Våran hud, vårat blod, våra ben

Det har varit en stressig vår och mitt i allt dog alltså en kollega och vän i en galen olycka. Att säga att jag blev förtvivlad är att underdriva. Svårigheten i ett sånt läge är att koncentrationsförmågan inte är den bästa, men ändå behöver jag – då om nånsin – distrahera mig med en flykt in i berättelser, andras berättelser.

Min initiala tanke var att jag behövde något gulligt och fint med lyckligt slut. Den sockersötaste chick lit som tänkas kan. Letade i mina hyllor (och OK, i Dussmanns hyllor också), men inget dög. Så insåg jag att JALs senaste novellsamling, Våran hud, vårat blod, våra ben fanns på Storytel, inläst av John själv. Författarinläsningar är inte alltid en bra idé, men i Johns fall har det hittills alltid varit fantastiskt. Så även denna gång. Han har en behaglig talröst och han har TIMINGEN som krävs för en riktigt bra inläsning.

Den här samlingen skräckberättelser är i mitt tycke det bästa John Ajvide Lindqvist har skrivit sedan jag först förälskade mig i Låt den rätte komma in. Spannet, hur han bemästrar så många olika sorters mardrömmar. Hur han tar sig in i min hjärna. Hur han varierar sina slut. Stor katastrof, liten katastrof, snudd på lyckligt om så in a twisted way? Det gjorde fysiskt ont att lyssna ibland, make no mistake – det är stundtals riktigt otäckt, men jag VILL att skräck ska vara otäck. Mys-skräck? Nja. Inte för mig. Det finns smygande subtil skräck som kan vara riktigt bra, men alldeles nu var detta perfekt. Bam, in your face! När man är riktigt ledsen och tycker att livet är elakt och orättvist mot bra människor runt en så är det nästan skönt att dyka ner i något otäckt som bara är fiktion.

Men vi får se. Jag kanske läser något kärleksbemängt, fluffigt och rosa snart igen. Man behöver ju inte begränsa sig i onödan.