Arkiv för januari, 2016

Going down 

Long time no U-Bahn! DET måste vi åtgärda! Jag fick lite hjälp på traven av en f d chef (född i Berlin, URBERLINARE [ja, med STORA BOKSTÄVER], inte lika galen i tåg som jag, men dock) som utmanade mig – ”hur nördig ÄR du egentligen?

…och jag fick 21 av 25, det skulle en del tycka är JÄTTEBRA (och inte ens alla urberlinare skulle klara det, har ännu t ex inte hört Sebs egna score om han nu gjorde testet, men hans kommentar till mitt resultat var ”you will kick ass in this city”) men jag gnisslade tänder. Ja, seriöst. Det är en av mina fula sidor.

Samtidigt kunde jag konstatera att stationerna jag missade var stationer jag ännu inte passerat (vi har 173 st här, och ett gäng till är under uppbyggad), och ”det finns faktiskt ingen bok med alla”, för den bristen hade jag konstaterat för några år sen minsann. Grejen var att den bristen hade en annan inflytting också konstaterat så nu FINNS det en bok med alla stationer (och snygga renditions av de tre som byggs för att överbrygga luckan mellan U55 och U5). Den är INTE lika snygg som Buschmanns bok U-Bahnhöfe Berlin, men den boken har lite andra ambitioner (och kostade definitivt mer att producera). Buschmann fokar djupt på 20 av stationerna, Robert Schwandl har verkligen text och bilder om alla – men inte alls samma fotokvalitet och detaljrikedom (såklart, hans bok kostar bara EUR 14.50!).

MEN, se där, inte ens Schwandl hade med full säkerhet kunnat hjälpa mig, för stationsskyltarna är inte alltid jättetydliga. I övrigt då? Ja, jag hade mycket kul med den här boken, han lyckas få in massor av information på 160 sidor (igen: 173 stationer på 160 sidor – ni hajar). Han pressar in förvånansvärt mycket fakta om varje linje: när varje station kom till, hur man tänkte, vilka stationer som avvecklats (många var tillfälligt förslutna under de delade åren) och vilka planer som fanns som aldrig blev. Bilderna är inte direkt av Berlinstagram-kvalitet men de är bra nog för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning om vilka stationer jag ska prioritera och vilka som kanske inte är lika roliga.

Vad? Varför? Jo ett av mina drömprojekt är att kunna göra Berlinversionen av Lotta Jernströms bok om Stockhoms tunnelbana. Jag snackade med ett svenskt förlag om andra grejor i höstas och till slut kom vi in på drömmar också projekt snubben som äger förlaget sa ”VÄLDIGT bra idé och det finns garanterat en köparkrets, men den skulle också bli VÄLDIGT dyr att producera”. Jo, så är det. Jag tänker alternativa sätt nu. Och drömma bör man!

Vi får se om jag går RIKTIGT djupt ner i nörderiet och köper de specialböcker som finns om fyra av linjerna. Ibland köper jag den här typen av bok som belöning till mig själv. Eller tröst. Det finns värre sätt att köpa tröst 😉

PS att jag är sugen på den här behöver jag inte gå närmare in på va? men den har ju inte HELLER alla :´-(

———–

Nu blir det annan sorts kultur! Jag ska trotsa ösregnet och ge mig iväg västerut, till Anton Corbijn . Retrospective. Vi är ett gäng som är ute lite i sista minuten, den stänger imorgon, men bättre sent än aldrig. Jag såg Inwards and Onwards på Fotografiska för fyra år sen, den var mycket bra!

 

Annonser

The Ladybird Book of Dating

Pixiböcker, det var tider det. Man tindrade lite, fick lov att välja EN (om man hade tur) och åååååh vilken tid det valet tog.

Lite samma lika kände jag när jag hittade bokserien Ladybird book of … – för vuxna – i London strax före jul. Jag ville ha ALLA! Nu var jag av någon outgrundlig anledning så sjukt förnuftig (eller som det också heter: olidligt tråååååkig) och valde till slut en enda: den om att dejta.

Igår flyttade jag en bokhög (skulle jag ha bokhögar? va? nej, nu vet jag inte vad jag skrev) och då föll min blick på den här lilla pärlan igen. Jag är förkyld på det allra ynkligaste snörvelviset och BEHÖVDE nåt kul. Nåt kul fick jag sannerligen. Gamla fina vintagebilder med absurda, knäppa och roliga texter till. En liten kort historia per uppslag. Humorn doftar Jan Stenmark. Extra plus för att det inte är 100% heterofokus. I en perfekt värld ska man inte ens behöva uppmärksamma en sån sak men hur perfekt vår värld är vet ni redan. Inte värst.

Jag vill ha fler. Jag ska tjata hål i huvudet på Dussmann. Har faktiskt en ny bekant (från min bokklubb!) som jobbar för Dussmankoncernen, hon jobbar förvisso inte i butik eller med inköp men hon kan ju tänkas ha kontakter…!

Bjussar på en bild från gårdagen när vi ändå är igång. Hur sdubig (eller ”snuvig” som friska människor säger) man än är så är saker som mjölk och toapapper bra att ha, då är det skönt med en Kaisers bara 600 meter bort. Regn på slask (i DIMMA) är inte mitt favoritväder, men plötsligt höjde jag blicken och såg dropparna i träden. Vackert. Schwedter Str är sannerligen ingen speciellt mysig gata, men ibland glittrar den till.


Berlin i bok och film, del 46024962476

Jag har sett den några gånger nu, men glömt att tipsa om den: Berlin, Hauptstadt der DDR. Det är en propagandafilm de luxe, lika bleknad som idéerna. Palast der Republik revs efter murens fall, på dess plats återuppbygger man just nu det slott som man rev för att bygga folkpalatset. Snurrigt värre och helt absurt i en så fattig stad som denna.

Filmen är på tyska, men tämligen simpel och lättförståelig tyska för den som någonsin pluggat språket, låt inte det skrämma dig om du är nyfiken. Jag tror inte ens att man behöver lyssna för att ha nöje av bilderna om man gillar Berlin.

Otroligt coola vyer av platser jag passerar snudd på varje dag. Den ger dessutom en annan bild av de förfärliga Plattenbau vi numera rynkar på näsan åt: ”DDR-husen” (nåja, vi säger ju gärna så, men det finns gott om svenska miljonprogramshus som är ungefär lika tjusiga). För folk då var de en dröm. Toa inne! Modern uppvärmning. På min vackra vackra gata finns hus som hade kolkaminer inne i lägenheterna så sent som bara för några år sen. Att släpa kol uppför och aska nerför trappor är INTE romantiskt.

Jag har inte läst Stuart Brauns City of Exiles, Berlin from the outside in – än – men den rör en diger lista av människor som kommit hit för en kortare eller längre period.

”I like to walk around. When I first got here, I just walked and walked, not thinking about anything, just talking to myself.”

Iggy Pop, Berlin, 1977

Att bara gå och gå. Ja, det känns bekant. Det är nog en av mina bästa grejor här. Jag tänker förvisso bra när jag går här och jag talar inte med mig själv (åtminstone inte högt, men att tänka är väl att tala med sig själv?). Att hitta nya saker i ett gathörn eller att återse något välbekant. Alla som någon gång har brutit upp och flyttat till en annan stad långt bort kan nog relatera till den sköna känslan i att återse, att känna igen, att känna sig åtminstone nästan-hemma.


things that make me go ”mmmmmm…!”

Suzann får blogga igen! Tjohoooooo!


Innan jag glömmer…

Ja, nu var jag ju himla lustig när jag valde titel på blogginlägget. Nä, jag vet, inte speciellt, men det ligger en stor sanning i det: om jag inte skriver om mina böcker väldigt snabbt så glömmer jag allt. Eller det mesta. Det är synd. Jag vill inte konsumera böcker som jag kastar i mig en smaklös kopp automatkaffe på jobbet, men så blir det ibland.

”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”

Allt jag inte minns gjorde Jonas till vinnare av Augustpriset 2015. Jag har många vänner som dyrkar hans författarskap, men jag har varit ganska sval hittills. Jag ser alltid att hans texter är utmärkta hantverk, jag har aldrig haft tråkigt tillsammans med den här författarens böcker, men jag har inte upplevt det faaaantaaaaaastiska. Jag kanske inte tänker ”FANTASTISKT” (ja, ni vet, MED VERSALER) nu heller, men det här blir min bästa Hassen Khemiri hittills.

Vad hände med Samuel? Varför? Hassen Khemiri låter rösterna lägga ett pussel, rösterna, vännerna, folk runtomkring. Människor som har läst boken säger att de fick kämpa lite först att det är svårt att förstå vems röst vi hör [läser]. Jag kan väl säga att det var inte direkt enklare att LYSSNA på boken. Rösterna kommer i ett flöde och ibland vet jag inte när en röst slutar och en annan börjar, speciellt inte som jag lyssnade på den här boken på väg till och från jobbet – hur mycket jag än vill så går det inte alltid att ha fullt fokus på det jag hör, åtminstone inte om jag inte vill bli överkörd/påcyklad/gå in i stolpar. Ni vet. Vardagskaos. Med allt det sagt: Hamadi Khemiri som läser boken gör ett mycket mycket bra jobb! Jag tänker/antar att det helt enkelt ska vara så här: en ström av tankar och röster. Det är inte alltid viktigt vem som säger vad. Eller så är det det. För mig blev det egalt.

Kärlek smärta sorg – livet. En fin bok om att inte alltid lyckas med det man tänker. Att man vill bra men så blir det skit. Att man vill bra och det blir bra (ibland). Rolig bonus: mycket Berlin, stundtals det där unga och lite skitnödiga Berlin som jag som medelålders tråktråk fnissar åt och/men har svårt att relatera till. (jo, det finns medelålders svenneBerlinare som OCKSÅ vill vara så där arty-coola men jag hänger gubevars inte med dem heller).

———

Annat i telefonen på sistone: En ganska kort berättelse om hur andra världskriget ödelade Budapest, sett genom en femtonårig flickas ögon: Jag är femton år och jag vill inte dö. Det är såklart smärtsamt. Mycket smärtsamt.

Jag läser/lyssnar på mycket som har med andra världskriget att göra. Det blir som extra viktigt i den här stan. Ändå tänker jag alltid att Tyskland och Ryssland (de har dominerat berättelserna jag läst/lyssnat på) var aktiva. Ungern blev som så många andra länder en ofrivillig tummelplats. Människorna i den här boken kan inte lita på nån. Ryssarna som tränger undan tyskarna är inga befriare. De är minst lika jävliga mot lokalbefolkningen.

Detta speglas också i Terrormuseet i Budapest. Lika stor del ägnas åt tyskar och ryssar.

memorbudaHär mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.

way back then

 


Lösenordsskyddad: Getost

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Söndag i slask

Min kärlek till Berlin behöver återuppväckas en smula efter den ljuvliga veckan på Madeira. Här är kallt, det snöade inatt (snö en stund => ful ful ful gråbrun slask nästa) och förutom katterna, vännerna och min kudde hade jag svårt att hitta saker att längta hem till.

Idag blev vi bättre vänner igen, min stad och jag. Brunch med kul gäng från Internations (idag var vi Tyskland, Kanada/USA, Polen, Ryssland och Sverige), sen en tur förbi bokträdet där jag storfyndade!

Den här boken blev aldrig någon favorit trots tågtemat. Torr och trist humor. Hej då boken! Hoppas att du hittar en mer tacksam ägare härnäst!

(rolig grej, jag fick ett meddelande på Instagram från nån som hade suttit inne på Anna Blume – fiket bredvid – och sett när jag lämnade boken)
Det är mycket mycket sällan som jag tar med mig nåt från bokträdet, men detta fynd plockade jag idag! Jag har ett stort lexikon redan, men det har jag tagit med till jobbet. Jätteglad att ha detta i min ägo nu.

Dagens brunch avnjöts på det mysiga franska cafét Le Midi på Greifenhager Str 17. Trångt, trevligt – helt klart ett ställe att återvända till. Menyn är inte jääääätteomfattande, men det som finns är bra. Kaffet RIKTIGT bra. Aningens dyrt för att vara Berlin, men för en svensk med svenska priser i huvudet är det mer än prisvärt.
  GreifenhagerStr är en liten fin gata som lätt förblir bortglömd bland alla de större gatorna runtomkring, en den stoltserar med ett par trevliga ställen. Ska testa Zuckerfee också.
Vid Pappelallee finns en gammal kyrkogård som numera är omstlpt till park. Kramsnö idag, på kyrkogården var snön ännu vit så det var flera familjer där som rullade snögubbar. Fint!

Väl hemma igen möttes jag av en viss pimpinett liten katt. Han punktmarkerar mig nu och kommer INTE bli glad över att hans människa ska börja gå till jobbet igen fr o m imorgon. Men imorgon är en annan dag. Idag stannar vi i soffan resten av eftermiddagen/kvällen. Vi ar lite böcker att läsa!