börjar, speciellt inte som jag lyssnade på den här boken på väg till och från jobbet – hur mycket jag än vill så går det inte alltid att ha fullt fokus på det jag hör, åtminstone inte om jag inte vill bli överkörd/påcyklad/gå in i stolpar. Ni vet. Vardagskaos. Med allt det sagt: Hamadi Khemiri som läser boken gör ett mycket mycket bra jobb! Jag tänker/antar att det helt enkelt ska vara så här: en ström av tankar och röster. Det är inte alltid viktigt vem som säger vad. Eller så är det det. För mig blev det egalt.
Kärlek smärta sorg – livet. En fin bok om att inte alltid lyckas med det man tänker. Att man vill bra men så blir det skit. Att man vill bra och det blir bra (ibland). Rolig bonus: mycket Berlin, stundtals det där unga och lite skitnödiga Berlin som jag som medelålders tråktråk fnissar åt och/men har svårt att relatera till. (jo, det finns medelålders svenneBerlinare som OCKSÅ vill vara så där arty-coola men jag hänger gubevars inte med dem heller).
———
Annat i telefonen på sistone: En ganska kort berättelse om hur andra världskriget ödelade Budapest, sett genom en femtonårig flickas ögon: Jag är femton år och jag vill inte dö. Det är såklart smärtsamt. Mycket smärtsamt.
Jag läser/lyssnar på mycket som har med andra världskriget att göra. Det blir som extra viktigt i den här stan. Ändå tänker jag alltid att Tyskland och Ryssland (de har dominerat berättelserna jag läst/lyssnat på) var aktiva. Ungern blev som så många andra länder en ofrivillig tummelplats. Människorna i den här boken kan inte lita på nån. Ryssarna som tränger undan tyskarna är inga befriare. De är minst lika jävliga mot lokalbefolkningen.
Detta speglas också i Terrormuseet i Budapest. Lika stor del ägnas åt tyskar och ryssar.
Här mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.
Söndag i slask
Min kärlek till Berlin behöver återuppväckas en smula efter den ljuvliga veckan på Madeira. Här är kallt, det snöade inatt (snö en stund => ful ful ful gråbrun slask nästa) och förutom katterna, vännerna och min kudde hade jag svårt att hitta saker att längta hem till.
Idag blev vi bättre vänner igen, min stad och jag. Brunch med kul gäng från Internations (idag var vi Tyskland, Kanada/USA, Polen, Ryssland och Sverige), sen en tur förbi bokträdet där jag storfyndade!
Den här boken blev aldrig någon favorit trots tågtemat. Torr och trist humor. Hej då boken! Hoppas att du hittar en mer tacksam ägare härnäst!
(rolig grej, jag fick ett meddelande på Instagram från nån som hade suttit inne på Anna Blume – fiket bredvid – och sett när jag lämnade boken)
Det är mycket mycket sällan som jag tar med mig nåt från bokträdet, men detta fynd plockade jag idag! Jag har ett stort lexikon redan, men det har jag tagit med till jobbet. Jätteglad att ha detta i min ägo nu.
Dagens brunch avnjöts på det mysiga franska cafét Le Midi på Greifenhager Str 17. Trångt, trevligt – helt klart ett ställe att återvända till. Menyn är inte jääääätteomfattande, men det som finns är bra. Kaffet RIKTIGT bra. Aningens dyrt för att vara Berlin, men för en svensk med svenska priser i huvudet är det mer än prisvärt.
GreifenhagerStr är en liten fin gata som lätt förblir bortglömd bland alla de större gatorna runtomkring, en den stoltserar med ett par trevliga ställen. Ska testa Zuckerfee också.
Vid Pappelallee finns en gammal kyrkogård som numera är omstlpt till park. Kramsnö idag, på kyrkogården var snön ännu vit så det var flera familjer där som rullade snögubbar. Fint!
Väl hemma igen möttes jag av en viss pimpinett liten katt. Han punktmarkerar mig nu och kommer INTE bli glad över att hans människa ska börja gå till jobbet igen fr o m imorgon. Men imorgon är en annan dag. Idag stannar vi i soffan resten av eftermiddagen/kvällen. Vi ar lite böcker att läsa!
Sista morgonen i Funchal för den här gången
Sista soluppgången tillbringar jag nere vid havet med mina håriga svarta vänner.
Vägen ner bjöd på ett stort gapskratt, två av de håriga satt utanför dörren när jag och ett äldre engelskt par kom ut, han ganska långsamt på kryckor.
Jag kallade på katterna på svenska och farbrorn tvärstannade, sen utbrast han ett ”oh blimey, I thought you were calling for me” (kssss ksss kissera kooooom då” – funkar på män alltså? intressant) och hans fru lade av ett asgarv och sa ”well, he should be so lucky”.
Tre människor asgarvade. Två coola svarta katter satt en bit bort och betraktade oss som vore vi fullständiga idioter.
(Men jag är en idiot beväpnad med godis, så de hänger med mig ändå, idag ville en av dem bli gosad med å det grövsta, vilken seger)
Lilla fröken Fjär som bara visade tassarna under en fåtölj första gången vi träffades lade sig plötsligt intill mig. Hennes bror låter sig klappas och klias. Svenska kulturtanter har fått ett bra rykte på den här stranden. Det är något alldeles speciellt att vinna förtroende hos skygga djur.
Till Funchal och Madeira vill jag definitivt återvända.
Kelly Link kan man lita på
Resan går mot sitt slut och på grund av vädret har det inte blivit så många lässtunder i sol vid pool som jag hoppades på innan jag åkte ner, men grejen med den här ön är att det är njutbar på många vis. Jag har gått och gått och gått!
Att jag skulle ta med en novellsamling med julhelgsrelaterade kärlekshistorier var en aning otippat, men när omslaget stoltserade med namn som Levithan, Link och Taylor så blev jag sugen. Lägg därtill YA som jag varit nyfiken på men tidigare aldrig testat (R Rowell, J Han m fl). Som den berömda bokliga chokladasken. Man riskerar lite sliskig skit i hörnen, men det är värt det.
Kelly Link! Jenny Han! YA, looooove och fantastik-twist! Y e s, det gillade jag. Halva boken avverkad, det där i hörnen är liiiite sliskigt ibland, men ännu inga totala magplask.
——-
Mitt lässällskap blir allt modigare.
Skeptisk
Nästa dag: ”du igen, alltså?”
Ja, jag erkänner. Jag köper denna min nya kärlek för kattgodis. What to do?
——–
Igår var det risigt väder till kl 15, men sen…! Oh!
I gamla stan, Zona Velha, finns massor av vackert street art-målade dörrar och väggar. Gillar också kontrasten mellan de gamla husen och den moderna linbanan som passerar alldeles ovanför.
Den förfärlige Nathaniel P och hans oförtjänt ymniga kärleksliv
Ååååh vad jag har kämpat med den här människan. Nathaniel P och hans kärleksaffärer.
På omslaget citeras Lena Dunham, den här boken kan inspirera folk att fly in i det lesbiska, ungefär. Ett tag tänker jag ”huh”? Så illa är det väl inte? Men så… men så brakar det loss. Det där vi ibland misstänker men inte vill tro. Han analyserar sönder kvinnor runt sig i atomer. Främst deras utseenden. Inget de gör kan vara rätt. Gör de som han från början vill att de ska göra så ändrar han sig. Då är DET fel. Så spridda stunder av insikt. Är han lite skadad? Nå. Då koketteras det lite med det.
Uuuuuh vad jag hatar karln och undrar hur så många smarta och snygga kvinnor kan stå ut i mer än en vecka utan att be honom hoppa och fara.
Det är snyggt skrivet. Snyggt fångat. Ja, förhoppningsvis draget in absurdum men… Uff. Ja.
Få se nu. Vi människor är galna. Den där gamla idén om ett kloster med fri tillgång till bra ost, kaffe, böcker och katter…?
Bonus: Brooklyn och författarmiljö. Sarkasm. Ja, det var en hatkärleksbok. Jag kommer definitivt att hålla ögonen öppna efter fler böcker av Adelle Waldman.
Camara los lobos, vargarnas fiskeby
Vaknade till nyheten att Mr Jones dött. Den där j… cancern. Det ösregnar. Passande.
Här kan du söka Bowie-spår i Berlin
——–
Dagen igår var bättre än den nyheten.
Viiiiiilken dag! 
Morgonutsikten gav liiiite hopp. Solen sken åtminstone på en plätt ute på havet
Kallt, blåsigt, oftast genommulet – men jag stoppade en bok i väskan och traskade västerut. Hade spanat in en fiskeby som bara ligger lite drygt 4 km bort _fågelvägen_, men här…
Backe upp och backe ner, kurvigt, ibland oländigt, ibland genom tunnlar, ibland på fantastiskt fina ”highways” över klippor och vatten. Fiskebyn överträffade alla förväntningar, så vackert! Vill tillbaka!
På den här stenstranden satt jag och läste länge. Fridfullt, även om den förskräckligt muppige Nathaniel P som jag läste om höjde mitt blodtryck en aning
Unnade mig en ensamdag och det var sköööönt. Bara jag, boken och mina tankar.
Social stimulans visste jag att jag skulle få på kvällen tillsammans med två vänner från Västerås som är här.
Kom hem svettig och med trötta fötter. Telefonen meddelade att turen var drygt 15 km lång och att jag gått upp 55 våningar 😉
Molnigt och 18 C, spelar roll? Jag vill baaaada, så det gjorde jag. ”Friskt” tror jag är rätta ordet 😉
Till slut, till alla CCLs (oavsett kön): dagens snyggaste katter!
”Oh, undrar om det är en sån där kulturtant?”
Lesereise? Nöööö…
Jag tänkte sju ensamma tysta dagar och packade nio böcker. Men bredvid mig på planet satt ju fru C. Hon är van att resa ensam på ett annat sätt än jag är (jag är van vid att ha roligt ensam, hon är van vid att hitta nya vänner att ha roligt med :)) och gav mig sitt kort när vi gick ut från ankomsthallen. ”Hör av dig!”
Det gjorde jag, så hittills har vi hängt varje dag.
Skallen snurrar av alla språk. Skriven portugisiska är nog lik mina gamla sorgliga rester av inlärd spanska för att jag ständigt ska försöka läsa all text jag ser. Vi bubblar bara på tyska efter att fru C konstaterat att ”hörru, lägg av, du kan mycket mer tyska än du vill erkänna” så efter alla timmars oavbrutet tjöt får jag tänka efter för att prata engelska igen med alla utom henne. Och så skriver jag svenska här. Snart löser hjärnans överhettningsskydd.
den här är kul, korta tyska texter om Madeira/ resor hit. fnissade när jag läste första, någon fick spunk på vinter-Tyskland och åkte hit bara för att inse att det är vinter här med etc etc
Fru C pratar fortfortfort om avancerade saker så jag är lite slut i rutan och kämpar på med mina konjunktioner (wenn? weil? als?) men det går fortfarande bra. Hennes dialekt är enkel att förstå. Blev lite stukad under julen när jag såg en Doku om Bayern och fattade noll och intet, men sen har jag hört många tyskar säga att den rotvälskan förstår knappt de heller 😉
16 C men jag kunde inte stå emot: morgonsimtur i Atlanten – check!
balkongprepp inför dagen i Monte igår med min tyska Reiseführer
Igår tog vi linbanan upp till Monte, det var kallt och lite blåsigt. Inte såååå fantastiskt som det sägs, men vi njöt av vackra växter och språkade med en rolig tupp som hängde med oss länge. Linbanan var också cool, men det lilla roliga var ju över på tio minuter blankt. En bra dag med måååånga backar. Motion får vi!
Tår i sand känns gjort! Martens i Atlanten är the shit! Tänkte kanske inte bli riktigt så närgången men en extrastor våg ville annat.
Långt där nere ligger Funchal. ”Ormbunkarna” var 3-4 meter höga. Tankar på triffiderna ekade i skallen.
Semessssster i Funchal, dag 1
Det började sådär. Som det där med att incheckningssnubben drällde ner mitt pass under bagagebandet och fick det till att det var MITT fel? Tysk servicekänsla! Kunde ha k y s s t mekanikern som fick fram det! Hann på håret. Och incheckningssnubben bad om ursäkt sen. Jag var så lättad att jag bara sa ”tack”. Orka skälla tillbaka. Gör ingen nytta.
Så, jag hann. Och vi blev stående i nästan en timme när vi väl satt i planet. Fel på kontrolldatorn. Byttes. Slotten för att lyfta borta sen länge. Jättemotvind ner. Men fram kom vi, till slut.
Tjejen bredvid mig på planet var trevlig. När vi klev av började vi prata om konstiga sammanträffanden, som att en av mina kompisar från Västerås är här samtidigt som jag, bor på grannhotellet. Hon hade liknande stories.
Och så sa jag ”yeah, had a funny coincidence when i moved to Berlin too” och började som vanligt med att ursäkta min i tyska ögon infantila musiksmak och så sa jag det där med att jag älskat en viss grupp i tjugo år och råkade hamna i samma hus som sångaren hade sitt kontor och
och
och då lade hon huvudet bakåt och ASGARVADE. ”Jag jobbade med Rammstein fram till 2001. They are really really nice guys”
Hon är också här solo så vi bytte nummer och ska hänga.
Det är kallt, grått och lågsäsong – men det är varmare och snöfriare än Berlin. Tack vare lågsäsong hittade jag finfint hotell för mycket lägre pris än jag betalade för enstjärniga hotellet i London i våras. Jag blev inte besviken. Detta blir fiiiiiint. Jag går och går och går. Sitter på balkongen och tittar på havet och läser. Går lite till. Så grönt. Bergen. Vilken Ö!
Sov gott Annika
Jag är ingen sån där som skriver RIP-poster, inte ens när författare jag gillat dör. Eller artister.
Jo, OK, Birgitta Stenberg.
Men Annika Tiger. Annika lärde mig HTML och mycket mer.
Sov gott. Kämpe.
Drakar utanför Åsele
Ja vet int vars ja läste’nä, men hä va nån som tyckte att na’Stina använde mychä hittepåord och att hä va ju som roligt.
Tja, vi som har rötterna i samma trakter som Stina kallar det snarare ”dialekt”. Inte hittepåord.
Ni vet hur det har hänt att jag har skrivit att ”den här boken tyckte jag kanske mer om som ljudbok än jag hade gjort om jag hade läst den”? I fallet Bli som folk får det en ny dimension. Stina läser själv. Författaruppläsningar har vi pratat om förr. Bra ibland. Inte bra ibland. Stina? Oh, Stina. Hon har en perfekt läsröst, perfekt rytm och hon ÄGER ju detta. Språket! Jag njööööööt! Njöt och längtade till Ormsjö.
Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?
Stinas noveller är fina och fula, de ger sommarlängtan eller en kall kåre utefter ryggraden. Jag har svårt att få ihop hur något som är så otroligt icke-insmickrande och ibland rent förfärligt kan vara så illans illans mysigt att lyssna på. Och igenkänningen, inte bara dialekten. Hur det inte ska pjåskas. Detaljerna. Plötsligt bara ÄR man i novellen. Och sen i nästa. Och nästa. Mycket begåvat.
Vem ska betala?
Vi var några som ylade om synrelaterade ålderstecken för några dagar sen. Jag har som tur är otroligt snygga läsglasögon ty igår (rent tekniskt i morse eftersom jag den enooooorma åldern till trots nattsuddade ;)) tvingades jag för första gången gå upp och hämta läsglasögon för att kunna läsa normalstor pocket-text i sängen. Ögonen kräver bättre och bättre ljus minsann. Eftersom jag inte tänker byta sänglampan till en hundrawattare (eller motsvarande i lux för en lågenergilampa då) så antar jag att jag får vänja mig vid läsglasögonen. Eller börja läsa mer e-böcker på läsare som låter mig justera textstorleken!
Men nu var det inte så mycket mitt kroppsliga förfall som skulle avhandlas, utan det jag läste och hur det kopplar till min vardag (och för all del helgdag ;)).
Det handlar om att dejta och om den eviga frågan ”vem betalar”. Exet sa en gång tidigt i vår relation att det var så skönt med mig som alltid ville dela/turas om att betala, för han hade dejtat andra mycket yngre tjejer som både hade dyr smak och förväntade sig att killen betalar. I vårt fall var det enkelt, jag var äldre än han, hade en något högre befattning och tjänade därför mer. Varför skulle jag kräva att han skulle pynta ensam? Å andra sidan så var jag likadan när jag hade en ganska lång relation med en tolv år äldre person som var högutbildad och hade en välbetald tjänst medan jag under en tid pluggade och levde på CSN. Äh, det sitter i ryggmärgen på mig att jag vill dela/turas om helt enkelt. Det sitter också i ryggmärgen att försöka anpassa nivån till sällskapet.
Nåväl, nu förstår jag (det kanske inte var nån nyhet ;)) att jag med detta tankesätt reducerar mig själv till att vara någon som signalerar att jag är andrasortering enligt vissa kulturer:
”Jason had a theory that girls who offer to pay on dates suffer from low self-esteem. They don’t feel they deserve to be paid for; it’s a sign there’s something wrong with them.”
När jag flyttade till Berlin tog jag ett rejält kliv rent hierarkiskt i mitt företag. Jag har varit inne på det förut, detta är främst en tjänstestad (inte så många stora och rika företag, många företag har sina huvudkontor i andra tyska städer), mycket turistnäring, så medellönen här är så låg att många som kommer nån annanstans ifrån baxnar. Även vi med ”högstatusjobb” har markant lägre lön än nån har med motsvarande tjänster i t ex München, men tack vare den låga lönenivån är det förhållandevis billigt att leva här också så det jämnar ut sig. Det är det besökande svenskar noterar när de jublar över att en stöl av god kvalitet kostar runt tre euro på alls-icke-simpel lokal.
Jag envisas med att betala här också 😉 Jag är glad och tacksam över att ha råd att äta och dricka gott!
Så, över till min privata studie över hur personer av olika geografisk och socioekonomisk bakgrund hanterat det hela (och utan att vara speciellt vidlyftig i mitt dejtande – ey, listan nedan speglar 1,5 år som mestadels singel – kan jag konstatera att jag har svårt att minnas vilka jag träffat, några har dock gjort intryck), fast det där med olika socioekonomisk bakgrund är rent tekniskt att ta i eftersom jag utan att veta deras yrke på förhand (oftast) nästan alltid har träffat folk som har/har haft det mer än bra, å andra sidan så kommer några av de högutbildade/välavlönade ur klassisk arbetarklass precis som jag:
Raketforskare (jag skojar inte! :)), Sverige, 50+: han betalade maten (billigt underbart vietnameshak!), jag betalade vinet på baren vi gick till efteråt – inga konstigheter
Kodknackare, Australien, 38 år: självklarhet att dela
Finansanalytiker, Italien, 39 år: ville bjuda, eftersom jag bara tog en kaffe för 3 euro så gnölade jag inte
Post-doc/handledare/författare, UK, 45 år: självklarhet att dela
Officer, Tyskland (östbakgrund), 39 år: under hela vår relation delade vi/turades om – det verkar rent generellt vara mer etablerat hos gamla ”ossis”
Läkare, Tyskland (västbakgrund), 48 år: blev otroligt sur när jag ville dela på våra utgifter de gånger vi träffades, men gick med på det till slut
Arbetssökande (f d diplomatunge med bakgrund bl a på IVY-league uni i USA, råsocialist – våra politiska diskussioner var fantastiska!), 39 år, Italien/Uruguay: vi blev snart väldigt bra kompisar mest av allt och det blev naturligt att dela, ibland bjöd jag eftersom det barjobb han tog under sina månader här höstade in runt 1000 EUR/månad FÖRE skatt. Nu har han flyttat till en annan storstad i ett annat land (där fanns det jobb, fyyy så jag saknar honom!) och erbjuder boende och mat den dag jag kommer dit. Jag KOMMER dit i april (om han nu bor kvar då 😉 jag åker inte primärt dit för att hälsa på honom men hoppas såklart att han är kvar) men bokar ändå hotell. Mat kan han dock gärna få bjussa på, helst egenlagad. Han är bra på det.
Advokat (letar jobb i Berlin), Italien, 40 år: blev störd av att jag ville dela men gick med på det och sa ”nästa gång bjuder jag”
Jag har många tyska vänner som tänker som jag om jämställdhet/politik, men de flesta är
1) ossis (herr officer var ett undantag, han är stockkonservativ vilket kanske inte är nån överraskning efter 17 år i Luftwaffe, det är synd för han hade många bra sidor också men i längden stod jag inte ut med hans olater)
2) minst tio år yngre än jag. Det finns NATURLIGTVIS fler undantag, jag har flera vettiga wessi-vänner i min ålder men dem har jag inga kärleks-/ dejting/ intima relationer med 😉
Kulturkrockar! Det är väl vardag oavsett geografisk hemvist numera. Det kan vara irriterande, förargande, vansinnesframkallande – men också otroligt otroligt intressant. Jag känner mig som en amatörforskare i mitt nya liv här, på många plan!
Jag gillar den här boken så här långt – det är metaboktok de luxe med aspirerande författare/folk i bokbranschen, det är Brooklyn (som många anser vara NYCs Berlin, om nu inte stadsdelar i storstäder kan få vara sina alldeles egna!), det är dejting samt därtill kopplade nojor. Att en del figurer i historien resonerar annorlunda än jag är ju delvis själva behållningen med att läsa den. Jag har höga förväntningar på den! ”I’ll be back” som Arnold sa.
Stolen?
Den fick huvudrollen i vad som blev en hett efterlängtad skrivarvrå. Ergonomiskt sett är det ingen fullpoängare, men funkar fint nån timme då och då. Hurra! (sen bilden togs har jag dessutom plockat bort jätteblomman till höger, för ännu lite mer plats)
Gott nytt år!
Gårdagens sammanfattning på fejjan platsar här också.
Gott nytt år – Happy new year!
2015 var året då jag _landade_ i Berlin efter ett lite rörigt 2014. Att byta land som fullvuxen (med allt vad det innebär av ägande av hus mm) är inte jätte-enkelt. Speciellt inte när man gör det ensam, utan någon familjemedlem att ”bytas av med” när det gäller att stångas med regler och att försöka förstå lagar, myndigheter och helt enkelt hur saker bara FUNKAR (och INTE funkar). Det är fortfarande ingen alltigenom enkel resa, men det hade det ju inte varit i hemtama Sverige heller.
Jag har gjort massor av saker i år som jag på förhand inte trodde att jag vågade, som jag angstade över in absurdum långt i förväg, men som gick bra och ibland till och med jättebra. Jag har gjort massor av saker som INTE gick så bra också, men som gav ännu fler bidrag till upplevelsehögen som fackar in under ”tja, jag överlevde det också”.
Jag har fått nya vänner, en del av dem har försvunnit långt bort (geografiskt) för snabbt (detta är en sån stad, folk kommer och går i en faslig fart ibland) men tack vare bl a denna ofta utskällda plattform är det ganska enkelt att höras av ändå – det gillar jag. Jag har lärt mig helt nya saker om skillnaden i hur jag trodde att jag ville ha mina (kärleks-)relationer (för att man ”ska” vilja ha det så) och hur jag _faktiskt_ vill ha det och att det är tillåtet att ha det så. Där har jag utvecklat mitt tänk massor och en stor sten föll från mitt bröst när jag landade i hur jag har det nu. Jag hoppas att 2016 fortsätter lika bra där. Därmed inte sagt att jag inte kan få återvända till relationer som de såg ut för mig förut den dagen det känns som om jag vill ha det så. Alla dessa fantastiska diskussioner som har fått mig att komma hit!
Jag har läst mindre än vanligt (rastlös, rastlös!) men promenerat och lyssnat mer. Jag har köpt en TV som jag aldrig tittar på. Det kanske låter som ett dumt nyårslöfte (speciellt som jag inte gillar nyårslöften) men att försöka att komma ihåg att kolla på nyheter varje dag vore kanske inte så dumt, för jag är less på mig själv som FORTFARANDE håller mer koll på vad som händer i Sverige än i det som jag räknar som mitt hemland nu. De senaste veckorna har jag börjat åtgärda det mer medvetet. Jag ska fortsätta med det. Jag har träffat världens bästa bokklubb tre gånger i tre städer, och några av mina favoritmedlemmar har jag träffat ännu mer än så när de valt att förlägga helger här i stan. Jag har startat en ny bokklubb här, var den landar får vi se. Vi kommer från många länder och har relativt stor spridning åldersmässigt. Jag kan behöva gå från demokrati till diktatur om vi nånsin ska kunna hitta nästa bok att läsa 😉
Jag har varit för lat med att utveckla mitt nya hemlands språk. Jag behärskar det FORTFARANDE inte så bra som jag vill. Det svåra är att lägga ambitionerna på en lagom nivå. Jag är extremt verbal både på svenska och på engelska, att kräva samma nivå på tyska är att plåga sig, men jag har så svårt så svårt att hitta min godkända nivå. Det jobbiga och det enkla (på en och samma gång) är att det är bara JAG som kan påverka det här. Jag har ingen USB-port där jag kan plugga in en kabel och installera Deutsch_super_prima_toll_toll_toll. Jag har förvisso förbättrat min egen attityd till det här också de senaste månaderna, men jag får skärpa mig lite till.
Surt, sött och salt, jag är tacksam för mitt 2015. Vi var några som talade om att åldras (vi hade lite ynk-party kring det där som bl a händer med ögon med åren) och jag hävdade aningens drygt att trots att kroppen ”försämras” (både funktionsmässigt och rent estetiskt – om man ska gå efter den norm vi ofta bedöms efter) så har jag aldrig varit bättre än nu. Jag älskar att vara nu. Det är möjligt att jag både har nått och passerat krönet av mitt ”bästa”, men nä, det tror jag inte. Jag är redan äldre än min halvbror blev och är bara tio år yngre än pappa var när han dog. Det är tänkvärt. Jag kan bli gammal eller jag kan berövas chansen att bli gammal. Somligt går att påverka, annat inte. Det är väl en himla tur att vi inte vet allt på förhand! Jag drog inte högvinsten i det genetiska lotteriet när det gäller hälsomässigt arv, jag har höstat in en del kroniska sjukdomar som ställer till det i perioder, men det kan jag ju inte älta. Vem i vår ålder saknar krämpor? Igen: här och nu. Det jag kan påverka försöker jag påverka inom rimliga gränser. Jag kan göra mer, det kan alla, men jag har hittat min nivå.
Hej 2016! Jag är visserligen cynisk och rörs inte längre så mycket av att vi människor i vår del av världen har bestämt att ena dagen heter året 2015, nästa dag heter det 2016, men bring it on. The only constant is change. Mycket av det jag finner trygghet i nu kommer att rivas upp. Jag tror åtminstone inte att jag får tråkigt nästa år heller.
Ha kul ikväll, hur ni än firar! Jag hade mitt kompishäng/årsbokslut igår, mitt hörn av stan (till och med mitt hörn av kvarteret är ökänt eftersom det vetter mot Mauerpark) förvandlas till ett veritabelt fyrkerkerikaos denna dag så jag vill inte lämna djuren ensamma. Det blir god mat (till mig och dem) och dryck (till mig, sorry dandy-Spockissen, men du får bara vatten ikväll också) nån bra film och massor av bra musik för att blocka åtminstone lite av smällandet därute.
———–
(ja, nedan ser ni hur det gick. huset står kvar men nog var det ”livat” ett tag. jag blir så less på folk, vi har stora stora Mauerpark på andra sidan Eberswalder Strasse – runt femtio meter – ändå tycker många att det är en bra idé att dra av sina fyrverkeribatterier mitt bland husen)
———–
Tidigare på dagen igår tog jag ännu en av mina långpromenader i Mitte och Prenzlberg. Det slutade med att jag bar runt på möbler (jaja, möbel då, det blev bara en den här gången) igen. Jag har en dröm om att kunna få in ett litet skrivbord i sovrummet och i väntan på att Det Perfekta Skrivbordet ska dyka upp så hittade jag en bekväm och rolig stol att ha till det. Risken finns att den blir ”chairdrobe” i väntan på skrivbordet, vi får se om jag lyckas hålla den fri från kläder.
Mitte är en stooooor stadsdel, jag vandrar oftast i de labyrintlika kvarteren mellan Alexanderplatz och Rosenthaler Platz. Jag har mitt gamla ”beting” att försöka hitta nya hörn och gatsnuttar varje dag och tro det eller ej: det går fortfarande. Ny graffiti är det lätt att hitta, det förändras snabbt på gott och ont. Plötsligt är snyggsnygga favoriter övermålade med något annat. Vissa gånger till det bättre (ja, inte om det är snyggsnygga favoriter då), ibland till det sämre. Fördelen med den snabba förändringen är ju att det finns en chans att det kommer något snyggsnyggt igen.
Berlin var länge känt för sina otaliga squats, numera är det inte lika vanligt, men några ockuperade hus finner man fortfarande. Även i dyra delar av stan där innehav av fastighet kan betyda stora inkomster står hus tomma och helt eller halvt förfallna. Ägandeförhållanden är komplicerade att reda ut efter krig och delat land.
läshörna, nån?
———–
…och så lydde jag min mosters tips! Hon hade läst om den vietnamesiska restaurangen District Mot och undrade om jag hade testat den. Jag har gått förbi mååååånga gånger, det ser ”ganska” galet ut från utsidan, men jag har inte tänkt mer på det. Igår gick jag in och åt! Mysigt ställe med både stora och små bord, bra musik och rolig meny. Saigoninspirerad streetfood, somligt äventyrligt, annat ganska ”normalt” – men ingenting tråkigt. Jag åt sommarrullar (icke friterade vårrullar), friterad sötpotatis och grillade grönsaker. Det var GOTT! Personalen ränner så gott de kan men det är ett populärt ställe, så man kan få vänta en stund. Jag har en ny väskbok, så mig gick det ingen nöd på.
Bäst av allt: riktigt vietnamesiskt kaffe som dessert! Det har jag saknat. Måste nog åka till den vietnamesiska marknaden och se om jag kan hitta sil (VARFÖR lämnade jag alla i Sverige? dumt dumt dumt, de var ju roliga souvenirer från vår resa för två år sen) och kaffe. Cikoria gör något med smaken som jag älskar.
(inga konstigheter)
(inte så) Anonyma Biblioholister 